Ondskan Hatet Mordet (om mordet på Olof Palme)

År 2002 utkom min bok ”Ondskan Hatet Mordet – utrett och outrett – mordet i ett politiskt sammanhang”. Boken fick mycket bra kritik, men finns inte längre tillgänglig i vanliga bokhandlar. Här presenteras en kort version, där jag också redovisar en teori om hur mordet kan ha gått till. Sedan jag skrev boken har inget hänt beträffande mordutredningen i varje fall inte som kommit till allmänhetens kännedom.

Palmehatet

Mordet på Olof Palme ägde rum på kvällen den 28 februari 1986. Det inträffade i en situation då oenigheten om såväl inrikes- som utrikespolitiken var stor och tonen i den politiska debatten var hög. Olof Palmes agitatoriska och retoriska förmåga lämnade ingen oberörd. Somliga var positiva medan andra var starkt negativa. Angreppen på Olof Palme i tidskrifterna Contra, Operation Sverige och Fritt miltärt forum måste betraktas som hatkampanjer. Och i dessa tidskrifter suddades gränsen mellan höger och extremhögern ut. Men det var på många olika sätt Olof Palme angreps.

Rykten spreds om att Palme var både sinnessjuk som narkotikaberoende. Såväl Ingvar Carlsson som Thage G. Peterson gör i sina memoarer bedömningen att ryktesspridningen var planerad. Enligt Thage G. Peterson försökte man spåra varifrån ryktena kom: ”Många från näringslivet, högre militärer och många akademiker kom upp till ytan”. Peterson nämner att vid ett tillfälle ringde ägaren till en damfrisering på Östermalm och berättade att arméchefens hustru sade sig veta att Olof Palme var både narkotikaberoende och sinnessjuk och att han tidvis vårdades på Beckomberga sjukhus.

Gösta Boman utkom 1983 med sin memoarbok Så var det. I boken framställdes Olof Palme som en gåta och dubbelnatur.

I hetsen mot Olof Palme deltog Fria moderata studentförbundet (FMS) och Moderata Ungdomsförbundet (MUF). MUF:s ordförande Gunnar Hökmark sände 1983 ut ett pressmeddelande: ”Var och en som sett ’Myteriet på Cain’ kan se hur Olof Palme håller på att utvecklas till en svensk politiks Captain Queeg”

Strax före valet 1985 publicerade Svenska Dagbladet en artikel om Olof Palme. Författare var professorn i psykologi Lennart Sjöberg, som skrev:

”En statsminister som väljer aggressionen, lögner och halvsanningar som vapen i den politiska striden förgiftar atmosfären för oss alla. ( – – – ) Lögnens gift som sprider sig i samhället kommer uppifrån, från den allra högsta toppen, från landets ledning.”

Psykologiprofessorn kom också med en förklaring:

”Den amerikanske psykologen Irving Janis har studerat katastrofala politiska och militära beslut. Han förklarar dem med en tendens för grupper att under vissa förhållanden utveckla vad han kallar ’groupthink’ ( – – – ). Bland de faktorer som skapar ’groupthink’ kan nämnas en dominerande ledare och hög stressnivå ( – – – ). Den nuvarande regeringen verkar således lida av åkomman ’groupthink’. Dominerande ledarskap förekommer onekligen, hög stressnivå likaså.”

Man framställde således Olof Palme som en psykisk deffekt person, som var på väg att omvandla Sverige till en kommunistisk diktatur och utlämna Sverige till Sovjetunionen.

Det finns också uppgifter om att 4-oktoberrörelsens ledare Gunnar Randholm skulle ha lämnat ekonomiskt stöd till Alf Enerströms kampanjer mot Olof Palme. När Alf Enerström 1994 förhördes angående mordet uppgav han, enligt SOU 1999:88, att han fått stöd från Wallenbergarna.

Palme planerade en resa till Sovjetunionen våren 1986. Den  2 januari 1986 skrev Svenska Dagbladet ”Med sitt politiska bagage är faran i stället överhängande att Olof Palme kommer att stå med mössan i handen när han sent omsider får sin heta önskan att få träffa sovjetiska ledare uppfylld.”

Den så kallade Harvardaffären kan placeras in bland kampanjerna mot Olof Palme. I boken ”Uppdrag Olof Palme” uppger författarna Håkan Hermansson och Lars Wenander att Olof Palme var väl medveten om att hans privatekonomi var föremål för granskning av hans politiska motståndare. Han visste således att någon sökt bevis för skattefiffel kring hans föredrag vid Harvarduniversitetet, men hade tydligen inte förstått att hans önskan att inte få något arvode kopplats till en av hans söners stipendium för att studera vid universitetet. En journalist hade berättat för Palme att han tipsats om Harvardärendet av Carl Bildt. Enligt vad kretsen kring Olof Palme fått fram skulle Bildt fått tipset från Elisabeth Langby som vistades samtidigt med Joakim Palme vid Harvarduniversitetet. När Hermansson och Wenander tog kontakt med Carl Bildt kunde han inte minnas om han informerats av Elisabeth Langby och hon hade lika dåligt minne som Carl Bildt.

Olof Palme var naturligtvis väl medveten om de kampanjer som drevs från höger- och näringslivshåll. Den 23 februari 1986 – fem dagar före mordet – tog Olof Palme i en debattartikel i Svenska Dagbladet upp SAF:s roll:

Min kritik av SAF är av två slag och härrör sig till de båda roller som organisationen SAF spelar i vårt samhälle – roller som jag tror att det är viktigt att hålla isär.

Å ena sidan har vi SAF:s , under 1970-talet allt mer accentuerade roll av politisk påtryckarorganisation. SAF har vidgat ramarna för sin propagandistiska verksamhet betydligt; detta gäller såväl materiella resurser som idiologiska mål. Under de senaste åren har Näringslivets fond rustats upp. Förlagen Timbro och Ratio tillskapats, och nya organisationer som Näringslivets presstjänst, Näringslivets ekonomifakta och 4 oktoberkommittén har byggts upp. I samtliga dessa fall har SAF haft en aktiv roll.

Stora resurser har satts in i denna propagandaapparat ( – – – ). Tonläget i dessa propagandakampanjer har ofta varit uppskruvat.

Palme citerade härefter ur ett tal som han höll vid Metalls kongress 1977:

Jag tror efter de studier vi gjort, att det är korrekt att säga att Arbetsgivarföreningens propagandister i mycket framstår som hatets och illviljans kolportörer mot svensk arbetarrörelse.

Mordet på Olof Palme kom således som ett slags kulmen på en länge bedriven hatkampanj. Spekulationerna om var mördaren borde sökas har varit många.

Statliga utredningar som berör mordet på Olof Palme

Utredningen av mordet på Olof Palme har granskats av flera kommissioner. Den senaste och mest omfattande granskningen utfördes av Granskningskommissionen (GK), som i sitt betänkande (SOU 1999:88) också redogör för vad som framkommit i tidigare granskningar. Sedan detta betänkande lades fram har inget väsentligt hänt när det gäller mordutredningen, i varje fall inte något som kommit till allmänhetens kännedom.  Den senaste granskningen beslutades 1993  och anledningen var att den allmänna misstro som kunde finnas mot myndigheternas vilja att så grundligt som möjligt utreda omständigheterna kring mordet ansågs vara skadlig för vår demokrati och vårt rättssamhälle. Birger Hagård som förekommit i många högerextrema sammanhang motsatte sig i konstitutionsutskottet (KU) beslutet och fick stöd av övriga moderater utskottet.

I kommissionens uppgift ingick inte att ägna sig åt operativ verksamhet i syfte att finna gärningsmannen. Inte heller skulle kommissionen överpröva åklagares eller domstols beslut eller i övrigt göra några ställningstaganden som ankommer på de rättsliga instanserna. GK, som avlämnade sitt betänkande i juni 1999, pekade på förhållanden som inte ansågs tillräckligt utredda. GK:s granskning förefaller dock inte ha föranlett några åtgärder från vare sig regeringens, riksdagens eller polisens sida. Bland de motivbilder/brottshypoteser som GK ansåg var otillräckligt utredda var: ”Det så kallade palmehatet, inte generellt, men i förening med politiska motiv”.

 Tingsrättens bedömning i målet mot Christer Pettersson

Stockholms tingsrätt dömde sommaren 1989 Christer Petterson till livstids fängelse för mord på Olof Palme och framkallande av fara för annan avseende skottet mot Lisbeth Palme. Domen dikterades av tingsrättens lekmannaledamöter. Juristdomarna var skiljaktiga och ansåg att åtalet skulle ogillas. Pettersson överklagade och i november 1989 frikändes han av Svea hovrätt.

Åklagarens hypotes om hur mordet gått till byggde på antagandet

  • att Christer Pettersson upptäckte makarna Palme vid deras ankomst till biografen Grand på Sveavägen vid 21-tiden,
  • att han då bestämde sig för att döda statsministern och därför skaffade fram en revolver,
  • att han vid 23-tiden väntade utanför biografen Grand och följde efter makarna Palme på Sveavägens västra sida,
  • att han passerade dem i samband med att de sneddade över Sveavägen vid Adolf Fredriks kyrkogata och inväntade dem vid avfasningen till butiken Dekorima vid korsningen Sveavägen/Tunnelgatan och
  • att han när makarna Palme passerat honom och befann sig ungefär i mitten av Tunnelgatans mynning ut på Sveavägen gick ifatt makarna och bakifrån sköt Olof Palme i ryggen och avlossade ett andra skott som orsakade en skråma på Lisbeths Palmes rygg

Birgitta Wennerling befann sig vid biografen Grand vid 21-tiden. Hon noterade makarnas Palmes ankomst och observaerade också en man som stod och stirrade in i foajén. Mannen hade en otäck sjuk blick som fick henne att känna obehag. Mannen hade ett markerat ansikte med tydligt markerade kinder och tunn mun.

Bland dem som observerade en mystisk man utanför biografen vid 23-tiden fanns Lars-Erik Eriksson. Han väntade i sin bil utanför biografen på sina föräldrar. Strax före 23.00 iakttog han en man som uppehöll sig utanför biografen. Eriksson fann mannen obehaglig och låste dörrarna till sin bil. Han lyssnade på nyhetssändningarna klockan 23.00. Mannen var fortfarande kvar. Filmen ”Bröderna Mozart” slutade och folk strömmade ut. När det åter var lugnt var mannen borta. Vid konfrontationsförhöret med Eriksson fastnade denne för nummer två och tre i gruppen på 12 personer och fick studera dessa extra nog. Erikssons avslutande kommentar var: ”Hade jag varit tvungen att peka ut någon så hade jag pekat ut nummer tre (Christer Pettersson), givetvis kan jag efter den här långa tiden inte till hundra procent säga att det var han, men det är mycket, mycket som stämmer in ( – – – )”. Ett annat vittne som åberopats för att styrka att Christer Pettersson var vid biografen Grand är Roger Östlund, som var huvudperson i den dokumentärfilm om mordet som Sveriges Television sände den 26 februari 2006. Det finns emellertid oklarheter om när Östlund, som är kriminellt belastad och en välkänd missbrukare, var på biografen. Flera vittnen styrker att Östlund kvällen den 28 februari var kraftigt påverkad av sprit eller narkotika eller bådadera. Östlund måste betraktas som ett synnerligen otillförlitligt vittne och den roll han tilldelades i dokumentärfilmen är häpnadsväckande.

Mårten Palme bevistade samma föreställning som sina föräldrar och samtalade efter föreställningen med föräldrarna något söder om biografen. Han observerade efter att ha skiljts från föräldrarna en person, som skulle kunna vara den som sedan följde efter föräldrarna. Vid konfrontationen fastnade han för nummer sju. Hans konklusion var: ”Jag tycker, jag kan inte säga något definitivt, men jag tycker nummer sju (Christer Pettersson) är bäst.”

I en korvkiosk belägen på Sveavägen mellan Kammakargatan och Adolf Fredriks kyrkogata arbetade Ljubisa Najic. Han observerade från kiosken en man som följde efter makarna Palme. Vid den första videokonfrontationen pekade han inte ut någon, men ångrade sig och dagen efter sade han sig känna igen nummer åtta (Christer Pettersson) dels på profilen och dels på hans sätt att gå. Att han inte pekat ut honom tidigare skulle ha berott på rädsla.

Händelseförloppet på mordplatsen styrks av flera vittnen bland annat av musikläraren Inge Morelius, som såg hela händelseförloppet. Han väntade i sin bil på Tunnelgatans västra sida medan hans fästmö tog ut pengar ur en bankomat. Genom flera vittnesuppgifter är det klarlagt att gärningsmannen flydde Tunnelgatan österut uppför trapporna mot Malmskillnadsgatan och David Bagares gata. Flera vittnen har framhållit att gärningsmannen rörde sig på ett speciellt sätt.

Yvonne Nieminen observerade strax efter mordet en man på David Bagares gata. Hon hade namngivits i Hans Holmérs bok Olof Palme är skjuten och därifrån hade en journalist på Kvällsposten fått hennes namn. När Christer Pettersson gripits visade en journalist henne foton bland vilka Christer Pettersson fanns med. Hon pekade då ut Pettersson. Yvonne Nieminen åberopades inte som vittne i rättegångarna.

Åklagarens bevisning utgjordes av personer som i varierande grad identifierat Christer Pettersson. Den avgjort viktigaste identifikationsbevisningen i målet utgjordes av Lisbeth Palmes utpekande av Christer Pettersson som den man hon sett på mordplatsen.

