TATTARE OCH ANDRA ZIGENARE – inlägg med anledning av att integrationsminister Erik Ullenhag skall bryta Romernas utanförskap

Integrationsminister Erik Ullenhag har presenterat en strategi för att bryta romernas utanförskap. De oförrätter som romerna blivit utsatta för bland annat steriliseringar har också påtalats. I samband med detta har påståenden om att steriliseringarna skulle ingått i ett slags social ingenjörskonst – ett slags socialdemokratisk folkhemseugenik- åter framkommit. Det här sättet att se på steriliseringarna startade med en artikelserie i Dagens Nyheter av skribenten Maciej Zaremba och trots att han bemöttes av flera bland annat av mig i Aftonbladet den 11 och 13 september 1997 förefaller Zarembas synsätt har bitit sig fast hos somliga, hos en del kanske i avsikt att smutskasta socialdemokratin. Det finns därför anledning att framhålla att företrädare för en långtgående steriliseringslagstiftning fanns i alla partier och att de pådrivande var läkare och ärftlighetsforskare liksom att tankegångarna ifråga om sterilisering i Sverige föddes under 1910-talet. På 1930-talet fanns långtgående steriliseringslagstiftning i många länder och i så vitt skilda politiska system som Nazityskland och USA. År 1975 avskaffade Sverige som ett av de första länderna i världen tvångssterilisering. Den här artikeln bygger i huvudsak på vad jag skrev i Aftonbladet 1997.
För utvecklingen av rasismen under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet hade Charles Darwins verk Om arternas uppkomst en avgörande betydelse. Verket gavs ut 1859 och utkom på svenska 1871. Darwins upptäckter ledde främst genom samhällsfilosofen Herbert Spencer fram till socialdarwinismen. Enligt socialdarwinismens företrädare drivs utvecklingen framåt av konkurrensen mellan individer, etniska grupper, klasser, raser eller samhällen i kamp för överlevnad och makt. En kamp som ytterst anses vara grundad i människans biologi, eller som en kombination av individuell egoism och marknadsekonomi. Med hänvisning till Darwin förklarades och rättfärdigades sociala och ekonomiska skillnader mellan raser och samhällsklasser. För socialdarwinismens företrädare blev det naturligt att rangordna olika folkslag med den ariska rasen högst upp. Rasblandning blev med det här synsättet förkastlig.
Österrikaren Gregor Mendel, som betraktas som genetikens grundare, genomförde i mitten av 1800-talet korsningar mellan olika ärtsorter. Han fann då att de stora variationerna i ärtväxterna i följande generationer följde en matematisk lag – den mendelska lagen. Mendels upptäckter gav omkring sekelskiftet 1800/1900 upphov till ärftlighetsläran inom botaniken. Forskare som arbetade med ärftlighetsproblematiken hos människan anslöt sitt arbete till botaniken. De fann då att en del mänskliga egenskaper, till exempel blå- och brunögdhet, följde den mendelska lagen. På det sättet föddes eugeniken – tanken på att man på samma sätt som man kunde förädla växter skulle kunna förädla människan. Positiv eugenik syftade till att öka barnalstringen hos ”lämpliga” föräldrar och negativ eugenik till att på olika sätt minska antalet barn med förment dåliga föräldrar.
Många svenskar inte minst vetenskapsmän påverkades av de germanska eller ariska raslärorna som bredde ut sig vid sekelskiftet 1800/1900 och som hade sin främste företrädare i Houston Stewart Chamberlain. En av dessa var professorn i botanik Bengt Lidforss, som var en av de första akademikerna som anslöt sig till socialdemokraterna. I en recension, av Chamberlains arbete Die Grundlagen des Neuzehten Jahrhunderts, som Lidforss 1909 publicerade i boken Onda makter och goda varnade Lidforss för rasblandning. När Tysklands industri expanderade pågick en stor invandring av lägre stående raser. Detta skulle på sikt leda till en bastardblandning av germaner, slaver med mongoliska inslag, romer och judar. Lidforss varnade för en liknande utveckling i Sverige. Den skada som kapitalismen åstadkom genom utsugning var enligt Lidforss övergående och mindre ödesdiger än den skada som kapitalismen åstadkom genom rasblandning.
I Sverige bildades i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet flera antisemitiska organisationer och det gavs också ut antisemitiska tidningar. Inom kyrkan förekom tidigt antisemitism. Biskopen i Strängnäs U L Ullman skrev 1892 i Tidskrift för Kristlig tro och bildning:

Tvenne makter hava alltså samverkat till att hjälpa judarna tränga in i den ställning de nu intaga i det moderna samhället: en andlig makt, nämligen de moderna idéerna om mänskliga rättigheter och statsborgarskap, och en materiell, nämligen penningarnas makt i handel och finansväsen. Utan att någonsin sammansmälta med de inhemska nationella folkelementen, deltaga nu judarna ändå i nationens egentliga liv, ja de har ofta trängt sig fram till samhällets höjder, och folken förnimma att främlingar härska bland dem och över dem.

Rashygieniska tankegångar etablerades i Sverige under 1910-talet bland annat i samband med att den gällande äktenskapslagstiftningen sågs över och förändrades. Tankarna kring äktenskapslagstiftningen kom inte enbart att handla om statens skydd av familjen som en socialt och ekonomiskt fungerande enhet utan också om värnande av befolkning och nation genom en god avkomma. I samband med diskussionerna om olika äktenskapshinder framkom radikala rashygieniska idéer. Från läkarhåll ansåg man att äktenskapshinder var ett allt för kraftlöst rashygieniskt redskap eftersom det inte hindrade att barn föddes utom äktenskapet. I läkaresällskapet hävdade 1910 professor Karl Petrén att ”operativa ingrepp, som hindra individen från att propagera rasen är vida säkrare än äktenskapshinder”. Rättspsykiatern Olof Kinberg ansåg: ”Steriliseringstanken tränger sig allt mer fram, och man kan vara säker på att den tid icke ligger alltför långt fram, då denna fråga blir så aktuell, att den även kommer att taga lagstiftarnas uppmärksamhet i anspråk.( – – -).”
Lidforss efterträddes som professor i botanik av Herman Nilsson-Ehle. Han blev Sveriges förste professor i ärftlighetslära och en ivrig förespråkare för att ett rasbiologiskt institut skulle inrättas. Sverige hade i början av 1900-talet en framstående ärftlighetsforskare, docenten i psykiatri och neurologi Herman Lundborg. Han började 1898 en medicinsk- biologisk undersökning av en släkt i Sydsverige. Först gjorde han en noggrann kartläggning av inom släkten förekommande nervsjukdomar. Detta arbete prisbelönades 1904 av Svenska Läkarsällskapet. Därefter genomforskade han släkten i sin helhet. Med detta arbete som var färdigt 1913, visade Lundborg bland annat att den så kallade myoklonus-epilepsin sannolikt följde den mendelska lagen. Samma år tilldelades Lundborg av medicinska fakulteten i Uppsala räntemedlen å konung Oscar II jubelfestdonation. Beslutet skedde på förslag av fysiologen Hjalmar Öhrvall som i sin motivering bland annat skrev: ”Jag anser det obehövligt att söka uppvisa betydelsen av Lundborgs arbete ur ett kriminalpsykologisk och sociologisk synpunkt.” År 1914 tilldelades Lundborg av Vetenskapsakademin Lettersstedtska priset för originalarbeten. Rektorn för Karolinska Institutet Professor F Lennman föreslog 1918 att ett medicinskt Nobelinstitut skulle inrättas för rasbiologi. Lärarkollegiet beslutade dock med nio röster mot åtta att ett institut för fysiologi och patologi skulle inrättas. Detta innebar att frågan om ett rasbiologiskt institut måste lösas på annat sätt. År 1919 skrev Herman Lundborg till medicinska fakulteten vid Uppsala universitet och klagade på otillräckliga resurser för sin forskning. Avslutningsis skrev Lundborg: ”En förändring till det bättre blir nödvändig, eljest är det mig inte möjligt att fortsätta med densamma.” Detta uppfattades som ett allvarligt hot eftersom Lundborg av alla betraktades som en självklar chef för det rasbiologiska institut som borde inrättas. År 1914 kom Lundborgs bok Rasbiologi och rashygien i vilken han försökte visa den nordiska rasens överlägsenhet. Han skrev även populärvetenskapliga böcker i samma ämne. Västerlandet i fara utkom 1334.
Den motion som föregick beslutet om att inrätta Statens institut för rasbiologi i Uppsala 1921 lämnades i riksdagens första kammare och hade författats av socialdemokraten Alfred Petrén (1867 – 1964). Åren 1909 -1924 var han överinspektör för landets sinnessjukhus och under åren 1929 – 1032 professor i psykiatri vid Uppsala Universitet. Petrén ägnade särskilt intresse åt alkoholism och straffriförklarade personer. Utöver Petrén var motionen undertecknad av bland annat Nils Wohlin från Jordbrukarnas fria grupp och liberalen Mauritz Hellberg. I andra kammaren avlämnades en motion i samma ämne med hänvisning till Petréns motion. Denna motion undertecknades av bland annat Hjalmar Branting och högerledaren Arvid Lindman. I sin motion skrev Petrén: ”

Den faran är förvisso stor nog, att man i utlandet, där intresset för hithörande ting är mångenstädes avsevärt livligare än hos oss skall söka tillgodagöra sig hans (Lundborgs) eminenta duglighet och arbetskraft.

I sin motion hänvisade Petrén till ett antal uttalanden från ärftlighetsforskare och läkare bland annat professorerna C M Fürst (anatomi) T Thunberg (fysiologi), J V Hultman (anatomi) och docenterna Herman Lundborg (neurologi och psykiatri), Nils von Hofsten (zoologi) och Nils Heribert Nilsson (botanik). Den senare hade bland annat uttalat:

Vi offra utan vidare oerhörda summor till uppfostringsanstalter och fängelser för att underhålla raselement, som genom rasbiologiska åtgärder kunde betydligt nedbringas.”

Det handlade således inte längre enbart om att komma till rätta med ärftliga sjukdomar utan också kriminalitet, alkoholism, osedligt leverne och fattigdom.
Det kan knappast ha varit i egenskap av socialdemokrat som Petrén skrev sin motion, utan som läkare och psykiater. Säkerligen kände Petrén ett stort antal läkare som verkade för att ett rasbiologiskt institut skulle inrättas och hade sannolikt av dessa uppmanats att skriva sin motion
Statens rasbiologiska institut inrättades 1921 och chef blev docenten Herman Lundborg. Han rörde sig under 1930-talet i nazistiska kretsar och blev 1936 hedersdoktor i Heidelberg.
År 1921 motionerade ett antal riksdagsmän: ”om skyndsam utredning att på lämpligast sätt befria samhället från zigenare och andra tattare”. Motionen skrevs av liberalen Osberg. Den stöddes av ytterligare 17 riksdagsmän, fyra liberaler, fyra bondförbundare och nio högermän. Först beskrivs i motionen det liv som zigenare och tattare lever och därefter kommer förslag till åtgärder:

Man måste även se detta spörsmål ur rashygienisk synpunkt, om man tar sikte på en nations framtida lycka. Se t ex hur Amerika obönhörligt avvisar alla från landstigning sådana invandrare, som genom blodsblandning kunna försvaga eller rent av förgifta folkstammen; de anser det nämligen vara en skyddsåtgärd lika berättigad som gränsspärrning och karantän mot smittkoppor och kolera, och däruti hava de fullkomligt rätt, ty faran hotar icke blott den nuvarande generationen utan i ännu högre grad framtida släkter.
Lämpligt vore att fortast möjligt verkställa en utredning för utrönande av hur stort antal dylika individer finnas inom landet; sedan detta blivit känt borde oförtövat åtgärder vidtagas i syfte att få en ändring i nu rådande missförhållande. Barnen borde tagas om hand i uppfostringsanstalter. De äldre individerna ska varnas för att fortsätta å den inslagna banan. Tages ingen hänsyn till detta torde de lämpligast upptagas å arbetsinrättningar. Skulle barnen visa en tendens att bli goda människor, borde göras vad som göras kunde för att få in dem på sunda banor; misslyckas försöket finge de dela sina föräldrars öde.

Motionen visar att rasistiska och rasbiologiska tankegångar var utbredde i de borgerliga partierna. Det får väl antas att de vuxna på anstalterna inte skulle ges tillfälle till fortplantning. Tattare var på 1800-talet och långt fram på 1900-talet en benämning på socialt utslagna grupper. Ofta gjordes som i motionen ovan ingen skillnad på tattare och zigenare. Debatten om ”tattarproblemet” var särskilt stor under mellankrigstiden och långt in på 1940-talet.
År 1934 hade frågan om rashygieniska åtgärder utretts så pass att Per Albin Hanssons koalitionsregering tillsammans med Bondeförbundet lade fram en proposition om sterilisering. Om lagens nödvändighet rådde stor politisk enighet. År 1941 utvidgades lagen. Justitieministern bondeförbundaren K G Westman karakteriserade lagen som ”ett betydelsefullt steg i riktning mot att sanera den svenska folkstammen.”
I en bok som utkom 1941 på ett bokförlag med anknytning till Riksföreningen Sverige-Tyskland med titeln ”Det kämpande Tyskland” framträdde docenten i zoologi Harry Bergqvist som ett slags rasexpert. Han hade varit lärare för prinsarna på slottet och mellan honom och Lennart Benadotte utvecklades om man får tro nazisttidningen Vägen Framåt en bestående vänskap. Harry Bergqvist hade också kontakt med Carl Göran Edqvist som jag nämnt i samband med mordet på Olof Palme. Bergqvist skrev under rubriken ”Nationalsocialistisk raspolitik” bland annat följande:

I slutet av förra århundradet förstod framsynt folk, att nationerna inom kort skulle stå inför ytterst allvarliga perspektiv, om inte samhällskroppen kunde hållas ren från rasligt mindervärdiga element, som t o m på grund av högre driven hygien och läkarkonst samt en missriktad humanitet fingo sättas till världen”

Avslutningsvis ansåg Bergqvist att vi borde besinna Viktor Rydbergs ord:

Till ariskt blod det ädlaste och äldsta
till svensk jag föddes av en vänlig norna

Bergqvist hade sin politiska hemvist i Per Engdahls Nysvenska rörelse. Den här rörelsen förespråkade bland annat förbud för äktenskap mellan judar och svenskar. Förbudet såg Engdahl ”som en gärd av humanitet mot dem som få det bäst genom att aldrig bli till.”
Den 1 september 1997 framträdde i Dagens Nyheter psykiatern Erling Rudkilde, som under flera år var verksam i Jönköping. Han uppgav att han skrivit ut ett hundratal intyg om lämpligheten av sterilisering. Erling Rudkilde hade under en period sin politiska hemvist i Nysvenska rörelsen. År 1975 skrev han och begärde sitt utträde. Som skäl för sitt utträde angav han att han inte fått tillräckligt stöd för sina aktioner för Pinochet i Chile och den nationella fronten i Portugal. Rudkilde ansåg att steriliseringarna gjordes av humanitära skäl. Men att det var läkare med Rudkildes politiska hemvist som kunde skriva ut dessa intyg och bedöma vad som var humanitet gör att steriliseringarna framstår som ännu mer obehagliga. Erling Rudkilde var en framträdande företrädare för Ny Demokrati i Jönköping.
I samma nummer av Dagens Nyheter framträdde Anders Milton då ordförande i Världsläkarförbundet, VD för Sveriges Läkarförbund och ordförande i SACO. Enligt Milyon var orsakerna till att steriliseringarna inte ifrågasattes att de förordades av uppburna och firade sossar. Ingen var enligt Milton beredd att ompröva makarna Myrdals insats för Sverige. I sin bok ”Kris i Folkhemmet” berör makarna Myrdal steriliseringsfrågan. De uttryckte emellertid stor tveksamhet och skrev bland annat:

Det är svårt att veta, i vilken utsträckningen en sjuk eller asocial individs avkomma verkligen är utsatt för arvshotet. Även där man vet att det är fråga om ärftliga anlag, har man ännu svårt att skönja ärftlighetssammanhangen och framför allt är det svårt att igenkänna bärarna av de oönskade anlagen. Det är nämligen icke alltid mot just dem, där defekten framtonat, som en steriliseringsåtgärd skulle behöva rikta sig. En del psykiska sjukdomstillstånd äro å andra sidan alldeles påtagligen miljöbetingade. Även om därvid en ärftlig disposition i många fall är sannolik, är det dock ofta miljöorsaker som på denna grundval framskapat en sjukdomsfas. De flesta kroppsliga sjukdomar och än mer de moraliska karaktärsdragen äro ännu svårare att arvsmässigt komma åt.

Det viktiga för makarna Myrdal var att de barn som kom till världen blev väl omhändertagna. Anders Miltons uttalande i Dagens Nyheter är minst sagt häpnadsväckande.
Steriliseringarna drevs fram av läkare och ärftlighetsforskare. Det var från dessa som politikerna fick klart för sig vilka möjligheter som öppnade sig genom rasbiologiska åtgärder. Och det är inte särskilt anmärkningsvärt att de tog till sig argument som framfördes från vetenskapligt håll. I likhet med Herman Nilsson-Ehle och Herman Lindborg var det många läkare som anslöt sig till den nazistiska ideologin. En av dessa var professorn vid Karolinska Institutet professor Gösta Häggqvist. Han ingick på 1930-talet i Rasbiologiska Institutets styrelse. Han var också ledamot i Nobelstiftelsens fullmäktige och Vetenskapsakademin. Bland de 415 personer som 1938 skrev under uppropet för bildandet av Riksföreningen Sverige-Tyskland var 35 läkare, d v s 8,4 procent. Föreningen uppgav 1941 att de hade mer än 5000 medlemmar. Om samma procentsats skulle gällt hela föreningen skulle det i föreningen ha funnits mer än 400 läkare i denna kryptonazistsiska organisation.
På 1960-talet gjorde Nysvenska rörelsen ett kap när man fick läkaren Jean Cronstedt som medlem. Han fick två år pris för sina insatser som rekryterare till rörelsen. Bland annat lyckades han rekrytera en kvinnlig gynekolog, J Roonemaa vid Danderyds sjukhus. Cronstedt var också ledare för svenska landslaget i gymnastik vid olympiaden i Tokyo 1964. I nazisttidningen Vägen Framåt presenterade han den tidens stora stjärna i gymnastik William Thoresson, men han skrev också artiklar om rasbiologi. När han som representant för svensk gymnastik besökte Sydafrika kunde han därifrån rapportera att han sammanträffat med läkarna Karlsson och Klein. Dessa hade uppfattningen att negrer hade en mindre utvecklad känsla för ansvar än européer. Som belägg för detta påpekade de att Zuluspråket saknade ord för begreppet ansvar.
Läkarna bar inte bara med och initierade rasbiologisk forskning och föreslog rasbiologiska åtgärder. De påverkade också lagstiftningen när det gällde sterilisering och det blev läkarna som skulle tillämpa lagstiftningen. Tanken på att det bland dessa läkare fanns ett antal nazister är minst sagt obehaglig.
Det ingick inte i lagstiftarnas intentioner att kvinnor som förutsättning för abort måste låta sterilisera sig. Det ingick inte heller att unga människor som förutsättning för att de skulle släppas ut från anstalter där de var intagna skulle låta sig steriliseras.
En annan grupp som varit rikligt representerad i nazistiska sammanhang är prästerna. I det tidigare nämnda uppropet för bildandet av riksföreningen Sverige-Tyskland fanns 13 präster. En av dessa var en av Sveriges värsta antisemiter kyrkoherden i Gnarp Ernst Ålander. I Jönköpings län fanns präster som tillhörde Nysvenska rörelsen i Bäckseda, Medalby, Stenberga, Unnaryd, Vireda och Österökna. Kommunister Thorén i Medalby höll under ett stort antal år efter andra världskriget andakt vid Nysvenska rörelsens årliga riksstämmor. Prästerna på landsbygden hade i varje fall fram till kommunsammanslagningen 1952 stort inflytande när det gällde skola och fattigvård.

————————————————————————-

Zigenarna/romerna som grupp förefaller inte att i någon högre grad ha intresserat de som ägnade sig åt rasbiologi. Herman Lundborg ägnade mycket av sin forskning år samerna. Zigenarna var när rasbiologin gjorde entré i Sverige en ytterst liten grupp. Från 1914 till 1954 var det förbjudet för zigenare/romer att slå sig ned i Sverige. Zigenarna/romerna kunde under 1930- och 1940-talet inte finna någon fristad i Sverige och den förföljelse och utrotning som nazisterna utsatte dem för har inte fått särskilt stor uppmärksamhet. Först under 1950-talet började Zigenare/romerna söka sig till Sverige och det var nog först då de började betraktas som ett socialt problem.
Tattarna/resandefolket var en betydligt större grupp än zigenarna/romerna och de uppfattades som ett betydligt större socialt och moraliskt problem. Deras ursprung är en omstridd fråga. Ibland har de uppfattats som en etnisk grupp som genom ingifte med ”vanliga svenskar” härstammade från zigenarna/romerna. Somliga har påstått att de härstammade från legosoldater under Sveriges stormaktstid. I deras livsstil, yrkesutövning, kultur och ibland i deras särpräglade dialekt fanns likheter med zigenarna/romerna. Ibland har de setts som en social grupp som genom sin livsstil stod utanför det traditionella samhället och varit en slags pariagrupp. Det är uppenbart att tattarna/de resande fick uppmärksamhet i rasbiologiska sammanhang bland annat förekom bilder med rubriker som ”tattartyngling” och tattarflicka”. I steriliseringsutredningarna förekom det också att man på ett fördomsfullt och schablonmässigt sätt beskrev personer som kanske ”borde” steriliseras med ord som ”typiskt tattarutseende” eller ”typiskt tattarpsyke”. Någon systematisk sterilisering av tattare genomfördes inte.
Gunnar Dahlberg studerade medicin vid Uppsala universitet och tog medicine licentiatexamen1920 och disputerade 1926. Under åren 1922-1924 var han Herman Lundborgs assistent vid Statens rasbiologiska institut. 1926 utnämndes han till docent i medicinsk ärftlighetsforskning och medicinsk statistik. När Herman Lundborg pensionerades från Statens rasbiologiska institut 1935, utsågs Gunnar Dahlberg till hans efterträdare som professor och chef. Herman Lundborg, som var nazistanstucken, var emot utnämningen och tyckte att hans livsverk gick i stöpet. Dahlberg hade en socialmedicinsk infallsvinkel på rasbiologin, och var öppet motståndare till nazismen. Vid det laget hade Dahlberg blivit mycket uppmärksammad för sin avhandling om tvillingar, Twin births and Twins, och forskning om inavel bland människor. Som rasbiolog skulle han utforska matematiska metoder att tillämpa vid populationsgenetik, studera normalt och sjukt arv, psykosfrekvens i befolkningen, sinnessjukas fruktsamhet med mera. Det vetenskapliga fältet sträckte sig långt utanför medicinen och rasbiologin. Det socialmedicinska inslaget var, vid jämförelse med hans föregångare, påfallande då sociala faktorer räknades som en betydande faktor för hur anlag utvecklades. Han gav bland annat ut Alkoholismen som samhällsproblem och Sjukdomarna och samhället.
Gunnar Dahlberg var ansvarig statistiker när de så kallade Vipeholmsförsöken genomfördes på 1940-talet. Syften med försöken var att förbättra tandhälsan. År 1942 hade nästan 100 procent av svenskarna caries. Dahlberg hade angett att det behövdes minst 1000 personer för att de försök man avsåg genomföra skulle bli statistiskt säkra. Vipeholm var en anstalt för sinneslöa och idioter. Nu skulle kanske begreppet utvecklingsstörda ha använts. Tidigare hade man gjort försök på fångar och barnhemsbarn, men problemet med dessa var att ofta lämnade platserna innan försöken hann slutföras. Vipeholm var en bra plats för de försök man avsåg genomföra, patienterna var kvar under lång tid och man hade fullständig kontroll över vad de åt. Med bakgrund av detta gavs medicinalstyrelsen i uppdrag att genomföra försöken av riksdagen.
Patienterna matades med en speciell kola, så kallad Vipeholmstoffee. Denna kola fick vissa äta under fyra år. När studien avslutats efter nära tio år kunde man konstatera att både män och kvinnor hade ett tjugotal cariesangrepp i sina tänder. Studien visade bland annat att stor godiskonsumtion en dag i veckan var mindre farligt än mer måttlig konsumtion under alla veckans dagar, vilket gav rekommendationen och begreppet lördagsgodis. År 1955 promoverades Dahlberg till odontologie hedersdoktor. Vid tandläkarhögskolan i Stockholm. Vipeholmsförsöken ger en skrämmande bild av hur man vid mitten 1950 såg på människor som var avvikande.
Som redovisats så intresserade sig rasbiologerna inte endast för olika etniska grupper utan också åt dem som man uppfattade som moraliskt och socialt underlägsna. Tattarna kunde falla in under båda kategorierna. Gunnar Dahlberg gjorde under början av 1940-talet en utredning om tattarna/ de resande. Han kom då fram till att det inte rörde sig om en etnisk grupp utan utgjorde en social kategori som dock influerats i språk och livsstil av zigenarna/romerna.
Trots att forskning gjorts om tattarna/resandefolket tycks ingen riktig klarhet har nåtts om deras ursprung. Benämningen tattare har i stort sett försvunnit och de som har anser sig tillhöra denna grupp föredrar att kallas resande. Likheterna med de resande som finns i andra länder förefaller dock inte vara särskilt stora.

————————————————————-

Äldre personer har nog ofta erfarenheter av såväl tattare/resandefolk som zigenare/romer. Jag växte upp på en liten ort, Skede, utanför Vetlanda. Där fanns då en familj som kallades tattare. De bodde i ett förfallet hus. Det påstods att de gick in i böndernas hönshus och stal ägg. I skolan undervisades tvåklasser ihop. När jag gick i första klass fanns i samma klass en tattarflicka i andra klass gick en syster till henne och de satt i samma bänk till vänster om där jag satt ihop med en annan pojke. Vid den här tiden brann deras hus ned och de förvisades till en ödsligt belägenhet fastighet. Mamman i familjen avled senare och familjen splittrades. Till Skede kom vid några tillfällen zigenare. De bodde i tält. Jag kommer ihåg att en kvinna ägnade sig åt att spå och att de uppträdde med musik, dans och sång.
När jag på 1950-talet gjorde värnplikten på A 6 i Jönköping hade jag och en kamrat varit nere på stan och när vi var på väg tillbaka till A 6 träffade vi på en äldre gubbe som kämpade med en överlastad kärra. Vi hjälpte honom hem med kärran. Han bodde i närheten av Östra torget och han uttryckte stor tacksamhet för vår insats. När vi efteråt talade med kamrater som var från Jönköping förstod vi att den vi hjälpt var känd som Tattar-Oskar och ägnade sig åt skrothandel. Runt Östra torget bodde många tattare och de upplevdes av många som ett problem. Någon gång på 1960- eller 1970-talet besökte jag en auktion i Holsbybrunn i närheten av Vetlanda. Det var en stor auktion och där såldes mycket kopparföremål. Alla kopparföremål köptes av en person som påstods var bror till Målle Lindberg som blev välkänd som maranatapredikant. All koppar inköptes av denne person som betalade allt kontant från en sedelstinn plånbok. Han påstods ha näringsförbud och utmärkte sig genom att han hade ringar på kanske alla sina fingrar,
Jönköping hade under 1940-talet ett stort antal tattare/resande som var bosatta kring Östra Torget. Öster var vid den här tiden stadens slum, speciellt Kålgårdsområdet. Det hade alltid funnits stora motsättningar mellan resande och andra svenskar, och i Jönköping med sin stora tattar-/resandekoloni var dessa extra starka. Det gick rykten om att de överföll andra människor och att de fick ekonomiskt stöd från Jönköpings stad. I mitten av 1940-talet gjordes en inventering av antalet tattare och det fanns då 450 invånare som var registrerade som tattare.
Kring midsommaren 1948 var det en laddad stämning i Jönköping. Några människor hade lyckats hetsa upp en folkmassan till att attackera Kålgårdsområdet på Öster i staden där de flesta resande bodde. Folkmassan gick till attack mot alla som antogs tillhöra resandefolket. De resande barrikaderade sig i sina lägenheter. Folkhopen trängde sig även vid vissa tillfällen in i bostäderna, som vandaliserades. Detta mönster upprepades under flera dagar.
Både Polisen och pressen tog i stort sett folkhopens sida i kravallerna. Tattarna och de resande ansågs ha sig själva att skylla och kravallerna var en fullt berättigad aktion från hederliga svenskars sida. Kravallernas ledare två lastbilschaufförer, intervjuades i lokalpressen och kallades ”de vitas ledare” och lovade att de skulle fortsätta tills de tattarna/de resande var utkörda ur staden. Till slut stävjade polisen de värsta våldsamheterna och de ebbade så småningom ut.
Polisens reaktion kom sent, och först på hösten fick kravallerna sitt rättsliga efterspel i Jönköpings rådhusrätt. De två chaufförer som trätt fram som ledare för oroligheterna dömdes till fängelsestraff, och deras närmaste anhängare dömdes till dagsböter. Också några resande blev straffade för misshandel när de försökt skydda sina hem.Stadens tre tidningar antingen teg eller stödde gärningsmännen. Smålands Allehanda hade redan ett par år tidigare krävt att hela Sveriges resandebefolkning skulle steriliseras och under upploppen skrev Smålands Folkblad i en ledare: ”Hur man ska komma till rätta med dessa ofta asociala människor är inte lätt att säga. Deras ingrodda avsky för ordnat arbete tycks vara oövervinnerligt. Man kan således säga att de har sig själva att skylla – – – ” Konsekvenserna av kravallerna blev långtgående. Många resande lämnade staden och de som blev kvar dolde för det mesta sitt ursprung. Området kring Östra torget revs under 1960- och 1970-talet och ersattes med ny bebyggelse. Tattarna/de resande fick väl nya bostäder i områden som Österängen och Grästorp.
Det som hände i Jönköping var inte unikt. På flera håll i landet ägde liknande kravaller rum. Författaren Ragnar Järhult har skrivit en tattarroman med dokumentära inslag från Jönköping ”Andreas och Emilia” som sannolikt ganska väl visar hur tattarna kunde ha det. Även om flera forskare ägnat sig åt tattarna/de resande så finns det mycket som är oklart. Är det fortfarande så att de som anses vara tattare/resande trakasseras? Erik Ullenhag skulle kunna ägna även tattarna /de resande intresse.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: