DAGS ATT VERKLIGEN SKILJA KYRKAN FRÅN STATEN

Det har alltid varit klent med religionsfriheten i Sverige och i all synnerhet med friheten från religion. Först 1952 blev det tillåtet att lämna Svenska kyrkan utan att gå in i ett annat trossamfund. År 2000 ”skildes” Svenska kyrkan från staten. Fram till dess blev alla som föddes i Sverige medlemmar i Svenska kyrkan. Nu blir bara barn som döps enligt Svenska kyrkans ordning medlemmar. Föräldrar kan dock bestämma att deras barn skall vara medlemmar i kyrkan även om de inte döpts. De som fyllt 12 år skall dock ge sitt medgivande.
Men banden mellan svenska staten och Svenska kyrka är fortfarande starka och de som inte är med i något trossamfund får i flera fall vara med och betala för trossamfundens verksamhet. Valen till förtroendeposter inom Svenska kyrkan är politiserade. Vid universiteten blandas utbildning av präster med vetenskapliga studier, vilket innebär att alla skattebetalare är med och betalar för prästutbildningen. Lars Leijonborg föreslog även statlig utbildning av imamer. Så blev det dock inte. Skolavslutningar förläggs ofta till kyrkans lokaler med präster medverkande. Skatteverket tar in avgifterna till Svenska kyrkan och andra trossamfund, vilket knappast kan vara en uppgift för staten. Sveriges statschef skall tillhöra Svenska kyrkan. Svenska kyrkan har också fått behålla uppgifter av myndighetskaraktär. Landstingen gör omskärelse av pojkar och i en del landsting sker detta på skattebetalarnas bekostnad. Av många läkarna betraktas detta i likhet med omskärelse av flickor som ett övergrepp.
Riksdagen beslutade 2012 om ändringar i begravningslagen (SFS 2012:133).
Ändringarna som i en del fall träder i kraft redan 2012 och i en del fall 1 januari 2013 innebär inga större förändringar förutom att begravning skall ske inom 30 dagar efter dödsfallet. Svenska kyrkan kommer fortfarande att ha ansvaret för begravningsverksamheten utom i Stockholm och Tranås där kommunerna har ansvaret. De ungefär 30 procent av Sveriges befolkning som inte är medlemmar i Svenska kyrkan betalar begravningsavgift, som varierar kraftigt mellan olika församlingar. Stockholms kommun har lägst avgift med sju öre per 100-lapp av den taxerade inkomsten. Men det finns församlingar där avgiften är över 70 öre.
Enligt regeringsformen är avgift en ersättning som ska täcka kostnaderna för en motprestation. Beteckningen begravningsavgift är därför felaktig. För dem som inte tillhör Svenska kyrkan kan begravningsavgiften betraktas som en skatt. Svenska kyrkan har således rätt att beskatta även dem som inte är medlemmar. Begravningsavgifterna fastställs av Kammarkollegiet efter förslag från församlingarna. För att tillvarata deras intresse som inte är medlemmar i Svenska kyrkan inrättades år 2000 begravningsombud, som utses av länsstyrelserna. Dessa ombud är ofta medlemmar i Svenska kyrkan och befinner sig således i ett slags jävsituation. Länsstyrelsen skall utöva tillsyn över begravningsombuden.
I begravningsavgiften ingår:
• Gravplats i 25 år
• Gravsättning
• Lokal för förvaring av avlidna och aska
• Transport av kistan från lokalen där den avlidne förvaras till ceremonilokal, till krematorium och till begravningsplats inom församlingen
• Lokal för begravningsceremonier utan religiösa symboler
• Skötsel av begravningsplatsens allmänna ytor, nyanläggningar, vård och underhåll av kulturhistoriska gravvårdar
• Kremation
Enligt begravningslagen skall församlingen inom det egna förvaltningsområdet eller närbeläget tillhandahålla särskilda gravplatser för dem som inte är medlemmar i Svenska kyrkan. Svenska kyrkan tillhandahåller dock inte gravplatser för dem som inte är medlemmar i något trossamfund. Om dessa inte vill bli begravda på församlingens kyrkogård återstår bara kremering och att med länsstyrelsens tillstånd strö ut askan. Den som inte är med i något trossamfund får således vare sig gravplats eller gravsättning och skall dessutom bidra till skötseln av begravningsplatsernas allmänna ytor.
Riksrevisionen granskade 2006 begravningsverksamheten för att säkerställa att religionsfriheten inte kränktes. Såväl församlingarna, begravningsombuden som länsstyrelserna kritiserades. Kammarkollegiet riktade 2008 i en promemoria allvarlig kritik mot många församlingar. Det handlade främst om att församlingarna har en bristande redovisning där man inte tydligt skiljer på begravningsverksamheten från kyrkans övriga verksamhet. Om brister i detta avseende skall upptäckas krävs kunniga, inte jäviga, begravningsombud och en fungerande tillsyn från länsstyrelsernas sida. I båda dessa avseenden finns brister.
Begravningsavgifterna kan variera kraftigt bl.a. på grund av församlingarnas storlek och ålderssammansättning. Församling är därför ingen lämplig enhet för att svara för begravningsverksamheten. Förändringarna i begravningslagen borde ha inneburit att ansvaret för begravningsverksamheten överförts till kommunerna och att kostnaderna inkluderats i kommunalskatten. På det sättet skulle intressekonflikter mellan kyrkan och de som inte är medlemmar i Svenska kyrkan ha undvikits. Det förtjänar att påpekas att kyrkan brustit i sin uppgift att handha begravningsverksamheten. Det gäller bl. a. hanteringen av tandguld och att kistor krossats vid igenfyllning av gravar.
År 2009 fick Sverige en ny äktenskapslag, som innebär att även samkönade par får rätt att ingå äktenskap. Vigseln är en juridisk handling som definierar den enskildes civilrättsliga ställning i samhället. Om man är gift eller inte spelar bl.a. roll om man får barn, skiljer sig och vid arv. Vigselförrättandet är därmed myndighetsutövning. Rätten att viga par som vill ingå äktenskap kan liksom tidigare delegeras till enskilda präster och andra religiösa ledare. Svenska kyrkan har nyligen beslutat att behålla vigselrätten, men enskilda präster skall i religionsfrihetens namn kunna vägra att viga vissa par. Det är orimligt att myndighetsutövare skall ges rätt att diskriminera vissa par. Vigselrätten bör förbehållas tjänstemän inom stat och kommun som i sin yrkesutövning inte tillåts att göra skillnad på människor. Vilka ceremonier som Svenska kyrkan och andra samfund vill arrangera i samband med att äktenskap ingås är deras ensak.
Det är sannerligen dags att skilja olika trossamfunds verksamhet från statens och de som så vill skall kunna leva i frihet från religion. Det är dags att diskutera var gränserna går för religionsfriheten och vad den egentligen innebär.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: