SVERIGE, USA OCH KRIGET I AFGHANISTAN

År 1998 utfördes sprängattentat mot USA:s ambassader i Kenya och Tanzania. Som ansvarig för attentaten utpekades Usama Bin Ladin, som sedan flera år vistades i Afghanistan. Afghanistan vägrade att utlämna Usama Bin Ladin. USA genomförde då bombningar i östra Afghanistan, där Usama Bin Ladin påstods ha militära anläggningar.

Den 11 september 2001 genomfördes terrorattackerna mot World Trade Center, försvarshögkvarteret Pentagon i Washington och försök till attack mot ytterligare ett mål som misslyckades genom att passagerare övermannade kaparna. Detta tredje plan störtade i Pennsylvania. Misstankarna om vilka som låg bakom attackerna riktades omgående mot Usama Bin Ladin och hans nätverk al-Qaida som fått en fristad i Afghanistan.

        USA:s president George W Bush lovade att leta upp dem som låg bakom attentaten och förklarade ”krig mot terrorismen”. Han förklarade också att ”de som inte är med oss är mot oss”. USA startade på nytt bombningar i Afghanistan och krävde att Afghanistan skulle utlämna Usama Bin Ladin.

        Göran Persson fick 2001 stort genomslag i massmedia då han använde två välkända uttryck från Olof Palme – ”Satans mördare” och ”Diktaturens kreatur”. När Olof Palme använde uttrycken avsåg han Francos regim i Spanien och kommunisterna i Tjeckoslovakien. Persson avsåg Usama Bin Ladin och talibanregimen i Afghanistan och uttrycken användes för att motivera USA:s bombningar i Afghanistan. Men liksom i Vietnam, forna Jugoslavien och Irak har ett stort antal oskyldiga människor fått sätta livet till. Och dödandet har fortsatt. Den som motsatte sig de bombningar som inledde USA:s invasion av Afghanistan skulle ha kunnat citera vad Olof Palme sa i sitt Gävletal 1965 om bombningarna i Vietnam:

Vår reaktion är medkänsla med offren, en känslans upprördhet inför ett meningslöst lidande. Ty en förbrytelse blir alltid en förbrytelse, och terrorn förblir alltid terror, även om den utförs i namnet av höga mål och principer

Afghanistan har en mycket lång historia, men här börjar jag historien i mitten av 1950-talet. De styrande gick då ett slags balansgång mellan mäktiga grannar och mellan dem som strävade efter att modernisera det afghanska samhället och mäktiga klaner som inte ville ha någon förändring. Afghanistans premiärminister Daud vände sig till USA med begäran om utvecklingshjälp. USA avvisade begäran och premiärministern vände sig då i stället till Sovjetunionen som tillmötesgick begäran om civil och militär hjälp. Tusentals unga officerare och administratörer utbildades i Sovjetunionen. Därmed lades grunden till ett ökande sovjetiskt inflytande. År 1963 tvingade kungen den auktoritäre Daud att avgå och en liberal författning antogs året därpå. Politiska partier började växa fram bland annat kommunistpartiet PDPA. De demokratiska reformerna blev mest papperskonstruktioner och följden blev en tilltagande oro som förstärktes av myndigheternas oförmåga att hantera en torkkatastrof i början av 1970-talet. År 1973 avsatte Daud med stöd av delar av armén kungen och utropade republik. Daud kom emellertid i konflikt med de officerare som fört honom till makten. När Daud 1978 låtit fängsla en del ledare tillhörande PDPA slog officerarna till och genomförde en kupp.

       Den nya kommunistiska regimen framlade en femårsplan enligt vilken Afghanistan skulle bli en socialistisk stat av sovjettyp. En jordreform proklamerades och alla politiska partier utom PDPA förbjöds. Den nya politiken mötte starkt motstånd på landsbygden där 80 procent av befolkningen bodde och som såg omdaningen som ett hot mot klansamhället. Inom loppet av några månader hade uppror brutit ut i flera provinser.

        Den kommunistiska regimen i Kabul blev allt mer beroende av stöd från Sovjetunionen. Den 27 december 1979 invaderade Sovjetunionen Afghanistan, men mötte starkt motstånd från gerillaförband som stöddes av bland annat USA. Sovjetunionen lyckades aldrig krossa motståndet. Efter att ha slutit avtal i FN:s regi med USA och Pakistan började Sovjetunionen dra tillbaka sina trupper 1989. Gerillan fortsatte kriget och i april 1992 kapitulerade regimen och ersattes av en islamistisk ledning. Inbördeskriget fortsatte dock och koncentrerades nu till Kabulområdet. Utan en fungerande centralmakt föll Afghanistan sönder och lokala krafter tog över ute i provinserna

        Hösten 1994 trädde en ny militär kraft in på arenan, talibanerna. Deras kärna utgjordes av veteraner från kampen mot Sovjetunionen och nyrekrytering gjordes från bland annat koranskolor (taliban betyder på arabiska student). Talibanerna stöddes av Pakistan och USA såg välvilligt på deras ingripande. Talibanerna tog snabbt kontroll över södra Afghanistan. Kabul intogs 1996. År 1997 avskaffade talibanerna republiken och utropade ett emirat. Mot talibanerna stod bland annat en allians av tadzjier, uzbeker och hazarer.

       Afghanistan blev internationellt allt mer isolerat. Bakgrunden var opiumproduktionen, kvinnoförtrycket och stödet till terrorister. Den 11 september 2001 skedde terrorattacken mot World Trade Center. Även nu vägrade Afghanistan att utlämna Usama Bin Ladin. Den 7 oktober angrep USA Afghanistan. Stora delar av Afghanistan bombades. USA inledde också ett militärt samarbete med den så kallade Norra alliansen, som behärskade nordöstra Afghanistan. USA:s angrepp motiverades av Bushregeringen med hänvisning till självförsvarsrätten. Talibanregimen höll stånd några få veckor, men under november föll talibanväldet samman. Provinsiella krigsherrar bröt samarbetet med talibanerna och andra lade ned vapnen.

        Den operation som USA startade efter 11 september har benämnts Operation Enduring Freedom (OEF) och pågår på flera håll men har mest förknippats med Afghanistan

De flesta folkrättsexperter torde vara eniga om att USA inte hade rätt att angripa Afghanistan. Till undantagen hörde professorn vid Försvarshögskolan Ove Bring. En artikel i Dagens Nyheter 20 oktober 2001 avslutade han dock med reservationen om ” marktrupper skulle sättas in i sådan omfattning och under så lång tid att Afghanskt territorium blir de facto ockuperat står detta inte i proportion till det säkerhetspolitiska hot som USA står inför”. Även om man accepterade Brings syn så kunde alltså inte USA under lång tid motivera sin närvaro i Afghanistan utgående från självförsvarsrätten.

        På initiativ av USA och Storbritannien samlades den 5 december 2001 i Bonn 30 afghanska ledare som tidigare bekämpat talibanregimen. Mötets status är oklar och hölls under den vaga benämningen ”under FN:s beskydd”. Mötet uttalade att på grund av den instabila situationen i Afghanistan behövde en interimsmyndighet inrättas. Den skulle träda i kraft den 22 december och efterträdas av en övergångsmyndighet under två år varefter val skulle ske till en ny regering. Mötet i Bonn begärde också att säkerhetsrådet skulle godkänna att en militär styrka inrättades, International Security Assistans Force (ISAF). Denna styrka skulle hjälpa den afghanska myndigheten att upprätta och träna nya säkerhetsstyrkor och väpnade styrkor att upprätthålla säkerheten för Kabul med omgivningar. Ledare för interimsmyndigheten och övergångsmyndigheten blev den pashtunske klanledaren Hamid Kazai som var USA:s man och som 2004 valdes till president och fortfarande sitter kvar men han är inte längre lika positiv till USA som tidigare. År 2005 genomfördes val till ett nytt parlament. Valdeltagandet var ungefär 50 procent.

       När interimsmyndigheten inrättats kunde USA hävda att de befann sig i Afghanistan efter inbjudan från interimsmyndigheten och senare överångsmyndigheten och presidenten. På motsvarande sätt hade Sovjetunionen motiverat sin invasion av Afghanistan. Efter Bonnmötet fortsatte USA sin Operation Enduring Freedom (OEF) medan ISAF:s uppgift var att på FN:s uppdrag skydda myndigheterna i Kabul.

Sverige deltog från början i ISAF. Den första styrkan Sverige sände till Afghanistan bestod av 45 personer och var så hemlig att inte ens namnen på dem som ingick fick nämnas. De hade uppgifter i Kabulområdet och syftet med ISAF-styrkan var att skapa lugn och säkerhet i Kabulområdet. Senare övergick Sveriges insats till en enhet för civilmilitär samverkan även den verksam i Kabulområdet. Sedan 2003 leds ISAF av NATO. År 2004 beslutades att ISAF:s verksamhet skulle omfatta hela Afghanistan. ISAF arbetade därefter med regionala enheter för säkerhet och återuppbyggnad. År 2006 övertog Sverige ansvaret för fyra provinser i norra Afghanistan med högkvarter i Mazar-e Sharif. Antalet Svenska soldater i Afghanistan har efter hand ökat.

       OEF och ISAF är fortfarande två skilda organisationer. OEF leds av USA och ISAF av NATO. Antalet soldater i OEF har minskat samtidigt som USA förstärkt ISAF med amerikanska förband. Befälhavaren för ISAF är en amerikansk general som samtidigt är chef för alla amerikanska styrkor i Afghanistan.

        Samtidigt som de svenska styrkorna i Afghanistan ökat har också uppgifterna förändrats. Det handlar sedan 2010 inte längre om att skapa säkerhet och skydd utan man genomför också offensiva operationer mot motståndsgrupperingar vilket tidigare förknippades med OEF. Sverige befinner sig således krig sida vid sida med bland annat USA och under USA:s befäl.

Många röster har höjts för att Sverige skall lämna Afghanistan. I början av november 2010 träffades en uppgörelse mellan regeringen, socialdemokraterna och Miljöpartiet beträffande Sveriges insatser i Afghanistan och den 4 november framlade regeringen en proposition. Om uppgörelsen innebar någon förändring i förhållande till tidigare är oklart utom att styrkan skall förstärkas med två räddningshelikoptrar, men svenska trupper kommer uppenbarligen vara kvar i Afghanistan minst till 2014. I början av 2011 fanns ungefär 500 svenska soldater i Afghanistan. Enligt tidigare riksdagsbeslut kan styrkan utökas till 855 soldater. I stället för en minskning av de svenska insatserna kan det bli en ökning.

       De motiv som angetts för att Sverige skall vara i Afghanistan har varierat. Ibland betonas bekämpningen av terrorism, ibland bekämpning av opiumhandeln och ibland att afghanska flickor skall kunna gå i skola. Samtidigt som Sverige bistår Afghanistan på olika sätt kunde man i TV:s Rapport den 4 november 2010 se hur det i Kabul byggs jättelika slott. De som byggde var tydligen så kallade krigsherrar, sådana som handlade med morfin och bistod de utländska militärer styrkorna saker de behövde för sitt underhåll.

        Den tidigare TV 4-medarbetaren Lasse Bengtsson har arbetat för Svenska Afghankommittén (SAK), som bland annat byggt upp 400 skolor och har tusentals afghaner anställda. Han beskrev i TV den 19 oktober 2010 situationen ”Vi har klarat oss helt utan militär i 28 år nu, i förtroendefullt samarbete med hela folket. ( – – – ) På frågan om vi behöver stöd av militären svarar vi nej. Tvärtom – en sammanblandning mellan den militära insatsen och vår vore förödande.” Sveriges internationella insatser borde begränsas till aktioner som drivs i FN:s regi och framför allt inriktas på att uppnå förhandlingslösningar.

       Den 2 maj 2011 meddelade USA:s president Obama att Usama Bin Ladin dödats i Pakistan. Detta förändrade dock inte situationen i Afghanistan.

       Sverige har blivit ett slags hantlangare åt USA. I december 2001 överlämnades på Bromma flygplats Ahmed Agiza och Muhammed al Zari till amerikanska underrättelseorganisationen CIA för transport till Egypten. Det inträffade avslöjades i TV 4:s program Kalla fakta 17 maj 2004. Redan på Bromma flygplats utsattes de två för en förnedrande behandling och i Egypten för tortyr. Ahmed Agiza dömdes i Egypten till 15 års fängelse. Al Zary frigavs och tilldelades senare ett skadestånd på tre miljoner kronor. För hanteringen har senare FN:s kommitté mot tortyr prickat den svenska staten. Även Konstitutionsutskottet riktade hård kritik mot regeringens sätt att hantera fallet. I sin granskning av fallet drog JO slutsatsen att dåvarande utrikesminister Anna Lind hade informerats av Säpo och godtagit att CIA:s flygplan skulle användas vid avvisningen. I Eva Franchells bok Väninnan – Rapport från Rosenbad hävdas att Anna Lind, som mördades 2003, orättvist fått bära hela ansvaret för hur fallet hanterades.  

Sveriges kritik mot USA:s fångläger på Guantanamobasen har varit minst sagt ljummen.

      I en ny bok skriver professorn i underrättelseanalys Wilhelm Agrell att den svenska styrkan år 2010 i tysthet övergick till att vara aktiv deltagare i rent krig mot upprorsmän. Riksdagen skall enligt Agrell genom ofullständig information ha vilseletts. Agrell anser att de riksdagsmän som ställt sig bakom Sveriges insatser i Afghanistan har anledning att fundera över vad de ställt sig bakom och vad der vetat eller inte vetat. Agrell anser att regeringen vilselett riksdagen.

      Det var när den amerikanska ledningen 2009 insåg att operationen för att skapa fred och trygghet och bygga upp en ny stat hade misslyckats, som den bestämde sig för att den samlade styrkan skulle övergå till upprorsbekämpning. Den svenska styrkan står under amerikanskt befäl och har bara att lyda order och aktivt börja bekämpa lokala upprorsmän även när svenskarna inte är utsatta för direkt hot. Därför hamnar svenskarna allt oftare i strid. Vid ett tillfälle uppges att svenskarna under ett par dagar skjutit 50000 skott.

       Regeringen lämnar varje år en proposition till riksdagen om den svenska styrkans inriktning, men enligt Agrell framgår inte av propositionen 2010 förändringen av den svenska styrkans inriktning. Utöver att riksdagsledamöter kan ha vilseletts finns det anledning att fråga sig vad de svenska soldaterna har fått för information. Är det till att kriga sida vid sida tillsammans med amerikanska soldater de har anmält sig till tjänstgöring i Afghanistan?

       Socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson Urban Ahlin anser sig dock inte ha blivit vilseledd. Aftonbladet berättade 2010-12-01 att Wikileaks offentliggjort dokument som avslöjar hur Urban Ahlin bett USA om hjälp för att öka stödet för Sveriges militära insatser i Afghanistan. I en diplomatisk rapport från den amerikanska ambassadens andreman i Stockholm Robert Silverman påstås att Urban Ahlin vid ett möte den 17 januari 2008 uttryckt en önskan att via amerikansk förmedling bjuda in en afghansk minister till Sverige. Väl i Sverige skulle den afghanske ministern återge ”humanitarian stories” om hur de svenska soldaterna bidrog till att garantera afghanska flickor möjligheten att gå i skolan, bekämpade narkotikaodlare och skyddade den afghanska befolkningen från talibanska övergrepp. Om uppgifterna stämmer är de ytterst graverande och det finns anledning att fråga sig under vilka former som den socialdemokratiska utrikespolitiken utformas.

        Urban Ahlin är enligt Wkipedia medlem i Trilateral Commission som är en privat organisation grundad 1973 av personer inom Council on Foreign Relations och Bilderberggruppen bland annat David Rockefeller och Henry Kissinger.  Trilateral Commission syftar bland annat till att ledande personer skall få möjlighet att träffas och diskutera i en informell miljö utan insyn från media, vilket öppnat för konspirationsteorier.

Organisationen granskas kontinuerligt av journalister och akademiker runt om i världen. Svenska medlemmar är bland andra Marcus Wallenberg, Urban Ahlin och Carl Bildt.

         Sverige borde aldrig sänt några soldater till Afghanistan. Det är särskilt synd om de soldater som i tron att de skulle kunna göra en insats för fred och säkerhet lockats till Afghanistan.

        Alla anställda inom det svenska försvaret skall vara beredda att tjänstgöra i utlandet.  Flera har avskedats för att de inte ställt upp på detta villkor. Försvaret har svårt att rekrytera personal. Det är egentligen självklart att det är så för vem vill lämna sitt öde i händerna på personer som Carl Bildt och Urban Ahlin.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: