EFTERFRÅGAN OCH BEHOV

Det marknadsliberala synsättet utgår från att marknaden är ett självreglerande system. I detta system fungerar skillnader i löner och priser som signaler till marknadens aktörer om var de bör sätta in sina resurser. Skillnader i löner och priser driver också aktörerna till att anstränga sig och belönar eller straffar dem i förhållande till hur väl de anpassar sig till marknadens krav. Om detta system lämnas ostört antar man att det uppstår ett jämviktsläge som är optimalt för alla parter. I detta system fyller ojämlikheten en funktion genom att ge klara och tydliga signaler. Skillnader i löner och förmögenhet kan ses som belöning, vägledning och bestraffning. Försök att genom skatter och andra politiska åtgärder minska graden av ojämlikhet minskar tydligheten i systemet och leder till snedvridningar och minskar tillväxten. Höga och progressiva skatter anses vara särskilt skadliga. Verksamhet i statlig eller kommunal regi bör bara ske om det är absolut nödvändigt. Sådana verksamheter kan vara till exempel försvars- och polisverksamhet. Till det marknadsliberala synsättet kopplas inte sällan moraliska tankegångar. Socialpolitiska åtgärder minskar arbetsviljan och leder till moraliskt förfall. Samhällsstrukturen ses som ett rättvist resultat av mänskliga ansträngningar.
Den borgerliga alliansen nöjer sig emellertid inte med att lämna den så kallade marknaden ostörd. Men det är inte för att minska ojämlikheten som de ingriper utan för att förstärka den.
Rotavdragen tillkom en gång i tiden för att skapa arbeten inom byggbranschen och på det sättet minska arbetslösheten. Nu är det brist på byggnadsarbetare och många av de byggnadsarbetare som finns sysselsätts med lyxrenoveringar av kök och badrum och tillbyggnader för dem som redan har gott om utrymme och dessutom har råd att betala utan skattesubventioner. 50 procent av arbetskostnaden får dras av dock högst 50000 kronor per person. Tillbyggnader och lyxrenoveringar efterfrågas av de redan välbeställda som dessutom fick stora skattelättnader när fastighetsskatten togs bort. Initiativet kom från Kristdemokraterna. Kristdemokraten och bostadsministern Stefan Attefall vill nu införa skattelättnader för dem som hyr ut i andra hand. Han vill i realiteten införa ett inneboendesystem, som var vanligt för 50 år sedan. Behovet av flera bostäder till exempel till alla de studenter som inte har någonstans att bo struntar Attefall och regeringen i.
Rutavdragen var ett påhitt av Centerpartiet. Skattereduktionen är 50 procent av arbetskostnaden inklusive mervärdeskatt men högst 50 000 kronor per år. Som hushållsnära tjänster räknas bland annat städarbete, vård av kläder, matlagning, gräs- och häckklippning samt snöskottning, barnpassning och hämtning och lämning av barn vid daghem, skolor och fritidsaktiviteter.
Avdraget lanserades av den borgerliga alliansen med Maud Olofsson i spetsen som en avlastningshjälp för dem med låga inkomster. Maud Olofsson uttalade i TV:s Aktuellt i mars 2007: ”Jag slåss för kvinnor som har lägre löner och som behöver den här hjälpen.” År 2010 presenterade arbetsgivarorganisationen Almega en rapport som visade att lika många låginkomsttagare som höginkomsttagare hade beviljats skatteavdrag för hushållsnära tjänster. En undersökning som TV-programmet Agenda lät göra och som presenterades den 14 mars 2010 gav en helt annan bild. I Agendas undersökning utgick man från hushållens inkomster. De 25 procent som hade de högsta inkomsterna betraktades som höginkomsthushåll och de 25 procent som hade de lägsta inkomsterna som låginkomsthushåll och övriga som medelinkomsthushåll. Av låginkomsthushållen hade enbart 6 promille köpt hushållsnära tjänster och bland medelinkomsthushållen endast en procent. Avdrag för hushållsnära tjänster utnyttjades tvärt emot vad Almega och regeringen påstod främst av höginkomsthushållen. För de allra flesta stod det klart redan när avdraget infördes att det främst skulle bli familjer med höga inkomster som skulle använda sig av ”pigavdraget” och det är häpnadsväckande att Almega och Maud Olofsson försökte inbilla människor något annat. Situationen är fortfarande densamma. Genom den borgerliga alliansens jobbskatteavdrag, som kostar ungefär 100 miljarder per år, har några fler fått råd att utnyttja pigavdraget. När det gäller låginkomst- och medelinkomsthushåll är det sannolikt att deras avdrag ofta avser tillfälliga tjänster till exempel flyttstädning. Städarbete, vård av kläder, matlagning, gräs- och häckklippning, snöskottning, barnpassning hämtning och lämning av barn vid daghem, skolor och fritidsaktiviteter efterfrågas av de redan välbeställda.
Behovet av bättre skolor, sjukvård och omsorg struntar regeringen i. Trots att vräkning av barn under de senaste åren framhållits av många fortsätter vräkningarna att öka.
Regeringen skall nu på initiativ från Centerpartiet öka efterfrågan på restaurangbesök genom att sänka mervärdeskatten till hälften vid restaurangbesök. Åtgärden kostar mellan fem och sex miljarder kronor och det påstods tidigare att det skulle skapa sysselsättning. Nu vågar ingen uttala sig om hur många arbetstillfällen som skapas genom att restaurangmomsen sänks till hälften. Det förefaller troligt att restaurangägarna behåller det mesta av sänkningen själva. Om priserna skulle sänkas så kommer det att gynna dem som redan har råd att gå ut och äta. Behoven av satsningar finns på annat håll. Till exempel fick uppenbarligen skattesänkningar för pensionärerna stå tillbaka för sänkt restaurangmoms. Det skulle också gå att satsa på vård skola och omsorg.
Jobbskatteavdraget kostar staten cirka 75 miljarder per år. Att det skulle ha skapat fler jobb är inte bevisat. Om jobbskatteavdraget togs bort och alla betalade skatt enligt samma skala skulle efterfrågan öka inom många angelägna områden. Inköp av medicin, inköp av nya glasögon, tandvård, nya TV-apparater när de gamla är dåliga, en och annan efterlängtad resa, en och annan present till barn och barnbarn. Det skulle gå att göra en lång lista på eftersatta behov.
Under sken av att vidta sysselsättningsskapande åtgärder ökar den borgerliga alliansen den ekonomiska ojämlikheten.

FLENS KOMMUN ”KASTAR LÅNADE PENGAR I SJÖN”

För några dagar sedan utkom Glimten, Flens kommuns tidning, med sitt fjärde nummer för året. Ansvarig utgivare är Lars Rådh och redaktör informationsstrategen Marianne Rynefeldt-Skog. Hon anser att det finns anledning att vara stolt.
Socialförvaltningen får enligt Glimten höga betyg både när det gäller kostnad och kvalitet. Det handlar bland annat om kommunens äldreboende, hemtjänst, korttidsboende och dagverksamhet. Det man har frågat om är bland annat bemötande och inflytande. De som är nöjda uppgår till omkring 80 procent. Frågan är om man skall var stolt när 20 procent inte är nöjda?
En oanmäld tillsyn nattetid på äldreboendena ledde till att personalen förstärktes. Tre nya 0,64-tjänster inrättades. Flens kommun vill vara en attraktiv arbetsgivare. Är det då rätt att inrätta deltidstjänster? De som får tjänsterna blir sannolikt inte glada den dag de går i pension. Alla tjänster i Flens kommun borde vara heltidstjänster. Den anställde som inte vill arbeta heltid kan därefter beviljas tjänstledighet om han/hon uppfyller kraven för att få detta.
Det nya äldreboendet vid Hammarvallen blir nog som det står i Glimten Sveriges modernaste. Så synd då att det trots ett stort antal protester förlades till Hammarvallen.
Befolkningen i Flens kommun har ökat med 53 personer. Det är ju glädjande även om ökningen är tillfällig.
Det är också glädjande att den militäintresserade hembygdföreningen i Malmköping fått en knekt placerad i rondellen på vägen mot Flen. Det nämns inte i Glimten, men den är faktiskt riktigt fin.

Flens kommun har verkligen planerat för att växa.

I Flen finns 24 lediga tomter i Brogetorp och i Nybble går det att få fram 5 -7. I anslutning till äldreboendet vid Hammarvallen räknar kommunen med att det på sikt skall byggas 150 småhus.

I Malmköping finns det 6 lediga tomter och kommunen planerar ett nytt område på udden mellan Hosjön och Östersjön för 120 tomter. Enligt kommunens hemsida var byggstarten planerad till 2010, men så har det väl inte blivit.

I Hälleforsnäs finns 6 lediga tomter.

I Sparreholm finns 5 lediga tomter. Vid Hyltinge strand planerar kommunen för 30 – 50 småhus och på sikt räknar kommunen att på sågområdet uppföra 150 – 400 bostäder.

I Mellösa, i närheten av den gamla tumstocksfabriken, har kommunen iordningställt 23 tomter. De utbjöds till försäljning i juni. Ännu har ingen tomt sålts.

Totalt har Flens kommun planer för nästan 800 tomter.

Vilka har Flens kommun tänkt ska bo vid tumstocksfabriken? Ett boende där innebär långa arbetsresor, långa vägar till daghem och skolor och långa vägar till affärer. Vilka föräldrar vågar släppa ut sina barn på cykel på vägen mellan Flen och Mellösa? Hur skall ungdomar ta sig hem om de varit på träningar eller ute och roat sig? Inte heller för äldre människor kan området betraktas som attraktivt.
Området är sjönära, men de flesta tomter får nog ingen sjöutsikt. Stranden verkar dyig och Mellösasjön är på platsen smal och utsikten på andra sidan sjön består av ett järnvägsspår och skog. De lånade pengar som Flens kommun investerat i området kunde de lika gärna ha kastat i sjön.

Är det så att den personal som sysslar med planfrågor har för lite att göra och därför hittar på allt mer vilda idéer för att hålla sig själva sysselsatta. Och i den visionsyra som sprider sig som ett virus får de gehör för sina idéer.

FLENS KOMMUNS DIREKTIV FÖR PROJEKTET ”FÖRBÄTTRADE FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR ÖKAD MÅLUPPFYLLELSE I SKOLAN” ÄR FLUMMIGA

Den 25 augusti 2011 fattade kommunfullmäktige beslut om projektdirektiv för projektet ”Förbättrade förutsättningar för ökad måluppfyllelse i skolan”. Direktiven saknar substans och kan på goda grunder kallas för ordbajseri. Direktiven bör göras om och förenklas. Är det kommunens utrednings- och strategichef Sune Bergsand som skrivit direktiven? I Eskilstuna-Kuriren uttalade för några dagar sedan kommunalrådet Anders Berglöv att skolan inte kan få ytterligare medel under år 2012.
Antalet elever som gått ut grundskolan i Flens kommun och som nått målen i alla ämnen har minskat under flera år och uppgår nu till ungefär 57 procent. Riksgenomsnittet är 77 procent. Risken är stor för att den nuvarande trenden fortsätter och nivån sjunker ytterligare.
Målet för skolprojektet borde inte inskränka sig till att förbättra förutsättningarna. Målet måste vara: Alla elever skall nå målen i alla ämnen.
Invånarna i Flens kommun har ofta en låg utbildningsnivån. Det finns därför skäl att anta att många elever i Flens kommun får ett otillräckligt stöd hemma och att ambitionerna för barnens resultat i skolan inte är så höga. Det finns också flera elever med invandrarbakgrund. Det finns emellertid ingen anledning att tro att eleverna i Flens kommun skulle vara mindre begåvade än i andra kommuner. Av detta kan man dra slutsatsen att det är viktigt med föräldrakontakter och att skolorna bör organisera läxläsning.
Om skolorna har omoderna läroböcker och tekniska hjälpmedel måste dess bytas ut mot nya. Men i övrigt handlar det om att undervisningen måste förändras. Då kan som jag framhållit tidigare Nossebro skola i Essunge kommun tjäna som förebild.
Projektdirektiven kan alltså förenklas till:

Målet är att alla elever skall vara behöriga att fortsätta till gymnasiskolan.

Föräldrakontakterna skall förbättras.

Läxläsning skall organiseras.

Omoderna läroböcker och hjälpmedel bytas ut.

Undervisningen skall förändras varvid Nossebro skola i Västergötland skall tjäna som förebild.

Varje grundskola för sig skall leda förändringsarbetet.

I den mån ytterligare resurser behövs finns tre miljoner avsatta i årets budget. Om detta inte räcker kan medel tas från projektet ”Färdplan Flen”, som tycks sluka allt mer resurser. Någon projektledare för skolprojektet behövs inte. Dessutom behövs inte så många tjänstemän som planerar för nya bostadsområden.
Så här gick det till i Nossebro skola enligt en artikel i Sydsvenskan
Nossebro skola var näst sämst i Sverige mätt i andel behöriga elever till gymnasiet. Nu är den bäst. Förändringen tog tre år. Den kostade inga pengar och betydde ingen extra arbetstid för lärarna. Så här gjorde de.
Johanna Lundén, specialpedagog, och Lasse Björkqvist, rektor, har varit på många skolor den senaste tiden. De blir inbjudna för att berätta hur deras skola i Nossebro på bara tre år gick ifrån att ha näst sämst resultat i hela Sverige, till att vara absolut bäst nu. I våras gick 100 procent av skolans niondeklassare ut med behörighet till gymnasiet.
– Det första de frågar är alltid hur mycket extra arbetstid det har betytt för personalen, och hur mycket pengar vi har fått. Då brukar vår facklige representant Jonas svara att vi inte haft några förändringar i arbetstid. Och jag brukar svara att det inte har kostat en krona. Vi ser istället att på sikt sparar vi pengar, för lärarna blir mer kompetenta med det sättet vi arbetar, säger Johanna Lundén.
Receptet – men det återkommer vi till – heter forskning. Skolan har bestämt sig för att jobba i enlighet med vad forskningen säger.
Johanna Lundén minns när personalen på Nossebro skola samlades till det första mötet efter sommarlovet 2007. I aulan var det allvar. Skolchefen skojade inte ens om sitt fotbollslag. Istället visade han niondeklassarnas betyg. För första gången hade siffror över niornas resultat visats för hela landet. För första gången kunde svenska kommuner jämföra sig med alla andra. Nossebro skola var näst sämst i Sverige. Nästan var fjärde elev som gått ut skolan i början på sommaren, 23 procent, hade inte godkända betyg i svenska, engelska eller matematik. De var alltså inte behöriga att söka till gymnasiet.
– Alla blev tagna på sängen. Vi kände att vi ville inte ha det så. Vi var ju här för barnens skull, säger Johanna Lundén.
Inte för att Nossebro skola inte hade saker att förklara sina dåliga resultat med. En relativt stor andel av eleverna har olika diagnoser, från adhd till autism och språkstörningar. Förhållandevis många barn, till exempel från Göteborg, är placerade i familjehem i kommunen och har det svårt med skolgången. Nossebro skola ligger i en kommun där utbildnings-nivån är låg och där andelen elever som söker vidare till högskoleutbildning är nästan lägst i Sverige.
Arbetsveckan innan barnen började i skolan 2007, blev början på en ny väg. Specialpedagogen Johanna Lundén var en av dem som förordade att skolan skulle ändra på sättet som de jobbade med specialpedagoger. Hon hade varit med i ett försök under våren som visade sig vara väldigt lyckat. En vikarie hade bett om hjälp med sin klass. Istället för att ta ut de elever som behövde extra hjälp hade Johanna Lundén gått in som en extra resurs i klassrummet.
– Jag var med där och kände: Wow vad häftigt! Jag hjälpte inte bara de elever som jag var där för. Jag kunde hjälpa tjugofem istället för två, säger hon.
Det man bestämde sig för på Nossebro skola var följande:
Alla elever ska få gå i en vanlig klass. Ingen ska tas ut ur klassen. Också särskoleelever och autistiska barn tillhör en klass där de är så mycket det går. Nivågrupperingar i olika ämnen är avskaffade. Om en elev behöver extra stöd, ska det stödet ges i klassrummet.