Hovrättens bedömning

Hovrätten ansåg det inte bevisat att Christer Pettersson befunnit sig utanför biografen Grand vid 21-tiden. När det gällde iakttagelserna vid biografen Grand vid 23-tiden talade enligt hovrätten Lars-Erik Erikssons uppgifter och även Roger Östlunds för att Christer Pettersson befunnit sig där. Men det kunde enligt hovrätten ha varit en person som var mycket lik Christer Pettersson. Mårten Palmes uppgifter innebar enligt hovrätten inget bevis för att någon följt efter makarna Palme från biografen Grand. Ljubisa Najics uppgifter visade enligt hovrätten att någon gått efter makarna Palme när de passerade gatuköket, men hans iakttagelser och utpekande hade inte skett på ett sådant sätt att identifieringen av Christer Pettersson kunde anses tillförlitlig. Ifråga om Lisbeth Palmes utpekande av Christer Pettersson i tingsrätten och hovrätten ansåg hovrätten att detta saknade självständig betydelse. När det gällde den identifiering, som hon gjort den 14 december 1988 ansåg hovrätten att eftersom det förflutet tre år sedan mordet så vidgade detta utrymmet för misstag. Sammansättningen av konfrontationsgruppen kunde också ha bidragit till utpekandet. Vidare hade Lisbeth Palme haft förhandsinformation om att den misstänkte var alkoholist. Eftersom Lisbeth Palme när hon gjorde sina iakttagelser av mannen, inte hade klart för sig att det var gärningsmannen hon såg, kunde man heller inte utgå ifrån att detaljer i mannens utseende var det centrala för henne. Vidare ansåg hovrätten att belysningen på mordplatsen var sådan att det inte var möjligt att säkert iaktta detaljer i ett ansikte. Hovrätten ansåg således att de iakttagelser som Lisbeth Palme redogjort för inte var tillförlitliga.

Vad som i övrigt var ägnat att inge betänkligheter var att det saknades teknisk bevisning. Vad som framkommit i målet tydde enligt hovrätten på att Christer Pettersson var ointresserad av skjutvapen. Inte heller fanns det belägg för att han den aktuella kvällen haft tillgång till vapen eller skaffat fram skjutvapen. I övrigt anförde hovrätten:

Vad som framkommit om Christer Petterssons personlighet och livsföring  – en förtidspensionär som missbrukar sprit och narkotika – talar närmast mot att han skulle begå ett brott som det nu aktuella. ( – – – ) Det måste också tillmätas betydelse att det inte visats, eller ens gjorts antagligt, att Pettersson haft motiv att mörda statsministern. ( – – – ) Såvitt känt har Christer Pettersson aldrig tidigare gjort sig skyldig till den typ av planlagt våldsbrott som det här synes vara fråga om.

Högsta domstolens bedömning

Riksåklagaren (RÅ) inlämnade i december 1997 en resningsansökan till Högsta domstolen (HD). RÅ:s hypotes om hur mordet gått till var den samma som åklagaren åberopade i hovrätten. Utöver ytterligare vittnesmål som skulle styrka händelseförloppet och att gärningsmannen var Christer Pettersson åberopade RÅ uppgifter som skulle styrka att Christer Pettersson haft motiv för att mörda Olof Palme och haft tillgång till vapen. Det handlade i den delen om Christer Petterssons kontakter med den så kallade bombmannen Lars Tingström och knarkhandlaren Sigge Cedergren, som uppgivit att han lämnat en revolver till Pettersson och uppgifter från advokat Per (Pelle) Svensson, som sa sig från Tingström ha fått uppgifter om att Pettersson var gärningsmannen. I maj 1998 beslutade HD att inte medge resning.

Uppgifter som tillkommit efter att HD inte beviljat resning

I slutet av oktober 2001 blev mordet på Olof Palme åter förstasidesstoff. Anledningen var att Ulf Dahlsten, författat en memoarbok ”Nirvana kan vänta” i vilken ett avsnitt handlar om mordet på Olof Palme. Dahlsten var när mordet begicks nära medarbetare till Olof Palme. I boken framhåller Dahlsten att Lisbeth Palme är utbildad psykolog, van att bedöma människor och dra väl underbyggda slutsatser. Hon har dessutom så kallat fotografiskt minne. Dahlsten var närvarande vid det förhör som hölls med Lisbeth Palme söndagen efter mordet. Hon visste då inte varifrån skotten kommit, men beskrev enligt Dahlsten detaljerat mannen som efter skotten stått helt nära och stirrat på henne. Vidare beskrev hon hur mannen vaggat iväg lätt studsande. När fantombilden publicerats ringde Lisbeth Palme polisen och undrade hur de kunde gå ut med en så felaktig bild. Mördaren hade ett betydligt kraftigare hakparti och en stirrande blick. Dahlsten uppger vidare att Lisbeth Palme senare till Hans Holmér uppgivit att mördaren rörde sig på ett sätt som var typiskt för en alkoholist.

Dahlsten ansåg det viktigt att Lisbeth Palme bekräftade de uppgifter han lämnade i boken. Han förmedlade därför en kontakt mellan Dagens Nyheter (DN(och Lisbeth Palme och den 25 oktober 2001 intervjuades hon i DN. Av intervjun framgick att hon stod fast vid sin identifiering. Hon ansåg att såväl domstolen som polisen fallerade och pekade också på den tidens stora politiska motsättningar: ”förföljelsen av Olof Palme hade pågått i många år, ingen har granskat hovrättsdomarnas ojävighet.” På fråga om hon då avsåg deras politiska åsikter, svarade hon: ”Ja det är det man kan fundera över. Statsministern har det högsta uppdraget i politiken. Den politiska spänningen var enormt stor.”

I DN intervjuades också professorn i psykologi Lars-Göran Nilsson. Han påtalade att hovrätten misstolkat vad som enligt forskningen är central och perifer information. Enligt hovrätten var det centrala för Lisbeth Palme att när Olof Palme skjutits skaffa hjälp, medan hon däremot inte hade anledning att registrera utseendet på den man hon observerade i sin närhet. Nilsson framhöll att minnet fungerar automatiskt och att vi ofta har bra minnesbilder av dramatiska händelser och att risken för att dessa blandas med andra minnesbilder är liten. Kläderna på den man hon observerade är perifer information, men mannens ansikte borde Lisbeth Palme ha en klar uppfattning om därför att detta är centralt i just den minnesbilden.

 Polisen har utsatts för hård kritik vid de granskningar av mordutredningen som utförts. Men det finns åtskilligt att undra över både när det gäller åklagare och domstolar. Hur kunde hovrätten missuppfatta vad som var central och perifer information? Andra som besökt mordplatsen har förvånats över att platsen är så väl upplyst. Vad talar emot att en missbrukare och förtidspensionär är mördare? Det är väl belagt att skjutvapen förekom i de kretsar, där Christer Pettersson rörde sig. Om Pettersson inte använt skjutvapen vid tidigare brott, talar det då emot att han skulle använda skjutvapen vid ett nytt brott? Varför redovisade inte åklagaren i hovrätten att Pettersson kunde ha haft motiv för att mörda Olof Palme? Hans samröre med Tingström var välkänt och hos Pettersson hade dessutom hittats en mycket palmefientlig bok, vilket aldrig redovisades. Varför användes inte Yvonne Nieminen som vittne? Någon dubbelgångare till Christer Pettersson har inte gett sig tillkänna eller hittats.

Christer Petterssons koppling till högerextremism och tillgång till vapen

Christer Pettersson och Lars Tingström träffades på Kumlaanstalten 1980. Christer Pettersson avtjänade straff för det så kallade bajonettmordet och Lars Tingström för att bland annat ha sänt en brevbomb till en person som varit ansvarig för ett bolag i vilket Tingström satsat pengar, som han förlorade när bolaget gick i konkurs. Tingström, som var teletekniker och sprängkunnig, greps 1979 och dömdes i tingsrätten till fem års fängelse för bland annat grov misshandel (brevbomben), försök till utpressning och brott mot lagen om explosiva och brandfarliga varor. Åklagare i målet var Sigurd Denckert. Han inledde när Tingström var frihetsberövad ett förhållande med Tingströms sambo, som var ett av de vittnen som åberopades mot Tingström. Tingström överklagade tingsrättens dom och yrkade då bland annat att bli frikänd från grov misshandel. Hovrätten ändrade tingsrättens dom så att straffet nedsattes till fyra år. I beslut av HD i september 1980, medgavs inte prövningstillstånd och i beslut i oktober 1980 och i augusti 1986 avslogs resningsansökningar.

Tingström påstod sig vara oskyldigt dömd och att åklagaren i målet genom sitt förhållande med Tingsströms tidigare sambo varit jävig. För detta fick Tingström gehör bland annat hos Christer Pettersson och hos Hannu Hyttinen hos vilken Tingström var anställd. Tingström frigavs hösten 1981.

I sin kamp för att få resning i brevbombsmålet använde sig Tingström av Carl Göran Edqvist som juridisk expert. Edqvist har också använt sin mors efternamn Borgenstierna. Edqvist hade ett förflutet som nazist och hade gjort sig skyldig till ett stort antal brott. År 1931 deltog Edqvist i ett revolveröverfall mot Ny Dags expedition. Han dömdes till två månaders fängelse, villkorlig dom. Trots detta blev han antagen som volontär på I 1, men slutade där på grund av hjärtproblem. Med hjälp från föräldrarna inköpte han en gård på västkusten och övertog senare ett kronoarrende på en större gård. Under 1930-talet var han under en period medlem i Nationalsocialistiska Blocket. Edqvist deltog 1940 i finska vinterkriget. När Svensk Opposition (SO, senare ombildad till Nysvenska rörelsen) bildades 1941, var Edqvist en tid ombudsman i organisationen. Hösten 1943 inköpte han två fiskebåtar och bildade AB Doggersbankar.

I september 1944 sammanträffade Edqvist på hotell Eggers i Göteborg med amerikanen Robert Kelly och dansken Paul Smidt-Hansen. Edqvist kände Smidt-Hansen från finska vinterkriget. Han var dansk motståndsman och hade mönstrat på Gripsholm, som användes för fångutväxling mellan USA och Tyskland. Till USA skulle han medföra material om den danska motståndsrörelsen. Detta rapporterade Edqvist till Berta Evelina Paltzelt som var gift med tyske generalkonsuln i Göteborg. Gripsholm hejdades av tyskarna utanför Kristiansand och Kelly och Smidt-Hansen fördes iland. Kelly släpptes men för Smidt-Hansen blev det förhör och tortyr på Möllergatan 19 i Oslo och en plågsam resa till Tyskland, där han utmärglad befriades ur ett tyskt koncentrationsläger av svenska Röda korset. Efter sitt angiveri åkte Edqvist med en av sina egna båtar till Norge, där han tydligen arbetade i den tyska underrättelsetjänsten. Från Norge kom Edqvist till Tyskland och i augusti 1945 återfanns han i ett allierat fångläger och fördes till Sverige, där han ställdes inför rätta. Han dömdes till straffarbete i två år för att ha bedrivit verksamhet för Tysklands räkning. I samband med rättegången genomgick Edqvist sinnesundersökning. Han ansågs vid brottets begående ha lidit av grav psykopati. Efter fängelsevistelsen flyttade Edqvist till Stockholm, där han fortsatte sin brottsliga verksamhet. 1948 dömdes han till straffarbete i ett år för medhjälp till grov stöld och häleri. 1954 dömdes han till straffarbete i två år för bland annat förskingring, grov trolöshet mot huvudman och grovt bedrägeri. Genom kontakterna med rättssystemet fick tydligen Edqvist en viss juridisk kompetens och engagerade sig senare för personer som ansåg sig felaktigt dömda. En som fick Edqvists hjälp var den för mord två gånger dömde Olle Möller.

År 1965 avslöjade tidningen Expressen Carlbergska stiftelsen som en nazistcentral som utgjorde ett hot mot rikets säkerhet. Carlberg som var stor fastighetsägare och välkänd nazist bildade stiftelsen 1957. Till stiftelsen överlämnade han sin stora boksamling som bestod av nazistisk och antisemitisk litteratur. Vidare fick stiftelsen 100 000 kronor och brukanderätten till lokaler på Birger Jarlsgatan 23. Efter Carlbergs död 1962 leddes stiftelsen, i vilkens styrelse ingick flera välkända nazister, under ett par år av kommendörkapten Percy Hamilton. Därefter övertogs ledningen av Björn Lundahl som redan medan Carlberg levde arbetat med bibliotekets utveckling och systematisering. Lundahl åtalades och som juridiskt ombud för Lundahl fungerade Carl Göran Edqvist, som även övertog ledningen av stiftelsen. Enligt referat i nazisttidningen Fria Ord undervisade han rättens ledamöter i sionism och antisemitism. Expressens storstilade avslöjande medförde enbart att Lundahl dömdes för olaga vapeninnehav. Efter rättegången krävde Lundahl med biträde av Edqvist ett antal tidningar på skadestånd. De pengar som flöt in använde tydligen Edqvist och Lundahl när de etablerade sig i sexklubbsbranschen. I en fastighet som Edqvist disponerade på Hornsgatan förekom klubbar med namnen Club 62, Play-Girl och Pussy-Cat. År 1968 dömdes Edqvist till fängelse för misshandel och anstiftan till mened. Dessa brott hade samband med klubbverksamheten.

Edqvist ägnade sig under 1970-talet åt tidningsutgivning. Pressextra var ett sådant alster. Inför valet 1976 stod han bakom en organisation som kallade sig för Riksförbundet för demokratisk upplysning. Organisationen gav ut en falsk valtidning. Den falska tidningen hade namnet Socialdemokrater 76, medan socialdemokraternas egen tidning hade namnet Socialdemokraten 76.  I början av 1980-talet utkom boken ”Land du förskingrade” som hade Edqvist med flera som författare. Enligt vad Anna-Lena Lodenius och Stieg Larsson uppgav i sin bok ”Extremhögern” såldes boken av organisationen Bevara Sverige Svenskt (BSS), som bildades 1979. På insidan av boken ”Land du förskingrade” finns en bild av Olof Palme. På Palmes skjortkrage är ritat en liten djävul och under bilden står följande text:

Olof Joakim Palme, som svärjande lämnade statsministerposten 1976, är en av de personer, som bär ansvaret för ungdomsarbetslösheten, ty vem vill anställa ungdom, som varken kan skriva, läsa, räkna eller ens tala hjälpligt. Vem vill anställa ungdom som tycker i stället för att tänka och som besvarar vänliga rättelser med hot om stryk.

Palme är förvisso ingen statsman och som politiker är han blott ett sympton på hur sjukt det svenska folket under de senaste tjugo åren har blivit.

Längre fram i boken står: ”nu spelar det väl ingen roll vad Olof Palme säger, ty hans tid är snart ute ( – – – )”. Ett exemplar av boken hittades vid husrannsakan hos Christer Pettersson. Pettersson vägrade att uppge hur boken hamnat i hans ägo. Men med stor sannolikhet hade Pettersson fått boken av Tingström eller direkt av Edqvist.

I november 1978 anmälde Edqvist chefsåklagare Denckert för förtal. Bakgrunden var att Edqvist 1975 av tingsrätten i Handen och Svea Hovrätt dömts till fängelse för anstiftan till grov stöld. I sin resningsansökan till HD framhöll Edqvist att vissa vittnen ändrat sina berättelser och numera var villiga att lämna för honom förmånliga uppgifter. Detta bemöttes av Sigurd Denckert, som framhöll att: ”det på goda grunder kunde antagas att vittnenas ändrade uppgifter är ett resultat av påtryckningar som riktats mot dem.” Med anledning av detta yttrande stämde Edqvist Denckert för förtal. I tingsrätt och hovrätt togs målet inte upp med hänsyn till den lagstiftning som då gällde. 1980 vände sig Edqvist med en revisionsinlaga till HD. HD beviljade prövningstillstånd, men då tog Edqvist tillbaka sin anmälan. När Edqvist i början av 1980-talet blev juridisk expert åt bombmannen Tingström hade båda således kontroverser med åklagaren Denckert.

Den 16 juli 1982 exploderade en sprängladdning på altanen utanför Denckerts villa. Bomben utlöstes när en pojkvän till Denckers dotter öppnade altandörren. Pojkvännen omkom och villan totalförstördes. Den 22 februari 1983 exploderade en sprängladdning i skattehuset. En väska med en bomb hade placerats i ett kafferum och utlöstes när en kvinna skulle flytta väskan. Kvinnan omkom. Den 8 augusti 1983 upptäcktes en väska utanför entrén till Kronofogdemyndighetens i Nackas lokaler. Personalen misstänkte att det rörde sig om en bomb och tillkallade polisen. Polisen lät utrymma lokalerna och när väskan besköts utlöstes bomben och åstadkom stor förödelse. Den 22 december 1983 sprängdes Hannu Hyttinens lägenhet varvid Hyttinen omkom. De fynd som gjordes tydde på att Hyttinen hållit på med att konstruera en bomb.

I varje fall bomberna vid Denckerts villa och i Skattehuset hade en likartad konstruktion. För bombdåden blev i ett tidigt skede Lars Tingström och Hannu Hyttinen misstänkta. Båda hade tvister med myndigheterna och Tingström hade dessutom gjort uttalande som hade uppfattats som hot. De två var under lång tid föremål för polisens spaning och polisen spanade mot Hyttinens lägenhet när explosionen där inträffade.

Tingström dömdes i mars 1985 av tingsrätten till livstids fängelse för medverkan i bombdåden och från den tidpunkten var han fram till sin död frihetsberövad. Han överklagade tingsrättens beslut och inför hovrättsförhandlingarna inträdde Per (Pelle) Svensson som Tingströms advokat. Domen om livstids fängelse stod emellertid fast. Hovrätten ansåg dock att bomben i Skattehuset kunde vara ett verk enbart av Hyttinen.

Enligt de uppgifter som Pelle Svensson lämnar i sin bok ”Sanningen ommordet på Olof Palme” och som han säger sig ha fått från Tingström så skulle Christer Pettersson vara Olof Palmes mördare. Dådet skulle ha varit en hämndaktion för den behandling som Tingström fått utstå. GK framhåller i sitt betänkande att flera av de uppgifter som Pelle Svensson lämnade till mordutredningen vinner visst stöd av annat material. Petterssons och Tingströms vänskap är omvittnad. En av Tingströms söner berättade att Pettersson ofta besökte Tingström i hans bostad på Ingarö och att han fungerade som ett slags livvakt. Pelle Svensson uppger att när polisen en gång uppsökte Tingström i hans bostad smet Christer Pettersson ut och gömde den pistol han anskaffat från Sigge Cedergren. Av polisens dokumentation från besöket framgår att Christer Pettersson smet ut och gömde något. Pelle Svensson uppger vidare att vid anskaffningen av pistolen åkte både Tingström och Pettersson till Tegnérgatan där Cedergren hade sin bostad. Tingström väntade i bilen medan Pettersson gick upp till Cedergren för att hämta pistolen. Att Christer Pettersson och Lars Tingström besökte Cedergren vid den tidpunkt som kan ha varit aktuell vinner enligt GK stöd av spaningsanteckningar hos polisen. Anledningen till polisens spaning var att Cedergren var känd som knarklangare. Cedergren förhördes ett stort antal gånger och lämnade skiftande och många gånger oförenliga uppgifter beträffande vapenfrågan. Att det hos Cedergren förekom vapen och även så kallade magnumrevolvrar får dock betraktas som klarlagt. Den 6 december 1991 lämnade Cedergren plötsligt en helt ny uppgift. Han sade sig då ha en minnesbild av att han hösten/vintern före mordet gett Christer Pettersson en revolver Smith & Wesson. 357 och att det var troligt att han även fått ammunition. Vid nästa förhör exakt fyra år senare var Cedergren döende och sade sig inte vilja ta med sig några hemligheter i graven. Han upprepade då med något större detaljrikedom uppgifterna från det föregående förhöret.

Det framstår som anmärkningsvärt att åklagarna vid rättegångarna mot Christer Pettersson inte redovisade något tänkbart motiv för Christer Pettersson att mörda Palme. Vänskapen med Tingström och dennes koppling till Edqvist måste varit välkänd. ”Boken land du förskingrade” som hittades hos Christer Pettersson skulle ha kunnat vara ett tydligt tecken på att Pettersson inspirerats till dådet av högerextremister eller kanske till och med utan vetskap om detta blivit ett redskap för dessa. Länken mellan Pettersson och högerextremisterna skulle då ha varit Tingström och Carl Göran Edqvist. Edqvist skulle ha kunnat vara pådrivande även när det gäller attentaten mot åklagare Denckert, skattehuset och kronofogdemyndigheten i Nacka.

När jag 1998 på Carlssons förlag utgivit boken ”Överklass,nazism och högerextremism blev jag uppsökt av en person som GK benämner Lars H, mest känd som ”führen på häktet” och som ledare för 30-novemberföreningen. Han var missnöjd över att han omnämnts i boken utan att vara tillfrågad. Samtalet flöt emellertid lugnt och eftersom jag visste  att Lars H i nazisttidningen Fria Ord skrivit om Carlbergska stiftelsen frågade jag honom om vad som hände med stiftelsen efter Expressens avslöjande. Han sade sig inte veta detta. Däremot talade han om att han kände Carl Göran Edqvist och varit hemma hos denne och ätit middag. Han sade sig också vara upphovsman till beteckningen BSS (Bevara Sverige Svenskt). Kontakten mellan Edqvist och Lars H liksom att BSS gav ut Edqvists bok visar att Edqvist hade kontakt med högerextremister. Och han måste ha känt många från sin tid i Nationalsocialistiska blocket, Svensk opposition (Nysvenska rörelsen) och från Carlbergska  stiftelsen. Det måste betraktas som anmärkningsvärt att Carl Göran Edqvist och boken ”Land du förskingrade” inte omnämnts vare sig vid rättegångarna eller i GK:s betänkande. Det är också anmärkningsvärt att motivbilden/brottshypotesen palmehat inte blev tillräckligt utredd. Åklagarnas brottshypotes om att Christer Pettersson upptäckt makarna Palme vid biografen Grand och därefter anskaffat ett vapen och väntat utanför biografen när föreställningen var slut kan vara felaktig. Vapnet kan Pettersson ha haft sedan tidigare. Han kan av högerextremister, och det fanns gott om sådana bland annat inom polisen, via Carl Göran Edqvist utsetts att bli den som skulle röja Palme ur vägen och blivit tillkallad att utföra dådet när någon noterat att makarna Palme gick på bio utan vakter.

Tage G. Peterson nämner i sina memoarer att han den 6 mars 1986 sammanträffade med Korsnäschefen Nils Landqvist. Denne berättade då att han i industrikretsar före mordet hört rykten om att Olof Palme skulle”knäppas”. Han berättade vidare att han hört att det på Operakällaren inte på år och dag hade serverats så mycket champagne som när Olof Palme mördats. Det finns sannerligen mycket att nysta i för den som vill utreda motivbilden/brottshypotesen palmehat.

Lars Tingström fick med Pelle Svensson som advokat resning i brevbombsmålet och blev frikänd, men då satt han redan i fängelse för andra bombdåd. Han dog 1993. Carl Göran Edqvist avled 1995, då hade han hunnit med att även vara juridisk expert åt den så kallade obducenten. Christer Pettersson dog 2004.

Det är anmärkningsvärt att så få politiker ägnat mordet uppmärksamhet. Detta är skadligt för såväl demokratin som rättssamhället. Ett sätt att komma bort från problem tycks i Sverige ha blivit att tillsätta kommissioner. Räcker det inte med en för att undanröja misstankar om att inte allt gått rätt till gör man som i u-båtsfrågan och i fråga om mordet på Olof Palme tillsätter flera.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: