ÖVERKLASSNAZISM – ERIC VON ROSEN PÅ ROCKELSTA OCH ANDRA ÖVERKLSSNAZISTER

ÖVERKLSSNAZISM – ERIC VON ROSEN PÅ ROCKELSTA MED FLERA

Källor: Björn Fontander, Carin Göring skriver hem
Karl N Alvar Nilsson, Svensk överklass och högerextremism under 1900-talet
Herrmann Ralph, Carl Gustaf von Rosen

I januari 2011 erbjöd jag mig att på Flens bibliotek hålla en föreläsning om mordet på Olof Palme i samband med att det gått 25 år sedan mordet ägde rum. Jag har skrivit boken ”Ondskan Hatet Mordet – Utrett och outrett – Mordet i ett politiskt sammanhang”. Boken utkom 2002 och sedan des har inget hänt beträffande mordutredningen. Boken fick mycket bra kritik och har av somliga betraktats som det bästa som skrivits i ämnet. Jag hörde aldrig något från Flens bibliotek. Det föredrag jag avsett hålla har jag publicerat på min blogg under rubriken ”Ondskan Hatet Mordet”. Jag hade avsett att erbjuda mig att hålla ytterligare en föreläsning om svensk överklassnazism. Jag är författare till boken ”Svensk överklass och högerextremism under 1900-talet”. Boken betraktades av den nu avlidne Stieg Larsson som det bästa som skrivit i ämnet. Här publicerar jag nu den föreläsning jag avsett hålla. Den anknyter till Flen och kan kanske ha ett visst intresse för Flensbor bland annat för dem guidar turister runt bland kommunens herresäten och kyrkor.

Eric von Rosens far var överstekammarjunkare greve Carl von Rosen. Han hade ingen förmögenhet men åkte tillsammans med sin kusin Carl Bildt till USA för att leta efter rika arvtagerskor. De träffade systrarna Lilian och Ella Moore. De skapade därigenom ekonomisk trygghet åt sig själva och åt flera söner. Eric von Rosen gifte sig med Ella. Deras söner blev Reinold som blev generallöjtnant, Clarence som blev hovstallmästare, Eugene som blev överceremonimästare och Eric. De skaffade sig tidigt egna herresäten. Eric von Rosen köpte år 1900 Rockelsta i närheten av Sparreholm, strax innan han tog studentexamen. Han hade tidigt bestämt sig för att bli forskningsresande och samtidigt som han lät bygga om Rockelsta slott till dess nuvarande utseende studerade han etnografi. Han övergav emellertid studierna och ”köpte” sig till sitt ”yrke”. Till stora delar finansierade han Erland Nordenskiölds expedition till Sydamerika i utbyte mot att få bli expeditionens etnograf. Han gjorde ytterligare resor bland annat en resa som han skildrade i boken ”Från Kap till Alexandria”. Rockelsta blev ett monument över Eric von Rosens resor med föremål och jakttroféer. I de öppna spisarna var eldhundarna försedda med Eric von Rosens lyckotecken hakkorset. Han gifte sig när han var 26 år gammal med den nittonåriga Mary Fock, dotter till överste Carl Fock som hade ytterligare fyra döttrar Fanny, Elsa, Carin och Lily. Till gästerna på Rockelsta hörde bland annat prins Wilhelm, Albert Engström, Werner von Heidenstam och Evert Taube.

Eric von Rosen såg ett hot i socialismen. När finska vinterkriget brutit ut i januari 1918 tillhörde han dem som hörsamade marskalk Mannerheims vädjan om hjälp. Från svensk sida deltog i kriget 94 officerare, 24 underofficerare, 440 underbefäl varav flera så kallade studentfurirer och ungefär 700 andra frivilliga. Flera av de officerare som deltog skulle senare inta höga befattningar i det svenska försvaret. Eric von Rosen valde att i stället för att delta i kriget skänka ett flygplan. Från en flygplansfabrik i Landkrona köpte han ett tvåsitsigt flygplan, som transporterades på järnväg till Umeå. Från Umeå var det 12 mil till Vasa och därifrån var det inte långt till Mannerheims högkvarter. Som pilot anlitade Eric von Rosen löjtnanten Nils Kindberg. För att planet skulle igenkännas försåg Eric von Rosen det med sin lyckosymbol hakkorset som målades i de finska färgerna vitt och blått. Den 6 mars gick färden över till Finland och Eric von Rosen följde själv med för att överlämna planet till marskalk Mannerheim, som utfärdade en dagorder som döpte planet till Aeroplan nummer 1 greve von Rosen. I varje fall fram till andra världskrigets slut behöll Finland hakkorset som nationalitetsbeteckning på militärplan och den 6 mars 1918 firas som det finska flygvapnets födelse.

Under första världskriget var Hermann Göring framgångsrik stridsflygare. Efter kriget fick Göring anställning som försäljare av holländaren Anthony Fokkers D VII, som var ett av krigets bästa jaktplan. Görings skulle demonstrera planet och om möjligt ta upp order samt låta intresserade göra kortare flygturer. För sitt arbete som försäljare i Danmark fick Göring demonstrationsplanet. Göring blev inte omtyckt i Danmark och ombads att lämna landet. Han flög då sitt plan till Malmslätt där det skadades vid landningen. Göring hade inte råd att reparera planet utan skänkte planet till det flygkompani som fanns på Malmslätt och fortsatte med tåg till Stockholm. Där fick han anställning vid Svenska Lufttrafikbolaget. Bolaget ansåg att flyget behövde populariseras och det gjorde bolaget genom konstflygningar på Gärdet och genom kortare flygturer med intresserade.

En snöig februaridag 1920 befann sig Eric von Rosen i Stockholm, men ville hem till Rockelsta. Vädret var emellertid så dåligt att SJ tvingats ställa in trafiken. Eric von Rosen trodde på flygets möjligheter och begav sig till Gärdet för att be någon av piloterna vid Svenska Lufttrafikbolaget att flyga honom hem. De svenska piloterna ansåg att han var galen och var inte villiga att flyga. Men den tyske piloten Hermann Göring erbjöd sig att flyga honom hem. I snöyran följde de stambanan till Sparreholm och därefter kunde Eric von Rosen orientera sig fram till Rockelsta där de landade på Båvens is utanför slottet. Det hade då blivit så sent att Göring inbjöds att övernatta på slottet. Det har påståtts att första gången Göring såg ett hakkors var på eldhundarna i den öppna spisen på Rockelsta. Men Hitler utformade nazisternas symbol redan 1919 så han kan inte ha påverkats av Göring. Det var dock första gången som Göring såg sin blivande hustru Karin. Hon var syster till Eric von Rosens fru Mary och gift med fortifikationsofficeren Nils von Kantzow. Dagen därpå var det fint väder och Göring tog då med sig Eric von Rosens 11-årige son på en flygtur. Han skulle så småningom bli den legendariske flygaren Carl Gustaf von Rosen.

Karin von Kantzow och Göring fortsatte att träffas när de återvänt till Stockholm. Sommaren 1920 lämnade Karin sin man och son och ägnade resten av året åt ett slags turistliv i Tyskland tillsammans med Göring. Till julen 1920 återkom Karin till Sverige och i början av 1921 kom också Göring. De flyttade ihop i en liten lägenhet på Östermalm. Men snart därefter flyttade de båda till Tyskland. Göring hade hyrt en stuga några mil från München och där bodde Karin. Göring läste statskunskap i München. För sitt uppehälle fick Karin pengar från sin man och sina föräldrar. År 1922 gick hennes man med på skilsmässa. Karin fick ett rejält underhåll och även kontanter. Genom penningtillskotten kunde paret köpa en nybyggd villa i en förort till München. På senhösten 1922 hörde Göring för första gången Hitler tala vid ett möte. Han tilltalades av Hitlers budskap och tog kontakt med honom. Hitler behövde just en person som Göring. Själv var han en simpel korpral och nu erbjöd krigshjälten och tidigare chefen för Richthofeneskadern honom sina tjänster. Hitler och hans närmaste män fick nu möjlighet att hemma hos Karin och Göring föra sina politiska diskussioner och dra upp riktlinjerna för verksamheten. Den 3 februari 1923 gifte sig Karin och Göring i Münchens rådhus. Närvarande var bland annat Karins syster Fanny Willamowitz-Möllendorf som varit gift med en tysk officer som stupat under första världskriget.

Kanske var det hemma hos paret Göring som den så kallade ölkällarkuppen i München planerades. Utvecklingen blev dock inte den planerade. Dagen efter kuppen, som ägde rum 8 november1923 marscherade nationalsocialisterna med Hitler, Ludendorf och Göring i täten mot Krigsministeriet, där Ernst Röhm redan fanns med en styrka, men som omringats av reguljära soldater. Polisen besköt de marscherande nationalsocialisterna. Göring träffades av en rikoschetterande kula i ljumsken och blev liggande. Han omhändertogs av två judinnor som tog honom till en våning i närheten. På Görings uppmaning tillkallades en läkare med nazistsympatier och till dennes klinik fördes Göring. På morgonen den 10 november fick Karin av en SA-man reda på vad som hänt och att häktningsorder var utfärdad för en rad nazistledare. Hon begav sig omgående till kliniken. Hon var överens med sin man om att nu fanns bara en utväg – landsflykt. Tillsammans med en morfinrusig Göring, en läkare och Görings adjutant ställdes färden mot Österrike. Där vistades paret Göring i Innsbruck som var en tillflyktsort för åtskilliga Hitleranhängare. Hermann Görings sår blev infekterat och han var tidvis mycket dålig. Under den här perioden fick han åtskilliga morfinsprutor mot sina smärtor. Paret Göring hade i varje fall tidvis stora penningbekymmer. I mitten av april besökte Karin Göring Hitler på Landsbergs fästning tydligen i avsikt att få ekonomiskt stöd. Några pengar fick hon inte däremot Führens porträtt med dedikation. Från Stockholm sände hennes mor då och då pengar. På fästningen Landsberg författade Hitler Mein Kampf. Han släpptes från fästningen efter ett par år efter att ha lovat att hålla sin politiska verksamhet inom lagens råmärken.

I slutet av april 1924 blev paret Göring utvisade från Österrike och åkte då till Italien. Göring var då bättre, men han som varit senig och spänstig visade redan nu tecken på sin kommande volym. Före jul 1924 följde Göring sin fru till den tyska gränsen och hon återvände då till München. Parets villa såldes och möblerna packades för transport till Stockholm. Göring kunde fortfarande inte återvända till Tyskland, därför träffades makarna Göring i Salzburg i mars 1925 och tillsammans åkte de till Wien. Där hade de en trevlig kväll med den svenske ministern Patrik Reutersvärd och dennes maka. Sedan reste de vidare till Sverige dit de anlände den 20 mars 1925. De flyttade in i en liten lägenhet på Odengatan 23.
Den spänstige flygarhjälten som Karins släkt tidigare träffat, var nu fet, slapp och hängig och hade uppenbara problem att styra sitt temperament. Det stod snart klart för omgivningen att Göring var narkoman. Göring som var född 1893 var nu 32 år och Karin Göring 37. Trots sitt dåliga tillstånd lyckades Göring få anställning som pilot, men detta varade inte länge. Parets ekonomi var urusel och möbler och värdeföremål lämnades till pantbanken. Det hölls till och med auktion i den Göringska lägenheten. I början av augusti togs Göring in på Aspuddens sjukhus som narkoman. I början av september bröt han där upp ett medicinskåp och gav sig själv två sprutor. Han hotade också personalen med en käpp som visade sig innehålla en stilett. Polis och ambulansmän tillkallades och övermannade Göring som först fördes till Katarina sjukhus och därefter överfördes han till Långbro mentalsjukhus den 9 september. Den 7 oktober var han ute igen men den 22 maj 1926 måste han åter tas in på Långbro, där han vårdades till den 5 juni. Av journalerna från Långbro framgår att Göring kände sig jagad av judar.

År 1927 fick de tyskar som levde i politisk exil amnesti och i början av året återvände Göring till Tyskland. Karin som hade hjärtbesvär kunde inte följa med. Hon åkte till Tyskland först i mitten av maj. I Tyskland gjorde Göring snabb politisk karriär och redan i maj 1928 blev han riksdagsman. Göring fick nu arvode som riksdagsman. Enligt Karins brev till sin mor fick Göring 1300 mark i månaden som riksdagsman. Han påstods vidare få feta erbjudanden från olika flygbolag. Sedan tidigare var han agent för den svenska Thörnbladsfallskärmen. Det stora flygbolaget Lufthansa leddes av Erhard Milch som liksom Göring varit flygofficer. Med Milch träffade Göring en uppgörelse om att i riksdagen arbeta för Lufthansa. Härigenom hamnade han på Lufthansas avlöningslista. På sensommaren 1928 besökte paret Göring Sverige på Lufthansas bekostnad. Paret Göring levde sannolikt gott men situationen förändrades. Före jul 1929 anförtror Karin sin mor att det är knogigt med ekonomin. Det är nu Tyskland drabbas hårt av depressionen. Detta kan vara en förklaring, men de ekonomiska bekymren kan också bero på ett kostsamt sätt att leva. Till Görings umgänge hörde bland annat prinsen Viktor zu Wied som senare skulle bli tysk minister i Stockholm. Denne sammanförde enligt Karin paret Göring med många ”rar” familjer. I ett brev 1930 skriver Karin:

”Igår åto vi lunch med Tysklands rikaste man Henckel- Donnersbank [ – – – ]. Vi lärde känna honom genom (prins) August Wilhelm [ – – – ]. På kvällen voro vi bjudna till greve Solms, bror till prinsessan Wied, och hans fru född prinsessan von Ahnholt. Till lunch idag hade vi dem och ikväll skall vi till Vera von Bahr med svenska legationen och italienare. I morgon till lunch hos greve Königsmark och på middag till (prins) August Wilhelm att träffa fullt med nya intressanta människor. Det är som om nationalsocialismen blivit en modesak [ – – – ]. För några dagar sedan var baron Koskull här på middag, han är vid svenska legationen här, tillsammans med v. Bahrs, August Wilhelm [ – – – ]. Senare på kvällen Solms med prinsessan och hertigen av Koburg med dotter: [ – – – ].”

I valrörelsen 1930 höll Göring ett högt tempo. Han hade ett starkt dragplåster i prins August Wilhelm. I brev hem rapporterade Karin: ”De börja i Ostpreussen och fortsätta till Köln, varje kväll på ett nytt ställe. De tala båda två och alla församlingarna äro redan sen dagar utsålda. Den minsta salen rymmer 4 000 människor, den största 25 000! [ – – – ] August Wilhelm är helt och hållet Hitlerman.”

Samtidigt som Göring var engagerad i valrörlesen blev Karins hälsa allt sämre. Söndagen den 14 september gick det tyska folket till val. Valresultaten kunde Karin följa i radio på ett sanatorium i de bayerska alperna. Nationalsocialisterna fick 107 platser i riksdagen och blev efter socialdemokraterna näst största parti. Efter valet hade makarna Göring planerat att åka till Sverige, men på grund av Karin hälsotillstånd fick resan ställas in. Men under hösten 1930 fick hon lämna sjukhussängen. På juldagen 1930 hade paret Göring besök av bland annat Goebbels. På trettondagsafton 1931 var det stor tillställning hos Görings. Bland gästerna fanns mångmiljonären Fritz Thyssen, industrimannen Krupp, riksbankschefen senare Hitlers riksekonomiminister Hjalmar Schacht och Adolf Hitler som nu kunde frotera sig med storfinansen. I januari 1931 blev paret Göring bjudna till exkejsaren Wilhelm II som levde i exil i Doorn i Nederländerna. Karins hälsa var då så dålig att kejsarinnan gav henne tre tusenlappar för vistelse på kurorten Altheide i Schlesien. Paret Görings umgänge säger en del om vilka som lockades av nazismen i Tyskland.

Efter vistelsen på kurorten sommaren 1931 kände sig Karin bättre. Tillsammans med sin man gjorde hon en 14-dagarstur i en ny Mercedes cabriolet med röd skinnklädsel som Göring fått av Hitler. I augusti föreslog Karin sin syster Fanny Willamowitz-Möllendorf, som deltog i bilåkandet, att hon skulle komma och hålla henne sällskap. Fanny Willamowitz-Möllendorf brukade medverka i olika tidningar och tidskrifter och Karin kunde locka med en rad intressanta intervjuobjekt bland annat Sigrid Wagner, storhertiginnan av Hessen och Fritz Thyssen.

Den 24 september 1931 avled Karins mor. Karin ville genast åka hem. Paret Göring kom till Stockholm i mercedesbilen två dagar efter jordfästningen och tog in på Grand Hotel. På natten blev Karin dålig och läkare tillkallades. Efter ett par dagar inträdde en förbättring. Men den 8–9 oktober inträdde en försämring. Göring kallades till Berlin och övertalades av sin hustru att fara dit. Hitler skulle sammanträffa med Hindenburg och behövde Görings stöd. Karin flyttades från Grand Hotel till Falkengrenska sjukhuset på Rådmansgatan, där hon avled 17 oktober 1931. Jordfästningen ägde rum i Lovö kyrka på hennes 43-årsdag den 21 oktober. Dagens Nyheters rubrik dagen efter var: Görings maka jordfäst, krans från exkejsaren”. Från Berlin hörde hela bekantskapskretsen med Hitler i spetsen av sig med kransar, blommor och kondoleanstelegram.

Görings framgångar i Tyskland förändrade sannolikt synen på honom bland Karins släktingar. När Hitler kom till makten 1933 blev Göring minister utan portfölj samt rikskommisarie för det civila flygväsendet. Under de närmaste åren skulle han bli Hitlers närmaste man. Han blev bland annat regeringschef i den preussiska delstatsregeringen och chef för flygvapnet. Göring skapade Geheime Staatspolizei (Gestapo) och tillsammans med Himmler och Heydrich de första koncentrationslägren. Han medverkade också i ”de långa knivarnas natt” 1934.

I oktober 1933 hade Göring hälsat på släkten i Sverige. Han besökte då också Lovö kyrkogård och placerade på Karins grav ett stort hakkors, bundet av gröna blad. Den 8 november upptäcktes att hakkorset tagits bort, kransar ställts undan och en bukett blommor trampats ned. På Karins gravsten hade placerats en skrivelse med följande text: ”Vi några svenskar, känna oss förolämpade på grund av tysken Görings gravskändning. Vile hans f.d.hustru i frid, men förskone oss från tysk propaganda på hennes gravvård.” Det inträffade utnyttjades enligt Holger Carlsson, som 1942 utkom med boken ”Nazismen i Sverige — ett varningsord”, för angrepp på arbetarrörelsen. Men snart utpekades en känd nazist, Ola Vinberg, som provokatör. Denna uppfattning stöddes av en skriftexpert, men affären rann tydligen ut i sanden.

Att det fanns ett antal ledande män som levde utan värdinna noterades i Svensk Damtidning 23/1933:

Varken Hindenburg, Hitler eller Göring ha det kvinnliga stöd, som de skulle behöva. ( – – – ). Hans (Hindenburgs) närmaste män inom riket äro att beklaga, att de äro ensamma. Med samma våldsamma raseri som han slår ned sina motståndare, älskade Göring sin avlidna svenska maka, vilken förde honom över gränsen, då han fått Ischiasnerven sönderslliten av kulspruteeld på Mûnchens gator. Även Hitler skulle nog behöva en liten slingerväxt. ( – – – ) Mussolinis maka får sålunda aldrig officiera i svartskjorta. Hon lever ärad och älskad i Romagna, där Il Duce understundom inspekterar henne.

Bröderna von Rosen och deras fruar, svägerskor och barn tillhörde de kretsar som det skrevs om i veckopressen. I Svensk Damtidning 26/1933 finns ett reportage:

Bröllop på Rockelsta
Ett ståtligt bröllop ägde rum häromdagen i Södermanland. Forskningsresanden Eric von Rosen gifte nämligen bort sin dotter Birgitta med Albert Nestler från Lahr Baden. Ännu större intresse för den stora allmänheten var dock att Tysklands starke man, Hermann Göring, infann sig till bröllopet i flygmaskin, medföljande en stor blomsteruppsats från Hitler. Den högtidliga akten kom att stå i hakkorsets tecken.
Vigseln ägde rum i Helgesta stämningsfulla gamla kyrka, som var dekorerad med en rikedom av brinnande vaxljus. Några blomsterarrangemang förekom däremot inte. Domkyrkosysslomannen pastor Berggren förrättade vigselakten och sjöng brudmässan efter en gammal numera sällan brukad ritual. ( – – -)
Bland gästerna märktes som nämnts ministerpresident Göring. Dagen till ära klädd i nazistisk flyguniform med sabel och bland annat de vackra ordnar vilka nyligen förärades honom av Mussolini under flygfärden till Rom. I bröllopspresent skänkte han de nygifta en flott Mercedes-bil.
Brudens föräldrar, greven i adelsuniform och grevinnan i guldlamé med grön sammetscape sutto i kyrkan visavi brudgummens föräldrar industrimagnaten Albert Nestler med maka, den senare i svart georgette med underbara pärlor i öron och runt halsen.
Som utgångsmarsch spelades Horst Wesselsången för första gången i en svensk kyrka.

Horst Wessel blev tysk hjälte efter en våldsam död 1930. Han var författare till ”Die fahne hoch” som blev en nazaistisk kampsång och kallades Horst Wesselsången. Vid middagen på Rockelsta utbringade Eric von Rosen en skål för det nationalsocialistiska Tyskland. På en bild från bröllopet står Eric von Rosens svägerska Fanny Willamowitz- Möllendorf bredvid Göring. Hösten 1932 hade hon skrivit en artikel i Svensk Damtidning med rubriken ”Hitler och hemmet”. Hitler, som hon träffat många gånger bröms för sina goda egenskaper. Hitlerrörelsen uppfattade hon som en intensifierad hembygdsrörelse av oanade mått i vilken kvinnan hade sin givna plats. Hon uppgav att Hitler såg äktenskapet som en ”kraftcentral”, där framtidens släkte fostras och stärkes till välsignelse för arten och rasen. År 1933 gav hon ut boken ”Resan till det okända landet: Tyskland 1933. Hon gav också ut en minnesbok över sin syster Karin som såldes i mer än en halv miljon exemplar. Om Svensk Damtidning kan nämnas att tidningen i nummer 30/1933 noterade att Mussolini fyllde 50 år. Rubriken var: ”MUSSOLINI; Italiens folkhjälte, fyller 50 år den 29 juli”.

Den ovan nämnda gravskändningen nådde Görings öron. Den 19 juni 1933 grävdes Karins kista upp och hennes stoft överfördes till en tennkista som Göring inköpt från Svenskt Tenn. Utanför kyrkan hölls en liten ceremoni. Närvarande var bland annat Eric von Rosen, folk från tyska legationen och prinsen och prinsessan av Wied. Kistan kördes till Stockholm och därifrån vidare med tåg till Trelleborg och ångfärjan Drottning Wiktoria till Sazznitz. När färjan löpte in i Sazznitz vid fyratiden på morgonen var färjeläget smyckat med svenska och tyska fanor och kajen full med folk. Det hördes förstämda trummor, en hedersvakt och en hundramannatrupp från tyska flygorganisatinen saluterade.

Vid niotiden samma morgon anlände tåget till Eberswald några mil nordost om Berlin och närmaste tågstation till Görings egendom Karinhill. Här paraderade över 500 militärer, en orkester spelade Bethovens sorgemarsch, på husväggarna var girlander och hakkorsflaggor med sorgeflor. Även den fortsatta färden var som en drottnings sista färd. Omgiven av mc-poliser och en sammanhängande häck av Hitlerhälsande människor fördes kistan med bil vidare. Den sista sträckan fördes kistan på en katafalkvagn dragen av sex hästar med eskort av ridande polis. Bland de hundra gästerna fanns Hitler, Rudolf Hess och propagandaminister Goebbels. På en liten kulle i närheten av en sjö hade Göring låtit uppföra ett mausoleum där kistan palcerades. Prästen som ledde ceremonin yttrade bland annat: ”Tysklands heliga jord omger dig nu och i evig tid ( – – -).” Så blev det inte.

Byggnaderna på Karinhill lät Göring spränga i januari 1945 när ryska trupper närmade sig, men han lät mausoleumet stå kvar. Det har påståtts att de ryska trupperna tog hand om den praktfulla tennkistan. En novemberdag 1950 uppsöktes kyrkoherden vid svenska församlingen i Berlin av en tysk dam som berättade att Karin Görings kvarlevor tagits tillvara av en skogvaktare och han undrade nu hur han skulle förfara. I en säck forslades kvarlevorna till Berlin där de kremerades. Karin Görings urna sattes i oktober 1951 ned i sin ursprungliga grav vid Lovö kyrka. Men historien slutade inte där. Enligt en artikel i Svenska Dagbladet 2012-12-21 hittades 1991 en kista med kvarlevor som fördes till rättsmedicinalverket för identifiering. Med hjälp av bland annat DNA-teknik och vävnads prov som tagits från Karin Görings son anser man sig nu med stor sannolikhet ha fastställt att det var kvarlevor av Karin Göring som fanns i den funna kistan. Hon ha nu begravts på hemlig plats. Vems aska som fanns i den urna som gravsattes 1951 går inte att avgöra.

Eric och Mary von Rosen var inbjudna när Göring gifte om sig med skådespelerskan Emmy Sonnemann. Mary von Rosen fördes då till bordet av Hitler.

När Hitler kommit till makten 1933 var det många som kände sig kallade att bli en svensk Fürher. Eric von Rosen tillhörde dem som försöke ena de svenska nazisterna. År 1933 kontaktade han medarbetare till Sven Olof Lindholm och sammanförde Lindholm med översten Martin Ekström som senare blev ledare för Nationalsocialistiska blocke (NSB). Lindholm var emellertid inte intresserad av samarbete med de mera överklassbetonade nazisterna, som Eric von Rosen företrädde. Lindholms parti kallades Sveriges nationalsocialistiska arbetarparti (SNAP) höll fast vid de ursprungliga nazistiska ideerna och betonade bland annat det socialistiska inslaget vilket Hitler övergav så snart han kommit till makten. I september 1938 skrev Lindholm till sin nära medarbetare Sven Hedengren:

Vi kommer ingenstans! ( – – -) Men Tyskland ligger oss i fatet så förbannat, så det går inte. Folk är galna, och det som sker i dessa dagar kommer man aldrig att glömma. Hitler – Nazismen – Krig, mord elände! Att bryta detta vansinne betecknar jag nu som omöjligt. Det enda tänkbara om ideerna skall räddas blir att slopa både namn och symbol, för att inte tala om stövlar, koppel och Hitlerhälsning.

I oktober 1938 tillkännagav Lindholm att partinamnet skulle ändras till Svensk Socialistisk Samling (SSS). Hakkorset ersattes av Wasakärven och den så kallade Hitlerhälsningen togs bort. Namnbytet innebar ingen politisk kursändring, men en betoning av det svenska och det socialistiska inslaget. Ofta framställs Lindholmnazisterna som de allra värsta. Men dessa fanns sannolikt i Nationalsocialistiska Blocket (NSB), Sveriges Nationella Förbund (SNF och Nysvenska rörelsen (NSR).

NSB bildades 1934. En av grundarna var Eric von Rosen. Ledare blev översten Martin Ekström. Han hade börjat sin bana som volontär vid Upplands Artilleri. År 1911 tillsattes en svensk militärkommission för att organisera en poliskår i Persien där förhållandena var kaotiska och England hotade att sätta in trupper. Ledare för kommissionen blev Harald Hjalmarsson, far till högerledaren Jarl Hjalmarsson. I styrkan ingick bland annat Carl af Petersen och under honom tjänstgjorde i varje fall till en början Martin Ekström. När första världskriget brutit ut kallades den svenska styrkan hem. Ekström hade dock till december hösten 1915 anställning vid persiska gendarmeriet och deltog i en mängd strider mot rövarbanden och befordrades till kapten. Hösten 1915 gick han i tysk-turkisk tjänst. Till 1917 hade han hunnit bli både tysk och turkisk löjtnant. När finska inbördeskriget bröt ut 1918 anmälde sig Ekström liksom Hjalmarsson och af Petersen som frivilliga på den vita sidan. Ekström blev finsk löjtnant och avancerade snabbt till kapten. Den 28 februari 1918 utnämnde marskalk Mannerheim personligen Ekström till major. Från Finland begav sig Ekström till Estland där han deltog i det så kallade frihetskriget. Han var vidare i Litauen för att organisera ett gendarmeri. Senare blev han chef för Vasa skyddskår i Finland som han lämnade1934. Då han blev partiledare för NSB.
Eric von Rosen fortsatte att försöka få andra rörelser att ansluta sig till NSB. Den 3 mars 1935 skrev han till Martin Ekström:

Broder Martin. Jag har härmed glädjen rapportera för min ledare, att samarbetet mellan NSB oxch SNSP denna afton blivit säkerställt enligt de riktlinjer, som avsågos vid sammanträdet i förrgår. Vi hoppas och tror, att det förbund som denna kväll slagits, kommer att bliva till gagn för vårt land. Hell Sverige!

I samma brev medsändes fyra hälsningar varav en var från Birger Furugård, ledare för SNSP (Sveriges Nationalsocialistiska Parti). Eric von Rosen lyckades dock inte skapa något varaktigt samarbete med SNSP. NSB förde en tynande tillvaro och när Martin Ekström blev chef för en av de stridsgrupper med svenska frivilliga som deltog i finska vinterkriget ebbade partiets verksamhet ut. NSB var extremt antisemitiskt: I ett tryck från 1935 skrev man:

Juden är mänsklighetens fiende ( – – -). Vi fordra judarnas avlägsnande ur svensk bankrörelse, från all politik, från all kontroll över press och radio, från inblandning i kulturella ting. ( – – – ) Vi fordra indragning av de judiska varuhusen, skärpta ockerlagar och förbud för judar att gifta sig med svenskar.
Vid sidan av de nazistiska partierna fanns ytterligare sammanslutningar där nazistsympatisörer kunde samlas. Dessa var Samfundet Manhem, Riksföreningen Sverige- Tyskland och Försvarsfrämjandet.
Samfundet Manhem bildades 1934. Initiativtagare var Carl Ernfrid Carlberg. Samfundet bildades på årsdagen av Olof Rudbecks födelse. Enligt stiftelseurkunden, som var undertecknad av 184 personer, var samfundet opolitiskt. När det gällde folkstamvården ansåg dock stiftarna att man måste säga ifrån. Från verksamhetsåret 1935/1936 kan nämnas att professor Gösta Häggqvist höll tre föreläsningar om ärftlighetslära, Per Engdal, som då tillhörde SNF, höll nio föreläsningar bland annat om den nationalsocialistiska staten och Hitlers fredsappell. Eric von Rosen berättade om partidagarna i Nûrnberg 1935, om en älgjakt i norra Tyskland i sällskap med Göring och marskalk Mannerheim. Med Mannerheim kunde von Rosen då återuppleva minnen från Finland våren 1918. Eric von Rosen gav också intryck av män i Hitlers närhet som von Ribbentrop, general von Blomberg, riksministrarna Kerrl och Hess, propagandaminister Goebbels och finansminister Schacht. Han berättade också om en middag hos Hiltler. Under ett samtal med rikskanslern vid detta tillfälle framlyste tydligt den oerhört mäktiga kärlek till det tyska folket, som von Rosen ansåg vara den innersta drivkraften till Hitlers hela gärning. Det var vid partidagarna 1935 som Hitler inkallade riksdagen och stiftade de så kallade Nürnbergdagarna, som innebar att judarna förlorade sina mänskliga rättigheter. Eric von Rosens bror Clarence talade 1936 om ”Intryck från partidagen i Nürnberg 1936.”
År 1936 stod Tyskland som värdland både för vinterolympiaden i Garmisch Partenkirchen 6 – 16 februari och för sommarolympiaden i Berlin 1 -16 augusti. Liksom inför olympiaden i Peking 2008 förekom inför olympiaden i Berlin 1936 i flera länder proteströrelser. Orsaken var främst förföljelsen av judar. En i idrottssammanhang välkänd person var Torsten Tegnér. Han var Idrottsbladets chefredaktör 1915 – 1967 och tillhörde Riksidrottsförbundets högsta ledning (överstyrelsen) 1926 – 1941. Efter att ha besökt Litauen 1935 skrev han i Idrottsbladet:
För att få ett begrepp om ting och förhållanden är det inte alltid nödvändigt med ”djupgående studier” I en blink kan ofta sammanhanget, tonen och arten blixtra fram väl så tydligt. Som nu ”de judiska affärsmännen i östra Mellaneuropa” – ja i Tyskland. Varför äro de så bitterligen hatade?
Jag förstod det efter en halvtimma: Denna halvtimma åtgick för att växla mina fattiga tjugofem ”lat” till ”lit”. Nationalbanken hänvisade oss till privatbankerna, och så kommo vi då en trappa upp i något slags Diskontogesellschaft eller vad den prunkande banken nu kallades. Här måste man studsa inför den obrutna raden av mopsigt stirrande unga snabeljudar, sittande vid de normalt kontorsutstyrda borden. Förargas vid den nonchalans, varmed femte diskens två judeslynglar kastade omkring våra vördsamma ansökningshandlingar, frapperas av den omständighet, varmed dessa mammonspräster invecklade den egentligen så enkla proceduren, och den servilitet, varmed de åkallade den robust spacklade ”Madame Rosenberg” – tydligen en templets översteprästinna – att lägga sin feta hand vid aktstycket. Notera den vilda ömhet, varmed de virvlade fram siffror på den billiga räknemaskinen – deras motsvarighet till radband och bönekvarn – och den suffisans, varmed madammen per skrivmaskin förfärdigade texten till en urkund: detta skall väl motsvara latinet i mässan; dock underläto ”vi bönder” att låta oss imponeras, både de litauiska fältens filosof och Svenska Gångförbundets utsände.
Äntligen kom då den tidpunkt, då horden av judar icke längre kunde älta de älskade papiren, komplicera krumelurerna och potentiera profiten. Med en kombination av saknad och förakt sågo de oss försvinna med ett visserligen blygsamt antal ”lit”-sedlar och småmynt i nypan.

År 1942 utkom Torsten Tegnér med boken Kamrater jag mött på idrottsbanan. Boken innehåller artiklar som han skrivit tidigare bland annat ovanstående. Hitler stod när boken kom ut på toppen av makt och i Litauen avrättades då omkring 165 000 judar eller 75 procent av den judiska befolkningen. År 1968 utkom Tegnér med boken Fram till frihet. Tegnér framställde sig då som antinazist.
Inför olympiaden i Berlin startade hösten 1935 Samfundet Manhem en nationalinsamling för att stödja Sveriges deltagande i olympiaden och skänkte själva 5000 kronor. Samfundet Manhem hade flera medlemmar med anknytning till idrottsrörelsen. En av dessa var Clarence von Rosen, bror till Eric von Rosen. Clarence von Rosen var en av förgrundsgestalterna inom svensk idrott. Han var Sveriges representant i Internationella Olympiska Kommittén 1913 – 1933 och i Sveriges Olympiska Kommitté 1939 – 1947. Han var intresserad av de flesta idrotter och var med och grundade Svenska Fotbollsförbundet 1906 och skänkte den vandringspokal som ända fram till år 2000 gick till det lag som blev svenska mästare. Då blev hans nazistsympatier mer allmänt kända bland annat genom boken ”Svensk överklass och högerextremism under 1900-talet” och nazistpokalen ställdes undan. Vid invigningen av sommarolympiaden 1936 var Sven Hedin en av talarna.
I samband med olympiaden 1936 besökte arvprinsen Gustaf Adolf och prinsessan Sibylla Göring på Karinhill. Gustaf Adolf var ordförande i Sveriges Olympiska kommitté.

För Samfundet Manhem var både fysisk och moralisk fostran viktig. Gunnar Hahn som ofta förekom i radioprogram om folkmusik från 1930-talet till 1950-talet skrev i Samfundets Manhems årsbok 1935/1936 om musik. Han oroade sig för jassens utbredning:
De sydliga folkens danser och musiken därtill äro uttryck för erotik – i de nordiska folken danser däremot finns inget spår av erotik utan endast sund livsglädje.
C E Carlberg tog initiativ till uppvaktning av Hitler på dennes 50-årsdag 19 april 1939. Där fanns representanter för Samfundet Manhem och Riksföreningen Sverige-Tyskland. Dessutom var Sveriges överbefälhavare, chefen för Försvarsstaben och Chefen för marinen inbjudna. På förslag av Carlberg fick Hitler en Karl XII- statyett. Jämte statyetten överlämnades en hyllningsadress med texten:
Till ledaren Adolf Hitler de 20 april 1939. Svenska män och kvinnor, som i den tyske ledaren folkkanslern Adolf Hitler se Europas räddare, vilja ge uttryck åt sin djupt kända hedersbevisning och tacksamhet. Vi förbinda med denna hälsning en erinran om vår store konung Karl XII, som i sin hårda historiska kamp var besjälad av samma anda vilken vi svenskar också förnimma i Eder världshistoriska insats för Stortysklands grundande och Europas vidmakthållande.
Amiral Fabian Tamm har skildrat hur uppvaktningen gick till:
( – – -) Han (Hitler) gick fram till de olika delegationerna och togo de i främsta ledet i hand vilka föreställdes av resp. ministrar, Hitler sade ganska klanglöst till var och en ”Freue mich sehr Ihre bekanntshaft zu machen. Vår vän Clarence tyckte synbarligen icke att det korta utbytet av tankar var tillräckligt utan steg hastigt fram tryckte Hitlers hand mellan sina båda, såg honom i ögonen och uttalade orden: Mein Führer”
Sympatierna i spanska inbördeskriget följde i stort sett en höger-vänsterskala. Den 18 juli 1938 anordnades ett stort Spanienmöte på Östermalmstorg till stöd för republikanerna. Omkring 250 organisationer och 10 000 människor deltog. Huvudtalare var Georg Branting. Två dagar senare publicerade Svenska Dagbladet en artikel av Eric von Rosen. I sin artikel klagade von Rosen över att en stor del av svenskarna blivit vilseledda, när det gällde inbördeskriget i Spanien. Franco hade långt före krigets utbrott förstått att Spanien var på väg mot ett ”rött helvete”. Han ansåg vidare att det var angeläget att Sverige snarast möjligt ordnade sina förbindelser med Spanien på ett för svensk värdighet och svensk handel tillfredställande sätt. Från näringslivets sida restes vid den här tiden krav på handelsrepresentation hos Franco.
Riksidrottsförbundet ledning hotade vid den här tiden med uteslutning av de idrottsföreningar som medverkade i insamlingen av pengar till ett fältsjukhus på regeringssidan. I denna ledning ingick bland annat arvprinsen Gustaf Adolf, som ordförande från år 1933, civilingenjör Bo Ekelund, kapten Bo Lindman och Torsten Tegnér.
Riksföreningen Sverige-Tyskland (RST) bildades 1938 och gav ut en tidning med samma namn som rörelsen. Första numret utkom i april 1938 och innehöll ett upprop som var undertecknat av 415 personer. Bland dessa fanns ett stort antal välkända och organiserade nazister. Men där fanns också högermän och personer som kunde kallas kändisar till exempel tonsättaren Kurt Atterberg, Sven Hedin, Werner von Heidenstam, skulptören Carl Milles och hovsångerskan Marianne Mörner. Eric von Rosen, Clarence von Rosen och deras bror Reinhold von Rosen var medlemmar föreningen liksom Torsten Tegnér. I tidningen Sverige-Tyskland hyllades Hitler som den store ledaren. Tidningens linje var att:
(- – – ) om Sverige skall lyckas erhålla den ställning som tillkommer det måste detta ske i samförstånd med den makt som nu håller på att organisera kontinenten (citat från 1941)
Detta var ungefär samma linje som kom till uttryck hos Sveriges Nationella Förbund (SNF). De antog ungefär vid samma tidpunkt ett upprop om ”Sund raspolitik och Storsvensk utrikespolitik.”
I tidningens andra nummer fanns ett reportage från ett ungdomsläger i Tyskland 4 – 11 juni 1937. Från svensk sida deltog 50 ungdomar från Skåne. De tyska deltagarna kom från Hitlerjugend. På en bild ses arvprinsen Gustaf Adolf, med prinsessan Sibylla vid sin sida, tala till deltagarna.
Som RST:s rasexpert framträdde lektor Harry Bergqvist. I en bok som kretsen kring Sverige-Tyskland gav ut 1941 skrev Bergqvist om nationalsocialistisk raspolitik. Han klarade då ut vad som menades med ”Volljuden”. Dessa var heljudar, halvjudar, kvartsjudar och den som var mosaisk trosbekännare. Vidare blev den volljuden som var gift med en volljuden. Bergqvist presenterades 1954 i nazisttidningen Vägen Framåt, organ för Nysvenska rörelsen. Där framhölls att han var en framstående pedagog och hade tjänstgjort som lärare för prinsarna på slottet. ”Särskilt med prins Lennart kom han då att stå i en intim förbindelse och skapade sig i detta sammanhang ett förhållande som visat sig bestående.” Prins Lennart Bernadotte, som var son till prins Wilhelm, som i många år brukade Stenhammar, återfinns i Per Engdahls efterlämnade matriklar. Harry Bergqvist var god vän med Carl Göran Edqvists föräldrar och även Carl Göran Edqvist uppehöll kontakt med Bergqvist. Edqvist har omnämnts i inlägget med titeln ”Ondskan Hatet Mordet” och han var mycket Palmefientlig.
Försvarsfrämjandet bildades 1939 av generalmajoren Rickman von der Lancken, som liksom Eric von Rosen verkade han för att ena de nazistiska rörelserna i Sverige. Försvarsfrämjandet gav ut tidningen Folkförsvaret. Även Försvarsfrämjandet företrädde en nordisk enhetstanke under tysk överhöghet. I styrelsen ingick bland annat Bo Lindman, som var ordförande i Svenska friidrottsförbundet. År 1941 valdes Bo Ekelund in i styrelsen. Han var en av de stora idrottsledarna och ingick i Sveriges olympiska kommitté. Han lämnade dock styrelsen efter kort tid.
År 1939 utnämndes Hermann Göring till Kommendör av Svärdsorden. Orden överlämnades av Gustaf V och arvprinsen Gustaf Adolf i Berlin.
Bröderna Clarence och Eric von Rosen tillhörde aktieägarna i tidningen Dagsposten som startade 1941. Tidningen hade redan från starten ekonomiska problem. Generalmajoren Hjalmar Falk var engagerad i tidningen och försökte på olika sätt skaffa fram pengar. Ett brev till tidningens chefredaktör slutade med: ”Möjligen kan R von Rosen och prins GA förmås att ekonomiskt stödja DP. Båda äro ju klara tyskvänner.” Dagsposten tog under kriget emot tyskt stöd.
Liksom arvprinsen Gustaf Adolf var Eric von Rosen engagerad i scoutrörelsen och upplät mark för lägerverksamhet. Strax efter kriget var det scoutläger på Rockelsta. Deltagarna fick besöka slottet och kunde då se att Eric von Rosen hade kvar eldhundarna utformade som hakkors. Eric von Rosen avled 1948.

Annonser

Ett svar

  1. Hej!
    Läste med intresse denna artikel. Stötte på den genom att jag googlade på Clarence von Rosen bl.a. Är intresserad av honom för att jag håller på och skriver om C.E. Johansson och han var på fest och bankett med bl.a. von Rosen och Sven Hedin i USA i början av 30-talet. Visste att båda var kända nazisympatisörer och ville veta mera, vilket jag fick genom dig. Tack för det! (Tror dock inte att man kan kalla CEJ för sympatisör pga detta)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: