MODERATERNA; VÅRDFÖRETAGEN OCH SOCIALDEMOKRATISKA IDÈERS DÖDGRÄVARE

Det finns naturligtvis ideologiska motiv bakom privatiseringen av skola, vård och omsorg. På moderat håll och från Svenskt näringslivs sida är det ett axiom att kapitalism är det samma som effektivitet. Men det är uppenbart att det kan finnas mer krassa motiv eftersom det finns starka band mellan Moderaterna och de bolag som tjänat stora pengar på den vanvård som avslöjats. På samma sätt kan det vara när skolor sålts ut till underpris.
Skandalerna kring Attendo och Carema har varit många. Utöver att äldre har vanvårdats har företagen ägnat sig åt avancerad skatteplanering och fört ut pengar till skatteparadis.
Attendo ägdes tidigare av miljardären och greven Gustaf Douglas, ledamot av Moderaternas partistyrelse. Inför valet 2006 drev Gustaf Douglas Rosenbadsfonden som samlade in pengar till Moderaternas valkampanj.
Kristina Axén Olin, tidigare finansborgarråd i Stockholm har ingått Carema Cares och Carema Sjukvårds gemensamma Advisory Board som fungerat som ett externt bollplank för att tillföra ny kunskap och vägleda företagen i etiska frågor som samhälls- och utvecklingsfrågor. Birgitta Holm, före detta ledamot i Stockholms kommunstyrelsen har varit med och fattat flera beslut om privatisering. Hon är numera chef hos Carema. Moderaternas ordförande i Stockholm Henry Sténson är delägare i PR-firman Brunswick som fått i uppdrag att sköta krishanteringen kring Caremaskandalerna.
VD för Attendo är Henric Borelius som är bror till Maria Borelius som utsågs till handelsminister av Fredrik Reinfeldt, men tvingades avgå när det visade sig att familjens fina sommarhus i Skåne ägdes av brevlådeföretag på skatteparadiset Jersey. Och att hon hade använt sig av svart arbetskraft och inte liksom flera av Reinfeldts ministrar inte betalat TV-licens. Vidare framkom att Skatteverket beslutat att skriva upp Maria Borelius skatt med mer än en miljon för åren 2002 – 2006. Bakgrunden var att Maria Borelius under dessa år påstått sig ha bott i Storbritannien medan Skatteverket ansåg att hon bott i Sverige där hon hade tillgång till bostad både i Djursholm och Falsterbo och dessutom styrelseuppdrag i svenska bolag.
Samtidigt som avslöjanden om görs om kopplingar mellan Moderaterna och vårdföretagen backar Socialdemokraterna från kravet om lagstiftning beträffande redovisning av bidrag till de politiska partierna och inleder i stället förhandlingar om en frivillig överenskommelse. Detta är minst sagt förvånande.
För ungefär ett år sedan deltog tidigare SSU-ordföranden Niklas Nordström i en TV-debatt: Han presenterades som en erfaren politiker och socialdemokrat. Han ansåg att Socialdemokraterna skulle städa bort frågor där partiet inte låg i takt med väljarna. Det handlade kärnkraftsfrågan, RUT-avdragen, fastighetsskatten och valfriheten inom vården. Niklas Nordström var då konsult vid PR-byrån Prime som några månader tidigare fått i uppdrag av Svenskt näringsliv att påverka den socialdemokratiska politiken mot en mer tillväxtvänlig politik.
Nu har avslöjats att Vidar Andersson också ingått i Caremas Advisory Board. Han har ansett sig vara en socialdemokratisk förnyare och har tidigare varit ordförande i Friskolornas riksförbund och är nu redaktör Folkbladet Östgöten. Är han socialdemokrat eller liksom Niklas Nordström en av socialdemokratiska idéers dödgrävare?

Annonser

KRIS I SOCIALDEMOKRATIN

Valresultaten 2006 och 2010 bör ses som ett resultat av en länge pågående utveckling. Vid sista valet med Olof Palme som statsminister fick socialdemokraterna 44,7 procent av rösterna och vid valet 2010 30,7. Efter valet 2010 har socialdemokraterna fortsatt att gå tillbaka. I SKOP:s undersökning som publicerades 21 november 2011 fick socialdemokraterna stöd av enbart 26,8 procent av de tillfrågade. Ingen socialdemokratisk pariledare har i opinionsundersökningar fått så lågt förtroende som Håkan Juholt.
När Thomas Östros intervjuades i TV 2:s program Agenda den 20 november 2011 besvarade han inte frågan om han hade förtroende för Håkan Juholt. När författaren Lisa Marklund intervjuades i radions program Studio ett den 21 november 2011 med anledning av att hon gett ut en ny bok tog intervjuaren också upp hennes politiska engagemang. Lisa Marklund har alltid varit socialdemokrat. Hur det blir i framtiden är nog ovisst. Hon betraktade Håkan Juholt som en politikens Åsanisse.
Under perioden efter Olof Palmes död har också valdeltagandet minskat med drygt fem procent. Samtidigt har ett främlingsfientligt och nationalistiskt parti, Sverigedemokraterna, tagit plats i riksdagen och fått en vågmästarroll.
År 1984 utkom på Timbros förlag, knutet till Svenskt näringsliv boken ”Vem är Olof Palme”. Författare var Bertil Östergren. Syftet med boken var uppenbarligen att på olika sätt misstänkliggöra Olof Palme. I boken finns ett stort antal citat av Olof Palme. Citaten säger en del om vad man från höger- och näringslivshåll upplevde som hot. Men de säger också en hel del om Olof Palmes egen inställning till de så kallade marknadskrafterna.

Kapitalismen och de fria marknadskrafterna är ingen lösning på våra ekonomiska problem. I stället måste de lösas genom en ökad planmässighet och ett ökat samhälls- och löntagarinflytande. (LO-tidningen 1976)

Jag är optimist när det gäller socialismens framtid, därför att den kommer att visa sig nödbändig. Risken är att kapitalism på reträtt blir hård och repressiv. Då kan det bli farligt. (ur en intervjubok av Nordal Åkermanm 1977)

Det är från dessa makternas och privilegiernas kretsar som den sociala tryggheten, den ekonomiska demokratin och den sociala rättfärdigheten angrips. Nu liksom alltid sker det med skrämselpropaganda. Det förekommer en närmast asocial kampanj från tongivande arbetsgivarhåll, en hetskampanj mot all samhällsekonomisk besinning. (Tal i Malmö 1979)

Från flera rika länders sida har man i stället återuppväckt teorin om marknadskrafternas magik. Det är en vacker teori, för dem som tror på den. Men den löser inte de grundläggande problemen. Marknadskrafterna tenderar alltid att gynna de starkaste, de privilegierade och de rika. Det är ett välkänt faktum, och det gäller både inom länder och mellan olika länder. (TCO-kongressen 1983)

Det dödande skottet mot Olof Palme var också ett dödsskott mot socialdemokraternas traditionella värderingar och politik. Ända sedan slutet av 1960-talet har Svenskt näringsliv bedrivet en intensiv propaganda för att påverka åsiktsklimatet i Sverige. När Ingvar Carlsson var statsminister, omgiven av så kallade förnyare, förmådde han inte stå emot denna propaganda. Han stod bakom avregleringen av kreditmarknaden 1985 och valutaregleringen 1989. Han stod bakom skattereformen 1988. En reform var nödvändig men den reform som genomfördes innebar stora skattesänkningar för de mest välbeställda. År 1988 delades Statens järnvägar (SJ) upp i två delar SJ och banverket. SJ skulle fortsätta i bolagsliknande former utan statliga bidrag. Detta var inledningen till förfall som skett av både tåg och järnvägar. Den ekonomiska krisen som började i slutet av 1980-talet, som förvärrades av avregleringarna och skattereformen, kunde han inte hantera. I en fotnot till ett ekonomiskt krispaket meddelades att Sverige kunde tänka sig ett medlemskap i EG. I förening med Moderaterna, Folkpartiet och Svenskt näringsliv drev ledande socialdemokrater och höga företrädare för LO propaganda för Sveriges medlemskap i EG, med stor sannolikhet mot en majoritet av medlemmarna.
Efter valet 1991 blev Carl Bildt statsminister. Den ekonomiska krisen förmådde inte heller Carl Bildts regering hantera. Men när det gällde avregleringar och privatisering gick det undan. Här nämns en del av regeringen Bildts åtgärder: Löntagarfonderna avskaffades, tågtrafikområdet avreglerades, Postverkets brevmonopol avskaffades, Byggnadsstyrelsen som svarat för lokaler för statliga myndigheter avskaffades, de första friskolorna med offentlig finansiering infördes, Statens Vattenfallsverk ersattes av Vattenfall AB och Svenska kraftverk. Inom kommuner och landsting pågick en liknande verksamhet. Fastigheter och energiverk bolagiserades eller såldes, vårdcentraler och äldreboenden privatiserades. Under krisåren träffades två krisöverenskommelser mellan regeringen Bildt och socialdemokraterna. Överenskommelserna innebar stora försämringar i de sociala systemen bland annat sänktes pensionerna. Under den tid som Friskolornas riksförbund funnits har i varje fall tre ordföranden varit socialdemokrater Kjell Olof Feldt, Vidar Andersson som nu är redaktör för tidningen Östgöten och Nils Lundgren, som varit partiledare för Junilistan. Thomas Bodström blev 2009 medlem i styrelsen för Pysslingen förskolor och Skolor AB.
År 1994 fattade riksdagen beslut om ett nytt pensionssystem. Mellan två val med en borgerlig regering hade således riksdagen utan någon omfattande debatt eller offentlig insyn fattat beslut i en fråga av synnerlig vikt för alla medborgare. Det nya pensionssystemet utformades bakom lyckta dörrar och utan debatt. ATP-systemet föregicks av omfattande debatter och nyval. Det nya pensionsystemet har utsatts för omfattande kritik bland annat från LO. Pensionerna är enkelt uttryckt för låga. I det nya pensionssystemet ingå en broms. Detta har medfört att pensionerna sänkts 2009 och 2010 med 7 procent.
Ingvar Carlsson blev åter statsminister 1994. Sedan han mot en majoritet av sina väljare men tillsammans med Svenskt Näringsliv, Moderaterna och Folkpartiet lyckats föra Sverige in i EG, som hann byta namn till EU innan Sverige blev medlem, ansåg han tiden mogen att avgå. Mona Sahlin försvann som tänkbar partiledare efter den så kallade Tobleroneaffären som inte enbart handlade om en chokladbit. Ny statsminister blev Göran Persson. Men bytet av statsminister betydde ingen ny inriktning på politiken.
Åren 1944 – 2001 inleddes det socialdemokratiska partiprogrammet med en portalparagraf med följande lydelse:

”Socialdemokraterna vill låta demokratins ideal sätta sin prägel på hela samhällsordningen och människors inbördes förhållanden för att därigenom ge var och en möjlighet till ett rikt och meningsfullt liv. I detta syfte vill socialdemokratin så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför dess kontroll och att en på klasser uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en på gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.”

Vid socialdemokraternas partikongress 2001 ersattes portalparagrafen av en formulering om att:

Vi strävar efter en ekonomisk ordning där varje människa som medborgare, löntagare och konsument kan påverka produktionens inriktning och fördelning, arbetslivets organisation och arbetets villkor.

Göran Persson förklarade att partiet var antikapitalistiskt samtidigt som man bejakade marknadsekonomin, som var en förutsättning för demokrati. Huruvida någon vid kongressen förstod vari skillnaden mellan kapitalism och marknadsekonomi bestod är oklart. Förändringen i partiprogrammet var emellertid en anpassning till den politik som förts ända sedan Ingvar Carlsson var statsminister och hade en höjdpunkt under Carl Bildts regering 1991 – 1994 och som när Fredrik Reinfeldt blev statsminister 2006 tagit ett stort språng framåt. Det har dock rått ett slags politisk konsensus om att högre tillväxt – större BNP – är lösningen på alla samhällsproblem. Och högre tillväxt åstadkoms genom ökade inkomstskillnader. Nationalekonomen John Kenneth Galbraith kallade det här synsättet för hästskitsteoremet:

Om man utspisar hästarna med mycket havre så blir det mer skit där fåglarna kan picka i sig ett och annat korn.

Översatt till svenska förhållande skulle teoremet kunna lyda: Om de med de med de högsta inkomsterna får skatteavdrag kan de anlita en arbetslös kvinna till att städa och anlita byggjobbare till att lyxrenovera badrum och kök. Om restaurangpriserna sänks kan de rika äta och dricka mer och då kan fler sysselsättas i restaurangbranschen. Men de som sysselsätts på det här sättet skulle behövas bättre inom skola, vård och omsorg och till att renovera hyresbostäder och bygga ut Sveriges infrastruktur.
År 2003 ansåg ledande politiker att tiden var inne för att genomföra en folkomröstning om Sveriges inträde i EMU. Svenskt näringsliv, moderaterna och Folkpartiet hade sedan länge förordat ett inträde. Bland dem som vid valet 2002 gett socialdemokraterna sin röst måste det betraktas som fullständigt klart att en majoritet var emot ett medlemskap. För nejsidan handlade argumenten främst om att Sverige inte skulle avhända sig makt. Liksom vid folkomröstningen om Sveriges medlemskap i EG satsade Svenskt näringsliv enorma belopp på kampanjer för ett medlemskap. Jasidans mest framträdande argument var att om Sverige inte gick med i EMU skulle svenska företag flytta utomlands och arbetslösheten öka. Samtidigt utlovades att vid ett ja skulle matpriserna sjunka och räntorna sänkas.
I radioprogrammet Studio ett den 16 september 2003, tisdagen efter omröstningen intervjuades ett antal socialdemokrater med anledning av att det framkommit att socialdemokraterna fått pengar från Svenskt näringsliv till sin ja-kampanj. De som uttalade sig använde uttryck som ”klassförräderi” och ”skamlöst sätt”. En del uttalade till och med tveksamhet till om rörelsen skulle kunna leva vidare.
År 1997 gav Näringslivets fond ut en skrift med titeln ”Stäng fattigdomsfabriken”. I en tabell redovisades ekonomisk frihet i olika länder. Sverige hamnade på 42:a plats efter länder som Thailand, Filipinerna, Sydkorea, Malysia, Paraguay och Bahrain. Länder som kan sakna demokrati och kan ha en omfattande massfattigdom, barnarbete och sexturism framställdes som välståndsskapande samtidigt som situationen i Sverige framställdes i mörka färger. Den svenska modellen kvävde de välståndsskapande krafterna.
Inför valet 2006 gav Svenskt näringsliv ut skriften ”500000 nya jobb är möjliga, recept från framtidskommissionen, forskare, ungdomar och samhällsexperter”. Broschyren var utarbetad av Kris- och framtidskommissionen som leddes av Urban Bäckström. Budskapet var det samma som det varit i mer än hundra år från höger- och näringslivshåll. De lägsta lönerna borde sänkas och fackföreningarnas rätt att ta till stridsåtgärder begränsas. Arbetsmarknaden borde avregleras så att det blev enklare att avskeda folk och göra tillfälliga anställningar. Man krävde vidare att tillväxthämnande inslag i miljöpolitiken skulle avskaffas och ersättningsnivåerna i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna sänkas.
År 2006 blev Fredrik Reinfeldt statsminister för en borgerlig alliansregering. Sedan dess har enorma skattesänkningar genomförts med bland annat jobbskatteavdrag, RUT- och ROT-avdrag och slopad fastighetsskatt. Samtidigt har de ekonomiska klyftorna ökat. Pensionärer, sjuka och arbetslösa har drabbats av sänkta ersättningar och flera skandaler har handlat om hur sjuka och arbetslösa behandlats.
Svenskt näringslivs, Skattebetalarnas förenings och de borgerliga partiernas propaganda har haft sådan styrka att Thomas Östros i en debattartikel i Dagens Nyheter (DN) ansåg att socialdemokraternas politik skulle grundas på tidlösa värderingar. Till dessa värderingar hänförda han: ”Det skall löna sig att arbeta”. Denna tidlösa paroll måste han ha hämtat från Skattebetalarnas förening och Svenskt näringsliv. Den har används för att motivera skattesänkningar och ställts i motsatsförhållande till sociala skyddsnät. Socialdemokraterna har alltid varit medvetna om arbetets värde men inte bara det arbete som utförs på en konkurrensutsatt marknad utan allt arbete. Full sysselsättning var ett överordnat mål i det partiprogram som socialdemokraterna antog redan 1944.
En annan av Östros` paroller var: ”Sverige skall konkurrera med kunskap”: Kunskap reduceras med detta synsätt enbart till en tillgång på exportmarknaden. Ett socialdemokratiskt kunskapsideal måste vara bredare än så. Kunskap skall vara berikande för alla människor både i arbetet och på fritiden.
Den 11 november 2010 deltog den tidigare SSU-ordföranden Niklas Nordström i TV:s Aktuellt för att diskutera socialdemokraternas framtid. Hans råd var att socialdemokraterna skulle städa bort frågor där de inte låg i samklang med väljarna. Det handlade om kärnkraftfrågan, RUT-avdragen, fastighetsskatten och valfriheten i välfärden. Tillväxten var enligt Nordström helt avgörande och ”det begriper väljarna”. Utan tillväxt ingen välfärd. När programmet sändes var det få som visste att Niklas Nordström var konsult hos PR-byrån Prim och att en av hans största kunder var Svenskt näringsliv som några månader tidigare gett Prim i uppdrag att driva socialdemokraterna mot en mer tillväxtvänlig politik.
Vid ett möte med de socialdemokratiska distriktsordförandena den 14 november 2010 meddelade Mona Sahlin att hon skulle avgå. Hennes avskedstal var som ett eko av Fredrik Reinfeldt. Inför partiledningen försvarade hon den borgerliga alliansens jobbskatteavdrag, föreslog en stramare A-kassa och en friare hållning till privatisering och vinster i vården.
Mot bakgrund av den senaste tidens rapporter om vanvård och vinster finns det anledning att erinra om att såväl socialdemokratiska och borgerliga politiker under flera år hävdat att det är oväsentligt vem som utför offentliga tjänster. Det är en självklarhet att aktiebolag som Carema eller Attendo har som främsta att mål ge vinst. Om ett aktiebolag inom vårdsektorn skall ge vinst finns inte andra vägar än att minska på personalen och hygiennivåer. Det finns en intressekonflikt inbyggd i att överlämna vården till aktiebolag. Den skenheliga Maria Larsson kanske inte inser detta. Men det borde i varje fall socialdemokratiska politiker insett.
Ett annat område som under lång tid varit i fokus är skolan. Jan Björklund har baserat hela sin politiska karriär på klagomål på skolan. Björklund har militär bakgrund. Han påstås ha haft höga betyg på de militära skolor han genomgått. Vad det innebär är svårt att avgöra. Han har i varje fall lärt sig att tala högt, se alert ut och på militärt maner peka med hela handen. Men vilken kompetens har han för att omdana skolan? När det gäller läkarna har Försäkringskassan fått uppdraget att ifrågasätta läkarnas kompetens. På skolområdet kan strängt taget vem som helst ifrågasätta både lärare och lärarutbildning. Skolans viktigaste uppgift har nu blivit att göra eleverna anställningsbara. Ingen skall få mer utbildning än nödvändigt och i ett tidigt skede skall de delas upp i dem som skall ägna sig åt högre studier på högskolor och universitet, de som redan på gymnasienivå skall få yrkesutbildning och de som skall gå lärlingsutbildning. Estetiska ämnen trängs undan för det man tror är mer ekonomiskt lönande. Det är en torftighetens skola som nu tycks ta form och det kommer främst att gå ut över de elever som kommer från miljöer utan studietraditioner där eleverna inte har möjlighet att få hjälp hemma. Socialdemokraterna borde tagit klart avstånd från denna utveckling och inte heller på detta område tillåtit aktiebolag.
Precis som nationalekonomen John Maynard Keynes tankegånger på 1930-talet gav vetenskapligt underlag för den politik som socialdemokraterna under lång tid förde kom det 2010 ett vetenskapligt arbete som skulle kunna ge underlag för en ny sorts politik. Boken har på svenska fått titeln Jämlikhetsanden och har getts ut på Karnevals förlag. I boken visar två engelska epidemiologer Richard Wilkenson och Kate Pickett att ekonomisk ojämlikhet är orsaken till de flesta allvarliga samhällsproblem. Höjd BNP och därmed växande rikedom kan i fattigare länder fungera som hästskitsteoremet. Även de fattiga kan få det lite bättre. Men för världens rikaste industriländer leder inte höjd BNP till att länderna fungerar bättre. I länder med stor ekonomisk ojämlikhet är barnadödligheten större, tonårsgraviditeter vanligare, levnadsåldern kortare, psykiska sjukdomar vanligare, brottsligheten högre, fetman ett stort problem och miljöförstöringen större. Enda sättet att lösa problemen är att öka den ekonomiska jämlikheten. Inom svenskt näringsliv tycker man självklart inte om den här typen av böcker och på Timbros förlag har boken Jämlikhetsbluffen av författaren Christopher Snowdon getts ut. Varje läsare av boken kan enkelt själv bilda sig en uppfattning om trovärdigheten i boken Jämlikhetsanden. Man behöver inte jämföra ett så stort antal länder som i Jämlikhetsanden för att förstå att författarna har rätt.. Det räcker med att jämföra de nordiska länderna med till exempel USA och England.
Wilkenson och Pickett underbygger sin tes med statistik som tagits från bland annat FN och OECD och avser moderna industriländer. De samband mellan ojämlikhet och problem som redovisas är vetenskapligt belagda. En förklaring är att vi alla är beroende av samspel med andra och har ett grundläggande behov av att bevaka vår statusmässiga position. Stor ojämlikhet skapar stress. Värst är det för dem som befinner sig längst ned på inkomstskalan utan möjlighet att ta sig därifrån. Men även en direktör som tjänar 100 000 kronor i månaden kan känna sig underbetald och stressad när han jämför sig med andra. Ju större skillnaderna är desto större blir också fallet när någon förlorar en hög position. Detta leder också till stress.
Jämlikhetsandens författare vill förändra världen. Politikerna måste överge tanken att ökad tillväxt löser alla problem och ta till sig att ökad jämlikhet kan göra livet bättre för alla.
Institutet för framtidsstudier ger ut tidskriften Framtider. I nummer 1/2010 är temat fattigdom. Fattigdom är ett relativt begrepp. Samhället är annorlunda nu än för 20 år sedan. Då gick det till exempel att klara sig utan mobiltelefon och dator. Hur upplever nu barn som lever i trångboddhet och saknar mobiltelefon och inte har tillgång till Internet hemma sin situation? Sedan 1990-talet har de 10 procent som har de högsta inkomsterna nästan fördubblat sina inkomster. Det är dock inte bara de rikaste som fått det bättre, medelinkomsterna har ökat för alla grupper. Men takten avtar ju längre ner på inkomstskalan man kommer. För dem med lägst inkomster är ökningen knappt 15 procent. De rikaste har blivit rikare och de fattigaste har knappast fått det bättre alls. De som hamnar längst ned på inkomstskalan hamnar utanför. De har svårt att integreras i den allmänna livsstilen och att upprätthålla sociala relationer. Antalet vräkningar med barn inblandade har ökat de senaste åren.
I Framtider skriver kriminologerna Anders Nilsson och Felipe Estrada om fattigdom och brott. De inleder sin artikel med att citera Olof Palme och Ronald Reagan:

Den enda hållbara lösningen på brottsproblemet ligger enligt min mening i en politik som botar brister och orättvisor och utjämnar ekonomiska, sociala och kulturella skillnader i samhället. (Olof Palme 1972)

Here in the Richest nation in the world, where more crime is committed than in any other nation we are told that the answer to this problem is to reduce our powerty. This isn´t the answer – – -. (We should) protect society from the criminal, not the other way around. (Ronald Reagan 1984) (Här i den rikaste nationen i världen, där mer brott sker än i något annat land påstås att svaret på problemet är att reducera fattigdomen. Detta är inte svaret – – -. (Vi skall) skydda samhället från de kriminella, det finns ingen annan väg.)

De två kriminologerna framhåller att fattigdom inte ensamt kan förklara varför vissa individer begår brott även om det finns ett samband. Men de framhåller också att de straffade i stor utsträckning är resurssvaga personer vars uppväxt kännetecknats av ekonomiska och andra resursproblem. Fattigdom har inte bara betydelse för risken att begå brott utan också för människors oro för och risk för att utsättas för brott. Bland politikerna finns nu i all synnerhet på högerhåll en individualisering i förståelsen av sociala problem. Även tidskriften Framtiders temanummer om fattigdom borde politikerna ta till sig.
I Sveriges storstadsområden finns problemområden som ingen politiker tycks ta sig an på allvar. Där finns dåliga bostäder, arbetslöshet fattigdom, brottslighet och dåliga skolor. De som växer upp i dessa områden växer upp i hopplöshet. Socialminister Göran Hägglunds lösning torgförde han i Svenska Dagbladet den 1 april 2010. Rubriken på hans artikel var: ”Straff är nödvändigt för allas skull”. Samma tongångar har kommit från justitieminister Beatrice Ask. I Almedalen 2011 efterlyste socialminister Hägglund på nytt hårdare straff.
Om socialdemokraterna skall kunna ha framgång måste de starta om på nytt. Åsanisse Juholt måste bytas ut. Men detta är inte tillräckligt. Vid senaste valet röstade ungefär 1,8 miljoner väljare på socialdemokraterna. Många av dessa röstade sannolikt på socialdemokraterna i brist på bättre alternativ. Det är dessa väljare som måste engageras och tillåtas att forma den socialdemokartiska politiken. Då kan partiprogrammet från 1944 vara en bra utgångspunkt. Portalparagrafen var som angetts tidigare:

Socialdemokraterna vill låta demokratins ideal sätta sin prägel på hela samhällsordningen och människors inbördes förhållanden för att därigenom ge var och en möjlighet till ett rikt och meningsfullt liv. I detta syfte vill socialdemokratin så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför dess kontroll och att en på klasser uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en på gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.

Partiprogrammet hade tre huvudpunkter: Full sysselsättning, Rättvis fördelning, Effektivitet och demokrati inom arbetslivet.

När partiprogrammet skrevs hade miljö och klimatproblemen ännu inte hamnat i blickfånget. Portalparagrafen behöver därför kompletteras med: Socialdemokratin eftersträvar ett hållbart samhälle där människor tar ansvar för natur och miljö och för kommande generationer.

WALBURGA HABSBURG DOUGLAS OCH GIRIGHET

Walburga Habsburg Douglas och hennes man Archibald Douglas tillhör dem som ekonomiskt gynnats särskilt mycket av den borgerliga alliansens skattepolitik. De har fått maximalt jobbskatteavdrag cirka 58 000 kronor per år. De betalar inte längre förmögenhetsskatt och inte heller fastighetsskatt. Det kan i deras fall handla om oerhört mycket pengar. Men det har inte varit tillräckligt. En välbeställd greve och en prinsessa som bor på ett herresäte städar nog inte själva och inte heller verkar det troligt att reparerar och bygger till själva. Det är därför troligt att de utnyttjat RUT- och ROT-avdrag då kan de ha fått ytterligare ett par hundra tusen i skattelättnad.
Archibald Douglas har under lång tid hyrt en lägenhet med centralt läge i Stockholm. Även om det vara så att Archiblad Douglas är den som brukat lägenheten mest och det var han som stod för hyreskontraktet förefaller det rimligt att betrakta förhyrningen som en gemensam familjeangelägenhet. När Walburga Habsburg Douglas för drygt fem år sedan blev riksdagsledamot ansåg hon tydligen att lägenheten kunde betraktas som hennes övernattningslägenhet och sände hyresavierna till Riksdagsförvaltningen. Hyran uppgår tydligen till närmare 8000 kronor i månaden. Under drygt fem år blir detta nästan en halv miljon.
Hon befinner sig nu i samma situation som Håkan Juholt. Innan han 2007 flyttade ihop med Åsa Lindgren i hennes lägenhet hade han tydligen en egen lägenhet. I samband med att Juholt blev partiledare i mars 2011 omnämnde han Åsa Lindgren som ”kulbo” och ”särbo”. När Juholt flyttat in hos Åsa Lindgren sände han hyresavierna för hennes, eller deras gemensamma bostad till Riksdagsförvaltningen. Det framstår som synnerligen märkligt att Juholt när han flyttat in i Åsa Lindgrens lägenhet kunde tro att Riksdagsförvaltningen skulle betala hyran även för Åsa Lindgren. Sedan den tidpunkt då de två flyttade ihop begärde Juholt nämligen från Riksdagsförvaltningen ersättning för hela hyran för deras gemensamma bostad. På det sättet erhöll Juholt ungefär 320 000 i ersättning, vilket är cirka 160 000 kr för mycket. Även om Juholt inte tagit del av gällande regler eller om dessa var oklara borde sunt förnuft gjort att han förstått att Riksdagsförvaltningen inte skulle betala hans sambos hyra. Var det Juholts girighet som gjorde att han betedde sig på det sätt som han gjorde?
Håkan Juholt har gjort en rundresa i Sverige och lite halvhjärtat bett om ursäkt för sitt beteende. Samtidigt har han gjort en del förvirrande uttalanden. För den som visat sig sakna sunt förnuft och tycks sakna en klar politisk linje hjälper inga ursäkter. Han borde avgå.
Håkan Juholt har i flera sammanhang gjort uttalanden som skulle kunna tyda på ett socialt patos. Walburga Habsburg Douglas tycks sakna socialt engagemang. Hon är hemmahörande i Flens kommun där fattigdomen ökar, men det har hon inte märkt. Hon tycks inte heller ha märkt att de ekonomiska klyftorna i hela Sverige ökar. I Eskilstuna kuriren den 18 augusti påstod hon att jobbskatteavdraget gynnar fattiga barn. Direkt kan konstateras att det inte kan gynna barn till sjuka, arbetslösa och pensionärer med enbart pension som inkomst eftersom de inte får något jobbskatteavdrag. I just de grupperna återfinns de flesta fattiga. Walburga Habsburg Douglas påstod vidare att jobbskatteavdraget ger högst avkastning till dem som tjänar minst. Om kommunalskatten är 31,5 kronor uppnås maximalt jobbskatteavdrag cirka 1800 kronor i månaden, vid en inkomst på 29 000 kronor per månad. Alla som tjänar mindre får ett lägre jobbskatteavdrag. Som exempel kan nämnas att den som tjänar 20000 kronor får 1364 kronor och den som tjänar 10000 får 785 kronor.
Walburga Habsburg Douglas påstår vidare att barnfattigdomen minskat. Det beror på vad man menar med barnfattigdom. Den 29 mars 2010 publicerade Socialstyrelsen Social rapport 2010. Rapporten avser tiden 1991 – 2007. Socialstyrelsen inleder emellertid avsnittet om ”Fattigdomens förändring, utbredning och dynamik” med att framhålla att svaret på frågan om fattigdomen har ökat eller minskat beror på hur man definierar fattigdom. I relativa termer har fattigdomen ökat men i absoluta termer har fattigdomen minskat.
Som absolut fattigdom definierar Socialstyrelsen dem som faller under den socialbidragsnorm som Socialstyrelsen fastställde för 1985, uppräknad med konsumentprisindex. Som relativ fattigdom betraktar Socialstyrelsen det mått på fattigdom, som EU använt. Enligt EU är den fattig vars inkomster inte når upp till 60 procent av medianinkomsten i landet. I ett land som vill betraktas som en välfärdsstat borde det vara självklart att använda sig av ett relativt fattigdomsbegrepp. År 1985 behövde ingen dator, eller mobiltelefon eller tillgång till Internet. Hur känns det nu för barn och ungdomar som växer upp i trångboddhet och utan dess moderniteter.
Den 8 juli skrev jag om barnfattigdom och vräkning av barnfamiljer. Antalet barnfamiljer som vräks har ökat både 2010 och 2011.
Att jobbskatteavdraget skulle bidra till fler arbeten är omtvistat. De flesta ekonomer tycks anse att det på lång sikt kan leda till mindre löneökningar och därigenom möjligen till att fler anställs.
Det är häpnadsväckande att en riksdagsledamot på det sätt som Walburga Habsburg Douglas gör försöker föra allmänheten bakom ljuset. Den välbeställda Walburga Habsburg Douglas tycks drivas av den simpla tankegången:

”Arbetarens hunger (och även hans barns, min notering) hjälper honom att arbeta, ty hans egen mun (och även barnens, min notering) driver på honom” (Ords 16:26)

Vad tycker hennes borgerliga riksdagskamrater från Sörmland, Lotta Finstorp och Roger Tiefensee om att den välbeställda Walburga Habsburg tillskansar sig hyresersättning? Hon skulle som Håkan Juholt i varje fall i Sörmland kunna göra en rundresa och be om ursäkt både för att hon tillskansat sig hyresersättning och för att hon försökt föra allmänheten bakom ljuset när det gäller jobbskatteavdrag. Därefter kan hon avgå.

FLEN PÅ ALLT DJUPARE VATTEN

Det har nu gått två år sedan kommunfullmäktige i Flen beslutade sig för att starta projektet ”Färdplan Flen”. Det var som om kommunledningen i Flen plötsligt drabbats av en epidemisk smitta, oändligt mycket mera ödesdiger än salmonella och influensa, en psykisk epidemi som förmörkade förståndet omtöcknade förmågan att tänka kritiskt och logiskt och som sedan dess är på väg att omvandla kommunen till ett dårhus. Under två år har nu smittan spridits vidare till ett antal invånarna med bland annat metoden Open Space och ett antal andra mötesformer. År 2010 anställde Flens kommun en chaufför för att styra projektet. Chauffören fick senare en medhjälpare. Men en hel rad tjänstemän, varav en del kallar sig strateger, och politiker är inblandade på ett eller annat sätt och i täten för allt ihop står kommunchefen Lars Rådh, som kan misstänkas för att vara själva smittkällan. Efter två år har projektet nu för kommunfullmäktige redovisat en nulägesanalys som skall ligga till grund för den ”Vision Flens kommun 2019” som det enligt planerna skall beslutas om i mars 2012. Vad har allihop kostat?
I stället för att gripa sig an de problem man vet finns ägnar sig projektet ”Färdplan Flen” och kommunledningen åt flummeri. Det hela liknar ”Sagan om kejsarens nya kläder” Nulägesanalysen innehåller knappast något nytt. Om någon kommunfullmäktigeledamot undrat så kan vederbörande nu i analysen konstatera att Flens geografiska läge är oförändrat, naturen har inte förändrats mer än att det kanske är mer älgar rådjur och vildsvin än tidigare, men om det nämns inget i analysen. Det är väl känt av alla som bor i Flen att tågen stannar i Flen allt för sällan. Utbildningsnivån är låg och skolresultaten dåliga och så har det varit i flera år. Medelinkomsten är låg liksom förvärvsfrekvensen. Enbart 72 procent i åldern 20 – 64 år är sysselsatta.
Antalet invånare i Flens kommun är ungefär 16000. Av dessa är cirka 23 procent över 65 år (ca 3600) och ungefär lika många är under 20 år. Det dör fler varje år än vad det föds barn. Utan invandring skulle Flens kommuns invånarantal ha minskat ännu mer än vad som skett. I nulägesanalysen uttrycks oro över att antalet personer över 65 år ökar och att försörjningsbördan därför ökar för dem som är i åldern 20 – 64 år. Idag åtgår det enlig analysen 2,6 personer i åldern 20 – 64 år för att försörja en pensionär. År 2040 antar man att det åtgår 3. De som gjort nulägesanalysen tycks tro att det kommunerna som betalar ut pensionerna. Av de 3600 som är över 65 år i Flens kommun har ungefär 300 hemtjänst, ungefär 100 bor i särskilt boende och en del har andra tjänster till exempel larm. Tjänsterna är avgiftsbelagda och avgifterna är beroende den inkomst som pensionärerna har. I all synnerhet de som bor i särskilt boende kostar naturligtvis betydligt mer än vad de kan betala. Men de allra flesta pensionärerna klarar sig själva och betalar skatt och till och med mer skatt för samma inkomst än vad de gör som förvärvsarbetar. Hur mycket skatt till kommunen de betalar som är över 65 år finns ingen statistik över, men det måste vara betydande belopp. Det kanske till och med är så att pensionärerna är lönsamma för kommunen för de tar inte särskilt många kommunala tjänster i anspråk och de är en säker skattebas. Man kan undra hur mycket skatt de 900 småföretagarna betalar till kommunen. Och alla de i åldern 20 – 64 år som skulle kunna förvärvsarbete och inte gör det betalar ingen skatt alls.
Det finns sannerligen mer näraliggande problem att oroa sig för än antalet pensionärer om 28 år. Men Flens kommun har ibland lång framförhållning. Det gäller till exempel tomter för småhus. Enligt kommunens hemsida finns det 70 byggklara tomter i kommunen och planer för ytterligare 737. Man kan undra om det någonsin kommer att byggas 120 småhus runt det äldreboende som nu byggs vid Hammarvallen. Trots många protester beslutade kommunen att förvisa de som är i behov av särskilt boende långt från Flens centrum. Nu finns det politiker som anser att de äldre i Malmköping också bör förvisas från centrum till de lokaler som Malmköpings hotell lämnar efter sig.
I Mellösa, i närheten av den gamla tumstocksfabriken, har kommunen nyligen iordningsställt 23 tomter. De utbjöds till försäljning i juni. Ännu har ingen tomt sålts. Vilka har Flens kommuns ledning tänkt ska bo vid tumstocksfabriken? Ett boende där innebär långa arbetsresor, långa vägar till daghem och skolor och långa vägar till affärer. Vilka föräldrar vågar släppa ut sina barn på cykel på vägen mellan Flen och Mellösa? Hur skall ungdomar ta sig hem om de varit på idrottsträning eller ute och roat sig? Inte heller för äldre människor kan området betraktas som attraktivt. Området är sjönära, men de flesta tomterna får nog ingen vidare sjöutsikt. Stranden verkar dyig och Mellösasjön är på platsen smal och utsikten på andra sidan sjön består av ett järnvägsspår och skog. De lånade pengar som Flens kommun investerat i området kunde de lika gärna ha kastats i sjön.
Är det så att den personal som sysslar med planfrågor har för lite att göra och därför hittar på allt mer vilda idéer för att hålla sig själva sysselsatta. Och i den visionsyra som sprider sig som ett virus får de gehör för sina idéer.
Det går naturligtvis bra att bo i Flen och som många gör arbeta i Eskilstuna, Katrineholm, Norrköping och Stockholm. Men vad finns det för anledning att flytta till Flen som har dåliga skolresultat och dåliga kommunikationer till de orter där arbete kan finnas. Och även när det inte handlar om arbete utan om att till exempel gå på teater och andra nöjen borde kommunikationerna vara bättre.
Flens kommun måste sluta med allt flummeri och ta itu med det som utgör problem. Dit hör skolan och kommunikationerna. Lägg ned projektet ”Färdplan Flen”! Sluta att planera för fler bostadsområden! Sluta tro att Flen är en turistort! Vem tror att barnen jublar när pappa och mamma talar om att i år skall vi åka till Flen på semester? Besöker vingården i Blacksta gör nog de flesta bara en gång när de sett vad en liten smakbit och ett glas vin kostar.
Om människor skall lockas till Flen måste kommunikationerna bli bättre liksom skolresultaten.
I Flens kommun bor tre borgerliga riksdagsledamöter, Lotta Finstorp, suppleant i trafikutskottet, Roger Tiefensee (just nu föräldraledig) och Walburga Habsburg Douglas. På vilket sätt gör de en insats för Flens kommun mer än att förespråka gårdsförsäljning av vin? Tycker de att det är rimligt att Flens kommun skall betala för att tågen skall stanna? Vad gör de för att vägarna skall förbättras? Vad gör politikerna i Flen för att kommunikationerna skall bli bättre? Varför kan inte länsstyrelsen och Landstinget Sörmland förlägga verksamhet till Flen?
När det gäller skolan kan kommunledningen i Flen själva påverka utvecklingen. Men kommunledningen i Flen ger sig ut på allt djupare vatten och söker nu en kapten för att navigera det skolprojekt som skall starta. I stället skulle man ha kunnat ta till sig erfarenheterna från till exempel Nossebro skola Västergötland. (se ”Flens kommuns direktiv för projektet `Förbättrade förutsättningar för ökad måluppfyllelse i skolan’ är flummiga). Skolledningen, rektorer och lärare måste själva liksom i Nossebro ta sig an problemen. Behövs ytterligare resurser kan de tas projektet ”Färdplan Flen” och från dem som planerar för nya bostadsområden.