CENTERPRTIET – EN BEDRÖVLIG HISTORIA

Idag 2012-12-18 lägger Centerpartiets idéprogramgrupp fram sitt förslag till nytt partiprogram. Per Ankarsjö har lett idéprogramgruppen och fick idag utrymme på Svenska Dagbladets Brännpunkt. Enligt Ankarsjö har gruppen tagit fasta på de värderingar som genomsyrade partiets första program 1912. På den tiden var inte Bondförbundet (Centerpartiet) liberalt och kämpade inte för vare sig rösträtt eller demokrati och de oroade mycket över att det invandrade mindervärdiga element. Folkstamvård var därför en viktig fråga för partiet. Det finns därför anledning att erinra om Centerpartiets historia.
Centerpartiets historia börjar med ett upprop i tidningen Landsbygden 1910. Bönderna hade då i flera år förlorat i politisk betydelse. Lantmannapartiet i riksdagen hade uppgått i andrakammarhögern och lantmannarepresentationen hade minskat för varje val. Det fanns därför skäl för bönderna att organisera sig politiskt. En politisk bonderörelse kan också placeras in i ett internationellt sammanhang. I Europa och i all synnerhet i Tyskland började bönderna i slutet av 1800-talet sluta sig samman i intresseorganisationer. Inte sällan förekom i det sammanhanget konspirationstänkande på antisemitisk grund. Bönderna hotades av socialismen och kapitalismen som båda kunde ses som verk av judar.
År 1913 bildades Bondeförbundet, men partiet splittrades snart i två delar Bondeförbundet och Svenska Bondeförbundet. Året därpå bildades Skånska Bondförbundet.
Bondetåget 1914 blev en renässans för bönderna i politiska sammanhang. Den konservativa regeringen med amiralen Arvid Lindman i spetsen genomdrev 1911 att en pansarbåt skulle byggas. Den liberala regeringen som tillkommit efter valet 1911 och leddes av Karl Staff inställde emellertid det planerade bygget, vilket väckte enorma protester i konservativa och nationella kretsar. Striderna kring pansarbåten kulminerade med bondetåget 1914. Den 6 februari uppvaktades kungen av 30 000 bönder. Genom sitt tal till de församlade gick kungen offentligt emot sin regering, vilket stred mot de parlamentariska principer som Karl Staff företrädde varför han avgick.
På årsdagen av bondetåget bildades 1915 Jordbrukarna Riksförbund. En av initiativtagarna var Elof Eriksson, som också var pådrivande när det gällde att få Skånska bondeförbundet och Svenska bondeförbundet att ansluta sig till Jordbrukarnas Riksförbund, vilket också skedde. Eriksson valdes in i det nya förbundets centralstyrelse och under åren 1918 – 1921 var han förbundets organisationschef. Han skulle med tiden bli en av Sveriges allra värsta antisemiter. År 1921 gick Jordbrukarnas Riksförbund och Bondeförbundet ihop under namnet Bondeförbundet. Under partiets första årtionden fick partiet 11 – 14 procent av rösterna och var främst inriktat på att främja böndernas intresse, men inom bonderörelsen tilldrog sig också rasbiologin och rashygienen stort intresse. En som tidvis företrädde bonderörelsen var Nils Wohlin. Vid remissdebatten 1920 yttrade han:

”Ingenting har gjorts åt vår allra största fråga, ras- och befolkningsfrågan, utan tvärt om har vår svenska folkras de gångna åren skadats oerhört, i det att en oerhörd flod av mindervärdiga element från utlandet fått strömma in i landet.”

Hos Wohlin framträdde ingen tydlig antisemitism. Det gjorde det däremot hos andra företrädare för bonderörelsen bland annat konsul Otto Wallén, som var riksdagsman för Bondeförbundet och K G Westman, som var riksdagsman 1919 – 1943 och statsråd 1936 – 1943. I Bondeförbundets grundprogram antaget vid 1933 års förbundsstämma stod det att läsa:

”Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkande av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar.
Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling. Ett energiskt arbete måste bedrivas för folkhälsans höjande och vårt folk skyddas mot degenererande inflytelser.”

Sveriges flyktingmottagning före andra världskriget var liten, men vållade ändå protester. När riksdagen 1939 diskuterade anslag till mottagningen av flyktingar yttrade OttoWallén: ”Låt oss icke taga in dem och lära dem yrken i Sverige, så att de bliva konkurrenter till svenska yrkesmän och så småningom assimileras med den svenska folkstammen. Den asiatiska folkstammen passar icke i sällskap med vår hyggliga svenska folkstam.”

Ända sedan 1910-talet då äktenskapslagstiftningen sågs över hade rashygieniska åtgärder diskuterats och framför allt från läkarhåll hade sterilisering förordats. År 1934 hade frågan utretts så pass att Per Albin Hanssons regering lade fram en proposition om sterilisering. Genom sterilisering trodde man sig komma till rätta inte bara med ärftliga sjukdomar utan också kriminalitet, osedligt leverne och fattigdom. Om lagens nödvändighet rådde stor politisk enighet. År 1941 utvidgades lagen. Justitieministern bondeförbundaren K G Westman karakteriserade lagen som ”ett betydelsefullt steg i riktning mot att sanera den svenska folkstammen.”
År 1933 ingicks den så kallade krisuppgörelsen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet. I uppgörelsen ingick att socialdemokraterna övergav sin frihandelslinje, som skulle missgynnat bönderna och fick som motprestation stöd för sin politik för att minska arbetslösheten. Samarbetet fortsatte till 1936 då den socialdemokratiska regeringen avgick på grund av försvarsfrågan. I det läget bildade Bondeförbundet regering, den så kallade semesterregeringen. Efter valet 1936 bildade socialdemokraterna och Bondeförbundet en ny koalitionsregering som bestod tills samlingsregeringen bildades under andra världskriget. 1943 bytte Bondeförbundet namn till Landsbygdspartiet Bondeförbundet. Man ville framstå som ett parti som inte bara tog till vara böndernas intresse utan hela landsbygdens.
Efter andra världskriget bildade Socialdemokraterna en egen regering. Efter Pragkuppen 1948 ville Socialdemokraterna, som saknade egen majoritet i riksdagen, dock ogärna regera med stöd enbart från kommunisterna. År 1951 bildade på nytt Socialdemokraterna och Bondeförbundet en koalitionsregering. Böndernas skara minskade under 1950-talet och för Bondeförbundet var landsbygdens avfolkning det stora problemet. Vid valet 1956 fick partiet enbart 9,4 procent av rösterna. Året därpå 1957 bytte partiet namn till Centerpartiet Bondeförbundet. Namnbytet var även nu ett försök att bredda rekryteringsbasen och markera att partiet inte bara ville ta till vara böndernas intressen. Tanken fullföljdes 1958 då partinamnet blev enbart Centerpartiet. År 1957 inleddes ATP-striden och koalitionsregeringen upplöstes. Centerpartiet förespråkade då i stället för en allmän tjänstepension en utbyggnad av folkpensionen. Extravalet 1958 innebar en framgång för Centerpartiet, som fick 12,7 procent av rösterna.
Centerpartiet vill gärna kalla sig ett folkrörelseparti. Men partiet tillkom enbart för att ta till vara böndernas intresse. När böndernas antal minskade på 1950- och 1960-talet förlorade partiet fotfästet och har sedan dess på olika sätt försökt motivera sin existens. På 1960-talet hamnade miljöfrågorna mer i fokus än tidigare och Centerpartiet försökte då göra miljöfrågorna till sina och stödet för partiet ökade. År 1971 efterträddes Gunnar Hedlund som partiledare av Torbjörn Fälldin.
Sveriges kärnkraftshistoria börjar redan på 1940-talet. År 1947 bildades AB Atomenergi gemensamt av staten och näringslivet. Sveriges första atomreaktor uppfördes för forskningsbruk vid Kungliga tekniska högskolan (KTH) och togs i bruk 1954.
År 1972 var det år då el från kärnkraftverk för första gången levererades ut på elnätet. Samma år blev kärnkraften en stridsfråga. Socialdemokraterna och Moderata samlingspartiet ansåg att kärnkraften var säker och att energitillskottet behövdes eftersom energibehovet fördubblades vart tionde år. Kraftbolagens prognoser tydde på att 24 reaktorer skulle behövas på 1980-talet. Bland dem som kritiserade kärnkraften fanns nobelpristagaren i fysik 1970 Hannes Alfén. Han förknippade kärnkraften med spridningen av kärnvapen, risken för haverier och sabotage samt problemen med avfallet. Centerpartiet och Vänsterpartiet kommunisterna tog intryck av bland annat Alfén och hävdade att kärnkraften inte var säker. De efterlyste mer förnybar energi och kritiserade energislöseriet. År 1973 gjorde Centerpartiet sitt bästa val någonsin och fick 25,1 procent av rösterna. År 1973 beslutade riksdagen efter motion från centerpartisten Birgitta Hambraeus att inte ta ställning till utbyggnad av kärnkraften förrän ett nytt allsidigt beslutsunderlag tagits fram.
Centerpartiets linje var att inga nya kärnkraftverk skulle påbörjas och de som beslutats, men inte färdigställts, skulle avvecklas såvida inte säkerhetsfrågorna och avfallsproblemen kunde lösas inom rimlig tid
Inför valet 1976 utsattes LO:s förslag till löntagarfonder för hård kritik från Moderata samlingspartiet, Centerpartiet och näringslivet. Torbjörn Fälldin talade i sammanhanget om öststatskommunism. I slutet av valrörelsen satsade Centerpartiet stort på kärnkraftsfrågan. År 1976 stod Sveriges sjätte kärnkraftsaggregat, Barsebäck 2, färdigt. Torbjörn Fälldin motsatte sig att Barsebäck 2 skulle laddas och uttalade att ingen statsrådspost var honom så åtråvärd att han var beredd att dagtinga med sin övertygelse.
Vid valet fick Centerpartiet 24,1 procent av rösterna och 86 mandat i riksdagen och var det största borgerliga partiet. Centerpartiets hållning i kärnkraftsfrågan och massiv propaganda från näringslivshåll mot löntagarfonderna förde de borgerliga partierna till regeringsmakten.
Statsministerposten var uppenbarligen så åtråvärd att Fälldin svek sin påstådda övertygelse och sina väljare och tillät att Barsebäck 2 fick laddas. Den fortsatta utbyggnaden av kärnkraft skulle göras beroende av om man kunde klara upparbetning och förvaring av det radioaktiva avfallet. En särskild lag, Villkorslagen, skulle ange under vilka förhållanden detta kunde vara uppfyllt.
Villkorslagen tillämpades första gången 1978 när Vattenfallsverket inlämnade laddningsansökningar för Forsmark 1 och Ringhals 3. Vattenfallsverket ansåg att man genom nedsänkning i urberget av stålkapslar med kärnavfallet inglasat skulle kunna få en säker slutförvaring. Centerpartiet sa först nej till laddning. Men inom regeringen åstadkom man ett slags kompromiss som uppfattades som ett villkorat ja till laddning och som ytterligare en eftergift från Centerpartiets sida. Olof Palme talade i sammanhanget om ”Ett ja kamouflerat till ett nej”. För Fälldin blev situationen till slut ohållbar och han avgick 18 oktober 1978. Fälldin efterträddes som statsminister av Ola Ullsten, som ledare för en folkpartiregering.
De borgerliga regeringarna förde inte samma strama ekonomiska politik som den tidigare. Den internationella konjunkturen vände uppåt 1976. Men Sverige drabbades av en kostnadskris. Företagens vinster hade varit höga och löneökningarna stora. Oljekrisen hade drivit upp inflationen. Detta hade medfört att de svenska företagens konkurrenskraft försämrats. Våren 1977 skrevs värdet på kronan ned, mervärdeskatten höjdes och den så kallade osthyvelsprincipen började tillämpas på statliga myndigheter. Principen innebar att anslagen minskades med två procent per år utan att regeringen preciserade var minskningar skulle göras. Hösten 1977 genomfördes en ny devalvering och arbetsgivaravgifterna sänktes men problemen fortsatte. Arbetslösheten ökade och vissa branscher hamnade i kris. Enorma belopp satsades på att rädda textil-, varvs- och stålindustrin. Bytesbalansunderskott uppstod och ökade efterhand liksom budgetunderskottet och Sverige tvingades ta upp lån utomlands för att täcka underskotten.
Den 27 mars 1979 laddades Forsmark 1 och Ringhals 3. Dagen efter inträffade kärnkraftsolyckan i Harrisburg. Detta förändrade i ett slag förutsättningarna för den svenska kärnkraftspolitiken. Den 4 april 1979 meddelade socialdemokraterna att de avsåg föreslå en folkomröstning om kärnkraftens framtid och att beslut om nya kärnkraftverk och om laddning skulle skjutas upp i avvaktan på folkomröstningen. Folkpartiregeringen hade så sent som den 3 april avvisat tanken på folkomröstning, men tvingades dagen därpå att biträda tanken. Detta innebar att kärnkraften avfördes från debatterna inför valet 1979.
Vid valet 1979 fick Centerpartiet 18,1 procent av rösterna och har sedan fram till nutid fortsatt att minska. Moderata Samlingspartiet blev det största borgerliga partiet. Både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kommunisterna gick framåt. Ställningen i den nya riksdagen blev 175 – 174 i borgerlig favör. Trots att Moderata samlingspartiet var störst fick partiet inte statsministerposten. Både Folkpartiet och Centerpartiet ansåg sig fortfarande vara mittenpartier och lade beslag på de viktigaste ministerposterna. Det blev på nytt Fälldin som fick bilda en trepartiregering.
I mars 1980 genomfördes folkomröstning om kärnkraften. Linje 1, som stöddes av moderaterna och innebar att befintliga och projekterade kärnkraftverk skulle tas i bruk och användas under sin livstid, fick stöd av 18,9 procent av de röstande. Linje 2 stöddes av socialdemokraterna och folkpartiet och ville liksom linje 1 fullfölja kärnkraftprogrammet, men underströk tydligare än linje 1 kravet på avveckling. Linje 2 fick 39,1 procent. Linje 3 stöddes av Centerpartiet och Vänsterpartiet kommunisterna. Linjens företrädare ansåg att inga ytterligare kärnkraftsreaktorer skulle tas i bruk och att de befintliga skulle stängas inom 10 år. Linje 3 fick 38,7 procent av rösterna. Riksdagen beslutade i juni 1980 att Sverige skulle ha 12 kärnkraftsreaktorer och att dessa skulle vara avvecklade år 2010.
Underskotten i statens finanser var stora och den borgerliga regeringen framlade en sparplan som bland annat innehöll lägre bidrag till kommuner och landsting. Regeringen ville också genomföra en som man påstod tillväxtfrämjande skattereform, som skulle innebära stora sänkningar av marginalskatterna vilket särskilt skulle gynna de högre inkomsttagarna. Regeringspartierna kunde dock inte enas om hur ekonomin skulle saneras. Centerpartiet och Folkpartiet gjorde i stället upp med socialdemokraterna om en mindre utmanande skattereform. Moderaterna lämnade i detta läge regeringen. Utöver skattereformen genomfördes bland annat en tioprocentig devalvering. Vidare infördes två karensdagar i sjukförsäkringen.
Hösten 1981 fattade både socialdemokraternas och LO:s kongresser beslut att driva löntagarfondsfrågan vidare. Från SAF:s sida drog man i gång kampanjer mot löntagarfonderna på bred front.
Trots de enorma resurser som satsades från näringslivshåll kom valrörelsen 1982 i stor utsträckning att handla om de sociala trygghetssystemen och inte minst karensdagarna. Valet blev en framgång för Socialdemokraterna och Olof Palme återkom som statsminister. Centerpartiet fortsatte att minska och fick 15,5 procent av rösterna.
I sin regeringsförklaring aviserade socialdemokraterna finansiell åtstramning men med social profil. Samtidigt genomfördes en kraftig devalvering. Den ekonomiska situationen förbättrades. Budgetunderskottet sjönk och bytesbalansen förbättrades. Företagsvinsterna ökade och aktiekurserna steg. Riksdagen beslutade hösten 1983 att införa löntagarfonder
Villkorslagen ersattes 1984 av Kärntekniklagen. Enligt denna lag skulle ”kärnteknisk verksamhet bedrivas på ett sådant sätt att kraven på säkerhet tillgodosågs och de förpliktelser uppfylldes som följer av Sveriges överenskommelser i syfte att förhindra spridning av kärnvapen och obehörig befattning med kärnämne och sådant kärnavfall som utgörs av använt kärnbränsle.” Beträffande säkerheten angavs att verksamheten enligt lagen skulle upprätthållas genom att de åtgärder vidtogs som krävdes för att ”förebygga fel i eller felaktig funktion hos utrustning, felaktigt handlande eller annat som kan leda till en radiologisk olycka och för att ”förhindra olovlig befattning med kärnämne eller kärnavfall.”
Valrörelsen 1985 handlade i stor utsträckning om löntagarfonder, skatter och sociala bidrag. Moderaterna gick ut med långtgående förslag om marginalskattesänkningar och nedskärningar inom den offentliga sektorn. 1970 när enkammarriksdagen genomfördes infördes en gräns för småpartier på fyra procent. KDS hade alltsedan 1964, då partiet bildades, fått mellan 1,4 och 2,4 procent av rösterna. Rösterna betraktades av många som bortkastade och ett hinder för en borgerlig regering. Centerpartiet med Fälldin i spetsen, som sedan valet 1976 gått tillbaka etablerade samarbete med KDS för att kunna tillgodogöra sig de ”bortkastade rösterna” och sätta grundlagens fyraprocentspärr ur spel. Centerpartiet gick emellertid åter tillbaka, men Alf Svensson kom in i riksdagen. Fälldin utsattes för kritik och avgick på eget initiativ 1985 när det stod klart att valberedningen inte skulle föreslå omval. Fälldin efterträddes av Karin Söder som kvarstod som partiledare till 1987 då hon efterträddes av Olof Johansson.
Valets stora segrare blev Folkpartiet. Man talade i det sammanhanget om Westerbergeffekten. Bengt Westerberg hade 1983 efterträtt Ola Ullsten som partiledare. De övriga partierna gick alla tillbaka. Centerpartiet fick 12,4 procent av rösterna. Vänsterblocket hade fortfarande majoritet och regeringen kunde sitta kvar. Moderaterna förlorade 10 mandat och besvikelsen inom partiet var stor. Ulf Adelsohn avgick 1986 som partiledare och ersattes av Carl Bildt. Hans politiska karriär baserades på ubåtsfrågan som startade med incidenten i Gåsefjärden i den blekingska skärgården 1982.
Miljöpartiet hade bildats efter omröstningen i kärnkraftsfrågan, men fått som mest 2,5 procent av rösterna. Tjernobylolyckan inträffade 26 april 1986 och bidrog sannolikt till att partiet kom in i riksdagen vid valet 1988 samtidigt som Centerpartiet minskade ytterligare till 11,3 procent av rösterna.
Vid valet 1991 framträdde ett nytt parti Ny Demokrati. KDS:s ledare Alf Svensson hade genom att han med Fälldins hjälp kommit in i riksdagen 1985 blivit mer känd och dessutom bytt taktik. Partiet slutade vara ett ”nejsägarparti”. I stället för ”Nej till aborter” sa man ”Ja till livet”. I stället för att säga att kvinnor skulle stanna hemma och passa barn talde partiet om frihet att stanna hemma. Det märkliga inträffade att såväl KDS som Ny Demokrati kom in i riksdagen samtidigt som Miljöpartiet åkte ur. Centerpartiet fortsatte att gå tillbaka till 11,2 procent av rösterna. Men de borgerliga partierna kunde bilda regering.
Carl Bildt blev ny statsminister för en borgerlig fyrpartiregering, som inte firade några stora triumfer, men som förändrade Sverige. Det var under Bildts ledning och bland annat med stöd från Centerpartiet som utförsäljning av statlig egendom startade, friskolor startade, vård och omsorg började privatiseras och för att klara statens ekonomi sänktes bland annat pensionerna.
År 1994 återtog Socialdemokraterna regeringsmakten och startade en sanering av statens ekonomi ofta med stöd från Centerpartiet. År 1997 träffades en överenskommelse mellan socialdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet om nya riktlinjer för energipolitiken. Årtalet 2010 togs bort som slutdatum för kärnkraftsavveckling och man beslutade att Barsebäcks två reaktorer skulle stängas. En ny lag stiftades, ”Lag om kärnkraftens avveckling” (SFS 1997:1320) som gav regeringen rätt att fatta beslut om när en kärnkraftsreaktor skulle tas ur drift. Barsebäck 1 stängdes 30 november 1999 och Barsebäck 2 31 maj 2005.
År 1998 efterträddes Olof Johansson som partiledare för Centerpartiet av Lennart Daléus. Men hans tid som partiledare blev kort. Vid valet 1998 fick Centerpartiet 5,1 procent av rösterna. Daléus efterträddes av Maud Olofsson redan 2001. Därmed var också allt samarbete mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet slut. Vid valet 2002 fick Centerpartiet 6,1 procent av rösterna. Maud Olofsson har aldrig eftersträvat politiska lösningar över blockgränserna. I stället har hon aktivt verkat för en förödande blockpolitik. Inför valet 2006 var hon mycket aktiv för bildandet av den borgerliga alliansen. Centerpartiet fick vid valet 7,8 procent av rösterna. I den borgerliga regeringen har hon verkat för stora skattesänkningar för de redan välbeställda. Försämrade villkor för sjuka, arbetslösa och pensionärer. En av hennes hjärtefrågor som näringsminister har varit att försämra anställningstryggheten och sänkta löner för ungdomar.
I Sveriges televisions pratshow ”Hos Jidhe” gick Maud Olofsson 2007 till attack mot sina lärare i gymnasiet, vilket av många upplevdes som osmakligt. Men hennes attack var kanske ett försök att förklara sina dåliga gymnasiebetyg med tvåor i engelska, spanska, tyska, matematik och naturkunskap. Med ett sådant gymnasiebetyg skulle knappast Maud Olofsson ha kommit in på någon högskole- eller universitetsutbildning. Anders Isaksson skrev för några år sedan boken ”Den politiska adeln”. Maud Olofsson förefaller att tillhöra adeln inom Centerpartiet. Hennes far var landstingspolitiker i Västerbottens län. Han var god vän med bland annat Torbjörn Fälldin och Börje Hörnlund. Efter sin gymnasieexamen blev Maud Olofsson bland annat ombudsman i Centerpartiets Ungdomsförbund i Västerbotten. När Börje Hörnlund blev statsråd i Carl Bildts regering 1991 blev Maud Olofsson politiskt sakkunnig. När regeringen Bildt avgick 1994 blev Börje Hörnlund landshövding i Västerbottens län och då fick Maud Olofsson anställning där och senare i Hushållningssällskapet samtidigt som hon fortsatte sin politiska karriär. Man kan undra om Länsstyrelsen i Västerbotten anställt fler handläggare utan akademiska meriter och med så svaga gymnasiebetyg som Maud Olofsson.
Sveriges första kärnkraftsreaktor startades 1954. Efter 55 år är ännu inte problemen med kärnkraften lösta. Risken för haverier och sabotage kvarstår och avfallsfrågan är inte löst. Centerpartiet har under årtionden varit motståndare till kärnkraften. Men Maud Olofsson reducerade kärnkraftsfrågan till ett förhandlingsobjekt i regeringskretsen. Det var knappast en fråga som brådskade och i regeringsförklaringen 2006 meddelades att inga beslut om kärnkraften skulle fattas under mandatperioden. Den 17 juni 2010 fattade dock riksdagen efter lång debatt och med knapp majoritet beslut om att gamla kärnreaktorer skulle få ersättas av nya. Maud Olofssons agerande var ett svek mot sina väljare och mot demokratin inom det egna partiet där partipiskan tvingade fram ett ja till nya reaktorer.
Vid valet 2010 fick Centerpartiet 6,56 procent av rösterna. Förmodligen hamnade Centerpartiet över spärren på fyra procent tack vare stödröster från moderater.
Efter jordbävningskatastrofen med efterföljande tsunami i Japan den 11 mars 2011 då ett kärnkraftverk skadades har medfört att kärnkraftsfrågan hamnat i en helt ny situation. I förhållande till de flesta andra länder har Sverige goda möjligheter att tillgodose sitt behov av energi utan kärnkraft. Det finns stora möjligheter att spara energi bland annat genom upprustning av fastigheter, utbyggnad av tågtrafiken, utbyggnad av vattenkraft och vindkraft. På väldigt många platser finns lämningar av tidigare vattenhjul och uppdämningar så när det gäller vattenkraft handlar det inte bara om att bygga ut stora älvar utan att ta till vara allt det som man tidigare använt för att driva sågverk, kvarnar och bruksverksamhet. Men det är inte Centerpartiet som går i spetsen för att avveckla kärnkraften.
Sommaren 2011 meddelade Maud Olofsson att hon skulle avgå vid Centerpartiets kongress i september. Tre kandidater till efterträdare har presenterats Anna-Karin Hatt, Annie Johansson och Anders W Jonsson.
Centerpartiet är ett havererat parti. Tidigt förlorade man sin bas i bondebefolkningen. När partiet försökt hitta nya nischer har man svikit. Detta gäller regionalpolitiken, kärnkraften och miljöpolitiken. Centerpartiet har ingen uppgift i svensk politik längre. Partiet har blivit ett bihang till moderaterna fast längre höger ut.
Det blev Annie Lööf som blev vald till ny partiledare. Hon hette tidigare Johansson, men när hon gifte sig i juli 2011 antog hon namnet Lööf, som är hennes svärmors flicknamn. Namnet Lööf passar kanske bättre än Johansson hos Stureplanscentern och Timbrohögern där hon rör sig. Den som har besökt hennes hemsida funnit att hon har tre böcker som ideologisk vägledning. Samtliga är utgivna på Timbros förlag. En av böckerna är ”Till världskapitalismens försvar” av Johan Norberg. En gång i tiden såg Bondförbundet kapitalismen som ett hot. Nu träder Annie Lööf fram som en av kapitalismens försvarare. Men ännu värre blir det när man tittar på hennes två andra bokval.
Nästa bokval är ”Anarki, stat och utopi” från 1974, författad av Robert Nozick. I boken drar Nozick upp riktlinjer för hur samhället bör organiseras. Det han förespråkar är en nattväktarstat. Där samhällets gemensamma insatser i princip begränsas till försvars- och polisverksamhet. Omfördelning av välfärd är enligt Nozick förkastlig.
Den tredje boken som Annie Löff rekommenderat är ”Och världen skälvde” av Ayn Rand. Boken har av Annie Lööf beskrivits som en filosofisk skönlitterär bok. Det är en övermänniskoskröna om modiga företagare som flyr från den parasiterande allmänheten i välfärdsstaten för att bygga en ny skön värld utan socialister och svaga människor. Bland andra filosofiska verk som Ayn Rand gett ut kan nämnas ”Kapitalismen: Det okända idealet” och ”Själviskhetens dygd”.
Annie Lööf har förklarat att Margrethe Thatcher, som var god vän med Pinochet i Chile, är hennes politiska idol. Man kan undra hur ett parti fungerar där en person som Annie Lööf blivit partiledare. Annie Lööf har fått mångas stöd efter sina personvalskampanjer. Det är uppenbart att hon har en framtoning som lockar väljare. Men det finns varnande exempel på den typen av personer.
Centerpartiet placerar sig långt till höger om Moderata samlingspartiet. Centerpartiet är parti som saknar idéer och som under flera årtionden kämpat för att hålla sig kvar i riksdagen. Centerpartiet värnar vare landsbygden eller miljön, skyddar oss inte för kärnkraften och vill inte ha minskade klyftor i samhället. Partiet har kidnappats av mörka krafter och har inget berättigande.

Annonser

Ett svar

  1. Stimulerande läsning! Jag skulle behöva hjälp med en uppgift till en bok jag skriver och behöver kontakt med dig.
    Ulf Ivarsson
    ulf.erik.ivarsson@telia.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: