SVERIGE BEFINNER SIG I KRIS

Valresultaten 2006 och 2010 bör ses som ett resultat av en länge pågående utveckling. Nedan redovisas valresultaten från 1970 då enkammarriksdagen infördes. Vid ungefär samma tid började Svenskt näringslivs storsatsning på att förändra åsiktsklimatet.

År Valdeltagande Procentuell fördelning av avgivna röster, som tillfallit partier över 4 %-spärren
i % av röst-
berättigade S V S+V MP S+V+MP Borgerliga SD

1970 88,1 45,6 4,4 50,0 47,4
1973 90,8 43,6 5,3 48,9 48,0
1976 91,8 42,7 4,8 47,5 50,8
1979 90,7 43,2 5,6 48,8 49,0
1982 91,4 45,6 5,6 51,2 45,0
1985 89,9 44,7 5,4 50,1 47,9
1988 86,0 43,,2 5,8 49,0 5,5 54,5 41,8
1991 86,7 37,7 4,5 42,2 55,5
1994 86,8 45,3 6,2 51,5 5,0 56,5 41.4
1998 81,4 36,4 12,0 48,4 4,5 52,9 44.4
2002 80,1 39,8 8,3 48,1 5,3 53,4 43.3
2006 82,0 35,0 5,9 40,9 5,2 46,1 48.1
2010 84,6 30,7 5,6 31,3 7,3 43,6 49,3 5,7

Under perioden efter mordet på Olof Palme 1986 har valdeltagandet minskat med drygt fem procent. Under samma period har socialdemokraterna gått tillbaka. Till valet 2006 med drygt 10 procent och till valet 2010 med 14 procent. Det dödande skottet mot Olof Palme var ett dödsskott även mot socialdemokraternas traditionella värderingar och politik. Ingen vet längre vad socialdemokratin i Sverige står för.

Skattereform, avregleringar och EG-ansökan
Ingvar Carlsson var vice statsminister när Olof Palme mördades. I den uppkomna situationen blev det naturligt att han utsågs till ny statsminister. Landets färgstarkaste politiker var borta och chocken över mordet gjorde att debatten under en tid blev mer lågmäld. Olof Palme hade varit hårt pressad genom de hatkampanjer som under lång tid pågått mot honom. Kretsen kring Ingvar Carlsson, som kallade sig förnyare, hade därigenom fått ett friare utrymme. Kreditregleringen avvecklades redan 1985. Som statsminister kunde Ingvar Carlsson fortsätta avreglerandet. Valutaregleringen som införts redan före andra världskriget var i sin helhet avskaffad 1989. Samma år började investeringsfonderna att avvecklas. Fonderna hade införts 1938 som ett ekonomiskt styrmedel. Vid goda tider kunde förtagen avsätta obeskattade vinster i fonderna. Syftet var att utjämna konjunktursvängningar genom att stimulera företagens investeringar vid lågkonjunkturer. Vid godkänd tidpunkt kunde fonderna utnyttjas utan att skatt behövde betalas.
Avregleringarna var anpassningar till det nyliberala tänkande som brett ut sig och det skulle fortsätta. År 1988 delades Statens Järnvägar (SJ) i två delar SJ och Banverket. SJ skulle fortsätta sin verksamhet i bolagsliknande former på marknadsmässiga grunder utan statliga bidrag. Detta var ett första steg mot avreglering av tågtrafiken och inledningen till det förfall som skett av både järnvägar och tåg. En rad bolag har efter hand blivit inblandade i tågtrafiken alla med ett gemensamt intresse att gå med vinst. Ingen har ett övergripande ansvar för att järnvägstrafiken fungerar. Genom beslut av riksdagen våren 1991, ombildades Domänverket till ett aktiebolag, som även inkluderade de tidigare statliga skogsbolagen NCB AB och AB Statens Skogsindustrier (ASSI).
Tjernobylolyckan inträffade den 26 april 1986. Radioaktiva ämnen spreds över stora delar av Europa. Tjernobylolyckan ökade Miljöpartiets stöd. Partiet fick delta i flera debatter och utfrågningar inför valet 1988. Miljöpartiet fick vid valet 5,5 procent av rösterna och erhöll 20 riksdagsmandat. Framåt gick också Vänsterpartiet Kommunisterna som fick två nya mandat och totalt 21. De övriga partierna gick tillbaka.
År 1984 blev Björn Tarras Walberg verkställande direktör för Skattebetalarnas förening. Föreningens satsning i mitten 1980-talet var kravet ”Minst hälften kvar” (av lönen). Genast efter valet 1988 förklarade socialdemokraterna att de avsåg att genomföra en omfattande skattereform. Mannen bakom reformen var Erik Åsbrink. År 1989 kunde socialdemokraterna komma överens med Folkpartiet om en reformering av skattesystemet. En bakgrund till reformeringen av skattesystemet var att marginalskatterna genom inflationen blivit kännbara även i normala och små inkomstlägen. I det nya systemet skulle de som tjänade under ett visst belopp enbart betala kommunalskatt. Detta gällde huvuddelen av de skattskyldiga. De som tjänade över detta belopp skulle betala en statsskatt på 20 procent. Skatten på inkomst av kapital liksom ränteavdrag skulle vara 30 procent. Förändringen innebar att man i stort sett nådde det mål som Skattebetalarnas förening krävt. Förändringen innebar stora skattesänkningar för personer med höga inkomster. För de som lånat till bostäder och hade små marginaler förändrades situationen drastiskt genom att ränteavdragen minskade från 50 till 30 procent. Sedan reformen genomfördes har ett antal förändringar gjorts. Bland annat infördes 1995 en extra femprocentig statlig skatt, ”värnskatt”, för särskilt höga inkomster. Genom skattereformen räknade man med att möjligheterna till skatteplanering skulle minska och att viljan att arbeta skulle öka. Det nya skattesystemet finansierades genom bland annat höjd mervärdesskatt. Man räknade också med så kallade dynamiska effekter. Det vill säga genom att sänka skatten skulle viljan att arbeta öka och då skulle också skatteinkomsterna öka. Skattebetalarnas förening startade 1988 en ny kampanj. Den nya kampanjen skulle handla om ”Hälften kvar av hela lönen” (de dolda skatterna, arbetsgivaravgifterna skulle med)
I januari 1989 ombildade Ingvar Carlsson regeringen. Kommunalrådet från Katrineholm Göran Persson blev skolminister. En av de förändringar som Göran Persson stod bakom var kommunalisering av skolan. Förändringen genomfördes trots protester från lärarhåll, men gav naturligtvis kommunalpolitikerna ett större beslutsområde. Kommunaliseringen kan ses som inledning till förfallet inom skolan.
De positiva effekterna av avregleringarna av kreditmarknaden och valutamarknaden och skattereformen uteblev. Snarare bäddade åtgärderna för en kommande ekonomisk kris. De dynamiska effekterna av skattereformen uteblev. I stället skapade de sänkta inkomstskatterna ett stort budgetunderskott. Avregleringen av kreditmarknaden ledde till att bankernas utlåning ökade drastiskt. Samtidigt som löntagarna i brevlådan erbjöds att låna 100 000 kronor utan säkerhet uppmanades de att vara återhållsamma i sina lönekrav för att inte späda på inflationen. Avregleringen av valutamarknaden ledde till att valuta flöt ur landet och medförde att räntorna steg och boendekostnaderna ökade. Arbetslösheten ökade. Samtidigt utsattes den offentliga sektorn för kritik. Från höger och folkpartihåll talades om ineffektivitet och ställdes krav på att den offentliga sektorn skulle utsättas för konkurrens. I början av år 1990 lade regeringen fram ett krispaket som bland annat innehöll lönestopp, prisstopp, hyresstopp, strejkförbud och höjda avgifter för avtalsstridiga arbetsnedläggelser. Detta medförde en spricka mellan LO och det socialdemokratiska partiet. Krispaketet gick inte igenom i riksdagen. Den 15 februari 1990 lämnade regeringen Ingvar Carlsson in sin avskedsansökan. De borgerliga saknade majoritet i riksdagen och ville inte ha nyval. Ingvar Carlsson fick därför på nytt uppdraget att bilda regering. Kjell–Olof Feldt återkom inte som finansminister. Ny finansminister blev Allan Larsson. Ny i statsrådskretsen blev också Mona Sahlin. Utlovade reformer från valåret 1988 om en sjätte semestervecka och utökad föräldraledighet sköts på framtiden. Med stöd från Folkpartiet höjdes mervärdeskatten.
Hösten 1990 startade en bankkris. Den inleddes med att finansbolaget Nyckeln i september försattes i konkurs efter vidlyftig kreditgivning till fastighetssektorn. Den utlösande faktorn var sjunkande fastighetspriser. Samma år höll det socialdemokratiska partiet kongress. Vid kongressen yttrades inget som kunde tolkas som att Sverige skulle ansöka om medlemskap i EG. Men i oktober 1990 meddelade den socialdemokratiska regeringen i en fotnot till ett nytt ekonomiskt krispaket som lades fram att Sverige kunde tänka sig ett svenskt medlemskap i EG. I november fick regeringen av moderaternas, Folkpartiets, Centerpartiets och socialdemokraternas ledamöter i utrikesutskottet fullmakt att vid lämplig tidpunkt inleda förhandlingar med EG om ett fullvärdigt medlemskap. Någon omfattande debatt föregick inte beslutet eftersom alla de stora partiernas mest framträdande företrädare var eniga om beslutet och ingen av dessa längre, i varje fall inte öppet, ansåg att ett medlemskap skulle strida mot Sveriges neutralitet, vilket under många år redovisats som ett motiv för att Sverige borde hålla sig utanför EG. Den 14 juni 1991 informerade Ingvar Carlsson riksdagen om Sveriges EG – ansökan. Beslutet att Sverige skulle söka om medlemskap i EG kopplades till att en folkomröstning skulle genomföras om Sverige godtogs som medlem. Först fattades beslutet om ansökan sedan skulle väljarna få säga sitt. Detta var en tydlig avvikelse från hur socialdemokraterna brukade agera. Inom partiet brukade viktiga ställningstaganden föregås av kongressbeslut, omfattande diskussioner, studiecirklar och rådslag. Beslutet om ansökan slog ned som en bomb i det socialdemokratiska partiet och bland dess väljare. Ingvar Carlsson hann lämna in ansökan i juli 1991. Två månader senare förlorade socialdemokraterna valet.

Ett nytt politiskt parti – Ny demokrati
Hösten 1990 framträdde ett nytt politiskt parti. Man kan påstå att partiet bildades den 25 november 1990 då greven och industrimannen Ian Wachtmeister och skivproducenten Bert Carlsson på Dagens Nyheters (DN:s) debattsida presenterade sitt parti under rubriken: ”Här är vårt partiprogram”. Tack vare stor uppmärksamhet från massmedia fick partiet ett snabbt genombrott. I partiprogrammet slogs fast att sunt förnuft och personlig frihet var grunden för partiets politik. Partiet ansåg att skattetrycket måste sänkas, att den offentliga sektorn skulle skäras ned och att bistånds- och flyktingpolitiken skulle förändras radikalt. Statlig egendom borde enligt partiet privatiseras och de statliga monopolen avskaffas. Partiet var starkt populistiskt och stöddes främst av mindre företagare och fria yrkesutövare.
Ny demokrati lockade till sig flera personer som tidigare varit medlemmar i olika så kallade missnöjespartier och många måste betraktas som högerextrema. En av dessa var chefredaktören för tidskriften Contra, Tommy Hansson, som nu är redaktör för Sverigedemokraternas tidning SD-kuriren.
Partiet kännetecknades av en spänning mellan en överklassbetonad höger kring Ian Wachtmeister och en mer folklig falang kring Bert Carlsson. Flera företrädare för Ny demokrati gjorde flykting- och invandrarfientliga uttalanden.
Våren 1994 medförde interna strider att Ian Wachtmeister avgick som ordförande. Han ersattes av Harriet Colliander, som i sin tur efter en del märkliga turer ersattes av Marianne Franzen.

Ekonomisk kris och samhällsförändring
År 1990 bytte Vänsterpartiet kommunisterna namn till enbart Vänsterpartiet.
Villaägarnas Riksförbund bildades redan 1952 under namnet Sveriges villaägareförbund. Genom fusioner med liknande organisationer ombildades förbundet 1991 och fick sitt nuvarande namn. Detta var startpunkten för alla kampanjer och demonstrationer för att få bort fastighetsskatten. Förbundet har enligt egna uppgifter mer än 300 000 medlemmar.
Vid valrörelsen 1991 stod regeringsfrågan i centrum. Den 23 augusti presenterade Carl Bildt och Bengt Westerberg ett gemensamt regeringsprogram ”Ny start för Sverige”. Osäkerheten var stor när det gällde om de små partierna Kristdemokratiska samhällspartiet (KDS), Miljöpartiet och Ny Demokrati skulle komma in i riksdagen. Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan 1928. Under Ingvar Carlssons ledning hade partiet på sex år förlorat sju procent av sina röster. Miljöpartiet åkte ur riksdagen och såväl KDS som Ny demokrati kom in. Det parlamentariska läget var emellertid bekymmersamt. Moderata samlingspartiet hade 80 mandat, Centerpartiet 31, Kristdemokratiska Samhällspartiet 26 och Folkpartiet 33. På vänsterkanten hade socialdemokraterna 138 mandat och vänsterpartiet 16. Ny demokrati hade 25 mandat. Tillsammans hade således de fyra gamla borgerliga partierna 170 mandat och de två vänsterpartierna 154 mandat. För att få igenom förslag i riksdagen var således den fyrpartiregering som bildades under Carl Bildts ledning beroende av stöd antingen från Ny demokrati eller socialdemokraterna. Men detta bekymrade inte Carl Bildt. Till skillnad mot 1976 då de borgerliga bildade regering skulle nu en ny politik genomföras. Bildt ansåg sig sitta inne med lösningen på landets problem och talade om ”den enda vägens politik” och utnämnde sin koalitionsregering till ”världens bästa regering”.
En av regeringens första åtgärder var att hedra nyliberalen, tidigare Palmehataren och Fria moderata studentförbundets (FMS:s) favoritliberal Sven Rydenfelt genom att tilldela honom professors titel. Utnämningen kan ses som tack för hjälpen för hans negativa skrivande om Olof Palme och hans angrepp på välfärdsstaten. Det kan också ses som en förhoppning om att han skulle kunna fortsätta sin verksamhet med större tyngd, när han kunde underteckna sina inlägg med titeln professor.
I ett tal utomlands under hösten 1991 uttalade Bildt att termen neutralitetspolitik inte längre kunde användas som en beskrivning av den utrikes- och säkerhetspolitik som Sverige önskade föra inom den europeiska ramen.
Den ekonomiska kris som börjat i slutet av 1980-talet förvärrades. Arbetslösheten steg till nivåer som inte förekommit sedan 1930-talet. Statsskulden steg och utlandsupplåningen ökade. Först drabbades exportindustrin. Denna sektor drabbades särskilt hårt av regeringens försök att till varje pris försvara kronkursen. Därefter kom en kraftigt minskad efterfrågan på varor i hemmaindustrin. För att minska budgetunderskotten gjordes nedskärningar i den offentliga sektorn. Man kan således urskilja tre faser i krisen. Först exportindustrin, sedan hemmaindustrin och därefter offentlig sektor. Krisen fick genomslag i hela befolkningen.
I maj 1992 skrev Carl Bildt i Dagens Nyheter att Sverige hade ett sunt ekonomiskt system och stora stabila banker. Men han hade fel. Nordbanken hade bildats 1986 genom samgående mellan Upplandsbanken och Sundsvallsbanken. 1990 blev banken uppköpt av PK-banken som valde att anta Nordbanken som sitt namn. Under finanskrisen fick banken stora problem. De privata ägarna som tillkommit i samband med sammanslagningen blev utlösta av staten trots att banken var på obestånd och värdet osäkert. Gota bank som förstatligats slogs samman med Nordbanken. Ägandet övertogs sedan av Bankstödsnämnden. De osäkra fordringarna avsattes till ett nytt statligt bolag Securum. Under finanskrisen utbetalades cirka 65 miljarder i bankstöd. Av stödet fick Nordbanken huvuddelen. Nordbanken ingår numera i Nordea.
Hösten 1992 drabbades den svenska kronan av en spekulationsvåg. Riksbanken under ledning av Bengt Dennis höjde den så kallade marginalräntan (den ränta riksbanken tillämpar gentemot bankerna vid ökad utlåning) i etapper till 500 procent. Den 19 november lät riksbanken kronan flyta fritt, vilket innebar en devalvering med cirka 10 procent.
Under krisåret ingicks två krisuppgörelser mellan den borgerliga regeringen och socialdemokraterna för att försvara den fasta växelkursen. Uppgörelserna innebar stora försämringar i de sociala systemen, inte minst för pensionärerna, vilkas pensioner sänktes och inte räknades upp i takt med prisstegringarna. Men uppgörelserna påverkade också hyrorna eftersom de innebar att bostadssubventionerna reducerades med tre miljarder kronor från och med 1994. En orolig hyresgäst, som skrev till Carl Bildt, fick enligt Janne Flygheds rapport Vräkt i laga ordning följande besked: ”Du är rädd för att hyrorna kommer att höjas. Jag kan lugna Dig med att så inte är fallet. Syftet med regeringens politik är att förändra bostadsfinansieringen och avreglera byggmarknaden för att komma åt orsakerna till de kraftiga byggkostnadsökningarna. Därmed kan också hyreshöjningar undvikas.” Men Bildt hade fel. Det hade han också när han ansåg att Sverige hade ett stabilt betalningssystem. En uppgörelse träffades med socialdemokraterna om bankgaranti för att återställa förtroendet för betalningssystemen. Det fanns ett gemensamt intresse för dem som ville föra in Sverige i EU att visa upp ett land med ekonomin i balans. När regeringen Bildt försökte att träffa ytterligare en krisuppgörelse ställde inte socialdemokraterna upp. Det var i den situationen som riksbanken beslutade att släppa kronkursen fri.
Krisen kan ses som en maktkamp mellan marknad och politik och det var politiken som förlorade. Socialdemokraterna hade genom skattereformen, avregleringen av kredit- och valutamarknaden bidragit till utgången. Det finns all anledning att fråga sig varför socialdemokratern ställde sig bakom regeringens krispaket. Dessa minskade svenska folkets köpkraft. Härigenom minskade också tillväxten och arbetslösheten ökade.
Samtidigt med krishanteringen förändrades Sverige. Efter den borgerliga valsegern 1991 lades en proposition fram om att löntagarfonderna skulle avvecklas på ett sådant sätt att de inte skulle gå att återskapa. Man beslöt att dela ut pengarna till allemansfondspararna men de skulle inte bli disponibla förrän 1 januari 1998. Den som sparade 2 400 kronor i två år i allemansfonderna skulle belönas med 1 200 kronor från löntagarfonderna. Till följd av räntekrisen på hösten 1992 och den uppgörelse som gjordes mellan den borgerliga regeringen och socialdemokraterna stoppades dock detta. Istället användes pengarna till att förstärka pensionssystemet och 10 miljarder delades ut till tre forskningsstiftelser för att främja forskning. Systemskiftet fortsatte och i det följande nämns en del förändringar av traditionellt statlig verksamhet. Statens vattenfallsverk upphörde 1992 och ersattes av Vattenfall AB och Svenska Kraftnät. Driften av TV- och radiosändarnäten överfördes till Teracom. Televerket myndighetsuppgifter övertogs 1992 av nyinrättade Post- och telestyrelsen. Det skulle bli konkurrens inom telefoniområdet. Televerkets tillverkning av teleutrustning såldes till Ericsson. Den återstående verksamheten ombildades 1993 till Telia AB. År 1993 avskaffades Postverkets brevmonopol och året därpå bildades Posten AB med ett antal dotterbolag för olika verksamheter. Våren 1993 infördes reklamfinansierad privat lokalradio. 1993 bildades Assi Domän som övertog all statlig produktiv skogsmark som inte var skyddad av till exempel naturskäl. Staten blev kvar som 50-procentig ägare i bolaget som börsnoterades och aktien lanserades som en folkaktie. Byggnadsstyrelsen, som svarat för lokaler för statliga myndigheter, avvecklades 1993. Verksamheten överfördes till Statens Fastighetsverk (fastigheter som tillhörde det nationella kulturarvet), Akademiska hus och Vasakronan. Statliga myndigheter skulle nu konkurrera med andra tänkbara hyresgäster om lokaler som ofta uppförts just för deras verksamhet. De första friskolorna med offentlig finansiering (skolpeng) startade 1993. År 1994 fattades beslut om en långtgående avreglering inom tågtrafikområdet. År 1992 beslutades om avreglering av flygmarknaden. Inom kommuner och landsting pågick en liknande verksamhet. Energiverk, fastigheter och annan verksamhet bolagiserades och såldes i en del fall ut. Vårdcentraler, äldreboenden privatiserades. Socialdemokraterna saknade en klar linje när det gällde privatiseringar. Det kan nämnas att under den tid som Friskolornas riksförbund funnits har av dem som varit ordföranden tre varit i varje fall före detta socialdemokrater. Nils Lundgren som senare startade partiet Junilistan, Vidar Andersson som varit riksdagsman för socialdemokraterna och som nu är chefredaktör för tidningen Östgöten i Norrköping och Kjell- Olof Feldt. Thomas Bodström blev 2009 medlem i styrelsen för Pysslingen Förskolor och Skolor AB.
Samtidigt med bland annat de förändringar som nämnts ovan pågick förhandlingar om villkoren för Sveriges inträde i EG. Den borgerliga regeringen tog 1992 initiativ till att ändra den tidigare huvudlinjen för svensk utrikespolitik. Den gamla formuleringen ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig utbyttes mot: ”Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i krig i vårt närområde består. Det förutsätter att en betryggande försvarsförmåga upprätthålls.” Ordet består ger ett intryck av att den tidigare huvudlinjen alliansfrihet i fred syftande till neutralitet gällde och det var sannolikt också avsikten. Men uttrycket ”skall kunna vara neutralt” var något nytt. Uttrycket skulle kunna tolkas som att neutraliteten enbart var ett alternativ. Den nya formuleringen antogs av riksdagen våren 1992.
Redan tidigt 1994 stod det klart att Ny demokrati efter de interna striderna inte skulle kunna behålla sina riksdagsplatser efter det kommande valet. Regeringen fick allt lägre opinionssiffror. Under Bildts tid som statsminister ökade budgetunderskotten, statsskulden och utlandsupplåningen. Ur den aspekten kan Bildts tid som statsminister betraktas som ett totalt misslyckande. Men om hans mål var att inleda ett systemskifte var hans tid som statsminister mera lyckad. Början av 1990- talet kan ses som de år då den svenska välfärdsstaten började monteras ned. I 1918 års fattigvårdslag förbjöds att föräldralösa och fattiga barn liksom åldringar fick auktioneras ut till dem som tog minst betalt. I början av 1990-talet infördes systemet igen, men nu skedde utauktioneringen klumpvis. Daghem och äldreboende auktionerades ut till den som tog minst betalt.
Efter valet 1994 återkom Ingvar Carlsson som statsminister. Carl Bildt lämnade för ett tag den svenska politiken och ägnade sig åt FN-uppdrag i det forna Jugoslavien. Bildt kvarstod dock som partiledare.

Nytt pensionssystem
När ATP-systemet en gång infördes föregicks det av omfattande utredningsarbete, politiska strider, folkomröstning och nyval . För full ATP krävdes 30 yrkesverksamma år och pensionens storlek baserades på de 15 inkomstmässigt bästa åren. Staten stod således som garant för en viss storlek på pensionen, som räknades upp i takt med att basbeloppet steg det vill säga i takt med att priserna steg. ATP-pensionen var maximerad så att inkomster större än 7,5 basbelopp inte gav högre pension. Att ATP-systemet hade brister framgick redan tidigt. Dessutom gjordes ingrepp i systemet. Under de borgerliga regeringsåren i början av 1980-talet togs inte hänsyn till energiprisernas ökning när basbeloppet fastställdes. Man kan uttrycka det som att staten svek sina utfästelser. Efter socialdemokraternas stora devalvering när de kom till makten 1982 kompenserades inte pensionärerna för de prisökningar som uppstod. Vid den ekonomiska krisen i slutet av 1980-talet och 1990-talet gjordes nya ingrepp. År 1992 sänktes pensionerna och under fortsättningen av 1990-talet dämpades uppräkningen relativt den faktiska prisutvecklingen under ett antal år till dess de mycket stora underskotten i statsbudgeten reducerats. År 1999 infördes begreppet prisbasbelopp. Detta baseras på hur priserna utvecklas och sedan år 2000 har begreppet använts vid beräkning av pensioner i ATP- systemet och även i andra sammanhang.
Redan 1984 tillsatte regeringen en pensionsberedning. Bakgrunden var att ATP-systemet inte ansågs vara stabilt. Det urholkades från toppen genom att allt fler inkomsttagare fick inkomster ovanför 7,5 prisindexerade basbelopp och från botten genom att pensionstillskott och kommunala bostadstillägg i många fall blev lika stora som en låg ATP-pension. Till detta kom att människors livslängd hela tiden ökade. Pensionsberedningen ansåg att en reformering av ATP-systemet var nödvändig. I finansplanen som regeringen Ingvar Carlsson lade fram 1991 pekade regeringen på att möjligheterna att finansiera pensionsutfästelserna inom ramen för oförändrat skatte- och avgiftstryck var starkt beroende av den ekonomiska tillväxten.
I november 1991 tillsatte regeringen Bildt en pensionsarbetsgrupp. I gruppen ingick alla riksdagspartierna, men det är uppenbart att kärnan utgjordes av moderaterna, centerpartisterna, folkpartisterna, kristdemokraterna och socialdemokraterna. Det var dessa partier som stod bakom det som kallas pensionsöverenskommelsen. Hösten 1992 redovisade gruppen en principskiss till ett nytt pensionssystem.
Det nya systemet skulle vara avgiftsbaseras och pensionens storlek skulle bestämmas av hur mycket som betalats in till systemet under de yrkesverksamma åren. På det sättet skulle det nya pensionssystemet stimulera till arbete. Det skulle löna sig att arbeta lång tid, börja tidigt och fortsätta efter den normala pensionsåldern 65 år. Till 1994 hade det nya pensionssystemet fått fastare former och den 8 juni 1994 fattade riksdagen beslut om ett nytt pensionssystem. Vänsterpartiet och Ny demokrati ställde sig inte bakom det nya systemet. Mellan två val med en borgerlig regering hade således riksdagen tagit ställning i den för alla viktiga pensionsfrågan utan några omfattande debatter eller någon större offentlig insyn.
Pensionsarbetsgruppen ersattes efter riksdagsbeslutet av en genomförandegrupp, som arbetade fram till 2006. Denna grupp ersattes 2007 av pensionsgruppen som har till uppgift att ”förvalta” det nya pensionssystemet.
De som är födda före 1937 berörs inte av det nya pensionssystemet och de som är födda 1954 och senare berörs enbart av det nya systemet. De som är födda 1938 – 1953 får pension från båda systemen.
De som haft små eller inga inkomster får garantipension, som betalas ur statskassan. Övriga får sin pension från det nya systemet.
Avgifterna till det nya pensionssystemet uppgår till 18,5 procent av inkomsten. Av detta betalar den anställde 7 procent och arbetsgivaren 11,5 procent. 16 procent av avgifterna går till inkomstpensionen. Det vill säga finansierar de pensioner som redan betalas ut. Till premiepensionen avsätts 2,5 procent. Placeringen av de pengar som går till premiepensionen kan den anställde själv påverka.
I det nya pensionssystemet är inbyggt en ”broms”, som avses säkerställa systemets långsiktiga finansiella balans. För varje år beräknas ett balanstal som utgörs av kvoten mellan systemets tillgångar och skulder. Om kvoten understiger ett (1,0) aktiveras balanseringen, vilket innebär att pensionerna sänks till dess kvoten åter är minst ett (1,0). Bromsen har slagit till både 2009 och 2010. Pensionerna har då sänkts med cirka 7 procent.
Det nya pensionssystemet har utsatts för kritik från många olika håll bland annat från LO. Från politikernas sida kan det nya pensionssystemet ses som en fördel eftersom korrigeringar till det samhällsekonomiska läget sker med automatik. De som pensioneras nu får pension från både ATP-systemet och det nya pensionssystemet. Den som tjänat ungefär 24 000 kronor i månaden får cirka 12 000 i pension. Efter skatt hamnar vederbörande ungefär på samma inkomstnivå som en garantipensionär. Garantipensionärena lever inte på någon hög ekonomisk nivå men efter hand hamnar allt fler på ungefär denna nivå. Det vanliga är att höja pensionerna mest för de som lägst pension och sänka skatterna mest för pensionärer med låg pension.
Många får pension från flera håll. Den allmänna pensionen som det nya systemet handlar om består av två delar, inkomstpension och premiepension. Därutöver får många tjänstepension som oftast baseras på avtal mellan fackliga organisationer och arbetsgivare. Vidare kan somliga ha egna pensionsförsäkringar.
Det går att läsa om det nya pensionssystemet i Pensionsöverenskommelsens innebörd (Ds 2009:53)

Ingvar Carlsson blir statsminister och avgår, Sahlinaffären, Göran Persson tar över
Till valet 1994 hade mandatperioderna ändrats till fyra år. Inför valet lade socialdemokraterna fram ett sparförslag, utarbetat av Göran Persson. Sparförslaget drabbade bland annat barnfamiljer och pensionärer hårt. De höga opinionssiffrorna dalade, men vid valet fick de borgerliga partierna utom Moderata samlingspartiet vidkännas stora förluster. Ny demokrati åkte ur riksdagen. Miljöpartiet kom åter in i riksdagen och fick 18 mandat, Socialdemokraterna fick 161 mandat, en ökning med 23. Vänsterpartiet fick 22 mandat, en ökning med sex.
Det blev åter Ingvar Carlsson som blev statsminister och Göran Persson blev finansminister och kunde starta med att genomföra tidigare aviserade sparförslag . I Göran Perssons sanering av Sveriges ekonomi ingick också att införandet av utgiftstak i statsbudgeten. Utgiftstaket innebär att nivån på de statliga utgifterna är låst tre år i förväg. Riksdagen beslutar om utgiftstak för de kommande tre åren samtidigt som man beslutar om hur höga statens totala utgifter får vara för nästa år. Utgiftstaket gäller för alla utgifter i statsbudgeten utom räntorna på statsskulden. Vidare infördes ett överskottsmål på en procent. Såväl utgiftstak som överskottsmål som beslutades 1995 kan naturligtvis ändras eller tas bort, men de innebär liksom pensionsreformen 1994 att politikerna binder upp sig själva.
Mona Sahlin fick i den nya regeringen titeln biträdande statsminister. Detta skulle kunna ses som att Ingvar Carlsson utsett henne till sin efterträdare.
Våren 1994 var förhandlingarna om Sveriges medlemskap i EG klara och den 13 november genomfördes en rådgivande folkomröstning om medlemskapet. Från ja-anhängarnas sida påstods att Sveriges alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig skulle bestå även om Sverige blev medlem i EG. 52.3 procent röstade ja och 46,6 nej. Den 15 december beslutade riksdagen att Sverige skulle inträda i EG. Inför folkomröstningen hade kampanjresurserna varit minst sagt ojämnt fördelade, vilket av många uppfattades som demokratiskt otillfredsställande. Hur stora belopp som satsades från näringslivets sida är inte känt. Men uppgifter om 200 – 400 miljoner kronor har nämnts. I stort sett genast efter folkomröstningen förefaller folkopinionen ha svängt och blivit EG-negativ. Senare opinionsundersökningar har visat att en stor del av Sveriges befolkning behållit en kritisk inställning till EG (EU).
Sverige inträdde i den Europeiska gemenskapen (EG), som då hunnit byta namn till Europeiska unionen (EU), den 1 januari 1995. Namnbytet var en följd av det så kallade Maastrichtfördraget som de då tolv medlemsstaterna undertecknat den 7 februari 1992. Avtalet avsåg utvidgning av samarbetet på det ekonomiska området och på det utrikes- och säkerhetspolitiska området. Om det inte varit tydligt tidigare stod det nu klart för de flesta att nu gällde inte längre för Sveriges del alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. På det ekonomiska området avsåg avtalet att en gemensam valuta skulle införas i unionen och att en europeisk centralbank skulle införas 1999 för de länder som uppfyllde vissa ekonomiska kriterier. Projektet kallades Europeiska monetära unionen (EMU). Den Europeiska centralbanken (ECB) anses vara en av världens mest självständiga. Ett inträde i EMU innebär således att invånarna i medlemsländerna berövas politiskt inflytande över penningpolitiken. ECB:s mål är i princip enbart att bevara prisstabiliteten. Sverige valde att inte inträda i EMU. Som skäl angavs att folkopinionen var emot ett inträde. Riksdagen beslutade emellertid att ge även Sveriges riksbank en självständigare ställning med främsta målsättning att bevara prisstabiliteten – hålla inflationen nere. Riksbankens självständighet innebar att politikerna trädde tillbaka. Ansvaret för penningpolitiken ankommer på Riksbanken.
Sedan Ingvar Carlsson, med påståenden om att Sveriges neutralitet inte hindrade medlemskap i EG, och i samarbete med Svenskt Näringsliv, men säkert mot en majoritet inom det egna partiet och de väljare som fört honom till makten vid valen 1988 och 1994, fört Sverige in i EU ansåg han tiden mogen för att avgå. Som efterträdare tippades allmänt Mona Sahlin som hade fått titeln biträdande statsminister. Men hösten 1995 inträffade den så kallade Sahlinaffären. Det startade med att tidningen Expressen avslöjade att Mona Sahlin använt det betalkort hon tilldelats i tjänsten för privata inköp. Affären rullade vidare med nya avslöjande om hur Sahlin misskött sin privatekonomi. Hon lämnade regeringen och våren 1996 även sin riksdagsplats. Det blev i stället Göran Persson som efterträdde Ingvar Carlsson. Mona Sahlin blev i stället för statsminister egen företagare. Hon återkom i regeringen 1998. Men hade uppenbarligen fortfarande problem med att sköta sin ekonomi. Den 26 november 1999 avslöjade TV:s Aktuellt att det aktiebolag som Mona Sahlin drev 32 gånger hamnat hos kronofogden på grund av obetalade parkeringsböter. Avslöjandet kommenterades i tidningarna den 27 november. Aftonbladet kunde då avslöja att hennes företag dragit på sig 98 parkeringsböter. I ett pressmeddelande skrev Sahlin bland annat: ”Det här handlar inte om statens pengar, det handlar inte om hur jag skött statens kort, det handlar inte om hur jag som minister fattat beslut, utan det handlar om att jag parkerat fel, fått böter och betalar dessa böter med beskattade pengar, ibland för sent.” Hon ansåg inte att det handlade om hennes roll som politiker. Det förefaller inte som om Sahlin begrep att parkeringsbestämmelserna bland annat syftade till att öka trafiksäkerheten, framkomligheten och förbättra miljön. Den som hade råd kunde tydligen enligt hennes uppfattning bortse från sådana aspekter. Göran Persson var kanske av samma uppfattning för han behöll Mona Sahlin som minister.
I fyra TV-program med titeln Ordförande Persson redovisades den 19, 20, 22 och 26 mars 2007 intervjuer med Göran Persson som gjorts successivt under hans tid som statsminister. Om Mona Sahlin uttalade Göran Persson att tänkandet inte var Mona Sahlins starkaste sida. Man kan därför fråga sig varför han tog in henne i sin regering 1998 och dessutom gjorde henne till samhällsbyggnadsminister, vilket borde ställa särskilt höga krav på strategiskt tänkande.
Regeringen Persson fortsatte när det gällde avregleringar på den väg som redan Ingvar Carlssons regering slagit in på och som den borgerliga regeringen 1991 – 1994 fortsatt i hög takt. År 1996 avreglerades elmarknaden. När det gäller samhällets resurser infördes ett sparmål på två procent och i statsbudgeten infördes utgiftstak. Detta minskade utrymmet för reformer och kan också ha bidragit till mindre investeringar och högre arbetslöshet.
De avregleringar som genomförts av regeringarna med Ingvar Carlsson, Carl Bildt och Göran Persson var dock inte tillräckliga för det svenska näringslivet. Näringslivets Fond utgav 1997 en skrift Stäng fattigdomsfabriken. I en tabell redovisades ekonomisk frihet i olika länder. I tabellen hamnade Sverige på 42:a plats efter länder som Thailand, Filipinerna, Sydkorea, Malaysia, Paraguay och Bahrain. Länder som kan sakna demokrati och kan ha en omfattande massfattigdom, barnarbete och sexturism framställdes som välståndsskapande samtidigt som situationen i Sverige målades i mörka färger. Den svenska modellen kvävde enligt Näringslivets fond de välståndsskapande krafterna. Samma år förklarade 101 direktörer i en debattartikel i DN att de saknade förtroende för regeringen.
År 1997 träffades en överenskommelse mellan socialdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet om nya riktlinjer för energipolitiken. Årtalet 2010 togs bort som slutdatum för kärnkraftsavveckling och man beslutade att Barsebäcks två reaktorer skulle stängas. En ny lag stiftades, Lag om kärnkraftens avveckling (SFS 1997:1320) som gav regeringen rätt att fatta beslut om när en kärnkraftsreaktor skall tas ur drift. Barsebäck 1 stängdes 30 november 1999 och Barsebäck 2 31 maj 2005.
Lennart Daléus valdes 1998 till Centerpartiets ledare. Detta innebar slutet på samarbetet mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna.
Skattebetalarnas förenings tidning Sunt Förnuft nummer 5 1998 hade på omslaget en stor bild på Carl Bildt, som inuti tidningen intervjuades. Rubriken var ”Omöjligt skattetryck. Socialdemokraternas skattepolitik kämpar mot verkligheten”. Tidningen ägnade stort utrymme åt bidragsfusket och det svenska bidragssystemet påstods vara utformat så att det indirekt uppmanade många att fuska. Man krävde bättre kontroll. Men redan på tidningens första sida meddelades samtidigt att sju sidor ägnades åt råd till företagare om förmåner i stället för lön. Bland rubrikerna inom detta område hittades bland annat: ”Fri motion”, ”Rabatter kan vara skattefria”, ”Skattefria hemlån av datorer”, ”Skattefria gåvor”, ”Utbildning”, ”Studie- och konferensresor”, ”Hälso- och sjukvård och hyresersättningar beskattas lågt”. I artikeln påpekades att en del förmåner beskattas och den anställde måste då meddela företagets löneadministratör i vilken utsträckning förmånerna utnyttjats. Om detta skriver Sunt Förnuft: ”Man får förutsätta att den anställde lämnar korrekta uppgifter till löneadministratören.” I det fallet behövdes tydligen ingen kontroll. Man kan rent av undra om inte tidningen uppmanade till fusk.
År 1998 beslutade riksdagen att Svenska kyrkan skulle skiljas från staten, vilket genomfördes år 2000. Det finns dock fortfarande bindningar mellan staten och kyrkan som regleras i Svensk lagstiftning (SFS 1998:1591, 1998:1592, 1998:1593). Bland annat innebär detta att staten tar in medlemmarnas avgifter till kyrkan. Även andra trossamfund kan få denna fördel. I Stockholm och Tranås är kommunerna huvudmän för begravningsverksamheten medan Svenska kyrkan i övriga landet fått behålla denna uppgift. Alla utom boende i Stockholm och Tranås betalar via skattsedeln begravningsavgift till kyrkan. Svenska kyrkan har således fått rätt att beskatta även dem som inte är medlemmar. Staten betalar också ut statsbidrag till verksamheter som bedrivs i olika trossamfunds regi.
Vid valet 1998 gick Socialdemokraterna kraftigt tillbaka och förlorade 30 av sina riksdagsmandat. Under Gudrun Schymans ledning gick Vänsterpartiet kraftigt framåt och fick 21 nya riksdagsmandat. Valets stora vinnare var Kristdemokraterna som erövrade 27 nya mandat. Moderaterna fick två nya mandat. Folkpartiet och Centerpartiet förlorade nio mandat vardera. Socialdemokraternas nya samarbetspartner blev Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
År 1999 avgick under stort rabalder Erik Åsbrink som finansminister. Orsaken uppgavs vara att Göran Persson i en intervju gett uttryck för att det ekonomiska läget kunde vara bättre än vad som skulle komma att redovisas i vårbudgeten som strax skulle läggas fram. Stöd för detta hade Göran Persson från Konjunkturinstitutet. I TV-programmet Ordförande Persson den 20 mars 2007 framställde Göran Persson Åsbrinks agerande som ett slags statskupp om vilken bland annat Mona Sahlin skulle ha varit informerad. Men trots att Mona Sahlin skulle ha varit informerad om ”statskuppen” fick hon vara kvar i regeringen.
Efter valnederlaget 1998 avgick Carl Bildt som partiledare och ersattes av Bo Lundgren, som numera är chef för Riksgäldskontoret.
År 2000 introducerades Telia på Stockholmsbörsen och en tredjedel av aktierna såldes ut och lanserades av näringsminister Björn Rosengren som en folkaktie. Aktien blev dock ingen vinstaffär för köparna. Björn Rosengren anställdes senare av Stenbeckskoncernen som rådgivare och blev slottsherre på Arnö i Mälaren.

EU-toppmötet i Göteborg 2001
Under perioden 1 januari – 30 juni 2001 var Sverige ordförandeland i EU. I mitten av juni anordnades ett EU-toppmöte i Göteborg. Händelserna under de dagar mötet varade har varit föremål för ett antal program i radio och TV, tidningsartiklar och böcker.
Sedan World Trade Organizations (WTO:s) möte i Seattle 1999 hade protester förekommit då den internationella politiska eliten samlats till överläggningar. Protesterna riktade sig bland annat mot globalisering och en nyliberal världsordning. Den 13 juli började demonstranter från olika delar av Sverige och omvärlden att anlända till Göteborg och ta in på de skolor som kommunen ställt till förfogande. Torsdagen den 14 juni anlände president Busch. Samtidigt inledde polisen en aktion mot Hvitfeldtska skolan, som belägrades av polisen som byggde upp en mur av containrar runt skolan. På skolan fanns ungefär 400 tillresta. Enligt uppgifter i Svenska Dagbladet den 15 juni uppgav polismästare Håkan Jaldung att ”nästan alla är misstänkta för förberedelser till olika brott, som skadegörelse och grov misshandel ( – – – ) vi misstänker att många har tillgång till vapen”. I samband med utbrytningsförsök uppstod oroligheter. En del instängda lyckades fly men de flesta greps. Några vapen hittades inte på skolan.
Fredagen den 15 juni öppnades EU:s toppmöte officiellt. Samtidigt samlades tusentals personer i ett protestmöte på Götaplatsen. Efter protestmötet startade en ”antikapitalistmarsch” mot mässområdet där toppmötet ägde rum. Polisen försökte stoppa marschen. I samband med detta uppstod oroligheter som urartade i rena gatustrider. Något hundratal stenkastare började i samband med detta röra sig mot Avenyn där de åstadkom stor förstörelse.
På kvällen skulle Reclaim the City hålla fest på Vasaplatsen. När det hela pågått några minuter slog polisen en ring runt platsen och cirka 1500 personer stängdes inne. Återigen startade stenkastning. I samband med det kaos som uppstod öppnade polisen eld och skadade tre personer. Enligt polisens uppgifter hade polisen handlat i nödvärn. En nittonåring blev livshotande skadad och det har ifrågasatts om det skott som träffade honom verkligen kunde ha avlossats i nödvärn. Det har också ifrågasatts om det kan vara rimligt att öppna eld på det sätt som polisen gjorde, där risken är stor för att rikoschetter kan träffa helt oskyldiga människor.
Lördagen den 16 juni genomfördes en protestdemonstration med mellan tjugo- och tjugofemtusen deltagare. Allt gick trots de tidigare händelserna lugnt till. På eftermiddagen spreds ett rykte att det skulle anordnas ett möte mot polisvåld på Järntorget. Vid sjutiden hade ungefär 400 personer samlats och allt gick lugnt till. Då omringade polisen platsen och det har uppgetts att de letade efter terrorister. En del transporterades bort, en del visiterades och släpptes. När det var ett hundratal personer kvar lämnade polisen plötsligt platsen.
På kvällen den 17 juni slog polisen, utrustad med automatvapen, till mot Schillerska gymnasiet, som fungerade som vandrarhem och där det fanns omkring 80 personer vid tillslaget. De som fanns på skolan fördes ut på skolgården där de fick ligga med näsan ner i den blöta asfalten. En del var halvklädda och saknade byxor och skor. De släpptes efter ungefär en timma men fick inte hämta sina tillhörigheter i skolan. Ingen av dem som fanns på skolan greps. Efteråt uttalade polismästare Håkan Jaldung i TV 4 att de unga människor som vistades på Schillerska skolan kunde skylla sig själva.
Efter händelserna åtalades ungefär 90 personer. De som dömdes fick mycket hårda straff. Jämförelser har gjorts med de straff som drabbat fotbollshuliganer och så kallade nynazister vid våldsamt upplopp och det har då visat sig att de som deltog i oroligheterna i Göteborg fått flerdubbelt så hårda straff. Polisens agerande upplevdes av många som provocerande och kränkande och har ifrågasatts av många. En som behandlat händelserna är Erik Wijk bland annat i sin bok Orätt – Rättsrötan efter Göteborgskravallerna. Wijk pekar på att uttalanden av politiker satt sin prägel på rättegångarna, på problemen med polisvittnen, rättegångsfel och orimligt höga straff.
När EU-toppmötet var slut delade socialdemokraterna ut rosor till poliserna. Från ledande socialdemokratiskt håll såg man uppenbarligen inga problem med polisens agerande utan ansåg att polisen borde få ett erkännande för sina insatser.
Efter händelserna i Göteborg diskuterades möjligheterna att använda militär personal för att upprätthålla ordningen, vilket inte gjorts sedan Ådalskravallerna 1931.

Socialdemokraternas partikongress 2001
Åren 1944 – 2001 inleddes det socialdemokratiska partiprogrammet med en portalparagraf som en gång formulerats av Ernst Wigforss:

Socialdemokraterna vill låta demokratins ideal sätta sin prägel på hela samhällsordningen och människors inbördes förhållanden för att därigenom ge var och en möjlighet till ett rikt och meningsfullt liv. I detta syfte vill Socialdemokratin så omdana samhället att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll och att en på klasser uppbyggd samhällsordning lämnar plats en på gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.

Denna paragraf ersattes vid socialdemokraternas partikongress 2001 med en formulering om:

Vi strävar efter en ekonomisk ordning där varje människa som medborgare, löntagare och konsument kan påverka produktionens inriktning och fördelning, arbetslivets organisation och arbetets villkor.

Partiet förklarades vara antikapitalistiskt samtidigt som man bejakade marknadsekonomin, som ansågs vara en förutsättning för demokrati. Huruvida någon vid kongressen förstod skillnaden mellan kapitalism och marknadsekonomi är oklart. Men Göran Persson försökte sannolikt att få människor att tro partiet behöll sin tidigare uppfattning om kapitalismen, som visserligen möjliggjorde materiell utveckling, men samtidigt medförde koncentration och monopol och återkommande kriser. Medan marknadsekonomin tydligen enbart skulle ha positiva effekter trots att många allt sedan Marx pekat på systemets sociala avigsidor, bland annat utslagning av mindre konkurrenskraftiga individer, sned inkomstfördelning och återkommande kriser. Keynes hävdade på sin tid, med erfarenheter från 1930-talet, att systemet ledde till undersysselsättning, vilket varit fallet i Sverige allt sedan avregleringarna påbörjades. Genom borttagandet av den 55 år gamla portalparagrafen anpassade Göran Persson och partiledningen partiets program till den politik som allt sedan Ingvar Carlssons tid som statsminister varit rådande. Även med socialdemokrater vid makten har statlig och kommunal egendom sålts ut och bolagiserats, vårdinrättningar privatiserats och friskolor startats. Framträdande socialdemokrater har ena dagen vara statsråd eller borgarråd och nästa dag i näringslivets tjänst i företag eller branschorganisationer.

Sverige, USA och Afghanistan
År 1998 utfördes sprängattentat mot USA:s ambassader i Kenya och Tanzania. Som ansvarig för attentaten utpekades Usama Bin Ladin, som sedan flera år vistades i Afghanistan. Afghanistan vägrade att utlämna Usama Bin Ladin. USA genomförde då bombningar i östra Afghanistan, där Usama Bin Ladin påstods ha militära anläggningar.
Den 11 september 2001 genomfördes terrorattackerna mot World Trade Center, försvarshögkvarteret Pentagon i Washington och försök till attack mot ytterligare ett mål som misslyckades genom att passagerare övermannade kaparna. Detta tredje plan störtade i Pennsylvania. Misstankarna om vilka som låg bakom attackerna riktades omgående mot Usama Bin Ladin och hans nätverk al-Qaida som fått en fristad i Afghanistan.
President George W Bush lovade att leta upp dem som låg bakom attentaten och förklarade ”krig mot terrorismen”. Han förklarade också att ”de som inte är med oss är mot oss”. USA startade på nytt bombningar i Afghanistan och krävde att Afghanistan skulle utlämna Usama Bin Ladin. Den 2 maj 2011 meddelade USA:s president Obama att Usama Bin Ladin dödats i Pakistan.
Göran Persson fick stort genomslag i massmedia då han använde två välkända uttryck från Olof Palme – ”Satans mördare” och ”Diktaturens kreatur”. När Olof Palme använde uttrycken avsåg han Francos regim i Spanien och kommunisterna i Tjeckoslovakien. Persson avsåg Usama Bin Ladin och talibanregimen i Afghanistan och uttrycken användes för att motivera USA:s bombningar i Afghanistan. Men liksom i Vietnam, forna Jugoslavien och Irak har ett stort antal oskyldiga människor fått sätta livet till. Och dödandet fortsätter. Den som motsatte sig de bombningar som inledde USA:s invasion av Afghanistan skulle ha kunnat citera vad Olof Palme sa i sitt Gävletal 1965 om bombningarna i Vietnam:

Vår reaktion är medkänsla med offren, en känslans upprördhet inför ett meningslöst lidande. Ty en förbrytelse blir alltid en förbrytelse, och terrorn förblir alltid terror, även om den utförs i namnet av höga mål och principer

Afghanistan har en mycket lång historia, men här börjar historien på mitten av 1950-talet. De styrande gick då ett slags balansgång mellan mäktiga grannar och mellan dem som strävade efter att modernisera det afghanska samhället och mäktiga klaner som inte ville ha någon förändring. Afghanistans premiärminister Daud vände sig till USA med begäran om utvecklingshjälp. USA avvisade begäran och premiärministern vände sig då i stället till Sovjetunionen som tillmötesgick begäran om civil och militär hjälp. Tusentals unga officerare och administratörer utbildades i Sovjetunionen. Därmed lades grunden till ett ökande sovjetiskt inflytande. År 1963 tvingade kungen den auktoritäre Daud att avgå och en liberal författning antogs året därpå. Politiska partier började växa fram bland annat kommunistpartiet PDPA. De demokratiska reformerna blev mest papperskonstruktioner och följden blev en tilltagande oro som förstärktes av myndigheternas oförmåga att hantera en torkkatastrof i början av 1970-talet. År 1973 avsatte Daud med stöd av delar av armén kungen och utropade republik. Daud kom emellertid i konflikt med de officerare som fört honom till makten. När Daud 1978 låtit fängsla en del ledare tillhörande PDPA slog officerarna till och genomförde en kupp.
Den nya kommunistiska regimen framlade en femårsplan enligt vilken Afghanistan skulle bli en socialistisk stat av sovjettyp. En jordreform proklamerades och alla politiska partier utom PDPA förbjöds. Den nya politiken mötte starkt motstånd på landsbygden där 80 procent av befolkningen bodde och som såg omdaningen som ett hot mot klansamhället. Inom loppet av några månader hade uppror brutit ut i flera provinser. Den kommunistiska regimen i Kabul blev allt mer beroende av stöd från Sovjetunionen. Den 27 december 1979 invaderade Sovjetunionen Afghanistan, men mötte starkt motstånd från gerillaförband som stöddes av bland annat USA. Sovjetunionen lyckades aldrig krossa motståndet. Efter att ha slutit avtal i FN:s regi med USA och Pakistan började Sovjetunionen dra tillbaka sina trupper 1989. Gerillan fortsatte kriget och i april 1992 kapitulerade regimen och ersattes av en islamistisk ledning. Inbördeskriget fortsatte dock och koncentrerades nu till Kabulområdet. Utan en fungerande centralmakt föll Afghanistan sönder och lokala krafter tog över ute i provinserna
Hösten 1994 trädde en ny militär kraft in på arenan, talibanerna. Deras kärna utgjordes av veteraner från kampen mot Sovjetunionen och nyrekrytering gjordes från bland annat koranskolor (taliban betyder på arabiska student). Talibanerna stöddes av Pakistan och USA såg välvilligt på deras ingripande. Talibanerna tog snabbt kontroll över södra Afghanistan. Kabul intogs 1996. År 1997 avskaffade talibanerna republiken och utropade ett emirat. Mot talibanerna stod bland annat en allians av tadzjier, uzbeker och hazarer.
Afghanistan blev internationellt allt mer isolerat. Bakgrunden var opiumproduktionen, kvinnoförtrycket och deras stöd till terrorister. Den 11 september 2001 skedde terrorattacken mot World Trade Center. Även nu vägrade Afghanistan att utlämna Usama Bin Ladin. Den 7 oktober angrep USA Afghanistan. Stora delar av Afghanistan bombades. USA inledde också ett militärt samarbete med den så kallade Norra alliansen, som behärskade nordöstra Afghanistan. USA:s angrepp motiverades av Bushregeringen med hänvisning till självförsvarsrätten. Talibanregimen höll stånd några få veckor, men under november föll talibanväldet samman. Provinsiella krigsherrar bröt samarbetet med talibanerna och andra lade ned vapnen. Den operation som USA startade efter 11 september har benämnts Operation Enduring Freedom (OEF) och pågår på flera håll men har mest förknippats med Afghanistan
De flesta folkrättsexperter torde vara eniga om att USA inte hade rätt att angripa Afghanistan. Till undantagen hörde professorn vid Försvarshögskolan Ove Bring. En artikel i Dagens Nyheter 20 oktober 2001 avslutade han dock med reservationen om ” marktrupper skulle sättas in i sådan omfattning och under så lång tid att Afghanskt territorium blir de facto ockuperat står detta inte i proportion till det säkerhetspolitiska hot som USA står inför”. Även om man accepterade Brings syn så kunde alltså inte USA under lång tid motivera sin närvaro i Afghanistan utgående från självförsvarsrätten.
På initiativ av USA och Storbritannien samlades den 5 december 2001 i Bonn 30 afghanska ledare som tidigare bekämpat talibanregimen. Mötets status är oklar och hölls under den vaga benämningen ”under FN:s beskydd”. Mötet uttalade att på grund av den instabila situationen i Afghanistan behövde en interimsmyndighet inrättas. Den skulle träda i kraft den 22 december och efterträdas av en övergångsmyndighet under två år varefter val skulle ske till en ny regering. Mötet i Bonn begärde också att säkerhetsrådet skulle godkänna att en militär styrka inrättades, International Security Assistans Force (ISAF). Denna styrka skulle hjälpa den afghanske myndigheten att upprätta och träna nya säkerhetsstyrkor och väpnade styrkor att upprätthålla säkerheten för Kabul med omgivningar. Ledare för interimsmyndigheten och övergångsmyndigheten blev den pashtunske klanledaren Hamid Kazai som var USA:s man och som 2004 valdes till president. År 2005 genomfördes val till ett nytt parlament. Valdeltagandet var ungefär 50 procent.
När interimsmyndigheten inrättats kunde USA hävda att de befann sig i Afghanistan efter inbjudan från interimsmyndigheten och senare överångsmyndigheten och presidenten. På motsvarande sätt motiverade Sovjetunionen sin invasion av Afghanistan. Efter Bonnmötet fortsatte USA sin Operation Enduring Freedom (OEF) medan ISAF:s uppgift var att på FN:s uppdrag skydda myndigheterna i Kabul.
Sverige deltog från början i ISAF. Den första styrkan Sverige sände till Afghanistan bestod av 45 personer och var så hemlig att inte ens namnen på dem som ingick fick nämnas. De hade uppgifter i Kabulområdet och syftet med ISAF-styrkan var att skapa lugn och säkerhet i Kabulområdet. Senare övergick Sveriges insats till en enhet för civilmilitär samverkan även den verksam i Kabulområdet. Sedan 2003 leds ISAF av NATO. År 2004 beslutades att ISAF:s verksamhet skulle omfatta hela Afghanistan. ISAF har därefter arbetat med regionala enheter för säkerhet och återuppbyggnad. År 2006 övertog Sverige ansvaret för fyra provinser i norra Afghanistan med högkvarter i Mazar-e Sharif. Antalet Svenska soldater i Afghanistan har efter hand ökat.
OEF och ISAF är fortfarande två skilda organisationer. OEF leds av USA och ISAF av NATO. Antalet soldater i OEF har minskat samtidigt som USA förstärkt ISAF med amerikanska förband. Befälhavaren för ISAF är en amerikansk general som samtidigt är chef för alla amerikanska styrkor i Afghanistan.
Samtidigt som de svenska styrkorna i Afghanistan ökat har också uppgifterna förändrats. Det handlar inte längre om att skapa säkerhet och skydd utan man genomför också offensiva operationer mot motståndsgrupperingar vilket tidigare förknippades med OEF. Sverige befinner sig krig sida vid sida med bland annat USA och under USA:s befäl.
Många röster har höjts för att Sverige skall lämna Afghanistan. I början av november 2010 träffades en uppgörelse mellan regeringen, socialdemokraterna och Miljöpartiet beträffande Sveriges insatser i Afghanistan och den 4 november framlade regeringen en proposition. Om uppgörelsen innebär någon förändring i förhållande till tidigare är oklart utom att styrkan skall förstärkas med två räddningshelikoptrar, men svenska trupper kommer uppenbarligen vara kvar i Afghanistan minst till 2014. I början av 2011 fanns ungefär 500 svenska soldater i Afghanistan. Enligt tidigare riksdagsbeslut kan styrkan utökas till 855 soldater. I stället för en minskning av de svenska insatserna kan det bli en ökning. De motiv som angetts för att Sverige skall vara i Afghanistan har varierat. Ibland betonas bekämpningen av terrorism, ibland bekämpning av opiumhandeln och ibland att afghanska flickor skall kunna gå i skola. Samtidigt som Sverige bistår Afghanistan på olika sätt kunde man i TV:s Rapport den 4 november 2010 se hur det i Kabul byggs jättelika slott. De som byggde var tydligen så kallade krigsherrar, sådana som handlade med morfin och bistod de utländska militärer styrkorna.
Sverige har blivit ett slags hantlangare åt USA. I december 2001 överlämnades på Bromma flygplats Ahmed Agiza och Muhammed al Zari till amerikanska underrättelseorganisationen CIA för transport till Egypten. Det inträffade avslöjades i TV 4:s program Kalla fakta 17 maj 2004. Redan på Bromma flygplats utsattes de två för en förnedrande behandling och i Egypten för tortyr. Ahmed Agiza dömdes i Egypten till 15 års fängelse. Al Zary frigavs och tilldelades senare ett skadestånd på tre miljoner kronor. För hanteringen har senare FN:s kommitté mot tortyr prickat den svenska staten. Även Konstitutionsutskottet riktade hård kritik mot regeringens sätt att hantera fallet. I sin granskning av fallet drog JO slutsatsen att dåvarande utrikesminister Anna Lind hade informerats av Säpo och godtagit att CIA:s flygplan skulle användas vid avvisningen. I Eva Franchells bok Väninnan – Rapport från Rosenbad hävdas att Anna Lind, som mördades 2003, orättvist fått bära hela ansvaret för hur fallet hanterades. Sveriges kritik mot USA:s fångläger på Guantanamobasen har varit minst sagt ljummen.

Valrörelsen 2002 och invandrarfientlighet
År 2001 blev Maud Olofsson ledare för Centerpartiet.
Valrörelsen 2002 handlade i stor omfattning om vård, skola och omsorg. Stockholm där en borgerlig majoritet drivit privatiseringen långt fick under valrörelsen av socialdemokraterna tjäna som varnande exempel.
Inför valet 2002 genomförde TV-programmet Uppdrag Granskning en undersökning av partiernas inställning till flyktingpolitiken. Undersökningen gick till så att ett femtiotal valstugor besöktes, företrädesvis tillhörande Socialdemokraterna och Moderata Samlingspartiet. En TV-medarbetare med dold kamera och mikrofon besökte först valstugorna och uttryckte då invandrarfientliga åsikter. I många fall fick han gehör för de åsikter han förde till torgs och de som förestod valstugorna utvecklade i en del fall sin egen invandrarfientliga inställning. Därefter besöktes samma valstugor av journalisten Janne Josefsson. Inför Josefsson kunde samma personer som tidigare gett uttryck för invandrarfientlighet ge uttryck för en klart positiv syn på invandringen, Programmet sändes första gången 10 september. Till dem som väckte särskild uppmärksamhet hörde två moderata förtroendemän, vice ordföranden i kommunstyrelsen i Kristianstad Christer Ewe och kommunstyrelsens ordförande i Solna Ulf Björkman. Björkman förklarade vid samtal med Josefsson att han arbetat i Afrika och bland annat därigenom fått en positiv syn på människor i andra länder. Tidigare hade han emellertid förklarat att han efter sin tid i Afrika fått nog av dem som bodde där. De invandrade gubbarna satt på fiket och jobbade på det sociala. Han hade också nämnt en jättestor kvinna med många barn. Som ett exempel på hur snacket kunde gå under hans tid i Afrika nämnde han. Om man träffade på en konstig figur i bushen var det svårt att avgöra om det var en apa eller en svart. För att avgöra frågan gick det att räcka fram en banan och se om figuren tog den med handen eller foten. Programmet orsakade upprörda känslor på moderat håll och det gjordes ett flertal anmälningar till Radionämnden. Till dessa upprörda hörde bland annat Per Unckel. I sammanhanget finns anledning att notera flera moderatstyrda kommuner till exempel Danderyd, Lidingö, Täby och Vellinge inte tillhör de kommuner som tagit emot särskilt många flyktingar eller invandrare.
I slutet av valrörelsen lanserade Folkpartiet ett förslag om krav på kunskaper i svenska för att kunna bli svensk medborgare. Förslaget uppfattades av många som invandrarfientligt. Kanske var det just därför som Folkpartiet hade framgång i valet och vann 31 nya mandat och fick totalt 48. Moderata Samlingspartiet förlorade 27 mandat. Hur det nämnda TV-programmet påverkade valutgången är svårt att avgöra liksom vad som upprörde mest, åsikterna eller hyckleriet. Socialdemokraterna gick framåt och fick 144 mandat, Vänsterpartiet förlorade 13 och Miljöpartiet vann ett.
Efter förlustvalet utsattes Bo Lundgren för kritik och ersattes som partiledare av Fredrik Reinfeldt. Gudrun Schyman lämnade också partiledarskapet. Hon hade tidigare ifrågasatts på grund av alkoholproblem, men den utlösande faktorn för hennes avgång var att hon var misstänkt för skattefusk. Hon satt dock kvar i Riksdagen och från 2004 uppträdde hon där som politisk vilde, samtidigt som hon spred budskap från Feministiskt initiativ med sikte på valet 2006. Efter en tillfällig partiledare valdes Lars Ohly till partiledare för Vänsterpartiet.

Irakkriget
I kriget mellan Irak och Iran 1979 – 1988, då Olof Palme var medlare, stödde USA Irak. Bakgrunden till detta var Ayatollah Ruollah Khomeini 1979 genomförde en islamistisk revolution. Den tidigare regimen i Iran hade varit USA-vänlig men så var inte fallet med Khomeinis regim. År 1979 togs USA:s ambassad i Teheran över av regimen som tog ambassadpersonalen som gisslan. President Jimmy Carter beordrade en fritagningsaktion som misslyckades. Men gisslan släpptes senare. USA:s stöd till Irak bestod av underrättelserapporter och satellitbilder. Irak togs bort från listan över stater som stödde terrorism. I slutet av kriget skickade USA delar av sin flotta till Persiska viken. Det officiella uppdraget var att skydda oljetrafiken. Efter att en amerikansk fregatt råkat gå på en iransk mina anföll USA en grupp oljeplattformar.
Inte långt efter kriget mellan Irak och Iran hamnade USA och Irak på kollisionskurs. De var huvudparter i Gulfkriget. Kuwait hade stött Irak under kriget mot Iran, men Irak hade uppfattningen att Kuwait sålde mer olja än vad OPEC-länderna kommit överens om och beskyllde Kuwait för att borra snett in i oljekällor som egentligen tillhörde Irak. Kuwait är ett omstritt område och Irak framförde också uppfattningen att Kuwait tillhörde Irak. Somliga anser att Saddam Hussein hade uppfattningen att USA inte skulle ingripa om Irak invaderade Kuwait.
Den 2 augusti 1990 inledde Irak sitt anfall mot Kuwait. Ett 50-tal flygplan flög på låg höjd in i Kuwait för att undvika radar. Många havererade på vägen på grund av dammet som virvlades upp och beskjutning från kuwaitiska trupper. Målet med operationen var att döda Kuwaits emir och införliva Kuwait som en provins i Irak. Operationen misslyckades delvis och Kuwaits emir lyckades fly. Invasionen följdes av plundring av kuwaitisk egendom. Ett brittiskt flygplan som höll på att mellanlanda i Kuwait blev senare förstört. Passagerarna och flygplansbesättningen blev tagna som gisslan i Irak för att senare släppas.
Efter en lång uppladdning inledde de allierade FN-trupperna under USA:s ledning en motoffensiv i januari 1991, först med ett omfattande luftkrig och sedan med marktrupper. Efter en dryg månad var Kuwait fritt från de irakiska invasionsstyrkorna. Slutfasen av kriget blev mycket blodig. På motorvägen mellan Basra och Kuwait City, även kallad ”Dödens motorväg”, dödades flera tusen retirerande irakier. Antalet offer är officiellt 111 man på koalitionssidan och minst 100000 irakiska soldater. Sverige deltog i fördömandena av Irak men nöjde sig med att sända ett fältsjukhus till området.
Eld upphör i kriget bands samman med att Irak måste förbinda sig att förstöra alla massförstörelsevapen. Efter kriget startades två uppror mot Saddam Husseins regim, av kurderna i norra Irak och av Shia-muslimerna i södra Irak. Kurderna krävde flygunderstöd av amerikanerna men nekades detta. Båda upproren slogs mycket brutalt ner av irakiska trupper. Senare infördes två ”no-fly-zones” av USA och Storbritannien för att i viss mån skydda befolkningen i dessa områden.
Det blev FN:s ansvar att se till att massförstörelsevapnen förstördes och den svenske diplomaten Rolf Ekéus utsågs till att leda kontrollarbetet. Det infördes också sanktioner mot Irak som bland annat inte fick sälja olja förrän massförstörelsevapnen var förstörda. Rolf Ekéus lämnade kontrollarbetet 1997 och blev svensk ambassadör Washington. Med Rolf Ekéus borta tappade kontrollapparaten kraft och Saddam hindrade den fortsatta processen. I det läget låg en USA-ledd invasion av Irak nära.
Efter att President Bush 2001 förklarat krig mot terrorismen hävdades i CIA-rapporter att Saddam Hussein försökt anskaffa material för farmställning av kärnvapen, inte redovisat hur han förstört vapnen och att han hade missiler med för lång räckvidd. Saddam Hussein hade tidigare använd kemiska vapen mot kurderna 1988 men förnekade innehav av kärnvapen och hävdade att alla kemiska och biologiska vapen förstörts efter Gulfkriget. President Bush uppmanade FN att agera för att Irak skulle avrustas och hävdade att Saddam Hussein kunde förse terrorister med massförstörelsevapen. Kravet stöddes av Storbritanniens underrättelsetjänst. Ryssland, Frankrike och Tyskland motsatte sig USA:s krav. Den 13 november 2002 påbörjade FN:s Hans Blix och IAEA:s Mohamed Elbaradei vapeninspektioner i Irak. Några spår efter massförstörelsevapen hittades inte. USA hävdade att Iraks samarbete med vapeninspektörerna varit otillfredsställande och ifrågasatte vapeninspektörernas effektivitet. USA ville att FN skulle godkänna en resolution som gav dem rätt att använda våld mot Irak. Förslaget mötte starkt motstånd bland annat från Frankrike. USA tog då tillbaka sitt förslag till resolution och förberedde sig för krig genom att skapa en koalition av dem som var villiga att ställa upp. Till de villiga hörde bland annat Australien, Storbritannien, Spanien och Danmark. I Sverige ansåg Jan Björklund att Sverige skulle ingå bland USA:s allierade. Sverige borde inte som Björklund såg det sitta på läktaren och se på. Carl Bildt, som deltog i arbetet med att skapa ett invasionsvänligt klimat, trodde att en invasion av Irak skulle vara över på fem sex veckor.
Den 20 mars 2003 inledde USA och de allierade utan FN:s stöd invasionen av Irak. Mot invasionen protesterade människor runt om i världen. Bland dessa fanns bland annat FN:s generalsekreterare Kofi Annan. Tre veckor efter invasionen gick amerikanska styrkor in i Bagdad. Den 9 april var Bagdad formellt intaget och Saddam Hussein styre över. Den 1 maj 2003 deklarerade president Bush att de militära operationerna var över. Därefter började letandet efter nyckelpersoner. Den 22 juli dödades Saddams söner Qusay och Uday Hussein. Saddam Hussein infångades den 13 december 2003. Han avrättades den 30 december 2006. USA och dess allierade möttes emellertid även sedan Bush förklarat de militära operationerna avslutade av hårt motstånd från olika sekteristiska grupper. Detta yttrade sig i terrorattacker mot civila irakier och soldater. Dessa attacker har de senaste åren minskat. Några massförstörelsevapen hittade aldrig USA och dess allierade.
Den politiska situationen i Irak är mycket komplicerad på grund av motsättningen mellan olika etniska och religiösa grupper, kurder och araber shia- och sunnimuslimer. Motståndet mot närvaron av utländska trupper är stort. USA:s president Barack Obama beslutade i februari 2009 att USA:s samtliga trupper skulle dras tillbaka, men fram till 2011 skulle 30 000 -50 000 soldater vara kvar för att bland annat utbilda irakisk polis och militär.
USA:s och dess allierades insats i Irak kan inte betraktas som lyckad, men har orsakat massor av lidande och ett mycket stort antal döda. Terrorister har använt kriget i Irak som motiv för terrorattacker. Detta gäller attackerna i Madrid 2004 och London 2005.

Folkomröstningen om Sveriges inträde i EMU
År 2003 ansåg ledande politiker att tiden var inne för att genomföra en folkomröstning angående Sveriges inträde i EMU. Svenskt Näringsliv hade sedan länge förespråkat ett inträde. Bland dem som gett sitt stöd åt socialdemokraterna vid valet 2002 måste det betraktas som fullständigt klart att en majoritet var emot ett medlemskap. Samma var förhållandet inom LO. Partiet var således delat i synen på EMU. Det var det ledande skiktet inom såväl partiet som LO som var för ett medlemskap. Klara motståndare till EMU var Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Från nejsidan handlade argumenten främst om att Sverige inte skulle avhända sig makt. Frågan om EMU handlade inte om mynt utan om makt De statsråd som förespråkade ett nej till EMU belades mer eller mindre med munkavle och fick inte delta som ledare för nej-sidans kampanjer. Detta gällde bland annat Leif Pagrotsky. I TV-programmet Ordförande Persson den 22 mars 2007 framgick att Göran Persson var upprörd och arg för att Pagrotsky i tal och i en debattartikel uttalat sin skepsis mot EMU-projektet. 2004 fick Pagrotsky lämna posten som näringsminister. Han utsågs i stället till kulturminister.
Liksom inför folkomröstningen angående Sveriges medlemskap i EG satsade Svenskt Näringsliv enorma belopp på kampanjer för ett medlemskap. För ändamålet hade bildats en särskild stiftelse ”Sverige i Europa”. En del av de ”gräsrötter” som på gator och torg propagerade för ett ja till EMU uppges ha varit avlönade av stiftelsen.
Den 28 augusti framträdde Sveriges utrikesminister Anna Lind tillsammans med VD:n för Ericson på en presskonferens och med en artikel på DN:s debattsida. Det mest framträdande i deras argumentering var att om Sverige inte gick med i EMU skulle svenska företag flytta utomlands. Andra argument som ja-sidan använde var att om Sverige inte gick med skulle arbetslösheten öka. Samtidigt utlovades att vid ett ja skulle matpriserna sjunka. En barnfamilj skulle kunna tjäna 30 000 kronor per år på ett medlemskap. Räntorna skulle sjunka och därmed boendekostnaderna. I ett tal i Katrineholm påstod Göran Persson att boendekostnaderna för en vanlig familj skulle sjunka med 1000 kronor i månaden. Ständigt framhävdes att såväl EU som EMU var fredsprojekt och att Sverige tillhörde den europeiska kulturkretsen. Tillsammans med Carl Bildt skrev Anna Lind till utlandssvenskarna för att få deras stöd. Den 1 september framträdde Vanja Lundby-Wedin tillsammans med ledarna för SACO och TCO och Svenskt Näringslivs VD Göran Tunhammar. Ofta lät ja-sidan påskina att de som var negativa till EU och EMU utgjordes av människor som var rädda för förändringar och aldrig gick i spetsen för framtidsprojekt.
När det gäller propagandan förekom vad som kan kallas smutsiga argument. Från ja-sidan gjordes ett stort nummer av att till Almedalsveckan inbjudits en person som gjort en reklamfilm i vilken förekom satiriska inslag. I ett inslag utropade en engelsk komiker utklädd till nazist: ”Ett folk, Ett rike, En euro”. Inslaget syftade på Hitlers uttryck ”Ein volk, Ein Reich, Ein Führer”. Det hela framställdes av jasidan som att en person, som inbjudits till Almedalen, jämförde EMU-projektet med Hitlers terror och strävan efter herraväldet i Europa. I samband kampanjerna inför omröstningen skulle det ha funnits det anledning att erinra om vad Hitler skrev i Mein Kampf:

Uppfattningsförmågan hos den stora massan är mycket begränsad och förståndet klent, men i stället är glömskan desto större. Utgående från detta faktum har varje verkningsfull propaganda att begränsa sig till ett fåtal punkter och i form av slagord köra med dessa så länge att även den siste förmår uppfatta vad dessa ord avser bibringa ( – – – ) All propaganda måste vara folklig och anpassa sin andliga nivå efter uppfattningsförmågan hos de mest inskränkta bland dem till vilka den riktar sig.

Det förefaller inte som om människors glömska var så stor som somliga förmodat och inte heller uppfattningsförmågan. Man hade lurats inför omröstningen om inträde i EG. Men lät sig inte luras en gång till. Man trodde inte på hoten om arbetslöshet och löftena om billig mat och låga boendekostnader. Och framför allt ville man inte att Sverige skulle avhända sig makt.
Den 10 september knivskars Anna Lind så allvarligt att hon senare avled. Båda sidor inställde sina kampanjer. Före valet spekulerades i hur den tragiska händelsen skulle påverka valet. De flesta trodde nog att ja-sidan skulle gynnas eftersom Anna Lind varit ja-sidans stora affischnamn. Mordet kunde klaras upp ganska snabbt och hade inget med folkomröstningen att göra.
Valdeltagandet blev 81,5 procent. Resultatet blev 56,3 procent nejröster och 41,5 procent jaröster. I alla kommuner i landet utom Haparanda, 19 kommuner i Stockholms län, Kungsbacka och 11 kommuner i sydvästra Skåne var nej-sidan i majoritet. Den vallokalundersökning som Sveriges Radio och TV gjorde visade på ett tydligt klassröstande. Det var de välbeställda som i första hand röstade ja.
En av dem som efter valet uttryckte sin besvikelse var förre moderatledaren Ulf Adelsohn. I Aftonbladet den 15 september uttalade han: ”Stora delar av Sverige sitter och väntar på att ta del av välfärden, men är inte beredda att själva arbeta mer för välfärden eller betala ihop till den. Ju större andel av befolkningen som lever på bidrag, desto större andel röstar nej till EMU.” Metallarbetarförbundets ordförande Göran Johansson förekom i de flesta massmedierna veckan efter valet. Han ansåg att Leif Pagrotsky som före valet uttryckt skepsis mot EMU inte längre borde få vara näringsminister. Det mesta talar för att en majoritet av Metallarbetarförbundets medlemmar röstade nej till EMU. Det skulle ha funnits all anledning för Göran Johansson att i stället ifrågasätta om han verkligen i EMU-frågan hade företrätt sina medlemmar.
I radioprogrammet Studio Ett den 16 september 2003, tisdagen efter EMU-omröstningen intervjuades ett antal socialdemokrater med anledning av att det framkommit att socialdemokraterna fått pengar till sin ja-kampanj från Svenskt Näringsliv. De som uttalade sig använde uttryck som ”klassföräderi” och ”skamlöst sätt”. En del uttalade till och med tveksamhet till om rörelsen skulle kunna leva vidare.

Varför förlorade socialdemokraterna valen 2006 och 2010
Under valrörelsen 2006 var Göran Persson mycket engagerad i sin roll som nybliven godsägare. Det förefaller nästan som om han förberedde sin egen avgång som statsminister. Göran Persson är uppväxt i Sörmland där herresätena ligger tätt och det förefaller som om livet som herrgårdsägare för honom framstod som det mest ideala. Viktigare än det som stod i den portalparagraf som han var med om att stryka bort från partiprogrammet.
Redan på valnatten 2006 meddelade Göran Persson att han skulle avgå. Göran Persson efterträddes av Mona Sahlin. Många har nog undrat över den hemliga process som förde henne till partiledarskapet. En efter en hoppade andra tänkbara kandidater av. Mona Sahlin har innehaft flera statsrådsposter och har haft ansvar för olika områden som arbetsmarknad, jämställdhet, integration, samhällsbyggnad och småföretag. Men hon förknippas, trots sina många år i politiken, inte med någon viktig reform eller några lysande idéer om hur samhället skall omdanas. Hon förknippas i stället med Tobleroneaffären, som inte enbart avsåg en chokladbit. Den som vill ”komma åt” henne kan när som helst plocka fram de gamla försyndelserna.
Socialdemokraterna tillsatte efter valet 2006 en grupp som analyserade valresultatet. Som främsta orsak till valnederlaget angav gruppen att socialdemokraterna inte i tillräcklig grad satsat på att minska arbetslösheten. Mona Sahlin utlovade en förnyelse av socialdemokratin men den måste ha kommit av sig. Hennes och andra ledande socialdemokraters funderingar förefaller att helt ha gått ut på frågan om hur de skulle kunna vinna nästa val. I det spelet ingicks alliansen med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Valet hösten 2010 blev ett totalt misslyckande för socialdemokraterna och det sämsta valresultatet sedan 1914. Vid ett möte med de socialdemokratiska distriktsordförandena den 14 nov 2010 meddelade Mona Sahlin att hon skulle avgå. Mona Sahlins avskedstal var som ett eko av Fredrik Reinfeldt. Inför partiledningen försvarade hon den borgerliga alliansens jobbskatteavdrag, föreslog en stramare A-kassa och en friare hållning till privatisering och vinster i vården.
Valresultatet 2010 kan nog främst ses som ett resultat av antipatier mot Mona Sahlin och att socialdemokraterna saknade visioner om vad de skulle ha regeringsmakten till. Gamla socialdemokrater som lyssnat till Thomas Östros, Mona Sahlin, Kjell Olof Feldt, Vidar Andersson Ilija Batlian och många andra måste ha undrat. Är de verkligen socialdemokrater?
En valberedning under ledning av Berit Andnor tillsattes som verkade under stort hemlighetsmakeri under flera veckor. Flera tänkbara partiledare figurerade i massmedia. Till sist föreslogs till ny ordförande Håkan Juholt och han valdes vid en extra partikongress den 25 mars 2011. Därefter har en hel del ommöbleringar skett i partitoppen. Men om vilken politik som skall föras har inte mycket framkommit. Juholt talar om ”social demokrati”, men innebörden är oklar. Söndagen den 10 april 2010 utfrågades Juholt i TV-programmet Agenda. Det var inga stora ideologiska frågor eller visioner som togs upp. Efter, som det föreföll, stor tankemöda förklarade dock Juholt att han ville avskaffa monarkin.
De medarbetare som Håkan Juholt, född 1962, samlat närmast kring sig är i ungefär samma ålder som han själv och liksom han själv saknar de flesta akademisk utbildning och erfarenheter från det vanliga arbetslivet. Det behövs naturligtvis människor med olika bakgrund och erfarenheter. Det måste emellertid stå klart att den som genomgått högre utbildning lärt sig något i jämförelse med den som inte gjort det. På samma sätt har den erfarenheter som arbetat inom industrin eller vård och omsorg erfarenheter som den inte har som inte gjort det. Många har både akademisk examen och erfarenhet från arbetsalivet. Håkan Juholt kallar sig journalist. Efter att ha gått två år på social linje på gymnasiet fick han anställning som fotograf och reporter på socialdemokratiska tidningen Nyheterna i Oskarshamn. Vad hade Juholt för kvalifikationer för det arbetet? Var det hans far kommunalrådet som fixade arbetet? Till socialdemokraternas ekonomiske talesman utsågs Tommy Waidelich. Han har en bakgrund som brevbärare. I sociala frågor är Tomas Eneroth talesman. Han har en bakgrund som metallarbetare, men har läst ett par ämnen på högskola. Peter Hultqvist som är försvarspolitisk talesman har en bakgrund som journalist utan journalistutbildning. Mikael Damberg, som liksom Juholt fötts in i politiken blev skolpolitisk talesman. Han har en bakgrund som ordförande i SSU och politisk sekreterare. Urban Ahlin som är utrikespolitisk talesman har varit högstadielärare. Det Juholt har gemensamt med dem han har som närmaste medarbetare förfaller bortsett från Urban Ahlin vara tidigare medlemskap i SSU och avsaknaden av akademiska meriter. Den som skall göra karriär inom socialdemokratin och närstående organisationer bör tidigt gå med i SSU så öppnas vägar till att bli journalist utan journalistutbildning, ombudsman inom SSU eller partiet, till kvalificerade arbeten inom till exempel departement, hyresgäströrelsen, kooperationen, LO, ABF, HSB och PRO. När PRO 2011 utsåg en förbundssekreterare valdes Björn Lindh, som saknar akademiska meriter. Han har haft en rad uppdrag i organisationer med anknytning till socialdemokraterna. Formellt är han journalist, men saknar journalistutbildning och arbetade en gång i tiden på socialdemokratiska Värmlands Folkblad. Socialdemokratiska värderingar delas av många, men socialdemokratin upplevs sannolikt av många som en sluten värld i vilken det inte är lätt att tränga in. Ett medlemskap i SSU i unga år väger tyngre än akademiska meriter och arbetslivserfarenhet.
Varför återfinns inte professor Lena Sommestad bland Juholts närmaste medarbetare? Varför har Juholt inte lyft fram yngre välutbildade socialdemokrater som Jytte Guteland och Ardalan Shekaribi? Och det finns många fler.
Arbetarrörelsens tankesmedja har bristfälliga resurser med två tre personer anställda. Folkpartiet, Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Miljöpartiet saknar i stort sett resurser. Centerpartiet skapade efter att ha sålt sina tidningar Fores som försökt påverka opinionen till att avskaffa LAS. Moderaterna behöver inte öppna eget de har Svenskt näringsliv med Timbro. Den ekonomiska makten, den mediala makten och makten över den långsiktiga opinionsbildande verksamheten är samlad kring moderaterna. Finansieringen av Moderaternas parti och valkampanjer kan det bara spekuleras om eftersom moderaterna hittills vägrat att avslöja sina bidragsgivare, men nu efter klagomål från Europarådet vill ha en överenskommelse om redovisning av bidragsgivare som gett mer än 20000 kronor. Någon lagstiftning på området vill man inte ha.
Svenskt näringslivs kampanjer har haft sådan styrka att när Thomas Östros i en debattartikel i Dagens Nyheter (DN) ansåg att Socialdemokraternas politik skulle grundas på tidlösa värderingar så hänförde han till dessa ”Det skall löna sig att arbeta”. Denna tidlösa paroll måste han ha hämtat från Skattebetalarnas förening och Svenskt Näringsliv och den har alltid använts som ett argument för att sänka skatterna och ställts i motsats till sociala skyddsnät. Socialdemokratin har varit väl medveten om arbetets värde, men inte bara det arbete som utförs på en konkurrensutsatt marknad utan allt arbete. Det är det som skapar samhällets välstånd. En annan av Thomas Östros paroller var ”Sverige skall konkurrera med kunskap”. Kunskap reduceras med Östros synsätt enbart till en ekonomisk tillgång på exportmarknaden. Ett socialdemokratiskt kunskapsideal måste ha bredare ambitioner än så. Kunskapen skall vara berikande för alla människors både i arbetet och på fritiden.
Den 11 november 2010 deltog den tidigare SSU-ordföranden Niklas Nordström i TV:s Aktuellt för att diskutera socialdemokratins framtid. Han presenterades som en erfaren politiker och socialdemokrat. Hans råd var att socialdemokraterna skulle städa bort frågor där socialdemokraterna inte låg i samklang med väljarna. Det handlade om kärnkraftsfrågan, rutavdragen, fastighetsskatten och valfriheten i välfärden. Tillväxten var enligt Nordström helt avgörande och ”det begriper väljarna”. Utan tillväxt ingen välfärd. Få visste när programmet sändes att Niklas Nordström var konsult på PR-byrån Prime och att en av hans största kunder var Svenskt näringsliv som bara några månader tidigare gett Prime i uppdrag att driva socialdemokraterna mot en mer tillväxtvänlig politik. Enligt Aftonbladet erhöll Prime fyra miljoner kronor för uppdraget. Vid Prime arbetar flera som tidigare varit aktiva socialdemokrater. Det förefaller som om många socialdemokratiska företrädare tagit intryck av budskapet från Svenskt näringsliv via Prime.
På 1930-talet när socialdemokraterna kom till makten gav nationalekonomen John Maynard Keynes tankegångar vetenskapligt underlag för den politik man sedan förde. Genom mordet på Olof Palme fick de så kallade ”förnyarna” friare spelrum. Dessa företräddes bland annat av Ingvar Carlsson själv, Kjell Olof Feldt, Mona Sahlin, Erik Åsbrink och Margot Wallström. Keynes tankegångar ersattes av bland annat Milton Friedmans och Friedrich Hayeks, som fördes till torgs av Svenskt näringsliv. Den egoism som SAF propagerade för 1979 i kampanjen ”Satsa på dig själv” betyder samtidigt ”Bry dig inte om andra”. Svenskt näringsliv har fortsatt på den av SAF inslagna vägen. Svenskt näringslivs organisation Timbro har på 2000-talet gett ny näring åt egoismen genom att ge ut Ayn Rands böcker Kapitalismen: det okända idealet och Själviskhetens dygd . Ayn Rand tillhör Annie Lööfs favoritförfattare.
Det förefaller som om det under de senaste 20 åren har uppstått ett slags konsensus över blockgränsen om att högre tillväxt – större BNP – är lösningen på alla problem och då kan även den fattige få det något bättre. Och högre tillväxt tror man åstadkoms genom ökade inkomstskillnader. Nationalekonomen John Kenneth Galbraigt kallade det här synsättet för hästskitsteoremet.

Om man utspisar hästen med mycket havre så blir det mycket skit där fåglarna kan picka i sig ett och annat korn.

BNP är ett dåligt mått på välfärd. Det säger ingenting om produktionen ökar till priset av miljöförstörelse och utslagning av människor. Det säger inte heller något om hur resurserna fördelas eller vilka den stigande produktionen tillfallit. Sänkt moms på restaurangbesök kommer sannolikt att öka BNP och kanske skapa ett och annat arbete. Men förbättrar denna åtgärd vård, skola och omsorg? Belysande för vilket dåligt mått på välfärd BNP är de snörika vintrarna 2010 och 2011. Dessa vintrar har ökat BNP genom att många sysselsatts med snöröjning. Men vintrarna har knappast förbättrad Sveriges välfärd.
Försök har gjorts att skapa andra välfärdsmått. Det kan då handla om att mäta läskunnighet, konsumtion av tidningar böcker och teater, antal telefoner och datorer per invånare, arbetstid och semester, boendeförhållanden möjligheterna till vård och omsorg och så vidare. Sveriges BNP ökade 2010 och väntas öka under 2011. Men fördelningen av det som produceras är ojämn. Sänkta skatter prioriteras av den borgerliga alliansen till exempel framför utbyggnad och underhåll av järnvägarna, framför åtgärder för att spara energi i till exempel miljonprogramsområdena.

Sverige befinner sig i kris
Sverige var en gång en förebild för många andra länder med en väl utbyggd välfärd och minskande klyftor mellan rika och fattiga. Detta var innan marknadskrafterna fick fritt spelrum. Många inser sannolikt redan att Sverige och världen behöver en ny ekonomisk ordning. Men fortfarande dominerar tillväxttänkandet som lösning på alla problem. Olof Palme uttalade 1977: ”Jag är optimist när det gäller socialismens framtid, därför att den kommer att visa sig nödvändig. Risken är att en kapitalism på reträtt blir hård, brutal och repressiv.” En klimatkris och omställning från beroendet av kärnkraft kräver inte mer konkurrens utan solidaritet.
Vi kan redan se hur samhällsklimatet förråats, hur demokratin ifrågasätts eller ges en ny innebörd, hur frihet för högerkrafterna enbart betyder avsaknad av statliga ingripanden, hur sociobiologiska tankegångar vinner mark samtidigt som rasistiska tankegångar är vanliga, hur näringslivets attacker mot välfärdssamhället blir allt aggressivare och på nära håll har vi sett med hur hårda metoder samhället kan ingripa mot ungdomar som förespråkar en annan ekonomisk ordning. Sjuka och arbetslösa får en förnedrande behandling. På TV kan vi se en rad program där människor slås ut eller röstas ut. I flera program till exempel i Talang i TV 4 räcker det inte bara med utslagning utan dessutom hånas de utslagna med Bert Karlsson i täten. Barnaga förbjöds i Sverige 1979, men tycks enligt TV-programmet Dokument inifrån den 5 april 2010 bli allt vanligare och de straff som utdöms för barnaga är milda. En rektor som tilldelat en elev ett slag frikändes och blev kort därefter utsedd till skolchef. Skolminister Jan Björklund ansåg det inte vara fel när en lärare tilldelade en elev en örfil. En pensionär som tilldelat en pojke flera slag hyllades av andra pensionärer som en hjälte.
Även om rasism och främlingsfientlighet alltid funnits i det svenska samhället i all synnerhet inom Moderaterna (Högern) och Centerpartiet (Bondförbundet) har situationen nu förändrats genom att Sverige fått ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Sverige har inte förmått att hantera invandringen under de senaste 20 åren, som i stor utsträckning kommit från utomeuropeiska och muslimska länder. Man har också stått handfallen inför hur ett främlingsfientligt parti skall bemötas.
Många undrar: Hur gick det till när det blev så här? Och hur kunde det gå så fort? Den svenska partistrukturen på riksnivå skapades i början av 1900-talet. Det dröjde ända till 1964 innan ytterligare ett parti, Kristen demokratisk samling, bildades och det dröjde ända till 1991 innan partiet kom in i riksdagen. Miljöpartiet bildades 1981 och kom in i riksdagen 1988, sannolikt som en följd av Tjernobylkatastrofen 1986.
Riksdagspartierna av vilka de flesta bildades i början av 1900-talet har värnat om sin egen ställning bland annat genom spärren för småpartier på fyra procent. Till detta kommer det partistöd som infördes på 1960-talet och som ökat kraftigt de senaste åren. Stödet från staten, kommuner och landsting uppgår nu till mer än en miljard kronor per år. Partistödet ökar i takt med att partiernas medlemssiffror rasar. Partierna har helt enkelt gjort sig ekonomiskt oberoende av sina medlemmar. Partistödet motiveras ofta med att det skall förstärka demokratin. Men det förhåller sig sannolikt tvärt om. Partierna utgör en politisk klass – en med allmänna medel finansierad politisk adel. Och inom denna adel tillåts ingen öppet avvika från partilinjen för då kan vederbörande mista sitt adelskap och eventuellt kommande förläningar i form av landshövdinge- och generaldirektörtjänster eller välavlönade VD- och styrelseposter. Kanske är det så att småpartierna som Kristdemokraterna och Centerpartiet hålls vid liv tack vare partistödet. Partistödet har bidragit till att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och kommer att hjälpa dem att hålla sig kvar där även om medlemsantalet inte ökar. Ett särskilt problem utgör Svenskt näringsliv som under de senaste drygt 30 åren allt mer blandat sig i politiken. Och det är högerpolitik Svenskt Näringsliv propagerar för.
Blockpolitiken är förödande. Små partier som Centerpartiet och Kristdemokraterna får i förhållande till sin storlek ett orimligt inflytande. Dessutom förskjuts makten från riksdagen till en liten krets av partiledare där kompromisserna görs upp. Det är för enkelt att med bara någon procents övervikt på några få år rasera det som byggts upp under flera årtionden.
Socialdemokraterna (SAP) har nu enligt egna uppgifter drygt 100 000 medlemmar. Detta är ungefär lika många som i Skattebetalarnas förening har. Av SAP:s medlemmar är många funktionärer inom partiet, socialdemokratiska ungdomsförbundet (SSU), Arbetarnas bildningsförbund (ABF), Hyresgästernas riksförbund, fackföreningsrörelsen och även Pensionärernas riksorganisation (PRO) kan nog räknas dit. Dessa funktionärer är naturligtvis i hög grad beroende av dem som befinner sig högre upp i partihierarkin. Med det låga antalet medlemmar har partiet helt enkelt förlorat kontakten med sina väljare. När Ingvar Carlsson förklarade valnederlaget 1991 sade han: ”Vi nådde inte ut med budskapet”. Precis som om partiet var en reklambyrå som genomfört en misslyckad reklamkampanj. Sanningen kanske i stället var att han inte hade lyssnat på sina väljare utan i stället på ja-sägande funktionärer i den egna partihierarkin. Vid senaste valet var det drygt 1,8 miljoner väljare som röstade på socialdemokraterna. Dessa måste involveras i partiets verksamhet om partiet skall kunna kallas en rörelse. Många gånger har ledningen för partiet gått alldeles på tvärs mot majoriteten av sina väljare, som i brist på alternativ tvingats att ge partiet fortsatt stöd eller att avstå från att rösta. Vad fanns det för stöd bland socialdemokratiska väljarna för Sveriges EG-ansökan? Vad fanns det för stöd för avreglering av kreditmarknaden? Vad fanns det för stöd för andra avregleringar till exempel elmarknaden? Vad fanns det för stöd för införandet av ett nytt pensionssystem? Vad fanns det för stöd för partiledningens agerande i EMU-frågan? Vad hade Mona Sahlin för stöd för att gå i allians med Miljöpartiet och Vänsterpartiet? Sedan socialdemokraterna vid partikongressen 2001 strök den så kallade portalparagrafen som inledde partiprogrammet i 46 år saknar partiet en vision om vad det är för samhälle man vill ha.
På samma sätt fungerar det inom andra partier. Maud Olofsson har gjort upp inom regeringen om kärnkraften utan hänsyn till Centerpartiets väljare. Jan Björklund kan väl knappast ha haft stöd bland sina väljare när han propagerade för att Sverige skulle ställa upp på USA:s sida i kriget i Irak. Och vilka intressen företräder egentligen Göran Hägglund?
Sverige hamnade i EU efter beslut av Ingvar Carlsson och kretsen närmast honom om att Sverige skulle ansöka om medlemskap och därefter en massiv propaganda från Svenskt näringsliv.
Vid EU-valet 2009 var valdeltagandet 45,4 procent i Sverige och i hela EU 43 procent. Detta är siffror som visar att EU saknar legitimitet. För socialdemokraterna, som bara fick 24,4 procent av rösterna måste valet betraktas som en katastrof.
Den allmänna värnplikten har avskaffats utan att frågan har varit föremål för diskussioner. Sverige har utan stöd från en majoritet bland väljarna förts så nära NATO att förespråkarna för medlemskap nu kan anföra att vi i praktiken redan är med. Sveriges engagemang sida vid sida med USA i kriget i Afghanistan saknar folklig förankring. Som riksdagsman har Juholt haft försvaret som sitt viktigaste område. Men när det gäller Sveriges engagemang i Lybien har han tillsammans med Hultqvist och Ahlin trasslat till det så att knappast någon längre vet varför Sverige är där.
Inget politiskt parti förefaller längre ifrågasätta den privatisering av vård, skola och omsorg som pågår för fullt. Att ekonomisk vinst kan vara en drivkraft förnekas nog inte av någon. Men det finns en konflikt mellan vinstintresse och samhällsintresse, som våra politiker inte tycks erkänna. Är det rimligt att SOS Alarm AB drivs i aktiebolagsform med vinstkrav. Är det rimligt att sjukvårdsrådgivning, ambulanstransporter privatiseras och konkurrensutsätts. När skolor drivs med vinst så borde det stå klart för alla att mer resurser skulle ha kunnat satsas på eleverna. Klasserna skulle till exempel ha kunnat vara mindre, lärarna mer kvalificerade, barn med särskilda behov skulle ha kunnat få mer stöd, lokalerna skulle ha kunnat vara bättre. På daghem som går med vinst skulle barngrupperna ha kunnat vara mindre. På samma sätt förhåller det sig när vårdföretag går med vinst. När brister kommer i dagen ropas på mer kontroll. Men kontrollen kostar också pengar och kan sannolikt aldrig bli tillräcklig. Vissa verksamheter passar helt enkelt inte in i ett system där det finns vinstintresse. Bland de första områden där privata företag släpptes in i statlig och kommunal verksamhet var städning. Resultatet blev bland annat dåligt städade sjukhus och skolor. Samtidigt som svart arbetskraft anlitades för att städa kommunala och statliga lokaler. Larmklockorna borde ringt för mer än 30 år sedan.
Boken Jämlikhetsanden utkom på svenska i början av år 2010. I boken visar två engelska epidemiologer Richard Wilkenson och Kate Pickett att ekonomisk ojämlikhet är orsaken till de flesta samhällsproblem. Höjd BNP och därmed växande rikedom kan i fattiga länder fungera som John Kenneth Galbraights hästskitsteorem. Även de fattiga kan få det något bättre. Men för världens rikaste industriländer leder inte höjd BNP till att länderna fungerar bättre. I länder med stor ekonomisk ojämlikhet är enligt de två forskarna barnadödligheten större, tonårsgraviditeter vanligare, levnadsåldern kortare, psykiska sjukdomar vanligare, fetman ett stort problem, miljöförstöringen större och brottsligheten större. Enda sättet att lösa problemen är att öka den ekonomiska jämlikheten. Wilkenson och Pickett underbygger sin tes med statistik från bland annat FN och OECD och den avser moderna industriländer. De samband mellan ojämlikhet och problem som redovisas är vetenskapligt belagda. En förklaring är att vi alla är beroende av samspel med andra och har ett grundläggande behov av att bevaka vår statusmässiga position. Stor ojämlikhet skapar stress. Värst är det för dem som befinner sig längst ned på inkomstskalan utan möjlighet att ta sig därifrån. Men även en direktör som tjänar 100 000 kronor i månaden kan känna sig underbetald och stressad när han jämför sig med andra. Tidigare chefen för Vattenfall intervjuades i TV:s Rapport den 26 mars 2010. Under de 10 år han varit chef för Vattenfall tjänade han i genomsnitt 10 miljoner per år. När han nu avgått får han en pension under 20 år som uppgår 57 miljoner. När han tillfrågades om det varit pengarna som varit en pådrivande faktor för honom i arbetet förnekade han detta. Men han ansåg det nödvändigt att ha en lön som motsvarade vad andra hade i motsvarande position.
Med de allt större klyftorna i Sverige finns det anledning att oroas inför framtiden. De flesta tycks vara överens om att vi befinner oss inte bara i en finanskris utan också en klimatkris. Och efter jordbävningen och tsunamin i Japan också i en energikris. Lösningar på dessa kriser måste präglas av solidaritet och jämlikhet. Boken Jämlikhetsanden ger vetenskapligt underlag för att förändra Sverige till att bli ett jämlikare samhälle som är bra för alla. Milton Friedmans och Friedrich von Hayeks tankegångar kan inte längre tillåtas vara styrande
Sverige måste bli ett land där girighet och egoism får vika för solidaritet.

Profithunger, ansvar och plikt
”Leve profithungern!”, ”Privatisera!”, ”Konkurrensutsätt” Utropas från näringslivet och den borgerliga alliansen. De flesta har nog på ett eller annat sätt kommit i kontakt med profithungern. De kan ha drabbats själva eller läst om det. Där finns handlaren som inte avstår från att sälja öl till minderåriga. Där finns djuruppfödning och djurtransporter som sker under vidriga förhållanden. Där finns bilverkstäder som inte genomför de serviceprogram på bilar som utlovas, men ändå tar betalt för det. Där finns företag som gräver ner farligt avfall och förgiftar marken. Där finns taxiförarna som inte redovisar sina inkomster. Där finns de som kör svarttaxi. Där finns de som langar sprit till enskilda och restauranger. Där finns restaurangerna som inte stämplar in allt det lunchgästerna betalar i sin kassapparat och fuskar med mervärdeskatten. Där finns hantverkaren som tar betalt för fem timmar när arbetet i verkligheten tog tre och en halv. Där finns de som anlitar svart arbetskraft och där finns de som arbetar svart. Där finns grönsaksodlare i Skåne som låter utländska säsongsarbetare arbeta för låga löner och utan övertidsersättning och som låter dem bo under miserabla förhållanden. Där finns bärföretag som lockar hit bärplockare från Vietnam och som inte får en rimlig betalning eller ingen betalning alls. Där finns ICA-handlarna som märker om köttfärs där bäst före datum gått ut. Där finns Mac Donalds restauranger som anlitar städbolag som i sin tur utnyttjar invandrare som svart arbetskraft till orimligt låga löner. Där finns de som säljer apparatur för att varna för kameror för hastighetsövervakning och vill tjäna pengar på dem som överträder hastighetsgränserna. Där finns bussar och långtradare som överskrider hastighetsbegränsningarna och kör med dåliga däck och bromsar. Där finns läkare som tar betalt för undersökningar och behandlingar som aldrig utförts. Där finns vansinnigheter som att transportera mjölk till Sverige från Tyskland. Där finns transporter av slaktade djur till Polen för att styckas, för att därefter transporteras tillbaka. Där finns bemanningsföretag som gör stora pengar på att tillhandahålla personal till sjukhus under semestertider. Där finns de företag som tar emot långtidsarbetslösa i så kallad Fas 3-verksamhet utan att lägga två fingrar i kors men kvitterar ut 5000 kronor i månaden per arbetslös. Och där finns alla de som fixat till sig orimliga fallskärmar, bonusprogram och löner. I Aftonbladet den 13 maj 2010 presenterades en lång rad välkända och säkert också välbetalda artister som undanhållet stora belopp för beskattning. Listan skulle kunna göras lång. Där fanns näringsminister Maud Olofsson som hade mer än 112 000 kronor i månaden som statsråd och dessutom 400 000 kronor om året för att hon är ordförande i Centerpartiet. Själv tyckte hon inte att det är märkligt att hon hade så hög lön för hon hade tre arbeten. Hon var näringsminister, vice statsminister och ledare för Centerpartiet. Nu har Annie Lööf övertagit både hennes ministerpost och lön. Där finns också Vanja Lundby-Wedin som påtagit sig många inkomstbringande styrelseuppdrag och tydligen inte varit medveten om vilka beslut hon har varit med om att fatta. Många vill nog också hänföra Håkan Juholt till den giriga skaran. Han har orsakat det socialdemokratiska partiet stor skada. Och ändå uttalar socialdemokraternas verkställande utskott att de har fortsatt förtroende för honom. Förtroendet blir knappast större om Ingvar Carlsson blir hans rådgivare. Sverige behöver bli mera rättfärdigt.

Kan man lära av historien
Det finns i den svenska politiska historien åtskilligt att skämmas över. Dit hör den brutalitet med vilken demonstrationer för demokrati slogs ned. Dit hör till exempel en utbredd rasism som fortfarande lever vidare. Dit hör rasbiologiska tankegångar och åtgärder som nu lever vidare som sociobiologiska tankegångar. Dit hör en omfattande registrering och avlyssning av kommunister både före, under och efter andra världskriget och nu skall om EU får bestämma SMS- trafiken registreras. Dit hör Sveriges flyktingpolitik på 1930-talet och som inte förefaller vara särskilt generös nu. Då fick judiska församlingen företräda judar på flykt nu verkar det när det gäller flyktingar från muslimska länder vara imamer som får företräda alla. Dit hör Sveriges eftergifter till Tyskland under andra världskriget. Nu tycks Sverige gå i USA:s ledband. Skämmas borde de styrande över att barnfattigdomen ökar i ett rikt land som Sverige och den förnedrande behandling som sjuka och arbetslösa utsätts för.
Men framför allt går det att lära sig genom att se sig runt omkring. Och fråga: Har utvecklingen gått åt rätt håll de senaste 25 åren?
Våren 2011 började moderaterna diskutera rättvisa påhejade av Svenska Dagbladet. De flesta tycker nog som Svenska Dagbladet att det är rimligt att den som arbetar mer skall tjäna mer om de utför samma arbete, att det skall vara lönsamt att utbilda sig och att den som är kreativ skall belönas för detta. Men det sociala arvet upphäver i hög grad idén om rättvis belöning för flit och redlighet. Det sociala arvet förknippas ofta med de mest utsatta, men är sannolikt mera verksamt i de övre skikten. Det är sannerligen inte bara kungen som ärvt sin ställning. Det är få som halkar nedåt såvida det inte rör sig om invandrare vars kompetens inte tas till vara. Läkare och civilingenjörer från andra länder kan tvingas bli städare, diskare eller starta pizzeria. Men svenskar som har rätt kulturell, social och ekonomisk bakgrund klarar sig alltid. Man blir inte knegare om inte föräldrarna är det. Den med rätt bakgrund hamnar i nätverk som kan hjälpa till med att skaffa arbete som är både trevliga och givande oavsett hur de har lyckats i skolan och på universiteten. De som föds med rätt föräldrar har inga bostadsproblem. De som föds in i den politiska adeln har också sin framtid tryggad.
Är det rättvist att en del barn har eget rum och att andra delar rum med flera? Är det rättvist att en del barn har mobiltelefon och andra inte? Är det rättvist att en del barn har egen dator och andra inte? Är det rättvist att en del barn får läxhjälp och andra inte. Är det rättvist att en del barn har det så fattigt att de inte har råd att byta glasögon? Är det rättvist att en del barn inte har råd delta i skolresor? Är det rättvist att en del föräldrar inte har råd att låta barnen delta i idrottsaktiviteter? Det finns hur många orättvisor som helst att räkna upp. Det går sannolikt inte att skapa ett rättvist och jämlikt samhälle, men det går att göra det rättvisare och jämlikare – mer rättfärdigt.
Klyftorna mellan rika och fattiga ökar. Segregationen på bostadsmarknaden ökar. Sverige har inte skolor där alla ges samma chanser och särskilt stöd saknas ofta för dem som har behov av det. Men allvarligast är att demokratin fungerar dåligt. Sverige har fått en politisk adel. Bland dem som kan kallas vanliga människor är det ingen som förstår hur politiska ledare utses.
Det finns en sak i historien som kan inge hopp. De 80 första åren av Sveriges 1900-talshistoria visar att det går att omdana samhället om människor sluter sig samman. Nu tycks inget parti ha någon vision om hur Sverige skall se ut i framtiden. Det behövs en ny rörelse för att skapa ett rättfärdigare samhälle. Nya människor måste engagera sig i politiken. Den rörelsen skulle kunna låta den portalparagraf som inledde det socialdemokratiska partiprogrammet 1944 – 2001 tjäna som vägledning:

Socialdemokratin vill låta demokratins ideal sätta sin prägel på hela samhällsordningen och människornas inbördes förhållanden för att därigenom ge var och en möjlighet till ett rikt och meningsfullt liv. I detta syfte vill socialdemokratin så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll och att en på klasser uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.

När paragrafen skrevs hade miljö- och klimatproblem inte observerats. Paragrafen behöver därför kompletteras med en mening med till exempel följande lydelse:

Rörelsen eftersträvar ett hållbart samhälle där människor tar ansvar för natur och miljö och för kommande generationer.

Partiprogrammet 1944 hade tre huvudpunkter Full sysselsättning, Rättvis fördelning och Effektivitet och Demokrati inom arbetslivet.

Här följer några punkter med åtgärder som står i samklang med socialdemokraternas ideologi som var rådande till mitten av 1980-talet:

1. Sveriges författning behöver en översyn. I översynen bör bland annat tas upp:
• Avskaffande av monarkin som utgör en symbol för ett överklassamhälle och inte fyller någon funktion. Vår kung borde få alla svenskar att skämmas.
• Riksdagsledamöterna måste utses på ett sätt som ger dem förankring bland väljarna och inte enbart i partihierarkin. Kanske bör Sverige ha enmansvalkretsar. Kanske borde valsystemet till riksdagen förändras så att vissa mandat tillsätts successivt. Kanske är en ny första kammare en lösning. Härigenom undviks att tillfälliga svängningar i opinionen kan medföra att samhället omdanas så snabbt som skett de senaste åren.
• Partistödet från staten och kommunerna bör avskaffas. Alla politiska partier och enskilda politiker skall öppet redovisa hur de finansierar sin verksamhet.
• Sverige bör lämna EU. Det låga deltagandet i EU-valen visar att EU saknar legitimitet. Hur odemokratiskt EU fungerar har påtalats av många och bland annat i tidningen Framtider 1/2009, som utges av Institutet för framtidsstudier. Detta innebär inte att Sverige skall sluta att samarbeta med andra länder. I all synnerhet bör samarbetet med våra nordiska grannländer utvecklas.

2. Till det mest ojämlika i Sverige hör skillnaderna i levnadsålder. Statistiken om hur länge olika grupper lever är bristfällig. De män som lever i Pajala påstås leve ungefär nio år kortare tid än de män som lever i Danderyd. År 2003 förväntades en 30-årig man med enbart förgymnasial utbildning ha 47 år kvar att leva, mot 52 år för en man med eftergymnasial utbildning. Det är en skillnad på fem år. Sedan 1990-talet har skillnaderna i hälsa och livslängd ökat. Det är svårt att se någon andra främsta förklaring än att de med lägre utbildning slits hårdare i arbetslivet än andra. Det är dessa som drabbats av nuvarande sjukförsäkringsregler med utförsäkring efter viss tid. Det är dessa som betalar in avgifter till pensioner till dem som lever länge. Arbetsförhållandena måste förbättras för flera yrkesgrupper så att fler än nu förmår arbeta längre.

3. Pensionssystemet måste förändras. Pensionssystemet har gröpts ur främst för att vi lever längre, men också av försämrade villkor vid sjukdom och arbetslöshet. En industriarbetare får nu ungefär drygt 50 procent av sin slutlön i inkomstpension från det nya systemet. Men frågan är om industriarbetarens pension sänks för att han lever längre eller om det beror på att de välutbildade och högavlönade gör det. Sverige måste ha ett rättvist pensionssystem. Kanske är den enklaste lösningen att alla får en grundpension som finansieras via statsbudgeten och att övriga pensionsförmåner får lösas av den enskilde och genom avtal mellan parterna på arbetsmarknaden.

4. Orättvisor och ojämlikhet är kanske allra mest framträdande när det gäller barn. Alla barn måste ges chans att lyckas här i livet oavsett social bakgrund. Friskolor som finansieras av allmänna medel måste avskaffas.

5 Banden mellan olika religioner och staten bör slutgiltigt klippas av. Begravningsväsendet göras till en kommunal angelägenhet. Vigselförrättandet som är en juridisk handling som definierar den enskildes civilrättsliga ställning i samhället bör överföras till statliga eller kommunala myndigheter, som i sin tjänsteutövning inte tillåts göra skillnad på människor. Alla samfund bör själva ta in sina medlemsavgifter. Statsbidrag bör inte ges till religiösa organisationer.

6 Allmän värnplikt bör införas på nytt och yrkesarmen avskaffas. Sveriges engagemang i Afghanistan måste avvecklas.

7 Kärnkraften bör avvecklas. Sverige har haft kärnkraft i mer än 50 år. Avfallsproblemet är olöst. Risken för katastrofala misstag och sabotage kvarstår. Energiproblemet måste lösas genom energisparande åtgärder bland annat inom bostadssektorn. Vindkraftverken kan byggas ut och det finns åtskilliga platser där det går att bygga ut vattenkraften.

8 Viktiga funktioner som skola, vård och omsorg bör överföras i samhällets regi. Infrastruktur som post, telefoni, vägar, järnvägar, elförsörjning bör göras till en angelägenhet för det allmänna och skötas i det allmännas regi.

9 Lagen om anställningstrygghet måste i stället för att raseras förstärkas. Bemanningsföretagens verksamhet måste begränsas.

10 Public Service företagen Sveriges radio och TV: s verksamhet måste ges möjlighet att utvecklas när ny teknik gör detta möjligt.

11 Sverige måste bli ett ekonomiskt jämlikare samhälle. Arvs- och gåvoskatt, förmögenhetsskatt och fastighetsskatt måste på nytt införas. Om någon skatt skall sänkas är det inkomstskatten. Ersättningen vid sjukdom och arbetslöshet måste förändras för att skapa större jämlikhet. Det är inte sjukdom och arbetslöshet som skapar utanförskap utan ersättningsnivåerna. Åtgärder måste sättas in i storstädernas problemområden för att bryta den hopplöshet som nu tycks råda där.

12 Invandrarpolitiken måste förändras så att de som kommer hit snabbare integreras i det svenska samhället. För att detta skall vara möjligt måste svenskundervisningen förbättras och arbetslösheten bekämpas. Invandrare måste i ett sekulärt samhälle som Sverige nås på andra sätt än genom självutnämnda religiösa ledare. De flesta som kommer till Sverige har flytt från våld och förtryck för att få frihet att själva kunna få forma sina liv. Den möjligheten skall Sverige erbjuda. Lagstiftningen skall inte påverkas av vare sig pingstvänners eller andra trosriktningars religiösa uppfattningar när det gäller till exempel familjepolitik, skolpolitik eller tryckfrihet. Invandrarnas kompetens måste tas till vara.

13 Sverige skall åter tillsammans med våra närmaste grannländer bli en röst i världen och ett föregångsland.

14 När det gäller sysselsättning måste på nytt Keynes tankegångar vara vägledande. I stället för skattesänkningar måste satsningar göras på vård och omsorg. Skolan måste tillföras resurser vilket är en investering för framtiden. Likaså måste stora investeringar göras på bland annat järnvägar och bostäder. Alla som kan och vill skall få arbete.

15 Företagande skall uppmuntras. Men fortfarande trots allt tal om tjänstesamhälle utgör
industrin grunden för Sveriges välstånd. Satsningar på bland annat infrastruktur och
bostadsbyggande kommer att gynna företagandet. Arbetsgivarnas ansvar för ersättning
till sjuka under de första fjorton dagarna bör övertas av staten så att ingen företagare
behöver oroas för att anställa någon som varit sjuk ofta.

Två saker som förmörkat de senaste 25 åren måste slutgiltigt klaras upp. För det första måste ubåtsfrågan på nytt tas upp och Carl Bildt tvingas redovisa vad han hade för underlag för sitt föredrag hos Krigsvetenskapsakademin 1990. Beträffande mordet på Olof Palme måste man ta fasta på vad den senaste utredningen ansåg otillräckligt utrett.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: