STEFAN LÖFVEN OCH KÄRNKRAFTEN

Stefan Löfven har tidigare framträtt som företrädare för kärnkraft. Men vad tycker han nu när han blivit partiledare? Tidigare har Socialdemokraterna uttalat att de vill att kärnkraften successivt skall fasas ut med hänsyn till sysselsättning och välfärd och i takt med att kärnkraftselen kan ersättas med el från förnybara källor energieffektivisering. På frågan: ”Klarar Svensk industri sig utan kärnkraft?” Svarade Löfven vid partiledardebatten den 6 maj 2012 i TV 2: ”Det vet vi inte”.
Sveriges kärnkraftshistoria börjar på 1940-talet. Det är en historia om felbedömningar osanningar och svek. År 1947 bildade staten och näringslivet AB Atomenergi. Sveriges första kärnreaktor uppfördes för forskning vid KTH 1954. Ytterligare två reaktorer uppfördes vid Studsvik. De här reaktorerna, som nu är nu stängda, ingick i försöksverksamhet för att trygga Sveriges energiförsörjning, men de var också förberedelser för att Sverige skulle kunna tillverka kärnvapen. Dessa planer lades ned på 1960-talet. Man planerade också för att Sverige skulle bli självförsörjande när det gällde uran. Under åren 1965 – 1969 (och i försöksverksamhet fram till 1981) anrikades svensk uran vid Ranstadsverket.
Ågesta var ett värmekärnkraftsverk som var i drift 1963 – 1974 och levererade värme till Farsta. Driften var olönsam och verksamheten lades ned.
Oskarshamns kärnkraftsverks första reaktor beställdes 1965 och togs i bruk 1972. Den andra reaktorn togs i bruk 1975 och den tredje 1985. År 1969 påbörjades Ringhals kärnkraftsverk och den första reaktorn togs i bruk 1974, den andra 1975, den tredje 1976 och den fjärde 1983. År 1972 bildades Forsmarks kraftgrupp och första reaktorn togs i bruk 1980, den andra 1981 och den tredje 1985. Barsebäcks kärnkraftsverks första reaktor togs i bruk 1975 och den andra 1977.
År 1972 var första året el från kärnkraftverk levererades ut på elnätet. Samma år blev kärnkraften en stridsfråga. Socialdemokraterna och Moderata samlingspartiet ansåg att kärnkraften var säker och att energitillskottet behövdes eftersom energibehovet fördubblades vart tionde år. Kärnkraftbolagens prognoser tydde på att 24 reaktorer skulle behövas. Vänsterpartiet kommunisterna och Centerpartiet hävdade att kärnkraften var osäker och efterlyste mer förnybar energi och kritiserade energislöseriet. Bland dem som kritiserade kärnkraften fanns professorn och nobelpristagaren i fysik 1970 Hannes Alfén. Han förknippade kärnkraften med spridningen av kärnvapen, framhöll riskerna för haverier och sabotage samt problemen med avfallet. Våren 1973 genomdrev socialdemokraterna och moderaterna en viss fortsatt utbyggnad av kärnkraften. Samma år beslutade riksdagen efter en motion från centerpartisten Birgitta Hambraeus att inte ta ställning till ytterligare utbyggnad av kärnkraften förrän ett nytt allsidigt beslutsunderlag tagits fram. Centerpartiets linje var att inga nya kärnkraftverk skulle påbörjas och de som beslutats, men inte färdigställts skulle avvecklas.
I slutet av valrörelsen 1976 satsade Centerpartiet med Torbjörn Fälldin i spetsen stort på kärnkraftsfrågan. Detta år stod Sveriges sjätte kärnreaktor Barsebäck 2 färdig för laddning. Fälldin motsatte sig laddning och uttalade att ingen statsrådspost var så åtråvärd att han var beredd att dagtinga med sin övertygelse. Efter valet blev han statsminister för en borgerlig regering. Han svek sin övertygelse och Barsebäck 2 laddades. Den fortsatta utbyggnaden av kärnkraft skulle göras beroende av om man kunde klara förvaringen av det radioaktiva avfallet. En villkorslag stiftades, som skulle ange under vilka förhållanden som dessa krav var uppfylla.
Villkorslagen tillämpades första gången 1978 när Vattenfall inlämnade laddningsansökningar för Forsmark 1 och Ringhals 3. Vattenfall ansåg då att man genom nedsänkning i urberget av stålkapslar med kärnavfallet inglasat skulle åstadkomma en säker förvaring. Centerpartiet sa först nej till laddning. Inom regeringen åstadkom man ett slags kompromiss som uppfattades som ett villkorat ja till laddning och som ytterligare en eftergift från Centerpartiets sida. Olof Palme talade i sammanhanget om ”Ett ja kamouflerat till nej.” För Fälldin blev till sist situationen ohållbar och han avgick som statsminister 18 oktober 1978.
Den 27 mars 1979 laddades Forsmark 1 och Ringhals 3. Dagen efter inträffade kärnkraftsolyckan i Harrisburg. Detta förändrade i ett slag förutsättningarna för den svenska kärnkraftspolitiken. Den 4 april meddelade socialdemokraterna att de skulle föreslå en folkomröstning om kärnkraftens framtid och att beslut om nya kärnkraftverk och om laddning skulle skjutas upp i avvaktan på folkomröstningen. Genom beslutet om folkomröstning avfördes kärnkraftsfrågan från valrörelsen 1979.
I mars 1980 genomfördes folkomröstningen. Linje 1, som stöddes av moderaterna fick 18,9 % av rösterna och innebar att befintliga och projekterade kärnkraftverk skulle tas i bruk och användas under sin livstid. Linje 2, som stöddes av socialdemokraterna och folkpartiet fick 39,1 % av rösterna och ville liksom linje 1 fullfölja kärnkraftprogrammet men underströk tydligare kravet på avveckling. Linje 3, som stöddes av Vänsterpartiet kommunisterna och Centerpartiet och Kristen demokratisk samling fick 38,7 % av rösterna och ansåg att inga ytterligare kärnkraftverk skulle tas i bruk och de befintliga skulle avvecklas inom 10 år. Riksdagen beslutade i juni 1980 att Sverige skulle ha 12 kärnkraftsreaktorer och att dessa skulle vara avvecklade 2010.
Under efterdyningarna av folkomröstningen om kärnkraft bildades Miljöpartiet. Tjernobylolyckan 1986 ökade partiets stöd och vid valet 1988 kom partiet in i riksdagen. Partiet åkte ur riksdagen 1991 men kom åter in 1994.
År 1997 träffades en överenskommelse mellan socialdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet om nya riktlinjer för energipolitiken. Årtalet 2010 togs bort som slutdatum för kärnkraftsavvecklingen och man beslutade att Barsebäcks två reaktorer skulle stängas. En ny lag stiftades. Lag om kärnkraftens avveckling (SFS 1997: 1320), som gav regeringen rätt att fatta beslut om när kärnkraftsreaktorer skulle tas ur drift. Barsebäck 1 stängdes 1999 och Barsebäck 2 2005.
Den 5 februari 2009 kallade den borgerliga alliansen till presskonferens om bland annat kärnkraften. Vid presskonferensen meddelades att alliansregeringen enats om att upphäva beslutet om avveckling av kärnkraften och att man var beredd att tillåta byggande av nya kärnreaktorer på de platser där det redan fanns reaktorer det vill säga Forsmark, Oskarshamn och Ringhals. Antalet reaktorer skulle dock inte tillåtas bli fler än 10.
Vid presskonferensen fick Maud Olofsson frågan om hon hade fullt stöd från riksdagsgruppen. På detta svarade Maud Olofsson: ”I riksdagsgruppen, som har diskuterat denna uppgörelse, mening för mening, finns ett fullt stöd för den:” Sedan Solvieg Ternström i olika sammanhang framträtt vet vi att Maud Olofsson inte talade sanning.. Fyra riksdagsledamöter sa nej till uppgörelsen: Kerstin Lundgren, Solveig Ternström. Eva Selin Lindgren och Sven Bergström. Den 4 februari, dagen före uppgörelsen, blev Centerpartiets ledamöter kallade till ett brådskande möte. De fick bristfällig information om vad man skulle ta ställning till. Det hela blev ett krismöte när partiledaren meddelade att nu måste man komma till någon typ av överenskommelse om kärnkraften. Maud Olofsson ville ha mandat från riksdagsledamöterna, men det fick hon inte från alla. Maud Olofsson har liksom Fälldin svikit i kärnkraftsfrågan.
Den 11 mars 2011 inträffade en jordbävning att tre reaktorer vid kärnkraftverket Fukushima i Japan havererade med mycket allvarliga konsekvenser. Tyskland och Schweiz beslutade efter olyckan att avveckla kärnkraften och i Tyskland stängdes de äldsta reaktorerna.
När kärnkraften diskuteras förekommer ofta från politiskt håll uppgiften att hälften av Sveriges el kommer från kärnkraft. Detta är fel. Om alla Sveriges kärnkraftverk var i drift skulle de kunna leverera nästan hälften av Sveriges elbehov. Men alla kärnkraftverk är aldrig i drift på en gång på grund av bland annat översyner av olika slag. Sveriges elbehov tillgodoses till 35 – 40 procent av kärnkraftverken.
Sveriges första kärnkraftsreaktor startade 1954. Efter 56 år är inte problemen med kärnkraften lösta. Risken för spridning av kärnvapen, haverier och sabotage kvarstår och frågan om avfallets förvaring är fortfarande olöst. Risken för haverier finns kvar vilket olika incidenter även vid svenska kärnkraftverk visat. Den internationella terrorismen har ökat. Vad skulle ha hänt om de flygplan som 11 september riktade sina attacker mot World Trade Center och Pentagon i stället riktat sig mot kärnkraftsverk? Senaste förslaget när det gäller avfallet från kärnkraftverken är att det kapslarna med avfall skall inneslutas i kopparkapslar. Det har emellertid visat sig att koppar korroderar (rostar). Det finns således inget förvaringssätt som kan betraktas som säkert.
Kommer Stefan Löfven att tillhöra svikarna i kärnkraftfrågan?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: