STOPAA STATSBIDRAG TILL RELIGIÖSA SAMFUND

Jag har tidigare skrivit ett inlägg med rubriken ”DAGS ATT VERKLIGEN SKILJA KYRKAN FRÅN STATEN”. Jag förespråkade i inlägget att begravningsverksamheten i alla kommuner borde vara en kommunal angelägenhet. Det är nu enbart i Stockholm och Tranås det är så. Det förtjänar att påpekas att såväl Kammarkollegiet som Riksrevisionen kritiserat Svenska kyrkans sätt att sköta begravningsverksamheten. Vidare förespråkade jag att vigselrätten skulle förbehållas tjänstemän inom stat och kommun, som i sin myndighetsutövning inte kan diskriminera vissa par. Vigseln är en juridisk handling som definierar den enskildes civilrättsliga ställning i samhället. Om man är gift eller inte spelar bl.a. roll om man får barn, skiljer sig och vid arv. Vigselförrättandet är därmed myndighetsutövning. Vilka ceremonier som Svenska kyrkan och andra samfund vill arrangera i samband med att äktenskap ingås är deras ensak. Enligt min mening bör inte heller präster delta i skolavslutningar i sin egenskap av präster.
TV-programmet Uppdrag granskning lät den 16 maj 2012 två kvinnliga medarbetare utrustade med dold kamera och iklädda niqab besöka 10 av Sveriges största moskéer bland annat i Stockholm och Uppsala. Kvinnorna ställde frågor om månggifte, sexkrav inom äktenskapet och polisanmälan om hustrumisshandel. I nio av 10 moskéer fick de två kvinnorna höra att månggifte var tillåtet under förutsättning att mannen kunde försörja sina hustrur. I sex av moskéerna fick kvinnorna veta att en man hade rätt att kräva sexuella tjänster av sin hustru. I sex av moskéerna fick de också höra att kvinnorna inte skulle vända sig till polisen efter misshandel. Det budskap som imamer och familjerådgivare förmedlade är i de fall som redovisats stridande mot svensk lag. När imamerna och familjerådgivarna intervjuades av omaskerade reportrar från Uppdrag granskning redovisade de en helt annan syn på frågorna som ställdes. Månggifte var då inte tillåtet, mannen fick inte tilltvinga sig sexuelle tjänster och den som blev misshandlad skulle vända sig till polisen. Imamernas och familjerådgivarnas inställning till månggifte, sex och misshandel inom äktenskapet är häpnadsväckande men det är också falskheten. Hur skall någon kunna han förtroende för imamer eller familjerådgivare som företräder islam? I sina kommentarer till intervjuerna valde en del företrädare för muslimerna i stället för att ta avstånd från imamernas och familjerådgivarnas falskhet och ställningstagande mot svensk lagstiftning att angripa Uppdrag granskning.
Staten stöder olika trossamfund ekonomiskt (SFS 1999:932). Det övergripande syftet med statens stöd är att skapa förutsättningar för trossamfunden att bedriva långsiktig religiös verksamhet i form av gudstjänst, själavård, undervisning och omsorg. Statens stöd till trossamfunden regleras i två lagar och en förordning – Lag om trossamfund (SFS 1998:1593), Lag om stöd till trossamfund (SFS 1999:932) samt Förordning om statsbidrag till trossamfund (SFS 1999:974). Det borde vara en självklarhet att samfund som tar emot statligt ekonomiskt stöd därmed förbinder sig att följa svensk lagstiftning.
För att pröva vilka trossamfund som kan komma ifråga för statsbidrag har inrättats Nämnden för statligt stöd till trossamfund. År 2011 utdelades cirka 50 miljoner kronor i stöd. Olika trossamfund har under många år fått statligt stöt. I samband med att kyrkan år 2000 ”skildes” från staten sågs lagstiftningen som reglerar stödet över. I propositionen med regler för stödet angavs följande motiv:

Det främsta stödmotivet är att trossamfunden liksom många andra typer av frivilligorganisationer generellt sett är samhällsnyttiga och av det skälet värda att stödjas. Trossamfunden medverkar, tillsammans med andra goda krafter, i den ständigt pågående normbildningsprocess som är nödvändig för att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som vårt samhälle vilar på. Aktuell samhällsforskning pekar också klart på att aktivt förenings- och samhällsliv på, många sätt stärker det demokratiska systemet. Att olika ideologier och trosriktningar, som verkar för att vårt demokratiska statsskick upprätthålls, stärks och utvecklas, också får goda möjligheter att göra sig gällande är därför av stor betydelse för vitaliteten i den svenska demokratin

År 2011 utbetalades bidrag till följande trossamfund:

Organisations Projektbidrag Projektbidrag Projektbidrag
Församlingar inom bidrag Lokal Etablerings Särsk.utb
samfunden: bidrag bidrag bidrag
Frälsningsarmén 1.009.000 210.000
Metodistkyrkan 374.000
Evangeliska Frikyrkan 2.538.000 76.000 70.000
Pingströrelsen 6.458.000 665.000
Sjundedagsadventistsamfundet 237.000
Svenska Alliansmission 1.188.000
Svenska Baptistsamfundet 1.571.000 10.000
Svenska Missionskyrkan 6.137.000 1.145.000
Gemensamma församlingar 139.000
ELM – Bibeltrogna Vänner 195.000
Evang Fosterlands-Stift 2.372.000 120.000 50.000
Estniska ev lutherska k:an 211.000
Lettiska ev lutherska k:an 102.000
Ungerska protestant. k:an 192.000
Danska kyrkan 45.000
Norska kyrkan 435.000
Isländska kyrkan 20.000
Anglikanska kyrkan 176.000
Romersk-katolska kyrkan 3.879.000 7.000
Ortodoxa & österländska kyrkor
-Bulgariska ortodoxa kyrkan 22.000
-Finska ” ” 64.000
-Grekisk ” ” 651.000
-Makedoniska ” ” 333.000
-Rumänska ” ” 325.000
-Ryska ” ” 114.000 9.000
-Serbiska ” ” 1.341.000
-Svenska ” prosteriet 117.000
-Armeniska apostol kyrkan 82.000
-Eritreanska ortodoxa kyrkan 94.000
-Etiopiska ” ” 176.000
-Koptiska ” ” 92.000 100.000 55.000
-Syriska ” ” 1.904.000
-Österns assyriska kyrka 289.000
Judiska församlingar 518.000 100.000 9.000
Islamiska församlingar
-FIFS 1.583.000 50.000 25.000
-IKUS 814.000 25.000
-SMF 1.465.000 105.000
-SIF 569.000 25.000
-ISS 306.000 151.000
-BIS 737.000 9.000 18.000
Buddhistiska församlingar 264.000 40.000
SUMMA 38.999.000 2.572.000 580.000 61.000

Dessutom har följande bidrag utbetalats: Verksamhetsbidrag
Teologiska institutioner 1.200.000
Andlig vård inom sjukvården 5.100.000

Det finns goda skäl för att ifrågasätta om de samfund som får statsbidrag verkligen förstärker och utvecklar de grundläggande värderingar som vårt samhälle vilar på. Staten skall inte blanda sig i religiösa frågor utom när religiösa uppfattningar strider mot svensk lagstiftning. Då måste staten tillse att svensk lagstiftning får gälla. Många har säkert kommit till Sverige för att få frihet. Den skall inte beskäras av religiösa företrädare.

Annonser

STEFAN LÖFVEN OCH KÄRNKRAFTEN

Stefan Löfven har tidigare framträtt som företrädare för kärnkraft. Men vad tycker han nu när han blivit partiledare? Tidigare har Socialdemokraterna uttalat att de vill att kärnkraften successivt skall fasas ut med hänsyn till sysselsättning och välfärd och i takt med att kärnkraftselen kan ersättas med el från förnybara källor energieffektivisering. På frågan: ”Klarar Svensk industri sig utan kärnkraft?” Svarade Löfven vid partiledardebatten den 6 maj 2012 i TV 2: ”Det vet vi inte”.
Sveriges kärnkraftshistoria börjar på 1940-talet. Det är en historia om felbedömningar osanningar och svek. År 1947 bildade staten och näringslivet AB Atomenergi. Sveriges första kärnreaktor uppfördes för forskning vid KTH 1954. Ytterligare två reaktorer uppfördes vid Studsvik. De här reaktorerna, som nu är nu stängda, ingick i försöksverksamhet för att trygga Sveriges energiförsörjning, men de var också förberedelser för att Sverige skulle kunna tillverka kärnvapen. Dessa planer lades ned på 1960-talet. Man planerade också för att Sverige skulle bli självförsörjande när det gällde uran. Under åren 1965 – 1969 (och i försöksverksamhet fram till 1981) anrikades svensk uran vid Ranstadsverket.
Ågesta var ett värmekärnkraftsverk som var i drift 1963 – 1974 och levererade värme till Farsta. Driften var olönsam och verksamheten lades ned.
Oskarshamns kärnkraftsverks första reaktor beställdes 1965 och togs i bruk 1972. Den andra reaktorn togs i bruk 1975 och den tredje 1985. År 1969 påbörjades Ringhals kärnkraftsverk och den första reaktorn togs i bruk 1974, den andra 1975, den tredje 1976 och den fjärde 1983. År 1972 bildades Forsmarks kraftgrupp och första reaktorn togs i bruk 1980, den andra 1981 och den tredje 1985. Barsebäcks kärnkraftsverks första reaktor togs i bruk 1975 och den andra 1977.
År 1972 var första året el från kärnkraftverk levererades ut på elnätet. Samma år blev kärnkraften en stridsfråga. Socialdemokraterna och Moderata samlingspartiet ansåg att kärnkraften var säker och att energitillskottet behövdes eftersom energibehovet fördubblades vart tionde år. Kärnkraftbolagens prognoser tydde på att 24 reaktorer skulle behövas. Vänsterpartiet kommunisterna och Centerpartiet hävdade att kärnkraften var osäker och efterlyste mer förnybar energi och kritiserade energislöseriet. Bland dem som kritiserade kärnkraften fanns professorn och nobelpristagaren i fysik 1970 Hannes Alfén. Han förknippade kärnkraften med spridningen av kärnvapen, framhöll riskerna för haverier och sabotage samt problemen med avfallet. Våren 1973 genomdrev socialdemokraterna och moderaterna en viss fortsatt utbyggnad av kärnkraften. Samma år beslutade riksdagen efter en motion från centerpartisten Birgitta Hambraeus att inte ta ställning till ytterligare utbyggnad av kärnkraften förrän ett nytt allsidigt beslutsunderlag tagits fram. Centerpartiets linje var att inga nya kärnkraftverk skulle påbörjas och de som beslutats, men inte färdigställts skulle avvecklas.
I slutet av valrörelsen 1976 satsade Centerpartiet med Torbjörn Fälldin i spetsen stort på kärnkraftsfrågan. Detta år stod Sveriges sjätte kärnreaktor Barsebäck 2 färdig för laddning. Fälldin motsatte sig laddning och uttalade att ingen statsrådspost var så åtråvärd att han var beredd att dagtinga med sin övertygelse. Efter valet blev han statsminister för en borgerlig regering. Han svek sin övertygelse och Barsebäck 2 laddades. Den fortsatta utbyggnaden av kärnkraft skulle göras beroende av om man kunde klara förvaringen av det radioaktiva avfallet. En villkorslag stiftades, som skulle ange under vilka förhållanden som dessa krav var uppfylla.
Villkorslagen tillämpades första gången 1978 när Vattenfall inlämnade laddningsansökningar för Forsmark 1 och Ringhals 3. Vattenfall ansåg då att man genom nedsänkning i urberget av stålkapslar med kärnavfallet inglasat skulle åstadkomma en säker förvaring. Centerpartiet sa först nej till laddning. Inom regeringen åstadkom man ett slags kompromiss som uppfattades som ett villkorat ja till laddning och som ytterligare en eftergift från Centerpartiets sida. Olof Palme talade i sammanhanget om ”Ett ja kamouflerat till nej.” För Fälldin blev till sist situationen ohållbar och han avgick som statsminister 18 oktober 1978.
Den 27 mars 1979 laddades Forsmark 1 och Ringhals 3. Dagen efter inträffade kärnkraftsolyckan i Harrisburg. Detta förändrade i ett slag förutsättningarna för den svenska kärnkraftspolitiken. Den 4 april meddelade socialdemokraterna att de skulle föreslå en folkomröstning om kärnkraftens framtid och att beslut om nya kärnkraftverk och om laddning skulle skjutas upp i avvaktan på folkomröstningen. Genom beslutet om folkomröstning avfördes kärnkraftsfrågan från valrörelsen 1979.
I mars 1980 genomfördes folkomröstningen. Linje 1, som stöddes av moderaterna fick 18,9 % av rösterna och innebar att befintliga och projekterade kärnkraftverk skulle tas i bruk och användas under sin livstid. Linje 2, som stöddes av socialdemokraterna och folkpartiet fick 39,1 % av rösterna och ville liksom linje 1 fullfölja kärnkraftprogrammet men underströk tydligare kravet på avveckling. Linje 3, som stöddes av Vänsterpartiet kommunisterna och Centerpartiet och Kristen demokratisk samling fick 38,7 % av rösterna och ansåg att inga ytterligare kärnkraftverk skulle tas i bruk och de befintliga skulle avvecklas inom 10 år. Riksdagen beslutade i juni 1980 att Sverige skulle ha 12 kärnkraftsreaktorer och att dessa skulle vara avvecklade 2010.
Under efterdyningarna av folkomröstningen om kärnkraft bildades Miljöpartiet. Tjernobylolyckan 1986 ökade partiets stöd och vid valet 1988 kom partiet in i riksdagen. Partiet åkte ur riksdagen 1991 men kom åter in 1994.
År 1997 träffades en överenskommelse mellan socialdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet om nya riktlinjer för energipolitiken. Årtalet 2010 togs bort som slutdatum för kärnkraftsavvecklingen och man beslutade att Barsebäcks två reaktorer skulle stängas. En ny lag stiftades. Lag om kärnkraftens avveckling (SFS 1997: 1320), som gav regeringen rätt att fatta beslut om när kärnkraftsreaktorer skulle tas ur drift. Barsebäck 1 stängdes 1999 och Barsebäck 2 2005.
Den 5 februari 2009 kallade den borgerliga alliansen till presskonferens om bland annat kärnkraften. Vid presskonferensen meddelades att alliansregeringen enats om att upphäva beslutet om avveckling av kärnkraften och att man var beredd att tillåta byggande av nya kärnreaktorer på de platser där det redan fanns reaktorer det vill säga Forsmark, Oskarshamn och Ringhals. Antalet reaktorer skulle dock inte tillåtas bli fler än 10.
Vid presskonferensen fick Maud Olofsson frågan om hon hade fullt stöd från riksdagsgruppen. På detta svarade Maud Olofsson: ”I riksdagsgruppen, som har diskuterat denna uppgörelse, mening för mening, finns ett fullt stöd för den:” Sedan Solvieg Ternström i olika sammanhang framträtt vet vi att Maud Olofsson inte talade sanning.. Fyra riksdagsledamöter sa nej till uppgörelsen: Kerstin Lundgren, Solveig Ternström. Eva Selin Lindgren och Sven Bergström. Den 4 februari, dagen före uppgörelsen, blev Centerpartiets ledamöter kallade till ett brådskande möte. De fick bristfällig information om vad man skulle ta ställning till. Det hela blev ett krismöte när partiledaren meddelade att nu måste man komma till någon typ av överenskommelse om kärnkraften. Maud Olofsson ville ha mandat från riksdagsledamöterna, men det fick hon inte från alla. Maud Olofsson har liksom Fälldin svikit i kärnkraftsfrågan.
Den 11 mars 2011 inträffade en jordbävning att tre reaktorer vid kärnkraftverket Fukushima i Japan havererade med mycket allvarliga konsekvenser. Tyskland och Schweiz beslutade efter olyckan att avveckla kärnkraften och i Tyskland stängdes de äldsta reaktorerna.
När kärnkraften diskuteras förekommer ofta från politiskt håll uppgiften att hälften av Sveriges el kommer från kärnkraft. Detta är fel. Om alla Sveriges kärnkraftverk var i drift skulle de kunna leverera nästan hälften av Sveriges elbehov. Men alla kärnkraftverk är aldrig i drift på en gång på grund av bland annat översyner av olika slag. Sveriges elbehov tillgodoses till 35 – 40 procent av kärnkraftverken.
Sveriges första kärnkraftsreaktor startade 1954. Efter 56 år är inte problemen med kärnkraften lösta. Risken för spridning av kärnvapen, haverier och sabotage kvarstår och frågan om avfallets förvaring är fortfarande olöst. Risken för haverier finns kvar vilket olika incidenter även vid svenska kärnkraftverk visat. Den internationella terrorismen har ökat. Vad skulle ha hänt om de flygplan som 11 september riktade sina attacker mot World Trade Center och Pentagon i stället riktat sig mot kärnkraftsverk? Senaste förslaget när det gäller avfallet från kärnkraftverken är att det kapslarna med avfall skall inneslutas i kopparkapslar. Det har emellertid visat sig att koppar korroderar (rostar). Det finns således inget förvaringssätt som kan betraktas som säkert.
Kommer Stefan Löfven att tillhöra svikarna i kärnkraftfrågan?

EKONOMISK OJÄMLIKHET SKAPAR SOCIALA OCH MEDICINSKA PROBLEM

Den 4 maj 2012 presenterade Skolverket i en debattartikel i Svenska Dagbladet en rapport som visade att skillnaderna mellan skolornas resultat ökar. En förklaring till detta är att skolornas elevsammansättning förändras. Den socioekonomiska segregationen tilltar och särskilt påtaglig är segregationen när det gäller skolor med elever med utländsk bakgrund. En viktig orsak till att skillnaderna mellan skolorna ökar är det fria skolvalet. Ambitiösa elever och elever med föräldrar som engagerar sig i sina barns skolgång söker sig bort från skolor med dåliga resultat. Kvar på många skolor blir lågpresterande elever inte sällan med utländsk bakgrund.
Måndagen den 7 maj startade i Svenska Dagbladet en artikelserie om inkomstskillnader och fattigdom. Uppgifterna i den första artikeln kommer från SCB. Under åren 1991 – 2010 har personer med medelinkomster fått 30 – 40 procent högre inkomst efter skatt. Den rikaste tiondelen har fått en ökning med 76 procent. Den fattigaste tiondelen har bara fått en ökning med sju procent. I artikeln uttalade sig Tapio Salonen professor i socialt arbete vid Malmö Högskola. Han framhöll att även om de fattiga inte blivit fattigare så hänger de inte med i den allmänna livsstilen som är allt mer konsumtionsbaserad. Alla behöver ha vissa prylar för att inte hamna utanför till exempel mobiltelefoner och datorer. Barn kan hamna utanför för att de inte har råd att ägna sig åt idrott. Tapio Salonen anser att alla tjänar på ett samhälle som är mer jämlikt. Trängs människor ut i marginalen och upplever sig som annorlunda så skapar det svart ekonomi, kriminalitet och mycket annat. Det är mot den bakgrunden vi skall se att vandalisering, bränder och kriminalitet är koncentrerade till fattiga förortsområden. En internationell undersökning om social ojämlikhet, International social survey programme (ISSP) visar att en 73 procent av svenskarna anser att inkomstskillnaderna är för stora. Även i skiktet som tjänar mer än 40000 kronor i månaden är det 30 procent som håller med.
Söndagen den 6 maj var det partiledardebatt i Agenda i TV 2. För Stefan Löfven var det premiär i ett sådant sammanhang. Han talade mycket om innovationer och sysselsättning. Men de stora linjerna för en socialdemokratisk politik lyste med sin frånvaro.
Åren 1944 – 2001 inleddes det socialdemokratiska partiprogrammet med en
portalparagraf med följande lydelse:

Socialdemokraterna vill låta demokratins ideal sätta sin prägel på hela samhällsordningen och människors inbördes förhållanden för att därigenom ge var och en möjlighet till ett rikt och meningsfullt liv. I detta syfte vill socialdemokratin så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför dess kontroll och att en på klasser uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en på gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.

Portalparagrafen ersattes vid partikongressen 2001 av en formulering om att:

Vi strävar efter en ekonomisk ordning där varje människa som medborgare, löntagare och konsument kan påverka produktionens inriktning och fördelning, arbetslivets organisation och arbetets villkor.

Göran Persson förklarade att partiet var antikapitalistiskt samtidigt som man bejakade marknadsekonomin, som var en förutsättning för demokrati. Huruvida någon vid kongressen förstod vari skillnaden mellan kapitalism och marknadsekonomi bestod är oklart. Förändringen i partiprogrammet var emellertid en anpassning till den politik som förts ända sedan Ingvar Carlsson var statsminister och hade en höjdpunkt under Carl Bildts regering 1991 – 1994 och som sedan 2006 åter tagit stora språng framåt. Det har dock rått ett slags politisk konsensus om att högre tillväxt – större BNP – är lösningen på alla samhällsproblem. Och högre tillväxt åstadkoms genom ökade inkomstskillnader. Nationalekonomen John Kenneth Galbraith kallade det här synsättet för hästskitsteoremet:

Om man utspisar hästarna med mycket havre så blir det mer skit där fåglarna kan picka i sig ett och annat korn.

Översatt till svenska förhållande skulle teoremet kunna lyda: ”Om de med de med de högsta inkomsterna får skatteavdrag kan de anlita en arbetslös kvinna till att städa och anlita byggjobbare till att lyxrenovera badrum och kök”. Men de som sysselsätts på det sättet skulle behövas bättre inom vård och omsorg, till att renovera hyresbostäder och bygga och rusta upp järnvägar.
Precis som nationalekonomen John Maynard Keynes tankegånger på 1930-talet gav vetenskapligt underlag för den politik som socialdemokraterna under lång tid förde kom det 2010 ett vetenskapligt arbete som skulle kunna ge underlag för en ny sorts politik. Boken har på svenska fått titeln Jämlikhetsanden och har getts ut på Karnevals förlag. I boken visar två engelska epidemiologer Richard Wilkenson och Kate Pickett att ekonomisk ojämlikhet är orsaken till de flesta allvarliga samhällsproblem. Höjd BNP och därmed växande rikedom kan i fattigare länder fungera som hästskitsteoremet. Även de fattiga kan få det lite bättre. Men för världens rikaste industriländer leder inte höjd BNP till att länderna fungerar bättre. I länder med stor ekonomisk ojämlikhet är barnadödligheten större, tonårsgraviditeter vanligare, levnadsåldern kortare, psykiska sjukdomar vanligare, brottsligheten högre, fetman ett stort problem och miljöförstöringen större. Enda sättet att lösa problemen är att öka den ekonomiska jämlikheten.
Wilkenson och Pickett underbygger sin tes med statistik som tagits från bland annat FN och OECD och avser moderna industriländer. De samband mellan ojämlikhet och problem som redovisas är vetenskapligt belagda. En förklaring är att vi alla är beroende av samspel med andra och har ett grundläggande behov av att bevaka vår statusmässiga position. Stor ojämlikhet skapar stress. Värst är det för dem som befinner sig längst ned på inkomstskalan utan möjlighet att ta sig därifrån. Men även en direktör som tjänar 100 000 kronor i månaden kan känna sig underbetald och stressad när han jämför sig med andra. Ju större skillnaderna är desto större blir också fallet när någon förlorar en hög position. Detta leder också till stress.
Jämlikhetsandens författare vill förändra världen. Politikerna måste överge tanken att ökad tillväxt löser alla problem och ta till sig att ökad jämlikhet kan göra livet bättre för alla.
Institutet för framtidsstudier ger ut tidskriften Framtider. I nummer 1/2010 var temat fattigdom. Fattigdom är ett relativt begrepp. Samhället är annorlunda nu än för 20 år sedan. Då gick det till exempel att klara sig utan mobiltelefon och dator. Hur upplever nu barn som lever i trångboddhet och saknar mobiltelefon och inte har tillgång till Internet hemma sin situation? Sedan 1990-talet har de 10 procent som har de högsta inkomsterna nästan fördubblat sina inkomster. Det är dock inte bara de rikaste som fått det bättre, medelinkomsterna har ökat för alla grupper. Men takten avtar ju längre ner på inkomstskalan man kommer. För dem med lägst inkomster är ökningen knappt 15 procent. De rikaste har blivit rikare och de fattigaste har knappast fått det bättre alls. De som hamnar längst ned på inkomstskalan hamnar utanför. De har svårt att integreras i den allmänna livsstilen och att upprätthålla sociala relationer.
I Framtider skriver kriminologerna Anders Nilsson och Felipe Estrada om fattigdom och brott. De inleder sin artikel med att citera Olof Palme och Ronald Reagan:

Den enda hållbara lösningen på brottsproblemet ligger enligt min mening i en politik som botar brister och orättvisor och utjämnar ekonomiska, sociala och kulturella skillnader i samhället. (Olof Palme 1972)

Here in the Richest nation in the world, where more crime is committed than in any other nation we are told that the answer to this problem is to reduce our powerty. This isn´t the answer – – -. (We should) protect society from the criminal, not the other way around. (Ronald Reagan 1984) (Här i den rikaste nationen i världen, där mer brott sker än i något annat land påstås att svaret på problemet är att reducera fattigdomen. Detta är inte svaret – – -. (Vi skall) skydda samhället från de kriminella, det finns ingen annan väg.)

De två kriminologerna framhåller att fattigdom inte ensamt kan förklara varför vissa individer begår brott även om det finns ett samband. Men de framhåller också att de straffade i stor utsträckning är resurssvaga personer vars uppväxt kännetecknats av ekonomiska och andra resursproblem. Fattigdom har inte bara betydelse för risken att begå brott utan också för människors oro för och risk för att utsättas för brott. Bland politikerna finns nu i all synnerhet på högerhåll en individualisering i förståelsen av sociala problem. Även tidskriften Framtiders temanummer om fattigdom borde politikerna ta till sig.