ÖVERKLASSNAZISM – ERIC VON ROSEN PÅ ROCKELSTA OCH ANDRA ÖVERKLSSNAZISTER

ÖVERKLSSNAZISM – ERIC VON ROSEN PÅ ROCKELSTA MED FLERA

Källor: Björn Fontander, Carin Göring skriver hem
Karl N Alvar Nilsson, Svensk överklass och högerextremism under 1900-talet
Herrmann Ralph, Carl Gustaf von Rosen

I januari 2011 erbjöd jag mig att på Flens bibliotek hålla en föreläsning om mordet på Olof Palme i samband med att det gått 25 år sedan mordet ägde rum. Jag har skrivit boken ”Ondskan Hatet Mordet – Utrett och outrett – Mordet i ett politiskt sammanhang”. Boken utkom 2002 och sedan des har inget hänt beträffande mordutredningen. Boken fick mycket bra kritik och har av somliga betraktats som det bästa som skrivits i ämnet. Jag hörde aldrig något från Flens bibliotek. Det föredrag jag avsett hålla har jag publicerat på min blogg under rubriken ”Ondskan Hatet Mordet”. Jag hade avsett att erbjuda mig att hålla ytterligare en föreläsning om svensk överklassnazism. Jag är författare till boken ”Svensk överklass och högerextremism under 1900-talet”. Boken betraktades av den nu avlidne Stieg Larsson som det bästa som skrivit i ämnet. Här publicerar jag nu den föreläsning jag avsett hålla. Den anknyter till Flen och kan kanske ha ett visst intresse för Flensbor bland annat för dem guidar turister runt bland kommunens herresäten och kyrkor.

Eric von Rosens far var överstekammarjunkare greve Carl von Rosen. Han hade ingen förmögenhet men åkte tillsammans med sin kusin Carl Bildt till USA för att leta efter rika arvtagerskor. De träffade systrarna Lilian och Ella Moore. De skapade därigenom ekonomisk trygghet åt sig själva och åt flera söner. Eric von Rosen gifte sig med Ella. Deras söner blev Reinold som blev generallöjtnant, Clarence som blev hovstallmästare, Eugene som blev överceremonimästare och Eric. De skaffade sig tidigt egna herresäten. Eric von Rosen köpte år 1900 Rockelsta i närheten av Sparreholm, strax innan han tog studentexamen. Han hade tidigt bestämt sig för att bli forskningsresande och samtidigt som han lät bygga om Rockelsta slott till dess nuvarande utseende studerade han etnografi. Han övergav emellertid studierna och ”köpte” sig till sitt ”yrke”. Till stora delar finansierade han Erland Nordenskiölds expedition till Sydamerika i utbyte mot att få bli expeditionens etnograf. Han gjorde ytterligare resor bland annat en resa som han skildrade i boken ”Från Kap till Alexandria”. Rockelsta blev ett monument över Eric von Rosens resor med föremål och jakttroféer. I de öppna spisarna var eldhundarna försedda med Eric von Rosens lyckotecken hakkorset. Han gifte sig när han var 26 år gammal med den nittonåriga Mary Fock, dotter till överste Carl Fock som hade ytterligare fyra döttrar Fanny, Elsa, Carin och Lily. Till gästerna på Rockelsta hörde bland annat prins Wilhelm, Albert Engström, Werner von Heidenstam och Evert Taube.

Eric von Rosen såg ett hot i socialismen. När finska vinterkriget brutit ut i januari 1918 tillhörde han dem som hörsamade marskalk Mannerheims vädjan om hjälp. Från svensk sida deltog i kriget 94 officerare, 24 underofficerare, 440 underbefäl varav flera så kallade studentfurirer och ungefär 700 andra frivilliga. Flera av de officerare som deltog skulle senare inta höga befattningar i det svenska försvaret. Eric von Rosen valde att i stället för att delta i kriget skänka ett flygplan. Från en flygplansfabrik i Landkrona köpte han ett tvåsitsigt flygplan, som transporterades på järnväg till Umeå. Från Umeå var det 12 mil till Vasa och därifrån var det inte långt till Mannerheims högkvarter. Som pilot anlitade Eric von Rosen löjtnanten Nils Kindberg. För att planet skulle igenkännas försåg Eric von Rosen det med sin lyckosymbol hakkorset som målades i de finska färgerna vitt och blått. Den 6 mars gick färden över till Finland och Eric von Rosen följde själv med för att överlämna planet till marskalk Mannerheim, som utfärdade en dagorder som döpte planet till Aeroplan nummer 1 greve von Rosen. I varje fall fram till andra världskrigets slut behöll Finland hakkorset som nationalitetsbeteckning på militärplan och den 6 mars 1918 firas som det finska flygvapnets födelse.

Under första världskriget var Hermann Göring framgångsrik stridsflygare. Efter kriget fick Göring anställning som försäljare av holländaren Anthony Fokkers D VII, som var ett av krigets bästa jaktplan. Görings skulle demonstrera planet och om möjligt ta upp order samt låta intresserade göra kortare flygturer. För sitt arbete som försäljare i Danmark fick Göring demonstrationsplanet. Göring blev inte omtyckt i Danmark och ombads att lämna landet. Han flög då sitt plan till Malmslätt där det skadades vid landningen. Göring hade inte råd att reparera planet utan skänkte planet till det flygkompani som fanns på Malmslätt och fortsatte med tåg till Stockholm. Där fick han anställning vid Svenska Lufttrafikbolaget. Bolaget ansåg att flyget behövde populariseras och det gjorde bolaget genom konstflygningar på Gärdet och genom kortare flygturer med intresserade.

En snöig februaridag 1920 befann sig Eric von Rosen i Stockholm, men ville hem till Rockelsta. Vädret var emellertid så dåligt att SJ tvingats ställa in trafiken. Eric von Rosen trodde på flygets möjligheter och begav sig till Gärdet för att be någon av piloterna vid Svenska Lufttrafikbolaget att flyga honom hem. De svenska piloterna ansåg att han var galen och var inte villiga att flyga. Men den tyske piloten Hermann Göring erbjöd sig att flyga honom hem. I snöyran följde de stambanan till Sparreholm och därefter kunde Eric von Rosen orientera sig fram till Rockelsta där de landade på Båvens is utanför slottet. Det hade då blivit så sent att Göring inbjöds att övernatta på slottet. Det har påståtts att första gången Göring såg ett hakkors var på eldhundarna i den öppna spisen på Rockelsta. Men Hitler utformade nazisternas symbol redan 1919 så han kan inte ha påverkats av Göring. Det var dock första gången som Göring såg sin blivande hustru Karin. Hon var syster till Eric von Rosens fru Mary och gift med fortifikationsofficeren Nils von Kantzow. Dagen därpå var det fint väder och Göring tog då med sig Eric von Rosens 11-årige son på en flygtur. Han skulle så småningom bli den legendariske flygaren Carl Gustaf von Rosen.

Karin von Kantzow och Göring fortsatte att träffas när de återvänt till Stockholm. Sommaren 1920 lämnade Karin sin man och son och ägnade resten av året åt ett slags turistliv i Tyskland tillsammans med Göring. Till julen 1920 återkom Karin till Sverige och i början av 1921 kom också Göring. De flyttade ihop i en liten lägenhet på Östermalm. Men snart därefter flyttade de båda till Tyskland. Göring hade hyrt en stuga några mil från München och där bodde Karin. Göring läste statskunskap i München. För sitt uppehälle fick Karin pengar från sin man och sina föräldrar. År 1922 gick hennes man med på skilsmässa. Karin fick ett rejält underhåll och även kontanter. Genom penningtillskotten kunde paret köpa en nybyggd villa i en förort till München. På senhösten 1922 hörde Göring för första gången Hitler tala vid ett möte. Han tilltalades av Hitlers budskap och tog kontakt med honom. Hitler behövde just en person som Göring. Själv var han en simpel korpral och nu erbjöd krigshjälten och tidigare chefen för Richthofeneskadern honom sina tjänster. Hitler och hans närmaste män fick nu möjlighet att hemma hos Karin och Göring föra sina politiska diskussioner och dra upp riktlinjerna för verksamheten. Den 3 februari 1923 gifte sig Karin och Göring i Münchens rådhus. Närvarande var bland annat Karins syster Fanny Willamowitz-Möllendorf som varit gift med en tysk officer som stupat under första världskriget.

Kanske var det hemma hos paret Göring som den så kallade ölkällarkuppen i München planerades. Utvecklingen blev dock inte den planerade. Dagen efter kuppen, som ägde rum 8 november1923 marscherade nationalsocialisterna med Hitler, Ludendorf och Göring i täten mot Krigsministeriet, där Ernst Röhm redan fanns med en styrka, men som omringats av reguljära soldater. Polisen besköt de marscherande nationalsocialisterna. Göring träffades av en rikoschetterande kula i ljumsken och blev liggande. Han omhändertogs av två judinnor som tog honom till en våning i närheten. På Görings uppmaning tillkallades en läkare med nazistsympatier och till dennes klinik fördes Göring. På morgonen den 10 november fick Karin av en SA-man reda på vad som hänt och att häktningsorder var utfärdad för en rad nazistledare. Hon begav sig omgående till kliniken. Hon var överens med sin man om att nu fanns bara en utväg – landsflykt. Tillsammans med en morfinrusig Göring, en läkare och Görings adjutant ställdes färden mot Österrike. Där vistades paret Göring i Innsbruck som var en tillflyktsort för åtskilliga Hitleranhängare. Hermann Görings sår blev infekterat och han var tidvis mycket dålig. Under den här perioden fick han åtskilliga morfinsprutor mot sina smärtor. Paret Göring hade i varje fall tidvis stora penningbekymmer. I mitten av april besökte Karin Göring Hitler på Landsbergs fästning tydligen i avsikt att få ekonomiskt stöd. Några pengar fick hon inte däremot Führens porträtt med dedikation. Från Stockholm sände hennes mor då och då pengar. På fästningen Landsberg författade Hitler Mein Kampf. Han släpptes från fästningen efter ett par år efter att ha lovat att hålla sin politiska verksamhet inom lagens råmärken.

I slutet av april 1924 blev paret Göring utvisade från Österrike och åkte då till Italien. Göring var då bättre, men han som varit senig och spänstig visade redan nu tecken på sin kommande volym. Före jul 1924 följde Göring sin fru till den tyska gränsen och hon återvände då till München. Parets villa såldes och möblerna packades för transport till Stockholm. Göring kunde fortfarande inte återvända till Tyskland, därför träffades makarna Göring i Salzburg i mars 1925 och tillsammans åkte de till Wien. Där hade de en trevlig kväll med den svenske ministern Patrik Reutersvärd och dennes maka. Sedan reste de vidare till Sverige dit de anlände den 20 mars 1925. De flyttade in i en liten lägenhet på Odengatan 23.
Den spänstige flygarhjälten som Karins släkt tidigare träffat, var nu fet, slapp och hängig och hade uppenbara problem att styra sitt temperament. Det stod snart klart för omgivningen att Göring var narkoman. Göring som var född 1893 var nu 32 år och Karin Göring 37. Trots sitt dåliga tillstånd lyckades Göring få anställning som pilot, men detta varade inte länge. Parets ekonomi var urusel och möbler och värdeföremål lämnades till pantbanken. Det hölls till och med auktion i den Göringska lägenheten. I början av augusti togs Göring in på Aspuddens sjukhus som narkoman. I början av september bröt han där upp ett medicinskåp och gav sig själv två sprutor. Han hotade också personalen med en käpp som visade sig innehålla en stilett. Polis och ambulansmän tillkallades och övermannade Göring som först fördes till Katarina sjukhus och därefter överfördes han till Långbro mentalsjukhus den 9 september. Den 7 oktober var han ute igen men den 22 maj 1926 måste han åter tas in på Långbro, där han vårdades till den 5 juni. Av journalerna från Långbro framgår att Göring kände sig jagad av judar.

År 1927 fick de tyskar som levde i politisk exil amnesti och i början av året återvände Göring till Tyskland. Karin som hade hjärtbesvär kunde inte följa med. Hon åkte till Tyskland först i mitten av maj. I Tyskland gjorde Göring snabb politisk karriär och redan i maj 1928 blev han riksdagsman. Göring fick nu arvode som riksdagsman. Enligt Karins brev till sin mor fick Göring 1300 mark i månaden som riksdagsman. Han påstods vidare få feta erbjudanden från olika flygbolag. Sedan tidigare var han agent för den svenska Thörnbladsfallskärmen. Det stora flygbolaget Lufthansa leddes av Erhard Milch som liksom Göring varit flygofficer. Med Milch träffade Göring en uppgörelse om att i riksdagen arbeta för Lufthansa. Härigenom hamnade han på Lufthansas avlöningslista. På sensommaren 1928 besökte paret Göring Sverige på Lufthansas bekostnad. Paret Göring levde sannolikt gott men situationen förändrades. Före jul 1929 anförtror Karin sin mor att det är knogigt med ekonomin. Det är nu Tyskland drabbas hårt av depressionen. Detta kan vara en förklaring, men de ekonomiska bekymren kan också bero på ett kostsamt sätt att leva. Till Görings umgänge hörde bland annat prinsen Viktor zu Wied som senare skulle bli tysk minister i Stockholm. Denne sammanförde enligt Karin paret Göring med många ”rar” familjer. I ett brev 1930 skriver Karin:

”Igår åto vi lunch med Tysklands rikaste man Henckel- Donnersbank [ – – – ]. Vi lärde känna honom genom (prins) August Wilhelm [ – – – ]. På kvällen voro vi bjudna till greve Solms, bror till prinsessan Wied, och hans fru född prinsessan von Ahnholt. Till lunch idag hade vi dem och ikväll skall vi till Vera von Bahr med svenska legationen och italienare. I morgon till lunch hos greve Königsmark och på middag till (prins) August Wilhelm att träffa fullt med nya intressanta människor. Det är som om nationalsocialismen blivit en modesak [ – – – ]. För några dagar sedan var baron Koskull här på middag, han är vid svenska legationen här, tillsammans med v. Bahrs, August Wilhelm [ – – – ]. Senare på kvällen Solms med prinsessan och hertigen av Koburg med dotter: [ – – – ].”

I valrörelsen 1930 höll Göring ett högt tempo. Han hade ett starkt dragplåster i prins August Wilhelm. I brev hem rapporterade Karin: ”De börja i Ostpreussen och fortsätta till Köln, varje kväll på ett nytt ställe. De tala båda två och alla församlingarna äro redan sen dagar utsålda. Den minsta salen rymmer 4 000 människor, den största 25 000! [ – – – ] August Wilhelm är helt och hållet Hitlerman.”

Samtidigt som Göring var engagerad i valrörlesen blev Karins hälsa allt sämre. Söndagen den 14 september gick det tyska folket till val. Valresultaten kunde Karin följa i radio på ett sanatorium i de bayerska alperna. Nationalsocialisterna fick 107 platser i riksdagen och blev efter socialdemokraterna näst största parti. Efter valet hade makarna Göring planerat att åka till Sverige, men på grund av Karin hälsotillstånd fick resan ställas in. Men under hösten 1930 fick hon lämna sjukhussängen. På juldagen 1930 hade paret Göring besök av bland annat Goebbels. På trettondagsafton 1931 var det stor tillställning hos Görings. Bland gästerna fanns mångmiljonären Fritz Thyssen, industrimannen Krupp, riksbankschefen senare Hitlers riksekonomiminister Hjalmar Schacht och Adolf Hitler som nu kunde frotera sig med storfinansen. I januari 1931 blev paret Göring bjudna till exkejsaren Wilhelm II som levde i exil i Doorn i Nederländerna. Karins hälsa var då så dålig att kejsarinnan gav henne tre tusenlappar för vistelse på kurorten Altheide i Schlesien. Paret Görings umgänge säger en del om vilka som lockades av nazismen i Tyskland.

Efter vistelsen på kurorten sommaren 1931 kände sig Karin bättre. Tillsammans med sin man gjorde hon en 14-dagarstur i en ny Mercedes cabriolet med röd skinnklädsel som Göring fått av Hitler. I augusti föreslog Karin sin syster Fanny Willamowitz-Möllendorf, som deltog i bilåkandet, att hon skulle komma och hålla henne sällskap. Fanny Willamowitz-Möllendorf brukade medverka i olika tidningar och tidskrifter och Karin kunde locka med en rad intressanta intervjuobjekt bland annat Sigrid Wagner, storhertiginnan av Hessen och Fritz Thyssen.

Den 24 september 1931 avled Karins mor. Karin ville genast åka hem. Paret Göring kom till Stockholm i mercedesbilen två dagar efter jordfästningen och tog in på Grand Hotel. På natten blev Karin dålig och läkare tillkallades. Efter ett par dagar inträdde en förbättring. Men den 8–9 oktober inträdde en försämring. Göring kallades till Berlin och övertalades av sin hustru att fara dit. Hitler skulle sammanträffa med Hindenburg och behövde Görings stöd. Karin flyttades från Grand Hotel till Falkengrenska sjukhuset på Rådmansgatan, där hon avled 17 oktober 1931. Jordfästningen ägde rum i Lovö kyrka på hennes 43-årsdag den 21 oktober. Dagens Nyheters rubrik dagen efter var: Görings maka jordfäst, krans från exkejsaren”. Från Berlin hörde hela bekantskapskretsen med Hitler i spetsen av sig med kransar, blommor och kondoleanstelegram.

Görings framgångar i Tyskland förändrade sannolikt synen på honom bland Karins släktingar. När Hitler kom till makten 1933 blev Göring minister utan portfölj samt rikskommisarie för det civila flygväsendet. Under de närmaste åren skulle han bli Hitlers närmaste man. Han blev bland annat regeringschef i den preussiska delstatsregeringen och chef för flygvapnet. Göring skapade Geheime Staatspolizei (Gestapo) och tillsammans med Himmler och Heydrich de första koncentrationslägren. Han medverkade också i ”de långa knivarnas natt” 1934.

I oktober 1933 hade Göring hälsat på släkten i Sverige. Han besökte då också Lovö kyrkogård och placerade på Karins grav ett stort hakkors, bundet av gröna blad. Den 8 november upptäcktes att hakkorset tagits bort, kransar ställts undan och en bukett blommor trampats ned. På Karins gravsten hade placerats en skrivelse med följande text: ”Vi några svenskar, känna oss förolämpade på grund av tysken Görings gravskändning. Vile hans f.d.hustru i frid, men förskone oss från tysk propaganda på hennes gravvård.” Det inträffade utnyttjades enligt Holger Carlsson, som 1942 utkom med boken ”Nazismen i Sverige — ett varningsord”, för angrepp på arbetarrörelsen. Men snart utpekades en känd nazist, Ola Vinberg, som provokatör. Denna uppfattning stöddes av en skriftexpert, men affären rann tydligen ut i sanden.

Att det fanns ett antal ledande män som levde utan värdinna noterades i Svensk Damtidning 23/1933:

Varken Hindenburg, Hitler eller Göring ha det kvinnliga stöd, som de skulle behöva. ( – – – ). Hans (Hindenburgs) närmaste män inom riket äro att beklaga, att de äro ensamma. Med samma våldsamma raseri som han slår ned sina motståndare, älskade Göring sin avlidna svenska maka, vilken förde honom över gränsen, då han fått Ischiasnerven sönderslliten av kulspruteeld på Mûnchens gator. Även Hitler skulle nog behöva en liten slingerväxt. ( – – – ) Mussolinis maka får sålunda aldrig officiera i svartskjorta. Hon lever ärad och älskad i Romagna, där Il Duce understundom inspekterar henne.

Bröderna von Rosen och deras fruar, svägerskor och barn tillhörde de kretsar som det skrevs om i veckopressen. I Svensk Damtidning 26/1933 finns ett reportage:

Bröllop på Rockelsta
Ett ståtligt bröllop ägde rum häromdagen i Södermanland. Forskningsresanden Eric von Rosen gifte nämligen bort sin dotter Birgitta med Albert Nestler från Lahr Baden. Ännu större intresse för den stora allmänheten var dock att Tysklands starke man, Hermann Göring, infann sig till bröllopet i flygmaskin, medföljande en stor blomsteruppsats från Hitler. Den högtidliga akten kom att stå i hakkorsets tecken.
Vigseln ägde rum i Helgesta stämningsfulla gamla kyrka, som var dekorerad med en rikedom av brinnande vaxljus. Några blomsterarrangemang förekom däremot inte. Domkyrkosysslomannen pastor Berggren förrättade vigselakten och sjöng brudmässan efter en gammal numera sällan brukad ritual. ( – – -)
Bland gästerna märktes som nämnts ministerpresident Göring. Dagen till ära klädd i nazistisk flyguniform med sabel och bland annat de vackra ordnar vilka nyligen förärades honom av Mussolini under flygfärden till Rom. I bröllopspresent skänkte han de nygifta en flott Mercedes-bil.
Brudens föräldrar, greven i adelsuniform och grevinnan i guldlamé med grön sammetscape sutto i kyrkan visavi brudgummens föräldrar industrimagnaten Albert Nestler med maka, den senare i svart georgette med underbara pärlor i öron och runt halsen.
Som utgångsmarsch spelades Horst Wesselsången för första gången i en svensk kyrka.

Horst Wessel blev tysk hjälte efter en våldsam död 1930. Han var författare till ”Die fahne hoch” som blev en nazaistisk kampsång och kallades Horst Wesselsången. Vid middagen på Rockelsta utbringade Eric von Rosen en skål för det nationalsocialistiska Tyskland. På en bild från bröllopet står Eric von Rosens svägerska Fanny Willamowitz- Möllendorf bredvid Göring. Hösten 1932 hade hon skrivit en artikel i Svensk Damtidning med rubriken ”Hitler och hemmet”. Hitler, som hon träffat många gånger bröms för sina goda egenskaper. Hitlerrörelsen uppfattade hon som en intensifierad hembygdsrörelse av oanade mått i vilken kvinnan hade sin givna plats. Hon uppgav att Hitler såg äktenskapet som en ”kraftcentral”, där framtidens släkte fostras och stärkes till välsignelse för arten och rasen. År 1933 gav hon ut boken ”Resan till det okända landet: Tyskland 1933. Hon gav också ut en minnesbok över sin syster Karin som såldes i mer än en halv miljon exemplar. Om Svensk Damtidning kan nämnas att tidningen i nummer 30/1933 noterade att Mussolini fyllde 50 år. Rubriken var: ”MUSSOLINI; Italiens folkhjälte, fyller 50 år den 29 juli”.

Den ovan nämnda gravskändningen nådde Görings öron. Den 19 juni 1933 grävdes Karins kista upp och hennes stoft överfördes till en tennkista som Göring inköpt från Svenskt Tenn. Utanför kyrkan hölls en liten ceremoni. Närvarande var bland annat Eric von Rosen, folk från tyska legationen och prinsen och prinsessan av Wied. Kistan kördes till Stockholm och därifrån vidare med tåg till Trelleborg och ångfärjan Drottning Wiktoria till Sazznitz. När färjan löpte in i Sazznitz vid fyratiden på morgonen var färjeläget smyckat med svenska och tyska fanor och kajen full med folk. Det hördes förstämda trummor, en hedersvakt och en hundramannatrupp från tyska flygorganisatinen saluterade.

Vid niotiden samma morgon anlände tåget till Eberswald några mil nordost om Berlin och närmaste tågstation till Görings egendom Karinhill. Här paraderade över 500 militärer, en orkester spelade Bethovens sorgemarsch, på husväggarna var girlander och hakkorsflaggor med sorgeflor. Även den fortsatta färden var som en drottnings sista färd. Omgiven av mc-poliser och en sammanhängande häck av Hitlerhälsande människor fördes kistan med bil vidare. Den sista sträckan fördes kistan på en katafalkvagn dragen av sex hästar med eskort av ridande polis. Bland de hundra gästerna fanns Hitler, Rudolf Hess och propagandaminister Goebbels. På en liten kulle i närheten av en sjö hade Göring låtit uppföra ett mausoleum där kistan palcerades. Prästen som ledde ceremonin yttrade bland annat: ”Tysklands heliga jord omger dig nu och i evig tid ( – – -).” Så blev det inte.

Byggnaderna på Karinhill lät Göring spränga i januari 1945 när ryska trupper närmade sig, men han lät mausoleumet stå kvar. Det har påståtts att de ryska trupperna tog hand om den praktfulla tennkistan. En novemberdag 1950 uppsöktes kyrkoherden vid svenska församlingen i Berlin av en tysk dam som berättade att Karin Görings kvarlevor tagits tillvara av en skogvaktare och han undrade nu hur han skulle förfara. I en säck forslades kvarlevorna till Berlin där de kremerades. Karin Görings urna sattes i oktober 1951 ned i sin ursprungliga grav vid Lovö kyrka. Men historien slutade inte där. Enligt en artikel i Svenska Dagbladet 2012-12-21 hittades 1991 en kista med kvarlevor som fördes till rättsmedicinalverket för identifiering. Med hjälp av bland annat DNA-teknik och vävnads prov som tagits från Karin Görings son anser man sig nu med stor sannolikhet ha fastställt att det var kvarlevor av Karin Göring som fanns i den funna kistan. Hon ha nu begravts på hemlig plats. Vems aska som fanns i den urna som gravsattes 1951 går inte att avgöra.

Eric och Mary von Rosen var inbjudna när Göring gifte om sig med skådespelerskan Emmy Sonnemann. Mary von Rosen fördes då till bordet av Hitler.

När Hitler kommit till makten 1933 var det många som kände sig kallade att bli en svensk Fürher. Eric von Rosen tillhörde dem som försöke ena de svenska nazisterna. År 1933 kontaktade han medarbetare till Sven Olof Lindholm och sammanförde Lindholm med översten Martin Ekström som senare blev ledare för Nationalsocialistiska blocke (NSB). Lindholm var emellertid inte intresserad av samarbete med de mera överklassbetonade nazisterna, som Eric von Rosen företrädde. Lindholms parti kallades Sveriges nationalsocialistiska arbetarparti (SNAP) höll fast vid de ursprungliga nazistiska ideerna och betonade bland annat det socialistiska inslaget vilket Hitler övergav så snart han kommit till makten. I september 1938 skrev Lindholm till sin nära medarbetare Sven Hedengren:

Vi kommer ingenstans! ( – – -) Men Tyskland ligger oss i fatet så förbannat, så det går inte. Folk är galna, och det som sker i dessa dagar kommer man aldrig att glömma. Hitler – Nazismen – Krig, mord elände! Att bryta detta vansinne betecknar jag nu som omöjligt. Det enda tänkbara om ideerna skall räddas blir att slopa både namn och symbol, för att inte tala om stövlar, koppel och Hitlerhälsning.

I oktober 1938 tillkännagav Lindholm att partinamnet skulle ändras till Svensk Socialistisk Samling (SSS). Hakkorset ersattes av Wasakärven och den så kallade Hitlerhälsningen togs bort. Namnbytet innebar ingen politisk kursändring, men en betoning av det svenska och det socialistiska inslaget. Ofta framställs Lindholmnazisterna som de allra värsta. Men dessa fanns sannolikt i Nationalsocialistiska Blocket (NSB), Sveriges Nationella Förbund (SNF och Nysvenska rörelsen (NSR).

NSB bildades 1934. En av grundarna var Eric von Rosen. Ledare blev översten Martin Ekström. Han hade börjat sin bana som volontär vid Upplands Artilleri. År 1911 tillsattes en svensk militärkommission för att organisera en poliskår i Persien där förhållandena var kaotiska och England hotade att sätta in trupper. Ledare för kommissionen blev Harald Hjalmarsson, far till högerledaren Jarl Hjalmarsson. I styrkan ingick bland annat Carl af Petersen och under honom tjänstgjorde i varje fall till en början Martin Ekström. När första världskriget brutit ut kallades den svenska styrkan hem. Ekström hade dock till december hösten 1915 anställning vid persiska gendarmeriet och deltog i en mängd strider mot rövarbanden och befordrades till kapten. Hösten 1915 gick han i tysk-turkisk tjänst. Till 1917 hade han hunnit bli både tysk och turkisk löjtnant. När finska inbördeskriget bröt ut 1918 anmälde sig Ekström liksom Hjalmarsson och af Petersen som frivilliga på den vita sidan. Ekström blev finsk löjtnant och avancerade snabbt till kapten. Den 28 februari 1918 utnämnde marskalk Mannerheim personligen Ekström till major. Från Finland begav sig Ekström till Estland där han deltog i det så kallade frihetskriget. Han var vidare i Litauen för att organisera ett gendarmeri. Senare blev han chef för Vasa skyddskår i Finland som han lämnade1934. Då han blev partiledare för NSB.
Eric von Rosen fortsatte att försöka få andra rörelser att ansluta sig till NSB. Den 3 mars 1935 skrev han till Martin Ekström:

Broder Martin. Jag har härmed glädjen rapportera för min ledare, att samarbetet mellan NSB oxch SNSP denna afton blivit säkerställt enligt de riktlinjer, som avsågos vid sammanträdet i förrgår. Vi hoppas och tror, att det förbund som denna kväll slagits, kommer att bliva till gagn för vårt land. Hell Sverige!

I samma brev medsändes fyra hälsningar varav en var från Birger Furugård, ledare för SNSP (Sveriges Nationalsocialistiska Parti). Eric von Rosen lyckades dock inte skapa något varaktigt samarbete med SNSP. NSB förde en tynande tillvaro och när Martin Ekström blev chef för en av de stridsgrupper med svenska frivilliga som deltog i finska vinterkriget ebbade partiets verksamhet ut. NSB var extremt antisemitiskt: I ett tryck från 1935 skrev man:

Juden är mänsklighetens fiende ( – – -). Vi fordra judarnas avlägsnande ur svensk bankrörelse, från all politik, från all kontroll över press och radio, från inblandning i kulturella ting. ( – – – ) Vi fordra indragning av de judiska varuhusen, skärpta ockerlagar och förbud för judar att gifta sig med svenskar.
Vid sidan av de nazistiska partierna fanns ytterligare sammanslutningar där nazistsympatisörer kunde samlas. Dessa var Samfundet Manhem, Riksföreningen Sverige- Tyskland och Försvarsfrämjandet.
Samfundet Manhem bildades 1934. Initiativtagare var Carl Ernfrid Carlberg. Samfundet bildades på årsdagen av Olof Rudbecks födelse. Enligt stiftelseurkunden, som var undertecknad av 184 personer, var samfundet opolitiskt. När det gällde folkstamvården ansåg dock stiftarna att man måste säga ifrån. Från verksamhetsåret 1935/1936 kan nämnas att professor Gösta Häggqvist höll tre föreläsningar om ärftlighetslära, Per Engdal, som då tillhörde SNF, höll nio föreläsningar bland annat om den nationalsocialistiska staten och Hitlers fredsappell. Eric von Rosen berättade om partidagarna i Nûrnberg 1935, om en älgjakt i norra Tyskland i sällskap med Göring och marskalk Mannerheim. Med Mannerheim kunde von Rosen då återuppleva minnen från Finland våren 1918. Eric von Rosen gav också intryck av män i Hitlers närhet som von Ribbentrop, general von Blomberg, riksministrarna Kerrl och Hess, propagandaminister Goebbels och finansminister Schacht. Han berättade också om en middag hos Hiltler. Under ett samtal med rikskanslern vid detta tillfälle framlyste tydligt den oerhört mäktiga kärlek till det tyska folket, som von Rosen ansåg vara den innersta drivkraften till Hitlers hela gärning. Det var vid partidagarna 1935 som Hitler inkallade riksdagen och stiftade de så kallade Nürnbergdagarna, som innebar att judarna förlorade sina mänskliga rättigheter. Eric von Rosens bror Clarence talade 1936 om ”Intryck från partidagen i Nürnberg 1936.”
År 1936 stod Tyskland som värdland både för vinterolympiaden i Garmisch Partenkirchen 6 – 16 februari och för sommarolympiaden i Berlin 1 -16 augusti. Liksom inför olympiaden i Peking 2008 förekom inför olympiaden i Berlin 1936 i flera länder proteströrelser. Orsaken var främst förföljelsen av judar. En i idrottssammanhang välkänd person var Torsten Tegnér. Han var Idrottsbladets chefredaktör 1915 – 1967 och tillhörde Riksidrottsförbundets högsta ledning (överstyrelsen) 1926 – 1941. Efter att ha besökt Litauen 1935 skrev han i Idrottsbladet:
För att få ett begrepp om ting och förhållanden är det inte alltid nödvändigt med ”djupgående studier” I en blink kan ofta sammanhanget, tonen och arten blixtra fram väl så tydligt. Som nu ”de judiska affärsmännen i östra Mellaneuropa” – ja i Tyskland. Varför äro de så bitterligen hatade?
Jag förstod det efter en halvtimma: Denna halvtimma åtgick för att växla mina fattiga tjugofem ”lat” till ”lit”. Nationalbanken hänvisade oss till privatbankerna, och så kommo vi då en trappa upp i något slags Diskontogesellschaft eller vad den prunkande banken nu kallades. Här måste man studsa inför den obrutna raden av mopsigt stirrande unga snabeljudar, sittande vid de normalt kontorsutstyrda borden. Förargas vid den nonchalans, varmed femte diskens två judeslynglar kastade omkring våra vördsamma ansökningshandlingar, frapperas av den omständighet, varmed dessa mammonspräster invecklade den egentligen så enkla proceduren, och den servilitet, varmed de åkallade den robust spacklade ”Madame Rosenberg” – tydligen en templets översteprästinna – att lägga sin feta hand vid aktstycket. Notera den vilda ömhet, varmed de virvlade fram siffror på den billiga räknemaskinen – deras motsvarighet till radband och bönekvarn – och den suffisans, varmed madammen per skrivmaskin förfärdigade texten till en urkund: detta skall väl motsvara latinet i mässan; dock underläto ”vi bönder” att låta oss imponeras, både de litauiska fältens filosof och Svenska Gångförbundets utsände.
Äntligen kom då den tidpunkt, då horden av judar icke längre kunde älta de älskade papiren, komplicera krumelurerna och potentiera profiten. Med en kombination av saknad och förakt sågo de oss försvinna med ett visserligen blygsamt antal ”lit”-sedlar och småmynt i nypan.

År 1942 utkom Torsten Tegnér med boken Kamrater jag mött på idrottsbanan. Boken innehåller artiklar som han skrivit tidigare bland annat ovanstående. Hitler stod när boken kom ut på toppen av makt och i Litauen avrättades då omkring 165 000 judar eller 75 procent av den judiska befolkningen. År 1968 utkom Tegnér med boken Fram till frihet. Tegnér framställde sig då som antinazist.
Inför olympiaden i Berlin startade hösten 1935 Samfundet Manhem en nationalinsamling för att stödja Sveriges deltagande i olympiaden och skänkte själva 5000 kronor. Samfundet Manhem hade flera medlemmar med anknytning till idrottsrörelsen. En av dessa var Clarence von Rosen, bror till Eric von Rosen. Clarence von Rosen var en av förgrundsgestalterna inom svensk idrott. Han var Sveriges representant i Internationella Olympiska Kommittén 1913 – 1933 och i Sveriges Olympiska Kommitté 1939 – 1947. Han var intresserad av de flesta idrotter och var med och grundade Svenska Fotbollsförbundet 1906 och skänkte den vandringspokal som ända fram till år 2000 gick till det lag som blev svenska mästare. Då blev hans nazistsympatier mer allmänt kända bland annat genom boken ”Svensk överklass och högerextremism under 1900-talet” och nazistpokalen ställdes undan. Vid invigningen av sommarolympiaden 1936 var Sven Hedin en av talarna.
I samband med olympiaden 1936 besökte arvprinsen Gustaf Adolf och prinsessan Sibylla Göring på Karinhill. Gustaf Adolf var ordförande i Sveriges Olympiska kommitté.

För Samfundet Manhem var både fysisk och moralisk fostran viktig. Gunnar Hahn som ofta förekom i radioprogram om folkmusik från 1930-talet till 1950-talet skrev i Samfundets Manhems årsbok 1935/1936 om musik. Han oroade sig för jassens utbredning:
De sydliga folkens danser och musiken därtill äro uttryck för erotik – i de nordiska folken danser däremot finns inget spår av erotik utan endast sund livsglädje.
C E Carlberg tog initiativ till uppvaktning av Hitler på dennes 50-årsdag 19 april 1939. Där fanns representanter för Samfundet Manhem och Riksföreningen Sverige-Tyskland. Dessutom var Sveriges överbefälhavare, chefen för Försvarsstaben och Chefen för marinen inbjudna. På förslag av Carlberg fick Hitler en Karl XII- statyett. Jämte statyetten överlämnades en hyllningsadress med texten:
Till ledaren Adolf Hitler de 20 april 1939. Svenska män och kvinnor, som i den tyske ledaren folkkanslern Adolf Hitler se Europas räddare, vilja ge uttryck åt sin djupt kända hedersbevisning och tacksamhet. Vi förbinda med denna hälsning en erinran om vår store konung Karl XII, som i sin hårda historiska kamp var besjälad av samma anda vilken vi svenskar också förnimma i Eder världshistoriska insats för Stortysklands grundande och Europas vidmakthållande.
Amiral Fabian Tamm har skildrat hur uppvaktningen gick till:
( – – -) Han (Hitler) gick fram till de olika delegationerna och togo de i främsta ledet i hand vilka föreställdes av resp. ministrar, Hitler sade ganska klanglöst till var och en ”Freue mich sehr Ihre bekanntshaft zu machen. Vår vän Clarence tyckte synbarligen icke att det korta utbytet av tankar var tillräckligt utan steg hastigt fram tryckte Hitlers hand mellan sina båda, såg honom i ögonen och uttalade orden: Mein Führer”
Sympatierna i spanska inbördeskriget följde i stort sett en höger-vänsterskala. Den 18 juli 1938 anordnades ett stort Spanienmöte på Östermalmstorg till stöd för republikanerna. Omkring 250 organisationer och 10 000 människor deltog. Huvudtalare var Georg Branting. Två dagar senare publicerade Svenska Dagbladet en artikel av Eric von Rosen. I sin artikel klagade von Rosen över att en stor del av svenskarna blivit vilseledda, när det gällde inbördeskriget i Spanien. Franco hade långt före krigets utbrott förstått att Spanien var på väg mot ett ”rött helvete”. Han ansåg vidare att det var angeläget att Sverige snarast möjligt ordnade sina förbindelser med Spanien på ett för svensk värdighet och svensk handel tillfredställande sätt. Från näringslivets sida restes vid den här tiden krav på handelsrepresentation hos Franco.
Riksidrottsförbundet ledning hotade vid den här tiden med uteslutning av de idrottsföreningar som medverkade i insamlingen av pengar till ett fältsjukhus på regeringssidan. I denna ledning ingick bland annat arvprinsen Gustaf Adolf, som ordförande från år 1933, civilingenjör Bo Ekelund, kapten Bo Lindman och Torsten Tegnér.
Riksföreningen Sverige-Tyskland (RST) bildades 1938 och gav ut en tidning med samma namn som rörelsen. Första numret utkom i april 1938 och innehöll ett upprop som var undertecknat av 415 personer. Bland dessa fanns ett stort antal välkända och organiserade nazister. Men där fanns också högermän och personer som kunde kallas kändisar till exempel tonsättaren Kurt Atterberg, Sven Hedin, Werner von Heidenstam, skulptören Carl Milles och hovsångerskan Marianne Mörner. Eric von Rosen, Clarence von Rosen och deras bror Reinhold von Rosen var medlemmar föreningen liksom Torsten Tegnér. I tidningen Sverige-Tyskland hyllades Hitler som den store ledaren. Tidningens linje var att:
(- – – ) om Sverige skall lyckas erhålla den ställning som tillkommer det måste detta ske i samförstånd med den makt som nu håller på att organisera kontinenten (citat från 1941)
Detta var ungefär samma linje som kom till uttryck hos Sveriges Nationella Förbund (SNF). De antog ungefär vid samma tidpunkt ett upprop om ”Sund raspolitik och Storsvensk utrikespolitik.”
I tidningens andra nummer fanns ett reportage från ett ungdomsläger i Tyskland 4 – 11 juni 1937. Från svensk sida deltog 50 ungdomar från Skåne. De tyska deltagarna kom från Hitlerjugend. På en bild ses arvprinsen Gustaf Adolf, med prinsessan Sibylla vid sin sida, tala till deltagarna.
Som RST:s rasexpert framträdde lektor Harry Bergqvist. I en bok som kretsen kring Sverige-Tyskland gav ut 1941 skrev Bergqvist om nationalsocialistisk raspolitik. Han klarade då ut vad som menades med ”Volljuden”. Dessa var heljudar, halvjudar, kvartsjudar och den som var mosaisk trosbekännare. Vidare blev den volljuden som var gift med en volljuden. Bergqvist presenterades 1954 i nazisttidningen Vägen Framåt, organ för Nysvenska rörelsen. Där framhölls att han var en framstående pedagog och hade tjänstgjort som lärare för prinsarna på slottet. ”Särskilt med prins Lennart kom han då att stå i en intim förbindelse och skapade sig i detta sammanhang ett förhållande som visat sig bestående.” Prins Lennart Bernadotte, som var son till prins Wilhelm, som i många år brukade Stenhammar, återfinns i Per Engdahls efterlämnade matriklar. Harry Bergqvist var god vän med Carl Göran Edqvists föräldrar och även Carl Göran Edqvist uppehöll kontakt med Bergqvist. Edqvist har omnämnts i inlägget med titeln ”Ondskan Hatet Mordet” och han var mycket Palmefientlig.
Försvarsfrämjandet bildades 1939 av generalmajoren Rickman von der Lancken, som liksom Eric von Rosen verkade han för att ena de nazistiska rörelserna i Sverige. Försvarsfrämjandet gav ut tidningen Folkförsvaret. Även Försvarsfrämjandet företrädde en nordisk enhetstanke under tysk överhöghet. I styrelsen ingick bland annat Bo Lindman, som var ordförande i Svenska friidrottsförbundet. År 1941 valdes Bo Ekelund in i styrelsen. Han var en av de stora idrottsledarna och ingick i Sveriges olympiska kommitté. Han lämnade dock styrelsen efter kort tid.
År 1939 utnämndes Hermann Göring till Kommendör av Svärdsorden. Orden överlämnades av Gustaf V och arvprinsen Gustaf Adolf i Berlin.
Bröderna Clarence och Eric von Rosen tillhörde aktieägarna i tidningen Dagsposten som startade 1941. Tidningen hade redan från starten ekonomiska problem. Generalmajoren Hjalmar Falk var engagerad i tidningen och försökte på olika sätt skaffa fram pengar. Ett brev till tidningens chefredaktör slutade med: ”Möjligen kan R von Rosen och prins GA förmås att ekonomiskt stödja DP. Båda äro ju klara tyskvänner.” Dagsposten tog under kriget emot tyskt stöd.
Liksom arvprinsen Gustaf Adolf var Eric von Rosen engagerad i scoutrörelsen och upplät mark för lägerverksamhet. Strax efter kriget var det scoutläger på Rockelsta. Deltagarna fick besöka slottet och kunde då se att Eric von Rosen hade kvar eldhundarna utformade som hakkors. Eric von Rosen avled 1948.

KRISTDEMOKRATERNA OCH VERKLIGHETEN

För nästan exakt 100 år sedan skrev Rickhard Sandler, en ung folkhögskolelärare, som senare skulle bli statsminister, chef för Statistiska Centralbyrån (SCB) och utrikesminister en liten bok med titeln Samhället sådant det är”. Han visade med torra siffror att bakom allt vackert tal om folk och nation fanns enorma orättvisor.
Från borgerligt håll har man aldrig gillat den typen av statistik. Under åren 1960 – 1990 genomfördes vart femte år folk- och bostadsräkning (FoB). Nu när det gått 20 år sedan senaste FoB genomfördes är det omöjligt att bedöma hur svenska folket egentligen bor. Vi vet inte hur många som är trångbodda, inneboende, bor i andra hand eller är hemlösa.
Sedan Maria Larsson 2007 lovat stopp för vräkning av barnfamiljer har mer än 3000 barn vräkts. Hittills i år har mer än 400 barn vräkts. I boken Vräkta (2010, författare Janne Flyghed och Anders Nilsson m. fl.) framhålls att det finns risk för att barn försvinner i statistiken. När det gäller umgängesbarn blir den förälder som vräks av socialtjänsten lätt omdefinierad som ensamstående utan barn.
Vräkning av barnfamiljer är inget nytt fenomen. I betänkandet Vräkning och hemlöshet drabbar också barn (SOU 2005: 88) presenterades också förslag till hur man skulle kunna komma tillrätta med problemet. Förslagen och den uppmärksamhet som de vräkta barnen fick ledde till att regeringen i februari 2007 framlade vad man kallade en ”Samlad strategi för arbetet mot hemlöshet”. Strategin var enbart fagert tal från folkhälsoministern Maria Larssons sida – ett uttryck för den falskhet som kännetecknar Kristdemokraterna.
Antalet vräkningar är inte konstant. När bostadsbyggandet var stort (miljonprogrammet) ökade antalet vräkningar. När det fanns gott om bostäder kunde även de med dålig ekonomi och problem få en bostad. Nu är situationen annorlunda. Det är nu mycket svårt att få fäste på bostadsmarknaden. Redan under 1990-talet skärpte hyresvärdarna kraven på dem som fick teckna hyreskontrakt. De accepterade i mindre utsträckning personer med tidigare hyresskulder eller störning och tog ofta kreditupplysning och ställde högre krav på fast inkomst. De allmännyttiga bostadsbolagen närmade sig i dessa avseenden privatvärdarna. Ökningen av antalet vräkningar som nu sker hänger sannolikt i hög grad ihop med försämringar i sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen.
Det saknas i stort sett helt uppgifter om vad som händer med dem som vräks. Vi vet inte hur de tusentals barn som vräkts de senaste åren bor nu. I boken Vräkt beskrivs ett familjeöde från början av 2000-talet. Den direkta orsaken till att Linda och hennes två barn sex och 14 år gamla vräktes från sin trerumslägenhet var en hyresskuld på 15 000 kronor. Linda hade haft ett vikariat som vårdare. När detta tog slut försämrades en redan dålig ekonomi. Det tog också tid innan A-kassan kom igång. I stället för att flytta till det vandrarhem som socialtjänsten erbjöd flyttade Linda till sin mormor som hyrde en tvårummare. Alla fyra bodde i samma rum och i lägenheten fanns inga spår efter att där bodde två barn. Vid en uppföljning två år senare var situationen den samma. Hur många är det som bor under liknande förhållanden? Det skulle vi veta om man på nytt började göra folk- och bostadsräkningar.
Samtidigt som antalet vräkningar av barn ökar så har Sverige en bostadsminister Stefan Attefall hittills inte förmått göra något för att öka bostadsbyggandet. Han påstår sig vända på alla stenar för att komma tillrätta med problemet. Men ett ökat bostadsbyggande är uppenbarligen för tungt.
Göran Hägglund anser sig företräda sunt förnuft och vanligt folk som lever i verkligheten. Men han verkar inte ha en aning om hur samhället i verkligheten är. Märker inte Göran Hägglund att de ekonomiska klyftorna ökar, att barnfattigdomen ökar, att barn vräks, att människor saknar bostad. Kristdemokraterna kännetecknas av en skenhelig falskhet. Förhoppningsvis försvinner de från riksdagen 2014

CENTERPRTIET – EN BEDRÖVLIG HISTORIA

Idag 2012-12-18 lägger Centerpartiets idéprogramgrupp fram sitt förslag till nytt partiprogram. Per Ankarsjö har lett idéprogramgruppen och fick idag utrymme på Svenska Dagbladets Brännpunkt. Enligt Ankarsjö har gruppen tagit fasta på de värderingar som genomsyrade partiets första program 1912. På den tiden var inte Bondförbundet (Centerpartiet) liberalt och kämpade inte för vare sig rösträtt eller demokrati och de oroade mycket över att det invandrade mindervärdiga element. Folkstamvård var därför en viktig fråga för partiet. Det finns därför anledning att erinra om Centerpartiets historia.
Centerpartiets historia börjar med ett upprop i tidningen Landsbygden 1910. Bönderna hade då i flera år förlorat i politisk betydelse. Lantmannapartiet i riksdagen hade uppgått i andrakammarhögern och lantmannarepresentationen hade minskat för varje val. Det fanns därför skäl för bönderna att organisera sig politiskt. En politisk bonderörelse kan också placeras in i ett internationellt sammanhang. I Europa och i all synnerhet i Tyskland började bönderna i slutet av 1800-talet sluta sig samman i intresseorganisationer. Inte sällan förekom i det sammanhanget konspirationstänkande på antisemitisk grund. Bönderna hotades av socialismen och kapitalismen som båda kunde ses som verk av judar.
År 1913 bildades Bondeförbundet, men partiet splittrades snart i två delar Bondeförbundet och Svenska Bondeförbundet. Året därpå bildades Skånska Bondförbundet.
Bondetåget 1914 blev en renässans för bönderna i politiska sammanhang. Den konservativa regeringen med amiralen Arvid Lindman i spetsen genomdrev 1911 att en pansarbåt skulle byggas. Den liberala regeringen som tillkommit efter valet 1911 och leddes av Karl Staff inställde emellertid det planerade bygget, vilket väckte enorma protester i konservativa och nationella kretsar. Striderna kring pansarbåten kulminerade med bondetåget 1914. Den 6 februari uppvaktades kungen av 30 000 bönder. Genom sitt tal till de församlade gick kungen offentligt emot sin regering, vilket stred mot de parlamentariska principer som Karl Staff företrädde varför han avgick.
På årsdagen av bondetåget bildades 1915 Jordbrukarna Riksförbund. En av initiativtagarna var Elof Eriksson, som också var pådrivande när det gällde att få Skånska bondeförbundet och Svenska bondeförbundet att ansluta sig till Jordbrukarnas Riksförbund, vilket också skedde. Eriksson valdes in i det nya förbundets centralstyrelse och under åren 1918 – 1921 var han förbundets organisationschef. Han skulle med tiden bli en av Sveriges allra värsta antisemiter. År 1921 gick Jordbrukarnas Riksförbund och Bondeförbundet ihop under namnet Bondeförbundet. Under partiets första årtionden fick partiet 11 – 14 procent av rösterna och var främst inriktat på att främja böndernas intresse, men inom bonderörelsen tilldrog sig också rasbiologin och rashygienen stort intresse. En som tidvis företrädde bonderörelsen var Nils Wohlin. Vid remissdebatten 1920 yttrade han:

”Ingenting har gjorts åt vår allra största fråga, ras- och befolkningsfrågan, utan tvärt om har vår svenska folkras de gångna åren skadats oerhört, i det att en oerhörd flod av mindervärdiga element från utlandet fått strömma in i landet.”

Hos Wohlin framträdde ingen tydlig antisemitism. Det gjorde det däremot hos andra företrädare för bonderörelsen bland annat konsul Otto Wallén, som var riksdagsman för Bondeförbundet och K G Westman, som var riksdagsman 1919 – 1943 och statsråd 1936 – 1943. I Bondeförbundets grundprogram antaget vid 1933 års förbundsstämma stod det att läsa:

”Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkande av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar.
Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling. Ett energiskt arbete måste bedrivas för folkhälsans höjande och vårt folk skyddas mot degenererande inflytelser.”

Sveriges flyktingmottagning före andra världskriget var liten, men vållade ändå protester. När riksdagen 1939 diskuterade anslag till mottagningen av flyktingar yttrade OttoWallén: ”Låt oss icke taga in dem och lära dem yrken i Sverige, så att de bliva konkurrenter till svenska yrkesmän och så småningom assimileras med den svenska folkstammen. Den asiatiska folkstammen passar icke i sällskap med vår hyggliga svenska folkstam.”

Ända sedan 1910-talet då äktenskapslagstiftningen sågs över hade rashygieniska åtgärder diskuterats och framför allt från läkarhåll hade sterilisering förordats. År 1934 hade frågan utretts så pass att Per Albin Hanssons regering lade fram en proposition om sterilisering. Genom sterilisering trodde man sig komma till rätta inte bara med ärftliga sjukdomar utan också kriminalitet, osedligt leverne och fattigdom. Om lagens nödvändighet rådde stor politisk enighet. År 1941 utvidgades lagen. Justitieministern bondeförbundaren K G Westman karakteriserade lagen som ”ett betydelsefullt steg i riktning mot att sanera den svenska folkstammen.”
År 1933 ingicks den så kallade krisuppgörelsen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet. I uppgörelsen ingick att socialdemokraterna övergav sin frihandelslinje, som skulle missgynnat bönderna och fick som motprestation stöd för sin politik för att minska arbetslösheten. Samarbetet fortsatte till 1936 då den socialdemokratiska regeringen avgick på grund av försvarsfrågan. I det läget bildade Bondeförbundet regering, den så kallade semesterregeringen. Efter valet 1936 bildade socialdemokraterna och Bondeförbundet en ny koalitionsregering som bestod tills samlingsregeringen bildades under andra världskriget. 1943 bytte Bondeförbundet namn till Landsbygdspartiet Bondeförbundet. Man ville framstå som ett parti som inte bara tog till vara böndernas intresse utan hela landsbygdens.
Efter andra världskriget bildade Socialdemokraterna en egen regering. Efter Pragkuppen 1948 ville Socialdemokraterna, som saknade egen majoritet i riksdagen, dock ogärna regera med stöd enbart från kommunisterna. År 1951 bildade på nytt Socialdemokraterna och Bondeförbundet en koalitionsregering. Böndernas skara minskade under 1950-talet och för Bondeförbundet var landsbygdens avfolkning det stora problemet. Vid valet 1956 fick partiet enbart 9,4 procent av rösterna. Året därpå 1957 bytte partiet namn till Centerpartiet Bondeförbundet. Namnbytet var även nu ett försök att bredda rekryteringsbasen och markera att partiet inte bara ville ta till vara böndernas intressen. Tanken fullföljdes 1958 då partinamnet blev enbart Centerpartiet. År 1957 inleddes ATP-striden och koalitionsregeringen upplöstes. Centerpartiet förespråkade då i stället för en allmän tjänstepension en utbyggnad av folkpensionen. Extravalet 1958 innebar en framgång för Centerpartiet, som fick 12,7 procent av rösterna.
Centerpartiet vill gärna kalla sig ett folkrörelseparti. Men partiet tillkom enbart för att ta till vara böndernas intresse. När böndernas antal minskade på 1950- och 1960-talet förlorade partiet fotfästet och har sedan dess på olika sätt försökt motivera sin existens. På 1960-talet hamnade miljöfrågorna mer i fokus än tidigare och Centerpartiet försökte då göra miljöfrågorna till sina och stödet för partiet ökade. År 1971 efterträddes Gunnar Hedlund som partiledare av Torbjörn Fälldin.
Sveriges kärnkraftshistoria börjar redan på 1940-talet. År 1947 bildades AB Atomenergi gemensamt av staten och näringslivet. Sveriges första atomreaktor uppfördes för forskningsbruk vid Kungliga tekniska högskolan (KTH) och togs i bruk 1954.
År 1972 var det år då el från kärnkraftverk för första gången levererades ut på elnätet. Samma år blev kärnkraften en stridsfråga. Socialdemokraterna och Moderata samlingspartiet ansåg att kärnkraften var säker och att energitillskottet behövdes eftersom energibehovet fördubblades vart tionde år. Kraftbolagens prognoser tydde på att 24 reaktorer skulle behövas på 1980-talet. Bland dem som kritiserade kärnkraften fanns nobelpristagaren i fysik 1970 Hannes Alfén. Han förknippade kärnkraften med spridningen av kärnvapen, risken för haverier och sabotage samt problemen med avfallet. Centerpartiet och Vänsterpartiet kommunisterna tog intryck av bland annat Alfén och hävdade att kärnkraften inte var säker. De efterlyste mer förnybar energi och kritiserade energislöseriet. År 1973 gjorde Centerpartiet sitt bästa val någonsin och fick 25,1 procent av rösterna. År 1973 beslutade riksdagen efter motion från centerpartisten Birgitta Hambraeus att inte ta ställning till utbyggnad av kärnkraften förrän ett nytt allsidigt beslutsunderlag tagits fram.
Centerpartiets linje var att inga nya kärnkraftverk skulle påbörjas och de som beslutats, men inte färdigställts, skulle avvecklas såvida inte säkerhetsfrågorna och avfallsproblemen kunde lösas inom rimlig tid
Inför valet 1976 utsattes LO:s förslag till löntagarfonder för hård kritik från Moderata samlingspartiet, Centerpartiet och näringslivet. Torbjörn Fälldin talade i sammanhanget om öststatskommunism. I slutet av valrörelsen satsade Centerpartiet stort på kärnkraftsfrågan. År 1976 stod Sveriges sjätte kärnkraftsaggregat, Barsebäck 2, färdigt. Torbjörn Fälldin motsatte sig att Barsebäck 2 skulle laddas och uttalade att ingen statsrådspost var honom så åtråvärd att han var beredd att dagtinga med sin övertygelse.
Vid valet fick Centerpartiet 24,1 procent av rösterna och 86 mandat i riksdagen och var det största borgerliga partiet. Centerpartiets hållning i kärnkraftsfrågan och massiv propaganda från näringslivshåll mot löntagarfonderna förde de borgerliga partierna till regeringsmakten.
Statsministerposten var uppenbarligen så åtråvärd att Fälldin svek sin påstådda övertygelse och sina väljare och tillät att Barsebäck 2 fick laddas. Den fortsatta utbyggnaden av kärnkraft skulle göras beroende av om man kunde klara upparbetning och förvaring av det radioaktiva avfallet. En särskild lag, Villkorslagen, skulle ange under vilka förhållanden detta kunde vara uppfyllt.
Villkorslagen tillämpades första gången 1978 när Vattenfallsverket inlämnade laddningsansökningar för Forsmark 1 och Ringhals 3. Vattenfallsverket ansåg att man genom nedsänkning i urberget av stålkapslar med kärnavfallet inglasat skulle kunna få en säker slutförvaring. Centerpartiet sa först nej till laddning. Men inom regeringen åstadkom man ett slags kompromiss som uppfattades som ett villkorat ja till laddning och som ytterligare en eftergift från Centerpartiets sida. Olof Palme talade i sammanhanget om ”Ett ja kamouflerat till ett nej”. För Fälldin blev situationen till slut ohållbar och han avgick 18 oktober 1978. Fälldin efterträddes som statsminister av Ola Ullsten, som ledare för en folkpartiregering.
De borgerliga regeringarna förde inte samma strama ekonomiska politik som den tidigare. Den internationella konjunkturen vände uppåt 1976. Men Sverige drabbades av en kostnadskris. Företagens vinster hade varit höga och löneökningarna stora. Oljekrisen hade drivit upp inflationen. Detta hade medfört att de svenska företagens konkurrenskraft försämrats. Våren 1977 skrevs värdet på kronan ned, mervärdeskatten höjdes och den så kallade osthyvelsprincipen började tillämpas på statliga myndigheter. Principen innebar att anslagen minskades med två procent per år utan att regeringen preciserade var minskningar skulle göras. Hösten 1977 genomfördes en ny devalvering och arbetsgivaravgifterna sänktes men problemen fortsatte. Arbetslösheten ökade och vissa branscher hamnade i kris. Enorma belopp satsades på att rädda textil-, varvs- och stålindustrin. Bytesbalansunderskott uppstod och ökade efterhand liksom budgetunderskottet och Sverige tvingades ta upp lån utomlands för att täcka underskotten.
Den 27 mars 1979 laddades Forsmark 1 och Ringhals 3. Dagen efter inträffade kärnkraftsolyckan i Harrisburg. Detta förändrade i ett slag förutsättningarna för den svenska kärnkraftspolitiken. Den 4 april 1979 meddelade socialdemokraterna att de avsåg föreslå en folkomröstning om kärnkraftens framtid och att beslut om nya kärnkraftverk och om laddning skulle skjutas upp i avvaktan på folkomröstningen. Folkpartiregeringen hade så sent som den 3 april avvisat tanken på folkomröstning, men tvingades dagen därpå att biträda tanken. Detta innebar att kärnkraften avfördes från debatterna inför valet 1979.
Vid valet 1979 fick Centerpartiet 18,1 procent av rösterna och har sedan fram till nutid fortsatt att minska. Moderata Samlingspartiet blev det största borgerliga partiet. Både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kommunisterna gick framåt. Ställningen i den nya riksdagen blev 175 – 174 i borgerlig favör. Trots att Moderata samlingspartiet var störst fick partiet inte statsministerposten. Både Folkpartiet och Centerpartiet ansåg sig fortfarande vara mittenpartier och lade beslag på de viktigaste ministerposterna. Det blev på nytt Fälldin som fick bilda en trepartiregering.
I mars 1980 genomfördes folkomröstning om kärnkraften. Linje 1, som stöddes av moderaterna och innebar att befintliga och projekterade kärnkraftverk skulle tas i bruk och användas under sin livstid, fick stöd av 18,9 procent av de röstande. Linje 2 stöddes av socialdemokraterna och folkpartiet och ville liksom linje 1 fullfölja kärnkraftprogrammet, men underströk tydligare än linje 1 kravet på avveckling. Linje 2 fick 39,1 procent. Linje 3 stöddes av Centerpartiet och Vänsterpartiet kommunisterna. Linjens företrädare ansåg att inga ytterligare kärnkraftsreaktorer skulle tas i bruk och att de befintliga skulle stängas inom 10 år. Linje 3 fick 38,7 procent av rösterna. Riksdagen beslutade i juni 1980 att Sverige skulle ha 12 kärnkraftsreaktorer och att dessa skulle vara avvecklade år 2010.
Underskotten i statens finanser var stora och den borgerliga regeringen framlade en sparplan som bland annat innehöll lägre bidrag till kommuner och landsting. Regeringen ville också genomföra en som man påstod tillväxtfrämjande skattereform, som skulle innebära stora sänkningar av marginalskatterna vilket särskilt skulle gynna de högre inkomsttagarna. Regeringspartierna kunde dock inte enas om hur ekonomin skulle saneras. Centerpartiet och Folkpartiet gjorde i stället upp med socialdemokraterna om en mindre utmanande skattereform. Moderaterna lämnade i detta läge regeringen. Utöver skattereformen genomfördes bland annat en tioprocentig devalvering. Vidare infördes två karensdagar i sjukförsäkringen.
Hösten 1981 fattade både socialdemokraternas och LO:s kongresser beslut att driva löntagarfondsfrågan vidare. Från SAF:s sida drog man i gång kampanjer mot löntagarfonderna på bred front.
Trots de enorma resurser som satsades från näringslivshåll kom valrörelsen 1982 i stor utsträckning att handla om de sociala trygghetssystemen och inte minst karensdagarna. Valet blev en framgång för Socialdemokraterna och Olof Palme återkom som statsminister. Centerpartiet fortsatte att minska och fick 15,5 procent av rösterna.
I sin regeringsförklaring aviserade socialdemokraterna finansiell åtstramning men med social profil. Samtidigt genomfördes en kraftig devalvering. Den ekonomiska situationen förbättrades. Budgetunderskottet sjönk och bytesbalansen förbättrades. Företagsvinsterna ökade och aktiekurserna steg. Riksdagen beslutade hösten 1983 att införa löntagarfonder
Villkorslagen ersattes 1984 av Kärntekniklagen. Enligt denna lag skulle ”kärnteknisk verksamhet bedrivas på ett sådant sätt att kraven på säkerhet tillgodosågs och de förpliktelser uppfylldes som följer av Sveriges överenskommelser i syfte att förhindra spridning av kärnvapen och obehörig befattning med kärnämne och sådant kärnavfall som utgörs av använt kärnbränsle.” Beträffande säkerheten angavs att verksamheten enligt lagen skulle upprätthållas genom att de åtgärder vidtogs som krävdes för att ”förebygga fel i eller felaktig funktion hos utrustning, felaktigt handlande eller annat som kan leda till en radiologisk olycka och för att ”förhindra olovlig befattning med kärnämne eller kärnavfall.”
Valrörelsen 1985 handlade i stor utsträckning om löntagarfonder, skatter och sociala bidrag. Moderaterna gick ut med långtgående förslag om marginalskattesänkningar och nedskärningar inom den offentliga sektorn. 1970 när enkammarriksdagen genomfördes infördes en gräns för småpartier på fyra procent. KDS hade alltsedan 1964, då partiet bildades, fått mellan 1,4 och 2,4 procent av rösterna. Rösterna betraktades av många som bortkastade och ett hinder för en borgerlig regering. Centerpartiet med Fälldin i spetsen, som sedan valet 1976 gått tillbaka etablerade samarbete med KDS för att kunna tillgodogöra sig de ”bortkastade rösterna” och sätta grundlagens fyraprocentspärr ur spel. Centerpartiet gick emellertid åter tillbaka, men Alf Svensson kom in i riksdagen. Fälldin utsattes för kritik och avgick på eget initiativ 1985 när det stod klart att valberedningen inte skulle föreslå omval. Fälldin efterträddes av Karin Söder som kvarstod som partiledare till 1987 då hon efterträddes av Olof Johansson.
Valets stora segrare blev Folkpartiet. Man talade i det sammanhanget om Westerbergeffekten. Bengt Westerberg hade 1983 efterträtt Ola Ullsten som partiledare. De övriga partierna gick alla tillbaka. Centerpartiet fick 12,4 procent av rösterna. Vänsterblocket hade fortfarande majoritet och regeringen kunde sitta kvar. Moderaterna förlorade 10 mandat och besvikelsen inom partiet var stor. Ulf Adelsohn avgick 1986 som partiledare och ersattes av Carl Bildt. Hans politiska karriär baserades på ubåtsfrågan som startade med incidenten i Gåsefjärden i den blekingska skärgården 1982.
Miljöpartiet hade bildats efter omröstningen i kärnkraftsfrågan, men fått som mest 2,5 procent av rösterna. Tjernobylolyckan inträffade 26 april 1986 och bidrog sannolikt till att partiet kom in i riksdagen vid valet 1988 samtidigt som Centerpartiet minskade ytterligare till 11,3 procent av rösterna.
Vid valet 1991 framträdde ett nytt parti Ny Demokrati. KDS:s ledare Alf Svensson hade genom att han med Fälldins hjälp kommit in i riksdagen 1985 blivit mer känd och dessutom bytt taktik. Partiet slutade vara ett ”nejsägarparti”. I stället för ”Nej till aborter” sa man ”Ja till livet”. I stället för att säga att kvinnor skulle stanna hemma och passa barn talde partiet om frihet att stanna hemma. Det märkliga inträffade att såväl KDS som Ny Demokrati kom in i riksdagen samtidigt som Miljöpartiet åkte ur. Centerpartiet fortsatte att gå tillbaka till 11,2 procent av rösterna. Men de borgerliga partierna kunde bilda regering.
Carl Bildt blev ny statsminister för en borgerlig fyrpartiregering, som inte firade några stora triumfer, men som förändrade Sverige. Det var under Bildts ledning och bland annat med stöd från Centerpartiet som utförsäljning av statlig egendom startade, friskolor startade, vård och omsorg började privatiseras och för att klara statens ekonomi sänktes bland annat pensionerna.
År 1994 återtog Socialdemokraterna regeringsmakten och startade en sanering av statens ekonomi ofta med stöd från Centerpartiet. År 1997 träffades en överenskommelse mellan socialdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet om nya riktlinjer för energipolitiken. Årtalet 2010 togs bort som slutdatum för kärnkraftsavveckling och man beslutade att Barsebäcks två reaktorer skulle stängas. En ny lag stiftades, ”Lag om kärnkraftens avveckling” (SFS 1997:1320) som gav regeringen rätt att fatta beslut om när en kärnkraftsreaktor skulle tas ur drift. Barsebäck 1 stängdes 30 november 1999 och Barsebäck 2 31 maj 2005.
År 1998 efterträddes Olof Johansson som partiledare för Centerpartiet av Lennart Daléus. Men hans tid som partiledare blev kort. Vid valet 1998 fick Centerpartiet 5,1 procent av rösterna. Daléus efterträddes av Maud Olofsson redan 2001. Därmed var också allt samarbete mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet slut. Vid valet 2002 fick Centerpartiet 6,1 procent av rösterna. Maud Olofsson har aldrig eftersträvat politiska lösningar över blockgränserna. I stället har hon aktivt verkat för en förödande blockpolitik. Inför valet 2006 var hon mycket aktiv för bildandet av den borgerliga alliansen. Centerpartiet fick vid valet 7,8 procent av rösterna. I den borgerliga regeringen har hon verkat för stora skattesänkningar för de redan välbeställda. Försämrade villkor för sjuka, arbetslösa och pensionärer. En av hennes hjärtefrågor som näringsminister har varit att försämra anställningstryggheten och sänkta löner för ungdomar.
I Sveriges televisions pratshow ”Hos Jidhe” gick Maud Olofsson 2007 till attack mot sina lärare i gymnasiet, vilket av många upplevdes som osmakligt. Men hennes attack var kanske ett försök att förklara sina dåliga gymnasiebetyg med tvåor i engelska, spanska, tyska, matematik och naturkunskap. Med ett sådant gymnasiebetyg skulle knappast Maud Olofsson ha kommit in på någon högskole- eller universitetsutbildning. Anders Isaksson skrev för några år sedan boken ”Den politiska adeln”. Maud Olofsson förefaller att tillhöra adeln inom Centerpartiet. Hennes far var landstingspolitiker i Västerbottens län. Han var god vän med bland annat Torbjörn Fälldin och Börje Hörnlund. Efter sin gymnasieexamen blev Maud Olofsson bland annat ombudsman i Centerpartiets Ungdomsförbund i Västerbotten. När Börje Hörnlund blev statsråd i Carl Bildts regering 1991 blev Maud Olofsson politiskt sakkunnig. När regeringen Bildt avgick 1994 blev Börje Hörnlund landshövding i Västerbottens län och då fick Maud Olofsson anställning där och senare i Hushållningssällskapet samtidigt som hon fortsatte sin politiska karriär. Man kan undra om Länsstyrelsen i Västerbotten anställt fler handläggare utan akademiska meriter och med så svaga gymnasiebetyg som Maud Olofsson.
Sveriges första kärnkraftsreaktor startades 1954. Efter 55 år är ännu inte problemen med kärnkraften lösta. Risken för haverier och sabotage kvarstår och avfallsfrågan är inte löst. Centerpartiet har under årtionden varit motståndare till kärnkraften. Men Maud Olofsson reducerade kärnkraftsfrågan till ett förhandlingsobjekt i regeringskretsen. Det var knappast en fråga som brådskade och i regeringsförklaringen 2006 meddelades att inga beslut om kärnkraften skulle fattas under mandatperioden. Den 17 juni 2010 fattade dock riksdagen efter lång debatt och med knapp majoritet beslut om att gamla kärnreaktorer skulle få ersättas av nya. Maud Olofssons agerande var ett svek mot sina väljare och mot demokratin inom det egna partiet där partipiskan tvingade fram ett ja till nya reaktorer.
Vid valet 2010 fick Centerpartiet 6,56 procent av rösterna. Förmodligen hamnade Centerpartiet över spärren på fyra procent tack vare stödröster från moderater.
Efter jordbävningskatastrofen med efterföljande tsunami i Japan den 11 mars 2011 då ett kärnkraftverk skadades har medfört att kärnkraftsfrågan hamnat i en helt ny situation. I förhållande till de flesta andra länder har Sverige goda möjligheter att tillgodose sitt behov av energi utan kärnkraft. Det finns stora möjligheter att spara energi bland annat genom upprustning av fastigheter, utbyggnad av tågtrafiken, utbyggnad av vattenkraft och vindkraft. På väldigt många platser finns lämningar av tidigare vattenhjul och uppdämningar så när det gäller vattenkraft handlar det inte bara om att bygga ut stora älvar utan att ta till vara allt det som man tidigare använt för att driva sågverk, kvarnar och bruksverksamhet. Men det är inte Centerpartiet som går i spetsen för att avveckla kärnkraften.
Sommaren 2011 meddelade Maud Olofsson att hon skulle avgå vid Centerpartiets kongress i september. Tre kandidater till efterträdare har presenterats Anna-Karin Hatt, Annie Johansson och Anders W Jonsson.
Centerpartiet är ett havererat parti. Tidigt förlorade man sin bas i bondebefolkningen. När partiet försökt hitta nya nischer har man svikit. Detta gäller regionalpolitiken, kärnkraften och miljöpolitiken. Centerpartiet har ingen uppgift i svensk politik längre. Partiet har blivit ett bihang till moderaterna fast längre höger ut.
Det blev Annie Lööf som blev vald till ny partiledare. Hon hette tidigare Johansson, men när hon gifte sig i juli 2011 antog hon namnet Lööf, som är hennes svärmors flicknamn. Namnet Lööf passar kanske bättre än Johansson hos Stureplanscentern och Timbrohögern där hon rör sig. Den som har besökt hennes hemsida funnit att hon har tre böcker som ideologisk vägledning. Samtliga är utgivna på Timbros förlag. En av böckerna är ”Till världskapitalismens försvar” av Johan Norberg. En gång i tiden såg Bondförbundet kapitalismen som ett hot. Nu träder Annie Lööf fram som en av kapitalismens försvarare. Men ännu värre blir det när man tittar på hennes två andra bokval.
Nästa bokval är ”Anarki, stat och utopi” från 1974, författad av Robert Nozick. I boken drar Nozick upp riktlinjer för hur samhället bör organiseras. Det han förespråkar är en nattväktarstat. Där samhällets gemensamma insatser i princip begränsas till försvars- och polisverksamhet. Omfördelning av välfärd är enligt Nozick förkastlig.
Den tredje boken som Annie Löff rekommenderat är ”Och världen skälvde” av Ayn Rand. Boken har av Annie Lööf beskrivits som en filosofisk skönlitterär bok. Det är en övermänniskoskröna om modiga företagare som flyr från den parasiterande allmänheten i välfärdsstaten för att bygga en ny skön värld utan socialister och svaga människor. Bland andra filosofiska verk som Ayn Rand gett ut kan nämnas ”Kapitalismen: Det okända idealet” och ”Själviskhetens dygd”.
Annie Lööf har förklarat att Margrethe Thatcher, som var god vän med Pinochet i Chile, är hennes politiska idol. Man kan undra hur ett parti fungerar där en person som Annie Lööf blivit partiledare. Annie Lööf har fått mångas stöd efter sina personvalskampanjer. Det är uppenbart att hon har en framtoning som lockar väljare. Men det finns varnande exempel på den typen av personer.
Centerpartiet placerar sig långt till höger om Moderata samlingspartiet. Centerpartiet är parti som saknar idéer och som under flera årtionden kämpat för att hålla sig kvar i riksdagen. Centerpartiet värnar vare landsbygden eller miljön, skyddar oss inte för kärnkraften och vill inte ha minskade klyftor i samhället. Partiet har kidnappats av mörka krafter och har inget berättigande.