– Tillsammans med specialpedagogerna bestämde jag att vi skulle sluta plocka ut elever ur klassrummet, och börja plocka in lärare istället, säger rektor Lasse Björkqvist.
De elever som behöver ännu mer hjälp, kan få det på håltimmar eller på den schemalagda studietid som alla elever har. Men de får aldrig plockas bort från sin klass.
– Jag kallar det en synvända. Synvändan kommer från den pedagogiska forskningen, det är ju inte så att vi har kommit på egna tankar plötsligt. Oavsett vilken forskare vi läste, sa de samma sak: att alla vill vara med i klassrummet, säger Lasse Björkqvist.
I synvändan ingick också ett enkelt konstaterande: elevens framgång var skolans ansvar. Om en elev blev underkänd var det skolan som misslyckats.
Att det tankesättet sjunkit in har inte minst eleverna märkt.
– Förut fick man ofta höra av lärare att även om du inte jobbar, så får jag min lön ändå. Och då tänkte man att de skiter väl i oss, då vill jag inte jobba, säger Johan Stjärneborn i 9A.
Lärarna fick börja läsa forskningsrapporter om hur man får en lyckad skola. Medvetet valde man att utgå från den forskning som finns kring specialpedagogik, som egentligen mest används för barn som av olika skäl har svårare än andra att följa med. Men den pedagogiken funkar för alla barn, tycker Johanna Lundén.
– För barnen i behov av särskilt stöd är det en förutsättning för att de ska lyckas, men också för de andra är det bra att man är tydlig.
Harriet Stjärneborn har haft alla sina tre barn i Nossebro skola. Johan, hennes yngste, går i nian där nu. Hon såg tydligt hur specialpedagogiken var navet som hela förändringen rörde sig kring.
– Man var tydlig mot oss föräldrar vad som gällde. Man släppte in skolans specialpedagoger och höjde statusen på deras funktion i skolan. De blev en naturlig del i skolans värld, inte människor som man använder när man har problem. De tog inte bara en aktiv del i skolan på dagarna, men såg också till att lärarna fick mer insikt om hur barnen fungerar, säger hon.
Kommunen var med på noterna. Men det fick inte kosta något.
– Vi var överens från början att det inte får kosta mer. Kostnaderna för skolan ligger som snittet i Sverige och vi har inte lagt något extra på förändringar. Vi la ganska stora resurser på små särskilda undervisningsgrupper förut, så vi har använt de pengarna till den vanliga skolan istället, säger skolchefen Bo Svensson.
Det tog inte lång tid innan resultaten kom. Johanna Lundén minns hur en kille knackade på hennes dörr under hösten 2007 och bad om hjälp.
– Han sa att han fick bra hjälp, men att han ville komma längre. Och han var en riktig svåring. Eleverna var inte svåra att övertala, det kändes bara som om de hade väntat på detta.
Idag utgör en grupp på fyra lärare -resursteamet. Till dem får lärarna komma in med önskemål om hjälp. Varannan onsdag har de möte där de bestämmer vilka klasser och lektioner som ska förstärkas de kommande två veckorna. Sjätteklasserna och niondeklasserna är prioriterade, niorna för att de gör sista rycket och sexorna för att de ska få en bra start i högstadiet. Sjätteklassarna får automatiskt extra lärare i matematik, svenska och engelska ända från början, och den resursen får de behålla tills man ser att det funkar i klassen.
– Från början var det svårt, lärarna ville helst stänga dörren och vara ifred. Men nu vill alla ha hjälp, så det är svårt att prioritera, säger special-läraren Johanna Johansson.
Att få en extra lärare betyder mycket för både lärare och elever.
– Ingen gapar och skriker, folk får hjälp med det de vill ha hjälp med. Innan hann läraren aldrig runt innan lektionen var slut, säger Johan Stjärneborn i 9A.
– Som lärare kan man få feedback och prata om det som hänt i klassrummet. Och det är mycket lugnare. Om man är själv ser man ju inte vad som händer bakom ryggen på en, säger läraren Jeanette Jardefur efter en engelsklektion med en sjätteklass där de varit två lärare som hunnit hjälpa också de elever som inte räckt upp handen.
Inget är skrivet i sten. Specialläraren Britt-Marie Nilsson kan lämna sjätteklassen hon brukar vara i, och gå in i 9A istället, för just i dag har de vikarie och då behövs hon bättre där. Special-pedagogen Johanna Johansson går med en kille till hemkunskapen. Han har inte varit där på ett par gånger och hon vill se till att han kommer till lektionen och samtidigt undersöka vad det är han inte gillar med att gå dit.
Sommarskola är införd, läxhjälp två gånger i veckan likaså. Alla som vill får gå dit, inte bara de som riskerar att inte nå målen. Emilia Åslund i 9B sitter på läxhjälpen för att höja de få betyg som hon inte har MVG i.
– Jag satt och räknade på vad jag behövde göra för att komma in på det gymnasium jag vill. Sen pratade jag med specialpedagogen om hur jag skulle göra, säger hon.
Att få extra hjälp har blivit något som inte är pinsamt.
– Eleverna tycker att det är kul att prata med kurator, elevhälsa och specialpedagog. Nästan lite för kul, det är kö dit, säger läraren Jeanette Jardefur.
Skolans mål är att ha individkoll på alla elever. Specialpedagogerna i resursteamet försöker ta fram en lösning för varje individ.
– De är väldigt specialiserade. De tar reda på precis vilka saker i ett ämne man har svårt med, och sedan tar de fram övningar man kan göra, säger Anna Mellqvist i 9A.
– Det finns inga gränser för påhittigheten för att få det att fungera. -Johan kan till exempel aldrig vara tyst. Han har en symbol med en mun och ett kryss över på en inplastad lapp på sin bänk. Så lärarna behöver bara knacka på den för att han ska veta att han ska vara tyst. De har tänkt efter vad de kan göra för den här eleven för att det ska funka, säger mamman Harriet Stjärneborn.
Det betyder att vissa elever får en post-it-lapp i början av varje lektion där det står precis vad de ska göra under lektionen. En del elever får det uppskrivet på tavlan, så att alla kan se. Andra elever har färgschema, där varje lärare fyller i lektion för lektion med rött (om det gått dåligt att nå de överenskomna målen), gult (om det gått sådär) eller grönt (om det gått bra). Scheman hänger i lärarrummet så att alla kan följa eleverna i detalj.–  Det häftiga är att det blir bara grönare och grönare. Att synliggöra för eleven vilka förväntningar man har, det är oerhört viktigt, säger Johanna Lundén.
Nossebro skola är den enda högstadieskolan i Essunga kommun på Västgötaslätten, en kommun med totalt 5 600 invånare. Skolchefen, som samtidigt är socialchef, heter Bo Svensson. Hans arbetsrum ligger på själva skolan med utsikt över skolgården. Här har han koll, inte bara på vem som umgås med vem på rasterna, utan också hur eleverna har klarat sig.
– Vi tog ett beslut hösten 2007 i utbildningsnämnden att alla elever skulle ha minst godkänt i alla ämnen om tre år. Men vi trodde egentligen inte på det. Men nu i våras var det tre betyg av 1 296 som inte var godkända, av tre olika elever. Det tycker jag är väldigt bra.
Men Nossebro är ju så litet. Kan man verkligen överföra det här till en större kommun?
– Även en stor kommun är uppdelad i mindre enheter. Det är inte ovanligt att man har en högstadieskola med 300 elever. Enheterna måste kunna överföra detta, svarar Lasse Björkqvist.
När han och Johanna Lundén svarat på ett antal andra frågor från sina föreläsningar (Har ni några som inte kommer till skolan alls? – Nej. Är det någon som har anpassad studiegång – Nej.) kommer frågan: Hur orkar ni? Vad är det som driver er?
– Det finns alldeles för många skolor som är beroende av eldsjälar. Vi vill medvetet vara en skola som är forskningsbaserad, säger Lasse Björkqvist.

DEN BORGERLIGA ALLIANSEN OCH PENSIONÄRERNA

År 2010 sänktes pensionerna med 3,5 procent och 2011 med 4,2 procent. Detta gäller de pensioner som utbetalas från ATP-systemet och det nya pensionssystemet. Utvecklingen när det gäller premiepensionerna och eventuella tjänstepensioner har inte heller varit gynnsam. Tjänstepensionerna har många gånger sänkts med mer än 10 procent. Anledningen är den ekonomiska utvecklingen. Ett par exempel från verkligheten visar hur inkomstpensionen förändrats för dem som är födda före 1937. Pension 2009: 12578 kronor och 2011: 11686 kronor. Sänkning 792 kronor per månad. För den som hade maximal ATP år 2009 var pensionen 17466 kronor per månad och 2011 16227 kronor per månad. Sänkning 1239 kronor per månad.
Garantipensionärernas situation är annorlunda. De har haft små eller inga inkomster och deras pension uppgår 2011 för ensamstående till 7597 kronor per månad och för gifta/samboende 6777 kronor per månad. Garantipensionerna räknas upp eller ner i takt med prisbasbeloppets utveckling. Detta innebar att garantipensionerna 2010 sänktes med 0,9 procent och 2011 höjdes lika mycket.
Regeringen har gjort ett stort nummer av att pensionärerna fått sin skatt sänkt tre gånger. Totalt har de tre skattesänkningarna 2009, 2010 och 2011 inneburit skattesänkningar för garantipensionärer med cirka 400 kronor per månad och för dem med inkomstpension på 150000 kronor per år en sänkning med cirka 450 kronor. Skattesänkningarna kan ses som en kompensation för att pensionerna sänkts men motsvarar inte sänkningarna av pensionerna.
De som fått en reell förbättring är enbart garantipensionerna. Den som är garantipensionär har rätt tillbostadstillägg. Följande exempel avser en ensamstående garantipensionär 2011: Pension 7597 kronor per månad, skatt 1181 (kommunalskatt 32 kronor), bostadsbidrag 4600 (hyra 5000/månad) Kvar att leva på i övrigt blir 6016 kronor.
En ensamstående industriarbetare som tjänat 24000 kronor i månaden får ungefär 12050 kronor per månad i pension. Av detta går till skatt 2477 kronor. Bostadstillägget blir i det fallet cirka 2000 kronor. Det vederbörande har att leva på när hyran är betald blir cirka 6500 kronor. Skillnaden mellan dem som arbetat många år och heltid och de som inte arbetat alls eller kanske bara arbetat deltid eller få år är inte särskilt stor. En garantipensionär lever inte på någon hög standard. Men inte heller den som arbetat heltid och haft en relativt vanlig inkomst. Många äldre har höga utgifter för medicin och läkarbesök, kan behöva tandvård, och nya glasögon.
Pensionsreformen från 1994 har urholkats. Framför allt beror detta på att medellivslängden har ökat. Men urholkningen har förstärkts av jobbskatteavdragen. Enligt LO:s utredning har en 30-årig man med enbart förgymnasial utbildning 47 år kvar att leva, mot 52 år för den som har eftergymnasial utbildning. Sedan 1990-talet har spridningen i hälsa och livslängd ökat. Industriarbetarens pension sänks inte för att han själv lever längre utan för att de högutbildade gör det. Främsta förklaringen till att de med kortare utbildning dör tidigare torde vara att de har arbeten där de slits hårdare. De som orkar arbeta efter 65 belönas dessutom med högre pension och med ett fördubblat jobbskatteavdrag. Det borde stå klart för alla att åtgärder måste vidtas för att alla i varje fall skall orka arbeta till 65 års ålder och då få en rimlig pension. .
Det behövs ett nytt pensionssystem.