VART ÄR SOCIALDEMOKRATERNA PÅ VÄG

När Stefan Löfven valdes till partiledare den 28 januari 2012 ställde alla nu levande tidigare socialdemokratiska partiledare upp i hyllningskören. Där fanns Ingvar Carlsson, Göran Persson, Mona Sahlin och Håkan Juholt. Även Wanja Lundby Wedin stämde in i kören. Alla är på olika sätt skyldiga till den kris som Socialdemokraterna nu befinner sig i. Det utmärkande är att de ofta gått emot sina egna väljare, som i brist på alternativ gett Socialdemokraterna sina röster. Ingvar Carlsson började med avregleringarna och stod för Sveriges ansökan om medlemskap i EU (EG). Göran Persson var en varm förespråkare för att Sverige skulle gå med i EMU. Det var Göran Perssons som vid partikongressen 2001 såg till att portalparagrafen i partiprogrammet från 1944, som bland annat hade Ernst Wigforss som författare ströks. Mona Sahlin blev partiledare efter en hemlig process som ingen begrep hur den gick till. Hon har innehaft flera statsrådsposter och har haft ansvar för olika områden som arbetsmarknad, jämställdhet, integration, samhällsbyggnad och småföretag. Men hon förknippas, trots sina många år i politiken, inte med någon viktig reform eller några lysande idéer om hur samhället skall omdanas. Med sin Tobleroneaffär och massor av parkeringsböter i bagaget var hon från början dömd att misslyckas som partiledare. Inför partiledningen försvarade hon vid sin avgång den borgerliga alliansens jobbskatteavdrag, föreslog en stramare A-kassa och en friare hållning till privatisering och vinster i vården. Hennes tal var som ett eko av Fredrik Reinfeldt. Håkan Juholt var en politikens Åsanisse utan stadga.
Valresultaten 2006 och 2010 bör ses som ett resultat av en länge pågående utveckling. Vid det sista valet med Olof Palme som partiledare 1985 fick socialdemokraterna 44,7 procent av rösterna och vid valet 2010 30,7. Enligt de senaste opinionsundersökningarna skulle nu ungefär hälften så många som 1985 lägga sin röst på Socialdemokraterna om det vore val idag.
Riksdagspartierna av vilka de flesta bildades i början av 1900-talet har värnat om sin egen ställning bland annat genom spärren för småpartier på fyra procent. Till detta kommer det partistöd som infördes på 1960-talet och som ökat kraftigt de senaste åren. Stödet från staten, kommuner och landsting uppgår nu till mer än en miljard kronor per år. Partistödet ökar i takt med att partiernas medlemssiffror rasar. Partierna har helt enkelt gjort sig ekonomiskt oberoende av sina medlemmar. Partistödet motiveras ofta med att det skall förstärka demokratin. Men det förhåller sig sannolikt tvärt om. Partierna utgör en politisk klass – en med allmänna medel finansierad politisk adel. Det är denna adel utan förankring bland väljarna som vi sett applådera när Göran Persson, Mona Sahlin, Håkan Juholt och nu senast Stefan Köfven utsetts till partiledare. Kanske är det så att småpartierna som Kristdemokraterna och Centerpartiet hålls vid liv tack vare partistödet. Partistödet har bidragit till att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och kommer att hjälpa dem att hålla sig kvar där även om medlemsantalet inte ökar.
Socialdemokraterna (SAP) har nu enligt egna uppgifter drygt 100 000 medlemmar. Detta är ungefär lika många som i Skattebetalarnas förening har. Vilka är då dessa medlemmar? Där finns ombudsmän i partiet och SSU och olika fackliga organisationer. Där finns funktionärer i LO, ABF, Hyresgästernas riksförbund även Pensionärernas riksorganisation (PRO) kan nog räknas dit. Där finns kommunalråd och andra med politiska uppdrag i kommuner, landsting och riksdag. Dessa funktionärer är naturligtvis i hög grad beroende av dem som befinner sig högre upp i partihierarkin. Så många vanliga väljare som är medlemmar i partiet finns det inte. Med det låga antalet medlemmar har partiet helt enkelt förlorat kontakten med sina väljare. Partiet är ett funktionärsparti. När Ingvar Carlsson förklarade valnederlaget 1991 sade han: ”Vi nådde inte ut med budskapet”. Precis som om partiet var en reklambyrå som genomfört en misslyckad reklamkampanj. Sanningen var att han inte hade lyssnat på sina väljare utan i stället på ja-sägande funktionärer i den egna partihierarkin. Vid senaste valet var det drygt 1,8 miljoner väljare som röstade på socialdemokraterna. Dessa måste involveras i partiets verksamhet om partiet skall kunna kallas en rörelse. Många gånger har ledningen för partiet gått alldeles på tvärs mot majoriteten av sina väljare, som i brist på alternativ tvingats att ge partiet fortsatt stöd eller att avstå från att rösta. Valdeltagandet har minskat med ungefär fem procent sedan 1985. Den allmänna värnplikten har avskaffats utan att frågan har varit föremål för diskussioner. Sverige har utan stöd från en majoritet bland väljarna förts så nära NATO att förespråkarna för medlemskap nu kan anföra att vi i praktiken redan är med. Sveriges engagemang sida vid sida med USA i kriget i Afghanistan saknar folklig förankring.
Sedan socialdemokraterna vid partikongressen på Göran Perssons initiativ 2001 strök den så kallade portalparagrafen som inledde partiprogrammet i 46 år saknar partiet en vision om vad det är för samhälle man vill ha. Portalparagrafen från 1944 hade följande lydelse:

Socialdemokratin vill låta demokratins ideal sätta sin prägel på hela samhällsordningen och människornas inbördes förhållanden för att därigenom ge var och en möjlighet till ett rikt och meningsfullt liv. I detta syfte vill socialdemokratin så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll och att en på klasser uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.

När paragrafen skrevs hade miljö- och klimatproblem inte observerats. Paragrafen behöver därför kompletteras med en mening med till exempel följande lydelse:

Rörelsen eftersträvar ett hållbart samhälle där människor tar ansvar för natur och miljö och för kommande generationer.

Partiprogrammet 1944 hade tre huvudpunkter Full sysselsättning, Rättvis fördelning och Effektivitet och Demokrati inom arbetslivet.

Vad kan då Stefan Löfven åstadkomma? Han är tillsatt av ungefär samma personer som tillsatt Göran Persson, Mona Sahlin och Håkan Juholt. Stefan Löfven är sannolikt en rejäl person, men är han den person som kan nå ut till väljarna. Kommer han att attrahera dem som värnar om miljön? Kommer han att attrahera akademiker? Kommer han att attrahera vårdpersonal? Kommer han att kunna locka tillbaka alla LO-medlemmar som nu röstar borgerligt? Det kommer att bero på vilka han kommer att omge sig med. Det måste in nya personer i partiledningen. Hela partistyrelsen och verkställande utskottet borde bytas ut och portalparagrafen från 1944 åter föras in i partiprogrammet. Lena Sommestad borde vara en given medlem i en eventuell skuggregering. Som ekonomisk talesman borde en välutbildad LO-ekonom kunna värvas. Som utrikespolitisk talesperson kanske Jan Eliasson kan ställa upp. I kretsen av generaldirektörer finns säkert många duktiga personer som Löfven borde knyta till sig till exempel generaldirektören för försäkringskassan Dan Eliasson. Och så måste nya medlemmar värvas.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: