OM HUR RASISM OCH INVANDRARFIENTLIGHET HAR SPRIDITS

På slottet Herborum inte långt från Söderköping stod tiden under många år stilla. Det värsta var att tiden stannat på en tid då kvinnoförtryck, rasism och motstånd mot demokrati var vanliga. Slottet ägdes av greve Magnus Stenbock som på slottet drev ett slags hotellrörelse där besökarna kunde få frottera sig med en riktig greve. Till dem som lockade folk till Herrborum och gav greve Stenbock möjlighet att sprida sina högerextremistiska budskap hörde bl.a. Sveriges Television.

        När tsunamikatastrofen i Sydostasien fyllde nyhetsplatserna i massmedia sändes i TV 2 den 29 december 2004 programmet I grevens tid. Programmet handlade om greve Magnus Stenbock. Samma dag gjordes i DN i en artikel reklam för programmet. Det var inte första gången som TV visade intresse för greve Stenbock. I programmet Packat och klart gjordes den 28 februari 1999 reklam för övernattning på slottet Herrborum. Inför sin 85-årsdag den 28 september 1996 intervjuades Stenbock i Aftonbladet. Han kunde då berätta om en dramatisk händelse som inträffade 1990. Kungen och drottningen besökte då slottet för att fira Agneta Baners 40-årsdag. Under natten ”exploderade” en tvättmaskin som fanns i ett badrum bredvid kungen och drottningens sovrum. Genom ett rådigt ingripande av kungen släcktes den brand som uppstod. I programmet Packat och klart kunde greven visa upp det rum där kungen och drottningen övernattat. Detta var väl avsett att ge lite extra reklam åt grevens hotellrörelse.

       Tidigare förefaller det vara mest högerextrema grupperingar som visat intresse för greve Stenbock. Av nazisten Per Engdahls arkiv framgår, av kvarlämnad skriftväxling, att Nysvenska rörelsen tillhörde de rörelser som greven sympatiserade med. År 1975 gjordes i nazisttidningen Fria Ord reklam för grevens bok Tankar och Synpunkter. I förordet till sin bok uppger Stenbock att boken planerades redan 1939 och utarbetades i sina huvuddrag 1940 – 1945. Första upplagan utkom 1961. År 2002 gjordes i en annons på Aftonbladets sista sida reklam för boken som då påstods ha utkommit i sin åttonde upplaga. Boken påstods bl.a. ha fått positiva omdömen i Norrköpings Tidningar, Vermlands-Tidningen och Karlskoga Tidning. I Svenska Dagbladet den 27 mars 2007 fanns i kulturdelen en annons för Stenbocks bok, som då påstods ha kommit ut i sin elfte upplaga. Även om upplagorna inte har varit så stora måste det finnas många som tagit del av greve Stenbocks åsikter.

       I den högerextrema tidningen Contra intervjuades greven 1989. Greven ansåg då att skolan gav sämre kunskaper än för 50 år sedan. Han var anhängare av ett ståndssamhälle. Numera fanns det enligt greven fem stånd. Det femte ståndet var arbetarklassen och dess medlemmar behövde naturligtvis inte samma utbildning som adeln, som genom att dess medlemmar gift sig med varandra förädlats till att bli de mest lämpade för att inta ledande positioner. När det gällde invandringen ansåg greven:

 

Vi skall inte hindra äkta flyktingar från att komma hit, men jag vill inte medverka till att locka hit personer vars främsta tjänst till det svenska samhället blir att öka röstunderlaget för (s) och (vpk).

 

Intervjuen i Contra avslutades med uppgifter om hur grevens bok kunde köpas.

I sin bok skrev Stenbock bl.a. om rasbiologi:

 

Inom djuraveln tvekar man inte att erkänna arvslagar, som när det gäller människor ofta glömmer, att de ha samma giltighet. Man förväntar sig inte att få en god jakthund av en valp vars föräldrar voro mopsar. (2006 års upplaga och sannolikt alla tidigare)

 

”Giften” mellan olika raser var enligt greven farliga:

 

Ty ärftlighetsläran lär, att avkomman av två personer av olika ras – i synnerhet om det gäller vitt skilda raser – ofta står lägre än båda föräldrarna. (1985 års upplaga och sannolikt i alla upplagor)

 

Till stöd för sina tanka åberopade Stenbock (i varje fall i 1985 års upplaga) professor Herman Lundborg, som var första chef för Sveriges rasbiologiska institut. Vidare åberopade Stenbock Hans Günter, Europas raser från 1922.

      Medlemmar av arbetarklassen hänförde Stenbock till kategorin uppkomlingar, som företer deras okultur i fråga om uppträdande och väsen. Den moderna kvinnan stod inte heller högt i kurs:

 

De moderna kvinnorna är snarare fräcka, framfusiga, oförskämda, påstridiga och viktiga, självtillräckliga och självsäkra, arroganta, tvärsäkra och nonchalanta, självupptagna och inbilska (1985 års upplaga)

 

Under rubriken ”Demokrati” skrev greven:

 

Genom hela naturen går principen om högre och lägre väsen. Människan är högre utvecklad än apan, germanen än australnegern. ( – – – )  

 

Demokratins största fara var enligt Stenbock att den lätt urartar till arbetarklassvälde. I sin bok (2006 års upplaga) citerade Stenbock vad högermannen James Dickson uttalade efter valet 1948:

 

Det är dock ganska makabert att tänka sig att ett sådant val som detta är resultatet av ett ställningstagande från människor, av vilka 94 % inte har en aning vad det hela gäller. Av de återstående 6 procenten – jag har huggit till siffran ganska hövligt, jag tror att den är mindre – ( – –  -).

 

År 1996 intervjuades Stenbock av det nazistinfluerade Hembygdspartiets tidning Grindvakten. Redan av namnet framgår att den var invandrarfientlig. I tidningen gjordes reklam för grevens bok som påstods vara mycket välarbetad och genomtänkt. I intervjun betonade greven betydelsen av att människor stannade kvar i den miljö som släkten tidigare vistats i. Föräldrar borde komma från samma ras och samhällsskikt och gärna från samma yrkesgrupp. I sin bok ( i varje fall 2006 års upplaga) skrevs om invandringen bl.a:

 

Dessa folkelement hava gjort utomordentliga insatser då det gäller rekordsiffrorna i brottsstatistiken. Ur rassynpunkt äro de också ödesdigra.

 

I 2006 års upplaga preciserade Stenbock i 41 punkter allt det onda som socialdemokraterna orsakat Sverige.

      Av TV-programmet den 29 december 2004 framgick att Stenbock och slottet Herrborum besöktes av bl.a. motorcykelklubbar och människor som lekte 1700-talssoldater. Men det har också anordnads resor för pensionärer och andra till Herrborum. Bl.a. anordnade AB Pocketresor (verksamt norr om Stockholm) i samarbete med Studiefrämjandet resor till Herrborum. I ett reklamblad för resorna gjordes också reklam för grevens bok.

       Greve Magnus Stenbock avled i början av sommaren 2007. Enligt referatet i Norrköpings Tidningar bars greven till sista vilan av karoliner. Bland gästerna tisslades och tasslades om huruvida kungaparet skulle dyka upp, men det gjorde de inte. Man fick nöja sig med namn som Montgomery, Mörner, Fleetwood, Lewenhaupt, Malcom, Sparre och Uggla. Officiant vid begravningen av rasisten och demokratimotståndaren Stenbock var biskopen i Linköpings stift Martin Lönnebo som bl.a. yttrade: ”Vi firar honom med tacksamhet och välsignelse. Minnesrunor över Stenbock gick att läsa i bl.a. Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Östgöta Correspondenten.

      Det undras ofta över hur rasism och främlingsfientlighet kan breda ut sig. Det är inte så konstigt när Greve Magnus Stenbock kunde sprida sitt budskap från 1961 till 2007. Och när han slutligen dog uttalade biskop Martin Lönnebo ”Vi firar honom med tacksamhet och välsignelse.”

ÖVERKLASSNAZISM – ERIC VON ROSEN PÅ ROCKELSTA OCH ANDRA ÖVERKLSSNAZISTER

ÖVERKLSSNAZISM – ERIC VON ROSEN PÅ ROCKELSTA MED FLERA

Källor: Björn Fontander, Carin Göring skriver hem
Karl N Alvar Nilsson, Svensk överklass och högerextremism under 1900-talet
Herrmann Ralph, Carl Gustaf von Rosen

I januari 2011 erbjöd jag mig att på Flens bibliotek hålla en föreläsning om mordet på Olof Palme i samband med att det gått 25 år sedan mordet ägde rum. Jag har skrivit boken ”Ondskan Hatet Mordet – Utrett och outrett – Mordet i ett politiskt sammanhang”. Boken utkom 2002 och sedan des har inget hänt beträffande mordutredningen. Boken fick mycket bra kritik och har av somliga betraktats som det bästa som skrivits i ämnet. Jag hörde aldrig något från Flens bibliotek. Det föredrag jag avsett hålla har jag publicerat på min blogg under rubriken ”Ondskan Hatet Mordet”. Jag hade avsett att erbjuda mig att hålla ytterligare en föreläsning om svensk överklassnazism. Jag är författare till boken ”Svensk överklass och högerextremism under 1900-talet”. Boken betraktades av den nu avlidne Stieg Larsson som det bästa som skrivit i ämnet. Här publicerar jag nu den föreläsning jag avsett hålla. Den anknyter till Flen och kan kanske ha ett visst intresse för Flensbor bland annat för dem guidar turister runt bland kommunens herresäten och kyrkor.

Eric von Rosens far var överstekammarjunkare greve Carl von Rosen. Han hade ingen förmögenhet men åkte tillsammans med sin kusin Carl Bildt till USA för att leta efter rika arvtagerskor. De träffade systrarna Lilian och Ella Moore. De skapade därigenom ekonomisk trygghet åt sig själva och åt flera söner. Eric von Rosen gifte sig med Ella. Deras söner blev Reinold som blev generallöjtnant, Clarence som blev hovstallmästare, Eugene som blev överceremonimästare och Eric. De skaffade sig tidigt egna herresäten. Eric von Rosen köpte år 1900 Rockelsta i närheten av Sparreholm, strax innan han tog studentexamen. Han hade tidigt bestämt sig för att bli forskningsresande och samtidigt som han lät bygga om Rockelsta slott till dess nuvarande utseende studerade han etnografi. Han övergav emellertid studierna och ”köpte” sig till sitt ”yrke”. Till stora delar finansierade han Erland Nordenskiölds expedition till Sydamerika i utbyte mot att få bli expeditionens etnograf. Han gjorde ytterligare resor bland annat en resa som han skildrade i boken ”Från Kap till Alexandria”. Rockelsta blev ett monument över Eric von Rosens resor med föremål och jakttroféer. I de öppna spisarna var eldhundarna försedda med Eric von Rosens lyckotecken hakkorset. Han gifte sig när han var 26 år gammal med den nittonåriga Mary Fock, dotter till överste Carl Fock som hade ytterligare fyra döttrar Fanny, Elsa, Carin och Lily. Till gästerna på Rockelsta hörde bland annat prins Wilhelm, Albert Engström, Werner von Heidenstam och Evert Taube.

Eric von Rosen såg ett hot i socialismen. När finska vinterkriget brutit ut i januari 1918 tillhörde han dem som hörsamade marskalk Mannerheims vädjan om hjälp. Från svensk sida deltog i kriget 94 officerare, 24 underofficerare, 440 underbefäl varav flera så kallade studentfurirer och ungefär 700 andra frivilliga. Flera av de officerare som deltog skulle senare inta höga befattningar i det svenska försvaret. Eric von Rosen valde att i stället för att delta i kriget skänka ett flygplan. Från en flygplansfabrik i Landkrona köpte han ett tvåsitsigt flygplan, som transporterades på järnväg till Umeå. Från Umeå var det 12 mil till Vasa och därifrån var det inte långt till Mannerheims högkvarter. Som pilot anlitade Eric von Rosen löjtnanten Nils Kindberg. För att planet skulle igenkännas försåg Eric von Rosen det med sin lyckosymbol hakkorset som målades i de finska färgerna vitt och blått. Den 6 mars gick färden över till Finland och Eric von Rosen följde själv med för att överlämna planet till marskalk Mannerheim, som utfärdade en dagorder som döpte planet till Aeroplan nummer 1 greve von Rosen. I varje fall fram till andra världskrigets slut behöll Finland hakkorset som nationalitetsbeteckning på militärplan och den 6 mars 1918 firas som det finska flygvapnets födelse.

Under första världskriget var Hermann Göring framgångsrik stridsflygare. Efter kriget fick Göring anställning som försäljare av holländaren Anthony Fokkers D VII, som var ett av krigets bästa jaktplan. Görings skulle demonstrera planet och om möjligt ta upp order samt låta intresserade göra kortare flygturer. För sitt arbete som försäljare i Danmark fick Göring demonstrationsplanet. Göring blev inte omtyckt i Danmark och ombads att lämna landet. Han flög då sitt plan till Malmslätt där det skadades vid landningen. Göring hade inte råd att reparera planet utan skänkte planet till det flygkompani som fanns på Malmslätt och fortsatte med tåg till Stockholm. Där fick han anställning vid Svenska Lufttrafikbolaget. Bolaget ansåg att flyget behövde populariseras och det gjorde bolaget genom konstflygningar på Gärdet och genom kortare flygturer med intresserade.

En snöig februaridag 1920 befann sig Eric von Rosen i Stockholm, men ville hem till Rockelsta. Vädret var emellertid så dåligt att SJ tvingats ställa in trafiken. Eric von Rosen trodde på flygets möjligheter och begav sig till Gärdet för att be någon av piloterna vid Svenska Lufttrafikbolaget att flyga honom hem. De svenska piloterna ansåg att han var galen och var inte villiga att flyga. Men den tyske piloten Hermann Göring erbjöd sig att flyga honom hem. I snöyran följde de stambanan till Sparreholm och därefter kunde Eric von Rosen orientera sig fram till Rockelsta där de landade på Båvens is utanför slottet. Det hade då blivit så sent att Göring inbjöds att övernatta på slottet. Det har påståtts att första gången Göring såg ett hakkors var på eldhundarna i den öppna spisen på Rockelsta. Men Hitler utformade nazisternas symbol redan 1919 så han kan inte ha påverkats av Göring. Det var dock första gången som Göring såg sin blivande hustru Karin. Hon var syster till Eric von Rosens fru Mary och gift med fortifikationsofficeren Nils von Kantzow. Dagen därpå var det fint väder och Göring tog då med sig Eric von Rosens 11-årige son på en flygtur. Han skulle så småningom bli den legendariske flygaren Carl Gustaf von Rosen.

Karin von Kantzow och Göring fortsatte att träffas när de återvänt till Stockholm. Sommaren 1920 lämnade Karin sin man och son och ägnade resten av året åt ett slags turistliv i Tyskland tillsammans med Göring. Till julen 1920 återkom Karin till Sverige och i början av 1921 kom också Göring. De flyttade ihop i en liten lägenhet på Östermalm. Men snart därefter flyttade de båda till Tyskland. Göring hade hyrt en stuga några mil från München och där bodde Karin. Göring läste statskunskap i München. För sitt uppehälle fick Karin pengar från sin man och sina föräldrar. År 1922 gick hennes man med på skilsmässa. Karin fick ett rejält underhåll och även kontanter. Genom penningtillskotten kunde paret köpa en nybyggd villa i en förort till München. På senhösten 1922 hörde Göring för första gången Hitler tala vid ett möte. Han tilltalades av Hitlers budskap och tog kontakt med honom. Hitler behövde just en person som Göring. Själv var han en simpel korpral och nu erbjöd krigshjälten och tidigare chefen för Richthofeneskadern honom sina tjänster. Hitler och hans närmaste män fick nu möjlighet att hemma hos Karin och Göring föra sina politiska diskussioner och dra upp riktlinjerna för verksamheten. Den 3 februari 1923 gifte sig Karin och Göring i Münchens rådhus. Närvarande var bland annat Karins syster Fanny Willamowitz-Möllendorf som varit gift med en tysk officer som stupat under första världskriget.

Kanske var det hemma hos paret Göring som den så kallade ölkällarkuppen i München planerades. Utvecklingen blev dock inte den planerade. Dagen efter kuppen, som ägde rum 8 november1923 marscherade nationalsocialisterna med Hitler, Ludendorf och Göring i täten mot Krigsministeriet, där Ernst Röhm redan fanns med en styrka, men som omringats av reguljära soldater. Polisen besköt de marscherande nationalsocialisterna. Göring träffades av en rikoschetterande kula i ljumsken och blev liggande. Han omhändertogs av två judinnor som tog honom till en våning i närheten. På Görings uppmaning tillkallades en läkare med nazistsympatier och till dennes klinik fördes Göring. På morgonen den 10 november fick Karin av en SA-man reda på vad som hänt och att häktningsorder var utfärdad för en rad nazistledare. Hon begav sig omgående till kliniken. Hon var överens med sin man om att nu fanns bara en utväg – landsflykt. Tillsammans med en morfinrusig Göring, en läkare och Görings adjutant ställdes färden mot Österrike. Där vistades paret Göring i Innsbruck som var en tillflyktsort för åtskilliga Hitleranhängare. Hermann Görings sår blev infekterat och han var tidvis mycket dålig. Under den här perioden fick han åtskilliga morfinsprutor mot sina smärtor. Paret Göring hade i varje fall tidvis stora penningbekymmer. I mitten av april besökte Karin Göring Hitler på Landsbergs fästning tydligen i avsikt att få ekonomiskt stöd. Några pengar fick hon inte däremot Führens porträtt med dedikation. Från Stockholm sände hennes mor då och då pengar. På fästningen Landsberg författade Hitler Mein Kampf. Han släpptes från fästningen efter ett par år efter att ha lovat att hålla sin politiska verksamhet inom lagens råmärken.

I slutet av april 1924 blev paret Göring utvisade från Österrike och åkte då till Italien. Göring var då bättre, men han som varit senig och spänstig visade redan nu tecken på sin kommande volym. Före jul 1924 följde Göring sin fru till den tyska gränsen och hon återvände då till München. Parets villa såldes och möblerna packades för transport till Stockholm. Göring kunde fortfarande inte återvända till Tyskland, därför träffades makarna Göring i Salzburg i mars 1925 och tillsammans åkte de till Wien. Där hade de en trevlig kväll med den svenske ministern Patrik Reutersvärd och dennes maka. Sedan reste de vidare till Sverige dit de anlände den 20 mars 1925. De flyttade in i en liten lägenhet på Odengatan 23.
Den spänstige flygarhjälten som Karins släkt tidigare träffat, var nu fet, slapp och hängig och hade uppenbara problem att styra sitt temperament. Det stod snart klart för omgivningen att Göring var narkoman. Göring som var född 1893 var nu 32 år och Karin Göring 37. Trots sitt dåliga tillstånd lyckades Göring få anställning som pilot, men detta varade inte länge. Parets ekonomi var urusel och möbler och värdeföremål lämnades till pantbanken. Det hölls till och med auktion i den Göringska lägenheten. I början av augusti togs Göring in på Aspuddens sjukhus som narkoman. I början av september bröt han där upp ett medicinskåp och gav sig själv två sprutor. Han hotade också personalen med en käpp som visade sig innehålla en stilett. Polis och ambulansmän tillkallades och övermannade Göring som först fördes till Katarina sjukhus och därefter överfördes han till Långbro mentalsjukhus den 9 september. Den 7 oktober var han ute igen men den 22 maj 1926 måste han åter tas in på Långbro, där han vårdades till den 5 juni. Av journalerna från Långbro framgår att Göring kände sig jagad av judar.

År 1927 fick de tyskar som levde i politisk exil amnesti och i början av året återvände Göring till Tyskland. Karin som hade hjärtbesvär kunde inte följa med. Hon åkte till Tyskland först i mitten av maj. I Tyskland gjorde Göring snabb politisk karriär och redan i maj 1928 blev han riksdagsman. Göring fick nu arvode som riksdagsman. Enligt Karins brev till sin mor fick Göring 1300 mark i månaden som riksdagsman. Han påstods vidare få feta erbjudanden från olika flygbolag. Sedan tidigare var han agent för den svenska Thörnbladsfallskärmen. Det stora flygbolaget Lufthansa leddes av Erhard Milch som liksom Göring varit flygofficer. Med Milch träffade Göring en uppgörelse om att i riksdagen arbeta för Lufthansa. Härigenom hamnade han på Lufthansas avlöningslista. På sensommaren 1928 besökte paret Göring Sverige på Lufthansas bekostnad. Paret Göring levde sannolikt gott men situationen förändrades. Före jul 1929 anförtror Karin sin mor att det är knogigt med ekonomin. Det är nu Tyskland drabbas hårt av depressionen. Detta kan vara en förklaring, men de ekonomiska bekymren kan också bero på ett kostsamt sätt att leva. Till Görings umgänge hörde bland annat prinsen Viktor zu Wied som senare skulle bli tysk minister i Stockholm. Denne sammanförde enligt Karin paret Göring med många ”rar” familjer. I ett brev 1930 skriver Karin:

”Igår åto vi lunch med Tysklands rikaste man Henckel- Donnersbank [ – – – ]. Vi lärde känna honom genom (prins) August Wilhelm [ – – – ]. På kvällen voro vi bjudna till greve Solms, bror till prinsessan Wied, och hans fru född prinsessan von Ahnholt. Till lunch idag hade vi dem och ikväll skall vi till Vera von Bahr med svenska legationen och italienare. I morgon till lunch hos greve Königsmark och på middag till (prins) August Wilhelm att träffa fullt med nya intressanta människor. Det är som om nationalsocialismen blivit en modesak [ – – – ]. För några dagar sedan var baron Koskull här på middag, han är vid svenska legationen här, tillsammans med v. Bahrs, August Wilhelm [ – – – ]. Senare på kvällen Solms med prinsessan och hertigen av Koburg med dotter: [ – – – ].”

I valrörelsen 1930 höll Göring ett högt tempo. Han hade ett starkt dragplåster i prins August Wilhelm. I brev hem rapporterade Karin: ”De börja i Ostpreussen och fortsätta till Köln, varje kväll på ett nytt ställe. De tala båda två och alla församlingarna äro redan sen dagar utsålda. Den minsta salen rymmer 4 000 människor, den största 25 000! [ – – – ] August Wilhelm är helt och hållet Hitlerman.”

Samtidigt som Göring var engagerad i valrörlesen blev Karins hälsa allt sämre. Söndagen den 14 september gick det tyska folket till val. Valresultaten kunde Karin följa i radio på ett sanatorium i de bayerska alperna. Nationalsocialisterna fick 107 platser i riksdagen och blev efter socialdemokraterna näst största parti. Efter valet hade makarna Göring planerat att åka till Sverige, men på grund av Karin hälsotillstånd fick resan ställas in. Men under hösten 1930 fick hon lämna sjukhussängen. På juldagen 1930 hade paret Göring besök av bland annat Goebbels. På trettondagsafton 1931 var det stor tillställning hos Görings. Bland gästerna fanns mångmiljonären Fritz Thyssen, industrimannen Krupp, riksbankschefen senare Hitlers riksekonomiminister Hjalmar Schacht och Adolf Hitler som nu kunde frotera sig med storfinansen. I januari 1931 blev paret Göring bjudna till exkejsaren Wilhelm II som levde i exil i Doorn i Nederländerna. Karins hälsa var då så dålig att kejsarinnan gav henne tre tusenlappar för vistelse på kurorten Altheide i Schlesien. Paret Görings umgänge säger en del om vilka som lockades av nazismen i Tyskland.

Efter vistelsen på kurorten sommaren 1931 kände sig Karin bättre. Tillsammans med sin man gjorde hon en 14-dagarstur i en ny Mercedes cabriolet med röd skinnklädsel som Göring fått av Hitler. I augusti föreslog Karin sin syster Fanny Willamowitz-Möllendorf, som deltog i bilåkandet, att hon skulle komma och hålla henne sällskap. Fanny Willamowitz-Möllendorf brukade medverka i olika tidningar och tidskrifter och Karin kunde locka med en rad intressanta intervjuobjekt bland annat Sigrid Wagner, storhertiginnan av Hessen och Fritz Thyssen.

Den 24 september 1931 avled Karins mor. Karin ville genast åka hem. Paret Göring kom till Stockholm i mercedesbilen två dagar efter jordfästningen och tog in på Grand Hotel. På natten blev Karin dålig och läkare tillkallades. Efter ett par dagar inträdde en förbättring. Men den 8–9 oktober inträdde en försämring. Göring kallades till Berlin och övertalades av sin hustru att fara dit. Hitler skulle sammanträffa med Hindenburg och behövde Görings stöd. Karin flyttades från Grand Hotel till Falkengrenska sjukhuset på Rådmansgatan, där hon avled 17 oktober 1931. Jordfästningen ägde rum i Lovö kyrka på hennes 43-årsdag den 21 oktober. Dagens Nyheters rubrik dagen efter var: Görings maka jordfäst, krans från exkejsaren”. Från Berlin hörde hela bekantskapskretsen med Hitler i spetsen av sig med kransar, blommor och kondoleanstelegram.

Görings framgångar i Tyskland förändrade sannolikt synen på honom bland Karins släktingar. När Hitler kom till makten 1933 blev Göring minister utan portfölj samt rikskommisarie för det civila flygväsendet. Under de närmaste åren skulle han bli Hitlers närmaste man. Han blev bland annat regeringschef i den preussiska delstatsregeringen och chef för flygvapnet. Göring skapade Geheime Staatspolizei (Gestapo) och tillsammans med Himmler och Heydrich de första koncentrationslägren. Han medverkade också i ”de långa knivarnas natt” 1934.

I oktober 1933 hade Göring hälsat på släkten i Sverige. Han besökte då också Lovö kyrkogård och placerade på Karins grav ett stort hakkors, bundet av gröna blad. Den 8 november upptäcktes att hakkorset tagits bort, kransar ställts undan och en bukett blommor trampats ned. På Karins gravsten hade placerats en skrivelse med följande text: ”Vi några svenskar, känna oss förolämpade på grund av tysken Görings gravskändning. Vile hans f.d.hustru i frid, men förskone oss från tysk propaganda på hennes gravvård.” Det inträffade utnyttjades enligt Holger Carlsson, som 1942 utkom med boken ”Nazismen i Sverige — ett varningsord”, för angrepp på arbetarrörelsen. Men snart utpekades en känd nazist, Ola Vinberg, som provokatör. Denna uppfattning stöddes av en skriftexpert, men affären rann tydligen ut i sanden.

Att det fanns ett antal ledande män som levde utan värdinna noterades i Svensk Damtidning 23/1933:

Varken Hindenburg, Hitler eller Göring ha det kvinnliga stöd, som de skulle behöva. ( – – – ). Hans (Hindenburgs) närmaste män inom riket äro att beklaga, att de äro ensamma. Med samma våldsamma raseri som han slår ned sina motståndare, älskade Göring sin avlidna svenska maka, vilken förde honom över gränsen, då han fått Ischiasnerven sönderslliten av kulspruteeld på Mûnchens gator. Även Hitler skulle nog behöva en liten slingerväxt. ( – – – ) Mussolinis maka får sålunda aldrig officiera i svartskjorta. Hon lever ärad och älskad i Romagna, där Il Duce understundom inspekterar henne.

Bröderna von Rosen och deras fruar, svägerskor och barn tillhörde de kretsar som det skrevs om i veckopressen. I Svensk Damtidning 26/1933 finns ett reportage:

Bröllop på Rockelsta
Ett ståtligt bröllop ägde rum häromdagen i Södermanland. Forskningsresanden Eric von Rosen gifte nämligen bort sin dotter Birgitta med Albert Nestler från Lahr Baden. Ännu större intresse för den stora allmänheten var dock att Tysklands starke man, Hermann Göring, infann sig till bröllopet i flygmaskin, medföljande en stor blomsteruppsats från Hitler. Den högtidliga akten kom att stå i hakkorsets tecken.
Vigseln ägde rum i Helgesta stämningsfulla gamla kyrka, som var dekorerad med en rikedom av brinnande vaxljus. Några blomsterarrangemang förekom däremot inte. Domkyrkosysslomannen pastor Berggren förrättade vigselakten och sjöng brudmässan efter en gammal numera sällan brukad ritual. ( – – -)
Bland gästerna märktes som nämnts ministerpresident Göring. Dagen till ära klädd i nazistisk flyguniform med sabel och bland annat de vackra ordnar vilka nyligen förärades honom av Mussolini under flygfärden till Rom. I bröllopspresent skänkte han de nygifta en flott Mercedes-bil.
Brudens föräldrar, greven i adelsuniform och grevinnan i guldlamé med grön sammetscape sutto i kyrkan visavi brudgummens föräldrar industrimagnaten Albert Nestler med maka, den senare i svart georgette med underbara pärlor i öron och runt halsen.
Som utgångsmarsch spelades Horst Wesselsången för första gången i en svensk kyrka.

Horst Wessel blev tysk hjälte efter en våldsam död 1930. Han var författare till ”Die fahne hoch” som blev en nazaistisk kampsång och kallades Horst Wesselsången. Vid middagen på Rockelsta utbringade Eric von Rosen en skål för det nationalsocialistiska Tyskland. På en bild från bröllopet står Eric von Rosens svägerska Fanny Willamowitz- Möllendorf bredvid Göring. Hösten 1932 hade hon skrivit en artikel i Svensk Damtidning med rubriken ”Hitler och hemmet”. Hitler, som hon träffat många gånger bröms för sina goda egenskaper. Hitlerrörelsen uppfattade hon som en intensifierad hembygdsrörelse av oanade mått i vilken kvinnan hade sin givna plats. Hon uppgav att Hitler såg äktenskapet som en ”kraftcentral”, där framtidens släkte fostras och stärkes till välsignelse för arten och rasen. År 1933 gav hon ut boken ”Resan till det okända landet: Tyskland 1933. Hon gav också ut en minnesbok över sin syster Karin som såldes i mer än en halv miljon exemplar. Om Svensk Damtidning kan nämnas att tidningen i nummer 30/1933 noterade att Mussolini fyllde 50 år. Rubriken var: ”MUSSOLINI; Italiens folkhjälte, fyller 50 år den 29 juli”.

Den ovan nämnda gravskändningen nådde Görings öron. Den 19 juni 1933 grävdes Karins kista upp och hennes stoft överfördes till en tennkista som Göring inköpt från Svenskt Tenn. Utanför kyrkan hölls en liten ceremoni. Närvarande var bland annat Eric von Rosen, folk från tyska legationen och prinsen och prinsessan av Wied. Kistan kördes till Stockholm och därifrån vidare med tåg till Trelleborg och ångfärjan Drottning Wiktoria till Sazznitz. När färjan löpte in i Sazznitz vid fyratiden på morgonen var färjeläget smyckat med svenska och tyska fanor och kajen full med folk. Det hördes förstämda trummor, en hedersvakt och en hundramannatrupp från tyska flygorganisatinen saluterade.

Vid niotiden samma morgon anlände tåget till Eberswald några mil nordost om Berlin och närmaste tågstation till Görings egendom Karinhill. Här paraderade över 500 militärer, en orkester spelade Bethovens sorgemarsch, på husväggarna var girlander och hakkorsflaggor med sorgeflor. Även den fortsatta färden var som en drottnings sista färd. Omgiven av mc-poliser och en sammanhängande häck av Hitlerhälsande människor fördes kistan med bil vidare. Den sista sträckan fördes kistan på en katafalkvagn dragen av sex hästar med eskort av ridande polis. Bland de hundra gästerna fanns Hitler, Rudolf Hess och propagandaminister Goebbels. På en liten kulle i närheten av en sjö hade Göring låtit uppföra ett mausoleum där kistan palcerades. Prästen som ledde ceremonin yttrade bland annat: ”Tysklands heliga jord omger dig nu och i evig tid ( – – -).” Så blev det inte.

Byggnaderna på Karinhill lät Göring spränga i januari 1945 när ryska trupper närmade sig, men han lät mausoleumet stå kvar. Det har påståtts att de ryska trupperna tog hand om den praktfulla tennkistan. En novemberdag 1950 uppsöktes kyrkoherden vid svenska församlingen i Berlin av en tysk dam som berättade att Karin Görings kvarlevor tagits tillvara av en skogvaktare och han undrade nu hur han skulle förfara. I en säck forslades kvarlevorna till Berlin där de kremerades. Karin Görings urna sattes i oktober 1951 ned i sin ursprungliga grav vid Lovö kyrka. Men historien slutade inte där. Enligt en artikel i Svenska Dagbladet 2012-12-21 hittades 1991 en kista med kvarlevor som fördes till rättsmedicinalverket för identifiering. Med hjälp av bland annat DNA-teknik och vävnads prov som tagits från Karin Görings son anser man sig nu med stor sannolikhet ha fastställt att det var kvarlevor av Karin Göring som fanns i den funna kistan. Hon ha nu begravts på hemlig plats. Vems aska som fanns i den urna som gravsattes 1951 går inte att avgöra.

Eric och Mary von Rosen var inbjudna när Göring gifte om sig med skådespelerskan Emmy Sonnemann. Mary von Rosen fördes då till bordet av Hitler.

När Hitler kommit till makten 1933 var det många som kände sig kallade att bli en svensk Fürher. Eric von Rosen tillhörde dem som försöke ena de svenska nazisterna. År 1933 kontaktade han medarbetare till Sven Olof Lindholm och sammanförde Lindholm med översten Martin Ekström som senare blev ledare för Nationalsocialistiska blocke (NSB). Lindholm var emellertid inte intresserad av samarbete med de mera överklassbetonade nazisterna, som Eric von Rosen företrädde. Lindholms parti kallades Sveriges nationalsocialistiska arbetarparti (SNAP) höll fast vid de ursprungliga nazistiska ideerna och betonade bland annat det socialistiska inslaget vilket Hitler övergav så snart han kommit till makten. I september 1938 skrev Lindholm till sin nära medarbetare Sven Hedengren:

Vi kommer ingenstans! ( – – -) Men Tyskland ligger oss i fatet så förbannat, så det går inte. Folk är galna, och det som sker i dessa dagar kommer man aldrig att glömma. Hitler – Nazismen – Krig, mord elände! Att bryta detta vansinne betecknar jag nu som omöjligt. Det enda tänkbara om ideerna skall räddas blir att slopa både namn och symbol, för att inte tala om stövlar, koppel och Hitlerhälsning.

I oktober 1938 tillkännagav Lindholm att partinamnet skulle ändras till Svensk Socialistisk Samling (SSS). Hakkorset ersattes av Wasakärven och den så kallade Hitlerhälsningen togs bort. Namnbytet innebar ingen politisk kursändring, men en betoning av det svenska och det socialistiska inslaget. Ofta framställs Lindholmnazisterna som de allra värsta. Men dessa fanns sannolikt i Nationalsocialistiska Blocket (NSB), Sveriges Nationella Förbund (SNF och Nysvenska rörelsen (NSR).

NSB bildades 1934. En av grundarna var Eric von Rosen. Ledare blev översten Martin Ekström. Han hade börjat sin bana som volontär vid Upplands Artilleri. År 1911 tillsattes en svensk militärkommission för att organisera en poliskår i Persien där förhållandena var kaotiska och England hotade att sätta in trupper. Ledare för kommissionen blev Harald Hjalmarsson, far till högerledaren Jarl Hjalmarsson. I styrkan ingick bland annat Carl af Petersen och under honom tjänstgjorde i varje fall till en början Martin Ekström. När första världskriget brutit ut kallades den svenska styrkan hem. Ekström hade dock till december hösten 1915 anställning vid persiska gendarmeriet och deltog i en mängd strider mot rövarbanden och befordrades till kapten. Hösten 1915 gick han i tysk-turkisk tjänst. Till 1917 hade han hunnit bli både tysk och turkisk löjtnant. När finska inbördeskriget bröt ut 1918 anmälde sig Ekström liksom Hjalmarsson och af Petersen som frivilliga på den vita sidan. Ekström blev finsk löjtnant och avancerade snabbt till kapten. Den 28 februari 1918 utnämnde marskalk Mannerheim personligen Ekström till major. Från Finland begav sig Ekström till Estland där han deltog i det så kallade frihetskriget. Han var vidare i Litauen för att organisera ett gendarmeri. Senare blev han chef för Vasa skyddskår i Finland som han lämnade1934. Då han blev partiledare för NSB.
Eric von Rosen fortsatte att försöka få andra rörelser att ansluta sig till NSB. Den 3 mars 1935 skrev han till Martin Ekström:

Broder Martin. Jag har härmed glädjen rapportera för min ledare, att samarbetet mellan NSB oxch SNSP denna afton blivit säkerställt enligt de riktlinjer, som avsågos vid sammanträdet i förrgår. Vi hoppas och tror, att det förbund som denna kväll slagits, kommer att bliva till gagn för vårt land. Hell Sverige!

I samma brev medsändes fyra hälsningar varav en var från Birger Furugård, ledare för SNSP (Sveriges Nationalsocialistiska Parti). Eric von Rosen lyckades dock inte skapa något varaktigt samarbete med SNSP. NSB förde en tynande tillvaro och när Martin Ekström blev chef för en av de stridsgrupper med svenska frivilliga som deltog i finska vinterkriget ebbade partiets verksamhet ut. NSB var extremt antisemitiskt: I ett tryck från 1935 skrev man:

Juden är mänsklighetens fiende ( – – -). Vi fordra judarnas avlägsnande ur svensk bankrörelse, från all politik, från all kontroll över press och radio, från inblandning i kulturella ting. ( – – – ) Vi fordra indragning av de judiska varuhusen, skärpta ockerlagar och förbud för judar att gifta sig med svenskar.
Vid sidan av de nazistiska partierna fanns ytterligare sammanslutningar där nazistsympatisörer kunde samlas. Dessa var Samfundet Manhem, Riksföreningen Sverige- Tyskland och Försvarsfrämjandet.
Samfundet Manhem bildades 1934. Initiativtagare var Carl Ernfrid Carlberg. Samfundet bildades på årsdagen av Olof Rudbecks födelse. Enligt stiftelseurkunden, som var undertecknad av 184 personer, var samfundet opolitiskt. När det gällde folkstamvården ansåg dock stiftarna att man måste säga ifrån. Från verksamhetsåret 1935/1936 kan nämnas att professor Gösta Häggqvist höll tre föreläsningar om ärftlighetslära, Per Engdal, som då tillhörde SNF, höll nio föreläsningar bland annat om den nationalsocialistiska staten och Hitlers fredsappell. Eric von Rosen berättade om partidagarna i Nûrnberg 1935, om en älgjakt i norra Tyskland i sällskap med Göring och marskalk Mannerheim. Med Mannerheim kunde von Rosen då återuppleva minnen från Finland våren 1918. Eric von Rosen gav också intryck av män i Hitlers närhet som von Ribbentrop, general von Blomberg, riksministrarna Kerrl och Hess, propagandaminister Goebbels och finansminister Schacht. Han berättade också om en middag hos Hiltler. Under ett samtal med rikskanslern vid detta tillfälle framlyste tydligt den oerhört mäktiga kärlek till det tyska folket, som von Rosen ansåg vara den innersta drivkraften till Hitlers hela gärning. Det var vid partidagarna 1935 som Hitler inkallade riksdagen och stiftade de så kallade Nürnbergdagarna, som innebar att judarna förlorade sina mänskliga rättigheter. Eric von Rosens bror Clarence talade 1936 om ”Intryck från partidagen i Nürnberg 1936.”
År 1936 stod Tyskland som värdland både för vinterolympiaden i Garmisch Partenkirchen 6 – 16 februari och för sommarolympiaden i Berlin 1 -16 augusti. Liksom inför olympiaden i Peking 2008 förekom inför olympiaden i Berlin 1936 i flera länder proteströrelser. Orsaken var främst förföljelsen av judar. En i idrottssammanhang välkänd person var Torsten Tegnér. Han var Idrottsbladets chefredaktör 1915 – 1967 och tillhörde Riksidrottsförbundets högsta ledning (överstyrelsen) 1926 – 1941. Efter att ha besökt Litauen 1935 skrev han i Idrottsbladet:
För att få ett begrepp om ting och förhållanden är det inte alltid nödvändigt med ”djupgående studier” I en blink kan ofta sammanhanget, tonen och arten blixtra fram väl så tydligt. Som nu ”de judiska affärsmännen i östra Mellaneuropa” – ja i Tyskland. Varför äro de så bitterligen hatade?
Jag förstod det efter en halvtimma: Denna halvtimma åtgick för att växla mina fattiga tjugofem ”lat” till ”lit”. Nationalbanken hänvisade oss till privatbankerna, och så kommo vi då en trappa upp i något slags Diskontogesellschaft eller vad den prunkande banken nu kallades. Här måste man studsa inför den obrutna raden av mopsigt stirrande unga snabeljudar, sittande vid de normalt kontorsutstyrda borden. Förargas vid den nonchalans, varmed femte diskens två judeslynglar kastade omkring våra vördsamma ansökningshandlingar, frapperas av den omständighet, varmed dessa mammonspräster invecklade den egentligen så enkla proceduren, och den servilitet, varmed de åkallade den robust spacklade ”Madame Rosenberg” – tydligen en templets översteprästinna – att lägga sin feta hand vid aktstycket. Notera den vilda ömhet, varmed de virvlade fram siffror på den billiga räknemaskinen – deras motsvarighet till radband och bönekvarn – och den suffisans, varmed madammen per skrivmaskin förfärdigade texten till en urkund: detta skall väl motsvara latinet i mässan; dock underläto ”vi bönder” att låta oss imponeras, både de litauiska fältens filosof och Svenska Gångförbundets utsände.
Äntligen kom då den tidpunkt, då horden av judar icke längre kunde älta de älskade papiren, komplicera krumelurerna och potentiera profiten. Med en kombination av saknad och förakt sågo de oss försvinna med ett visserligen blygsamt antal ”lit”-sedlar och småmynt i nypan.

År 1942 utkom Torsten Tegnér med boken Kamrater jag mött på idrottsbanan. Boken innehåller artiklar som han skrivit tidigare bland annat ovanstående. Hitler stod när boken kom ut på toppen av makt och i Litauen avrättades då omkring 165 000 judar eller 75 procent av den judiska befolkningen. År 1968 utkom Tegnér med boken Fram till frihet. Tegnér framställde sig då som antinazist.
Inför olympiaden i Berlin startade hösten 1935 Samfundet Manhem en nationalinsamling för att stödja Sveriges deltagande i olympiaden och skänkte själva 5000 kronor. Samfundet Manhem hade flera medlemmar med anknytning till idrottsrörelsen. En av dessa var Clarence von Rosen, bror till Eric von Rosen. Clarence von Rosen var en av förgrundsgestalterna inom svensk idrott. Han var Sveriges representant i Internationella Olympiska Kommittén 1913 – 1933 och i Sveriges Olympiska Kommitté 1939 – 1947. Han var intresserad av de flesta idrotter och var med och grundade Svenska Fotbollsförbundet 1906 och skänkte den vandringspokal som ända fram till år 2000 gick till det lag som blev svenska mästare. Då blev hans nazistsympatier mer allmänt kända bland annat genom boken ”Svensk överklass och högerextremism under 1900-talet” och nazistpokalen ställdes undan. Vid invigningen av sommarolympiaden 1936 var Sven Hedin en av talarna.
I samband med olympiaden 1936 besökte arvprinsen Gustaf Adolf och prinsessan Sibylla Göring på Karinhill. Gustaf Adolf var ordförande i Sveriges Olympiska kommitté.

För Samfundet Manhem var både fysisk och moralisk fostran viktig. Gunnar Hahn som ofta förekom i radioprogram om folkmusik från 1930-talet till 1950-talet skrev i Samfundets Manhems årsbok 1935/1936 om musik. Han oroade sig för jassens utbredning:
De sydliga folkens danser och musiken därtill äro uttryck för erotik – i de nordiska folken danser däremot finns inget spår av erotik utan endast sund livsglädje.
C E Carlberg tog initiativ till uppvaktning av Hitler på dennes 50-årsdag 19 april 1939. Där fanns representanter för Samfundet Manhem och Riksföreningen Sverige-Tyskland. Dessutom var Sveriges överbefälhavare, chefen för Försvarsstaben och Chefen för marinen inbjudna. På förslag av Carlberg fick Hitler en Karl XII- statyett. Jämte statyetten överlämnades en hyllningsadress med texten:
Till ledaren Adolf Hitler de 20 april 1939. Svenska män och kvinnor, som i den tyske ledaren folkkanslern Adolf Hitler se Europas räddare, vilja ge uttryck åt sin djupt kända hedersbevisning och tacksamhet. Vi förbinda med denna hälsning en erinran om vår store konung Karl XII, som i sin hårda historiska kamp var besjälad av samma anda vilken vi svenskar också förnimma i Eder världshistoriska insats för Stortysklands grundande och Europas vidmakthållande.
Amiral Fabian Tamm har skildrat hur uppvaktningen gick till:
( – – -) Han (Hitler) gick fram till de olika delegationerna och togo de i främsta ledet i hand vilka föreställdes av resp. ministrar, Hitler sade ganska klanglöst till var och en ”Freue mich sehr Ihre bekanntshaft zu machen. Vår vän Clarence tyckte synbarligen icke att det korta utbytet av tankar var tillräckligt utan steg hastigt fram tryckte Hitlers hand mellan sina båda, såg honom i ögonen och uttalade orden: Mein Führer”
Sympatierna i spanska inbördeskriget följde i stort sett en höger-vänsterskala. Den 18 juli 1938 anordnades ett stort Spanienmöte på Östermalmstorg till stöd för republikanerna. Omkring 250 organisationer och 10 000 människor deltog. Huvudtalare var Georg Branting. Två dagar senare publicerade Svenska Dagbladet en artikel av Eric von Rosen. I sin artikel klagade von Rosen över att en stor del av svenskarna blivit vilseledda, när det gällde inbördeskriget i Spanien. Franco hade långt före krigets utbrott förstått att Spanien var på väg mot ett ”rött helvete”. Han ansåg vidare att det var angeläget att Sverige snarast möjligt ordnade sina förbindelser med Spanien på ett för svensk värdighet och svensk handel tillfredställande sätt. Från näringslivets sida restes vid den här tiden krav på handelsrepresentation hos Franco.
Riksidrottsförbundet ledning hotade vid den här tiden med uteslutning av de idrottsföreningar som medverkade i insamlingen av pengar till ett fältsjukhus på regeringssidan. I denna ledning ingick bland annat arvprinsen Gustaf Adolf, som ordförande från år 1933, civilingenjör Bo Ekelund, kapten Bo Lindman och Torsten Tegnér.
Riksföreningen Sverige-Tyskland (RST) bildades 1938 och gav ut en tidning med samma namn som rörelsen. Första numret utkom i april 1938 och innehöll ett upprop som var undertecknat av 415 personer. Bland dessa fanns ett stort antal välkända och organiserade nazister. Men där fanns också högermän och personer som kunde kallas kändisar till exempel tonsättaren Kurt Atterberg, Sven Hedin, Werner von Heidenstam, skulptören Carl Milles och hovsångerskan Marianne Mörner. Eric von Rosen, Clarence von Rosen och deras bror Reinhold von Rosen var medlemmar föreningen liksom Torsten Tegnér. I tidningen Sverige-Tyskland hyllades Hitler som den store ledaren. Tidningens linje var att:
(- – – ) om Sverige skall lyckas erhålla den ställning som tillkommer det måste detta ske i samförstånd med den makt som nu håller på att organisera kontinenten (citat från 1941)
Detta var ungefär samma linje som kom till uttryck hos Sveriges Nationella Förbund (SNF). De antog ungefär vid samma tidpunkt ett upprop om ”Sund raspolitik och Storsvensk utrikespolitik.”
I tidningens andra nummer fanns ett reportage från ett ungdomsläger i Tyskland 4 – 11 juni 1937. Från svensk sida deltog 50 ungdomar från Skåne. De tyska deltagarna kom från Hitlerjugend. På en bild ses arvprinsen Gustaf Adolf, med prinsessan Sibylla vid sin sida, tala till deltagarna.
Som RST:s rasexpert framträdde lektor Harry Bergqvist. I en bok som kretsen kring Sverige-Tyskland gav ut 1941 skrev Bergqvist om nationalsocialistisk raspolitik. Han klarade då ut vad som menades med ”Volljuden”. Dessa var heljudar, halvjudar, kvartsjudar och den som var mosaisk trosbekännare. Vidare blev den volljuden som var gift med en volljuden. Bergqvist presenterades 1954 i nazisttidningen Vägen Framåt, organ för Nysvenska rörelsen. Där framhölls att han var en framstående pedagog och hade tjänstgjort som lärare för prinsarna på slottet. ”Särskilt med prins Lennart kom han då att stå i en intim förbindelse och skapade sig i detta sammanhang ett förhållande som visat sig bestående.” Prins Lennart Bernadotte, som var son till prins Wilhelm, som i många år brukade Stenhammar, återfinns i Per Engdahls efterlämnade matriklar. Harry Bergqvist var god vän med Carl Göran Edqvists föräldrar och även Carl Göran Edqvist uppehöll kontakt med Bergqvist. Edqvist har omnämnts i inlägget med titeln ”Ondskan Hatet Mordet” och han var mycket Palmefientlig.
Försvarsfrämjandet bildades 1939 av generalmajoren Rickman von der Lancken, som liksom Eric von Rosen verkade han för att ena de nazistiska rörelserna i Sverige. Försvarsfrämjandet gav ut tidningen Folkförsvaret. Även Försvarsfrämjandet företrädde en nordisk enhetstanke under tysk överhöghet. I styrelsen ingick bland annat Bo Lindman, som var ordförande i Svenska friidrottsförbundet. År 1941 valdes Bo Ekelund in i styrelsen. Han var en av de stora idrottsledarna och ingick i Sveriges olympiska kommitté. Han lämnade dock styrelsen efter kort tid.
År 1939 utnämndes Hermann Göring till Kommendör av Svärdsorden. Orden överlämnades av Gustaf V och arvprinsen Gustaf Adolf i Berlin.
Bröderna Clarence och Eric von Rosen tillhörde aktieägarna i tidningen Dagsposten som startade 1941. Tidningen hade redan från starten ekonomiska problem. Generalmajoren Hjalmar Falk var engagerad i tidningen och försökte på olika sätt skaffa fram pengar. Ett brev till tidningens chefredaktör slutade med: ”Möjligen kan R von Rosen och prins GA förmås att ekonomiskt stödja DP. Båda äro ju klara tyskvänner.” Dagsposten tog under kriget emot tyskt stöd.
Liksom arvprinsen Gustaf Adolf var Eric von Rosen engagerad i scoutrörelsen och upplät mark för lägerverksamhet. Strax efter kriget var det scoutläger på Rockelsta. Deltagarna fick besöka slottet och kunde då se att Eric von Rosen hade kvar eldhundarna utformade som hakkors. Eric von Rosen avled 1948.

TATTARE OCH ANDRA ZIGENARE – inlägg med anledning av att integrationsminister Erik Ullenhag skall bryta Romernas utanförskap

Integrationsminister Erik Ullenhag har presenterat en strategi för att bryta romernas utanförskap. De oförrätter som romerna blivit utsatta för bland annat steriliseringar har också påtalats. I samband med detta har påståenden om att steriliseringarna skulle ingått i ett slags social ingenjörskonst – ett slags socialdemokratisk folkhemseugenik- åter framkommit. Det här sättet att se på steriliseringarna startade med en artikelserie i Dagens Nyheter av skribenten Maciej Zaremba och trots att han bemöttes av flera bland annat av mig i Aftonbladet den 11 och 13 september 1997 förefaller Zarembas synsätt har bitit sig fast hos somliga, hos en del kanske i avsikt att smutskasta socialdemokratin. Det finns därför anledning att framhålla att företrädare för en långtgående steriliseringslagstiftning fanns i alla partier och att de pådrivande var läkare och ärftlighetsforskare liksom att tankegångarna ifråga om sterilisering i Sverige föddes under 1910-talet. På 1930-talet fanns långtgående steriliseringslagstiftning i många länder och i så vitt skilda politiska system som Nazityskland och USA. År 1975 avskaffade Sverige som ett av de första länderna i världen tvångssterilisering. Den här artikeln bygger i huvudsak på vad jag skrev i Aftonbladet 1997.
För utvecklingen av rasismen under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet hade Charles Darwins verk Om arternas uppkomst en avgörande betydelse. Verket gavs ut 1859 och utkom på svenska 1871. Darwins upptäckter ledde främst genom samhällsfilosofen Herbert Spencer fram till socialdarwinismen. Enligt socialdarwinismens företrädare drivs utvecklingen framåt av konkurrensen mellan individer, etniska grupper, klasser, raser eller samhällen i kamp för överlevnad och makt. En kamp som ytterst anses vara grundad i människans biologi, eller som en kombination av individuell egoism och marknadsekonomi. Med hänvisning till Darwin förklarades och rättfärdigades sociala och ekonomiska skillnader mellan raser och samhällsklasser. För socialdarwinismens företrädare blev det naturligt att rangordna olika folkslag med den ariska rasen högst upp. Rasblandning blev med det här synsättet förkastlig.
Österrikaren Gregor Mendel, som betraktas som genetikens grundare, genomförde i mitten av 1800-talet korsningar mellan olika ärtsorter. Han fann då att de stora variationerna i ärtväxterna i följande generationer följde en matematisk lag – den mendelska lagen. Mendels upptäckter gav omkring sekelskiftet 1800/1900 upphov till ärftlighetsläran inom botaniken. Forskare som arbetade med ärftlighetsproblematiken hos människan anslöt sitt arbete till botaniken. De fann då att en del mänskliga egenskaper, till exempel blå- och brunögdhet, följde den mendelska lagen. På det sättet föddes eugeniken – tanken på att man på samma sätt som man kunde förädla växter skulle kunna förädla människan. Positiv eugenik syftade till att öka barnalstringen hos ”lämpliga” föräldrar och negativ eugenik till att på olika sätt minska antalet barn med förment dåliga föräldrar.
Många svenskar inte minst vetenskapsmän påverkades av de germanska eller ariska raslärorna som bredde ut sig vid sekelskiftet 1800/1900 och som hade sin främste företrädare i Houston Stewart Chamberlain. En av dessa var professorn i botanik Bengt Lidforss, som var en av de första akademikerna som anslöt sig till socialdemokraterna. I en recension, av Chamberlains arbete Die Grundlagen des Neuzehten Jahrhunderts, som Lidforss 1909 publicerade i boken Onda makter och goda varnade Lidforss för rasblandning. När Tysklands industri expanderade pågick en stor invandring av lägre stående raser. Detta skulle på sikt leda till en bastardblandning av germaner, slaver med mongoliska inslag, romer och judar. Lidforss varnade för en liknande utveckling i Sverige. Den skada som kapitalismen åstadkom genom utsugning var enligt Lidforss övergående och mindre ödesdiger än den skada som kapitalismen åstadkom genom rasblandning.
I Sverige bildades i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet flera antisemitiska organisationer och det gavs också ut antisemitiska tidningar. Inom kyrkan förekom tidigt antisemitism. Biskopen i Strängnäs U L Ullman skrev 1892 i Tidskrift för Kristlig tro och bildning:

Tvenne makter hava alltså samverkat till att hjälpa judarna tränga in i den ställning de nu intaga i det moderna samhället: en andlig makt, nämligen de moderna idéerna om mänskliga rättigheter och statsborgarskap, och en materiell, nämligen penningarnas makt i handel och finansväsen. Utan att någonsin sammansmälta med de inhemska nationella folkelementen, deltaga nu judarna ändå i nationens egentliga liv, ja de har ofta trängt sig fram till samhällets höjder, och folken förnimma att främlingar härska bland dem och över dem.

Rashygieniska tankegångar etablerades i Sverige under 1910-talet bland annat i samband med att den gällande äktenskapslagstiftningen sågs över och förändrades. Tankarna kring äktenskapslagstiftningen kom inte enbart att handla om statens skydd av familjen som en socialt och ekonomiskt fungerande enhet utan också om värnande av befolkning och nation genom en god avkomma. I samband med diskussionerna om olika äktenskapshinder framkom radikala rashygieniska idéer. Från läkarhåll ansåg man att äktenskapshinder var ett allt för kraftlöst rashygieniskt redskap eftersom det inte hindrade att barn föddes utom äktenskapet. I läkaresällskapet hävdade 1910 professor Karl Petrén att ”operativa ingrepp, som hindra individen från att propagera rasen är vida säkrare än äktenskapshinder”. Rättspsykiatern Olof Kinberg ansåg: ”Steriliseringstanken tränger sig allt mer fram, och man kan vara säker på att den tid icke ligger alltför långt fram, då denna fråga blir så aktuell, att den även kommer att taga lagstiftarnas uppmärksamhet i anspråk.( – – -).”
Lidforss efterträddes som professor i botanik av Herman Nilsson-Ehle. Han blev Sveriges förste professor i ärftlighetslära och en ivrig förespråkare för att ett rasbiologiskt institut skulle inrättas. Sverige hade i början av 1900-talet en framstående ärftlighetsforskare, docenten i psykiatri och neurologi Herman Lundborg. Han började 1898 en medicinsk- biologisk undersökning av en släkt i Sydsverige. Först gjorde han en noggrann kartläggning av inom släkten förekommande nervsjukdomar. Detta arbete prisbelönades 1904 av Svenska Läkarsällskapet. Därefter genomforskade han släkten i sin helhet. Med detta arbete som var färdigt 1913, visade Lundborg bland annat att den så kallade myoklonus-epilepsin sannolikt följde den mendelska lagen. Samma år tilldelades Lundborg av medicinska fakulteten i Uppsala räntemedlen å konung Oscar II jubelfestdonation. Beslutet skedde på förslag av fysiologen Hjalmar Öhrvall som i sin motivering bland annat skrev: ”Jag anser det obehövligt att söka uppvisa betydelsen av Lundborgs arbete ur ett kriminalpsykologisk och sociologisk synpunkt.” År 1914 tilldelades Lundborg av Vetenskapsakademin Lettersstedtska priset för originalarbeten. Rektorn för Karolinska Institutet Professor F Lennman föreslog 1918 att ett medicinskt Nobelinstitut skulle inrättas för rasbiologi. Lärarkollegiet beslutade dock med nio röster mot åtta att ett institut för fysiologi och patologi skulle inrättas. Detta innebar att frågan om ett rasbiologiskt institut måste lösas på annat sätt. År 1919 skrev Herman Lundborg till medicinska fakulteten vid Uppsala universitet och klagade på otillräckliga resurser för sin forskning. Avslutningsis skrev Lundborg: ”En förändring till det bättre blir nödvändig, eljest är det mig inte möjligt att fortsätta med densamma.” Detta uppfattades som ett allvarligt hot eftersom Lundborg av alla betraktades som en självklar chef för det rasbiologiska institut som borde inrättas. År 1914 kom Lundborgs bok Rasbiologi och rashygien i vilken han försökte visa den nordiska rasens överlägsenhet. Han skrev även populärvetenskapliga böcker i samma ämne. Västerlandet i fara utkom 1334.
Den motion som föregick beslutet om att inrätta Statens institut för rasbiologi i Uppsala 1921 lämnades i riksdagens första kammare och hade författats av socialdemokraten Alfred Petrén (1867 – 1964). Åren 1909 -1924 var han överinspektör för landets sinnessjukhus och under åren 1929 – 1032 professor i psykiatri vid Uppsala Universitet. Petrén ägnade särskilt intresse åt alkoholism och straffriförklarade personer. Utöver Petrén var motionen undertecknad av bland annat Nils Wohlin från Jordbrukarnas fria grupp och liberalen Mauritz Hellberg. I andra kammaren avlämnades en motion i samma ämne med hänvisning till Petréns motion. Denna motion undertecknades av bland annat Hjalmar Branting och högerledaren Arvid Lindman. I sin motion skrev Petrén: ”

Den faran är förvisso stor nog, att man i utlandet, där intresset för hithörande ting är mångenstädes avsevärt livligare än hos oss skall söka tillgodagöra sig hans (Lundborgs) eminenta duglighet och arbetskraft.

I sin motion hänvisade Petrén till ett antal uttalanden från ärftlighetsforskare och läkare bland annat professorerna C M Fürst (anatomi) T Thunberg (fysiologi), J V Hultman (anatomi) och docenterna Herman Lundborg (neurologi och psykiatri), Nils von Hofsten (zoologi) och Nils Heribert Nilsson (botanik). Den senare hade bland annat uttalat:

Vi offra utan vidare oerhörda summor till uppfostringsanstalter och fängelser för att underhålla raselement, som genom rasbiologiska åtgärder kunde betydligt nedbringas.”

Det handlade således inte längre enbart om att komma till rätta med ärftliga sjukdomar utan också kriminalitet, alkoholism, osedligt leverne och fattigdom.
Det kan knappast ha varit i egenskap av socialdemokrat som Petrén skrev sin motion, utan som läkare och psykiater. Säkerligen kände Petrén ett stort antal läkare som verkade för att ett rasbiologiskt institut skulle inrättas och hade sannolikt av dessa uppmanats att skriva sin motion
Statens rasbiologiska institut inrättades 1921 och chef blev docenten Herman Lundborg. Han rörde sig under 1930-talet i nazistiska kretsar och blev 1936 hedersdoktor i Heidelberg.
År 1921 motionerade ett antal riksdagsmän: ”om skyndsam utredning att på lämpligast sätt befria samhället från zigenare och andra tattare”. Motionen skrevs av liberalen Osberg. Den stöddes av ytterligare 17 riksdagsmän, fyra liberaler, fyra bondförbundare och nio högermän. Först beskrivs i motionen det liv som zigenare och tattare lever och därefter kommer förslag till åtgärder:

Man måste även se detta spörsmål ur rashygienisk synpunkt, om man tar sikte på en nations framtida lycka. Se t ex hur Amerika obönhörligt avvisar alla från landstigning sådana invandrare, som genom blodsblandning kunna försvaga eller rent av förgifta folkstammen; de anser det nämligen vara en skyddsåtgärd lika berättigad som gränsspärrning och karantän mot smittkoppor och kolera, och däruti hava de fullkomligt rätt, ty faran hotar icke blott den nuvarande generationen utan i ännu högre grad framtida släkter.
Lämpligt vore att fortast möjligt verkställa en utredning för utrönande av hur stort antal dylika individer finnas inom landet; sedan detta blivit känt borde oförtövat åtgärder vidtagas i syfte att få en ändring i nu rådande missförhållande. Barnen borde tagas om hand i uppfostringsanstalter. De äldre individerna ska varnas för att fortsätta å den inslagna banan. Tages ingen hänsyn till detta torde de lämpligast upptagas å arbetsinrättningar. Skulle barnen visa en tendens att bli goda människor, borde göras vad som göras kunde för att få in dem på sunda banor; misslyckas försöket finge de dela sina föräldrars öde.

Motionen visar att rasistiska och rasbiologiska tankegångar var utbredde i de borgerliga partierna. Det får väl antas att de vuxna på anstalterna inte skulle ges tillfälle till fortplantning. Tattare var på 1800-talet och långt fram på 1900-talet en benämning på socialt utslagna grupper. Ofta gjordes som i motionen ovan ingen skillnad på tattare och zigenare. Debatten om ”tattarproblemet” var särskilt stor under mellankrigstiden och långt in på 1940-talet.
År 1934 hade frågan om rashygieniska åtgärder utretts så pass att Per Albin Hanssons koalitionsregering tillsammans med Bondeförbundet lade fram en proposition om sterilisering. Om lagens nödvändighet rådde stor politisk enighet. År 1941 utvidgades lagen. Justitieministern bondeförbundaren K G Westman karakteriserade lagen som ”ett betydelsefullt steg i riktning mot att sanera den svenska folkstammen.”
I en bok som utkom 1941 på ett bokförlag med anknytning till Riksföreningen Sverige-Tyskland med titeln ”Det kämpande Tyskland” framträdde docenten i zoologi Harry Bergqvist som ett slags rasexpert. Han hade varit lärare för prinsarna på slottet och mellan honom och Lennart Benadotte utvecklades om man får tro nazisttidningen Vägen Framåt en bestående vänskap. Harry Bergqvist hade också kontakt med Carl Göran Edqvist som jag nämnt i samband med mordet på Olof Palme. Bergqvist skrev under rubriken ”Nationalsocialistisk raspolitik” bland annat följande:

I slutet av förra århundradet förstod framsynt folk, att nationerna inom kort skulle stå inför ytterst allvarliga perspektiv, om inte samhällskroppen kunde hållas ren från rasligt mindervärdiga element, som t o m på grund av högre driven hygien och läkarkonst samt en missriktad humanitet fingo sättas till världen”

Avslutningsvis ansåg Bergqvist att vi borde besinna Viktor Rydbergs ord:

Till ariskt blod det ädlaste och äldsta
till svensk jag föddes av en vänlig norna

Bergqvist hade sin politiska hemvist i Per Engdahls Nysvenska rörelse. Den här rörelsen förespråkade bland annat förbud för äktenskap mellan judar och svenskar. Förbudet såg Engdahl ”som en gärd av humanitet mot dem som få det bäst genom att aldrig bli till.”
Den 1 september 1997 framträdde i Dagens Nyheter psykiatern Erling Rudkilde, som under flera år var verksam i Jönköping. Han uppgav att han skrivit ut ett hundratal intyg om lämpligheten av sterilisering. Erling Rudkilde hade under en period sin politiska hemvist i Nysvenska rörelsen. År 1975 skrev han och begärde sitt utträde. Som skäl för sitt utträde angav han att han inte fått tillräckligt stöd för sina aktioner för Pinochet i Chile och den nationella fronten i Portugal. Rudkilde ansåg att steriliseringarna gjordes av humanitära skäl. Men att det var läkare med Rudkildes politiska hemvist som kunde skriva ut dessa intyg och bedöma vad som var humanitet gör att steriliseringarna framstår som ännu mer obehagliga. Erling Rudkilde var en framträdande företrädare för Ny Demokrati i Jönköping.
I samma nummer av Dagens Nyheter framträdde Anders Milton då ordförande i Världsläkarförbundet, VD för Sveriges Läkarförbund och ordförande i SACO. Enligt Milyon var orsakerna till att steriliseringarna inte ifrågasattes att de förordades av uppburna och firade sossar. Ingen var enligt Milton beredd att ompröva makarna Myrdals insats för Sverige. I sin bok ”Kris i Folkhemmet” berör makarna Myrdal steriliseringsfrågan. De uttryckte emellertid stor tveksamhet och skrev bland annat:

Det är svårt att veta, i vilken utsträckningen en sjuk eller asocial individs avkomma verkligen är utsatt för arvshotet. Även där man vet att det är fråga om ärftliga anlag, har man ännu svårt att skönja ärftlighetssammanhangen och framför allt är det svårt att igenkänna bärarna av de oönskade anlagen. Det är nämligen icke alltid mot just dem, där defekten framtonat, som en steriliseringsåtgärd skulle behöva rikta sig. En del psykiska sjukdomstillstånd äro å andra sidan alldeles påtagligen miljöbetingade. Även om därvid en ärftlig disposition i många fall är sannolik, är det dock ofta miljöorsaker som på denna grundval framskapat en sjukdomsfas. De flesta kroppsliga sjukdomar och än mer de moraliska karaktärsdragen äro ännu svårare att arvsmässigt komma åt.

Det viktiga för makarna Myrdal var att de barn som kom till världen blev väl omhändertagna. Anders Miltons uttalande i Dagens Nyheter är minst sagt häpnadsväckande.
Steriliseringarna drevs fram av läkare och ärftlighetsforskare. Det var från dessa som politikerna fick klart för sig vilka möjligheter som öppnade sig genom rasbiologiska åtgärder. Och det är inte särskilt anmärkningsvärt att de tog till sig argument som framfördes från vetenskapligt håll. I likhet med Herman Nilsson-Ehle och Herman Lindborg var det många läkare som anslöt sig till den nazistiska ideologin. En av dessa var professorn vid Karolinska Institutet professor Gösta Häggqvist. Han ingick på 1930-talet i Rasbiologiska Institutets styrelse. Han var också ledamot i Nobelstiftelsens fullmäktige och Vetenskapsakademin. Bland de 415 personer som 1938 skrev under uppropet för bildandet av Riksföreningen Sverige-Tyskland var 35 läkare, d v s 8,4 procent. Föreningen uppgav 1941 att de hade mer än 5000 medlemmar. Om samma procentsats skulle gällt hela föreningen skulle det i föreningen ha funnits mer än 400 läkare i denna kryptonazistsiska organisation.
På 1960-talet gjorde Nysvenska rörelsen ett kap när man fick läkaren Jean Cronstedt som medlem. Han fick två år pris för sina insatser som rekryterare till rörelsen. Bland annat lyckades han rekrytera en kvinnlig gynekolog, J Roonemaa vid Danderyds sjukhus. Cronstedt var också ledare för svenska landslaget i gymnastik vid olympiaden i Tokyo 1964. I nazisttidningen Vägen Framåt presenterade han den tidens stora stjärna i gymnastik William Thoresson, men han skrev också artiklar om rasbiologi. När han som representant för svensk gymnastik besökte Sydafrika kunde han därifrån rapportera att han sammanträffat med läkarna Karlsson och Klein. Dessa hade uppfattningen att negrer hade en mindre utvecklad känsla för ansvar än européer. Som belägg för detta påpekade de att Zuluspråket saknade ord för begreppet ansvar.
Läkarna bar inte bara med och initierade rasbiologisk forskning och föreslog rasbiologiska åtgärder. De påverkade också lagstiftningen när det gällde sterilisering och det blev läkarna som skulle tillämpa lagstiftningen. Tanken på att det bland dessa läkare fanns ett antal nazister är minst sagt obehaglig.
Det ingick inte i lagstiftarnas intentioner att kvinnor som förutsättning för abort måste låta sterilisera sig. Det ingick inte heller att unga människor som förutsättning för att de skulle släppas ut från anstalter där de var intagna skulle låta sig steriliseras.
En annan grupp som varit rikligt representerad i nazistiska sammanhang är prästerna. I det tidigare nämnda uppropet för bildandet av riksföreningen Sverige-Tyskland fanns 13 präster. En av dessa var en av Sveriges värsta antisemiter kyrkoherden i Gnarp Ernst Ålander. I Jönköpings län fanns präster som tillhörde Nysvenska rörelsen i Bäckseda, Medalby, Stenberga, Unnaryd, Vireda och Österökna. Kommunister Thorén i Medalby höll under ett stort antal år efter andra världskriget andakt vid Nysvenska rörelsens årliga riksstämmor. Prästerna på landsbygden hade i varje fall fram till kommunsammanslagningen 1952 stort inflytande när det gällde skola och fattigvård.

————————————————————————-

Zigenarna/romerna som grupp förefaller inte att i någon högre grad ha intresserat de som ägnade sig åt rasbiologi. Herman Lundborg ägnade mycket av sin forskning år samerna. Zigenarna var när rasbiologin gjorde entré i Sverige en ytterst liten grupp. Från 1914 till 1954 var det förbjudet för zigenare/romer att slå sig ned i Sverige. Zigenarna/romerna kunde under 1930- och 1940-talet inte finna någon fristad i Sverige och den förföljelse och utrotning som nazisterna utsatte dem för har inte fått särskilt stor uppmärksamhet. Först under 1950-talet började Zigenare/romerna söka sig till Sverige och det var nog först då de började betraktas som ett socialt problem.
Tattarna/resandefolket var en betydligt större grupp än zigenarna/romerna och de uppfattades som ett betydligt större socialt och moraliskt problem. Deras ursprung är en omstridd fråga. Ibland har de uppfattats som en etnisk grupp som genom ingifte med ”vanliga svenskar” härstammade från zigenarna/romerna. Somliga har påstått att de härstammade från legosoldater under Sveriges stormaktstid. I deras livsstil, yrkesutövning, kultur och ibland i deras särpräglade dialekt fanns likheter med zigenarna/romerna. Ibland har de setts som en social grupp som genom sin livsstil stod utanför det traditionella samhället och varit en slags pariagrupp. Det är uppenbart att tattarna/de resande fick uppmärksamhet i rasbiologiska sammanhang bland annat förekom bilder med rubriker som ”tattartyngling” och tattarflicka”. I steriliseringsutredningarna förekom det också att man på ett fördomsfullt och schablonmässigt sätt beskrev personer som kanske ”borde” steriliseras med ord som ”typiskt tattarutseende” eller ”typiskt tattarpsyke”. Någon systematisk sterilisering av tattare genomfördes inte.
Gunnar Dahlberg studerade medicin vid Uppsala universitet och tog medicine licentiatexamen1920 och disputerade 1926. Under åren 1922-1924 var han Herman Lundborgs assistent vid Statens rasbiologiska institut. 1926 utnämndes han till docent i medicinsk ärftlighetsforskning och medicinsk statistik. När Herman Lundborg pensionerades från Statens rasbiologiska institut 1935, utsågs Gunnar Dahlberg till hans efterträdare som professor och chef. Herman Lundborg, som var nazistanstucken, var emot utnämningen och tyckte att hans livsverk gick i stöpet. Dahlberg hade en socialmedicinsk infallsvinkel på rasbiologin, och var öppet motståndare till nazismen. Vid det laget hade Dahlberg blivit mycket uppmärksammad för sin avhandling om tvillingar, Twin births and Twins, och forskning om inavel bland människor. Som rasbiolog skulle han utforska matematiska metoder att tillämpa vid populationsgenetik, studera normalt och sjukt arv, psykosfrekvens i befolkningen, sinnessjukas fruktsamhet med mera. Det vetenskapliga fältet sträckte sig långt utanför medicinen och rasbiologin. Det socialmedicinska inslaget var, vid jämförelse med hans föregångare, påfallande då sociala faktorer räknades som en betydande faktor för hur anlag utvecklades. Han gav bland annat ut Alkoholismen som samhällsproblem och Sjukdomarna och samhället.
Gunnar Dahlberg var ansvarig statistiker när de så kallade Vipeholmsförsöken genomfördes på 1940-talet. Syften med försöken var att förbättra tandhälsan. År 1942 hade nästan 100 procent av svenskarna caries. Dahlberg hade angett att det behövdes minst 1000 personer för att de försök man avsåg genomföra skulle bli statistiskt säkra. Vipeholm var en anstalt för sinneslöa och idioter. Nu skulle kanske begreppet utvecklingsstörda ha använts. Tidigare hade man gjort försök på fångar och barnhemsbarn, men problemet med dessa var att ofta lämnade platserna innan försöken hann slutföras. Vipeholm var en bra plats för de försök man avsåg genomföra, patienterna var kvar under lång tid och man hade fullständig kontroll över vad de åt. Med bakgrund av detta gavs medicinalstyrelsen i uppdrag att genomföra försöken av riksdagen.
Patienterna matades med en speciell kola, så kallad Vipeholmstoffee. Denna kola fick vissa äta under fyra år. När studien avslutats efter nära tio år kunde man konstatera att både män och kvinnor hade ett tjugotal cariesangrepp i sina tänder. Studien visade bland annat att stor godiskonsumtion en dag i veckan var mindre farligt än mer måttlig konsumtion under alla veckans dagar, vilket gav rekommendationen och begreppet lördagsgodis. År 1955 promoverades Dahlberg till odontologie hedersdoktor. Vid tandläkarhögskolan i Stockholm. Vipeholmsförsöken ger en skrämmande bild av hur man vid mitten 1950 såg på människor som var avvikande.
Som redovisats så intresserade sig rasbiologerna inte endast för olika etniska grupper utan också åt dem som man uppfattade som moraliskt och socialt underlägsna. Tattarna kunde falla in under båda kategorierna. Gunnar Dahlberg gjorde under början av 1940-talet en utredning om tattarna/ de resande. Han kom då fram till att det inte rörde sig om en etnisk grupp utan utgjorde en social kategori som dock influerats i språk och livsstil av zigenarna/romerna.
Trots att forskning gjorts om tattarna/resandefolket tycks ingen riktig klarhet har nåtts om deras ursprung. Benämningen tattare har i stort sett försvunnit och de som har anser sig tillhöra denna grupp föredrar att kallas resande. Likheterna med de resande som finns i andra länder förefaller dock inte vara särskilt stora.

————————————————————-

Äldre personer har nog ofta erfarenheter av såväl tattare/resandefolk som zigenare/romer. Jag växte upp på en liten ort, Skede, utanför Vetlanda. Där fanns då en familj som kallades tattare. De bodde i ett förfallet hus. Det påstods att de gick in i böndernas hönshus och stal ägg. I skolan undervisades tvåklasser ihop. När jag gick i första klass fanns i samma klass en tattarflicka i andra klass gick en syster till henne och de satt i samma bänk till vänster om där jag satt ihop med en annan pojke. Vid den här tiden brann deras hus ned och de förvisades till en ödsligt belägenhet fastighet. Mamman i familjen avled senare och familjen splittrades. Till Skede kom vid några tillfällen zigenare. De bodde i tält. Jag kommer ihåg att en kvinna ägnade sig åt att spå och att de uppträdde med musik, dans och sång.
När jag på 1950-talet gjorde värnplikten på A 6 i Jönköping hade jag och en kamrat varit nere på stan och när vi var på väg tillbaka till A 6 träffade vi på en äldre gubbe som kämpade med en överlastad kärra. Vi hjälpte honom hem med kärran. Han bodde i närheten av Östra torget och han uttryckte stor tacksamhet för vår insats. När vi efteråt talade med kamrater som var från Jönköping förstod vi att den vi hjälpt var känd som Tattar-Oskar och ägnade sig åt skrothandel. Runt Östra torget bodde många tattare och de upplevdes av många som ett problem. Någon gång på 1960- eller 1970-talet besökte jag en auktion i Holsbybrunn i närheten av Vetlanda. Det var en stor auktion och där såldes mycket kopparföremål. Alla kopparföremål köptes av en person som påstods var bror till Målle Lindberg som blev välkänd som maranatapredikant. All koppar inköptes av denne person som betalade allt kontant från en sedelstinn plånbok. Han påstods ha näringsförbud och utmärkte sig genom att han hade ringar på kanske alla sina fingrar,
Jönköping hade under 1940-talet ett stort antal tattare/resande som var bosatta kring Östra Torget. Öster var vid den här tiden stadens slum, speciellt Kålgårdsområdet. Det hade alltid funnits stora motsättningar mellan resande och andra svenskar, och i Jönköping med sin stora tattar-/resandekoloni var dessa extra starka. Det gick rykten om att de överföll andra människor och att de fick ekonomiskt stöd från Jönköpings stad. I mitten av 1940-talet gjordes en inventering av antalet tattare och det fanns då 450 invånare som var registrerade som tattare.
Kring midsommaren 1948 var det en laddad stämning i Jönköping. Några människor hade lyckats hetsa upp en folkmassan till att attackera Kålgårdsområdet på Öster i staden där de flesta resande bodde. Folkmassan gick till attack mot alla som antogs tillhöra resandefolket. De resande barrikaderade sig i sina lägenheter. Folkhopen trängde sig även vid vissa tillfällen in i bostäderna, som vandaliserades. Detta mönster upprepades under flera dagar.
Både Polisen och pressen tog i stort sett folkhopens sida i kravallerna. Tattarna och de resande ansågs ha sig själva att skylla och kravallerna var en fullt berättigad aktion från hederliga svenskars sida. Kravallernas ledare två lastbilschaufförer, intervjuades i lokalpressen och kallades ”de vitas ledare” och lovade att de skulle fortsätta tills de tattarna/de resande var utkörda ur staden. Till slut stävjade polisen de värsta våldsamheterna och de ebbade så småningom ut.
Polisens reaktion kom sent, och först på hösten fick kravallerna sitt rättsliga efterspel i Jönköpings rådhusrätt. De två chaufförer som trätt fram som ledare för oroligheterna dömdes till fängelsestraff, och deras närmaste anhängare dömdes till dagsböter. Också några resande blev straffade för misshandel när de försökt skydda sina hem.Stadens tre tidningar antingen teg eller stödde gärningsmännen. Smålands Allehanda hade redan ett par år tidigare krävt att hela Sveriges resandebefolkning skulle steriliseras och under upploppen skrev Smålands Folkblad i en ledare: ”Hur man ska komma till rätta med dessa ofta asociala människor är inte lätt att säga. Deras ingrodda avsky för ordnat arbete tycks vara oövervinnerligt. Man kan således säga att de har sig själva att skylla – – – ” Konsekvenserna av kravallerna blev långtgående. Många resande lämnade staden och de som blev kvar dolde för det mesta sitt ursprung. Området kring Östra torget revs under 1960- och 1970-talet och ersattes med ny bebyggelse. Tattarna/de resande fick väl nya bostäder i områden som Österängen och Grästorp.
Det som hände i Jönköping var inte unikt. På flera håll i landet ägde liknande kravaller rum. Författaren Ragnar Järhult har skrivit en tattarroman med dokumentära inslag från Jönköping ”Andreas och Emilia” som sannolikt ganska väl visar hur tattarna kunde ha det. Även om flera forskare ägnat sig åt tattarna/de resande så finns det mycket som är oklart. Är det fortfarande så att de som anses vara tattare/resande trakasseras? Erik Ullenhag skulle kunna ägna även tattarna /de resande intresse.

HÅKAN JUHOLT HAR AVGÅTT

Vid senaste valet lade 1,8 miljoner väljare sin röst på socialdemokraterna. Jag tror inte att de gjorde för att de trodde på Mona Sahlin som partiledare. De gjorde det i brist på bättre alternativ för den som tror på ett jämlikare samhälle. Mona Sahlins avskedstal var som ett eko av Fredrik Reinfeldt. Det visar hur djupt socialdemokratin fallit. Hon efterträddes av en politikens Åsanisse, som nu till sist haft så mycket sunt förnuft att han avgått. Mona Sahlin och Häkan Juholt har fungerat som socialdemokratins dödgrävare. Socialdemokraternas kris är djup och har pågått i många år. Det finns anledning att undra över om socialdemokraternas verkställande utskott är kapabla att utse en ny ledare. Det är nödvändigt att socialdemokraterna når ut till sina väljare. Men partiet verkar vara ett slutet system. En möjlig i varje fall tillfällig partiledare skulle kunna vara Sven-Erik Österberg. Det är förvånade att Lena Sommerstad, före detta miljöminister och ordförande i Socialdemokratiska kvinnoförbundet så sällan förekommer i diskussionerna när det gäller ny partiledare. LÄS MITT INLÄGG ”KRIS I SOCIALDEMOKRATIN” OCH ÄVEN ”KRIS I FOLKHEMMET”

DET FINNS DET SOM ÄR VÄRRE ÄN FALLET KAMPRAD

Dagens Nyheter (DN) upplät den 21 januari på ledarsidan plats för sin tidigare ledarskribent Nils-Eric Sandberg. Han skrev ett äreminne över ”ärkeliberalen” Sven Rydenfelt, som den 23 januari skulle ha blivit 100 år. Sandberg avslutade artikeln med att förslå att den borgerliga regeringen borde ta time-out ett par veckor för att läsa in sig på Sven Rydenfelts åsikter. Det är märkligt att inte Sandberg noterat att det är det de har gjort. Även om inte alla läst Rydenfelt så har de kunnat ta del av samma åsikter i den opinionsbildande verksamhet som Svenskt Näringsliv bedriver bland annat genom tankesmedjan Timbro och Sverige förvandlas allt mer till att bli ett land där Rydenfelt skulle ha trivts. Rydenfelt tillhörde inte nytänkarna inom nationalekonomin, men han skrev ett antal böcker och artiklar inspirerad av Friedrich Hayek och Milton Friedman. Artiklar av Rydenfelt publicerades ofta i SAF-tidningen och Skattebetalarnas förenings tidskrift Sunt Förnuft och även DN upplät utrymme åt Rydenfelt. Men han skrev också artiklar i tidningar långt ut på högerkanten. Det var ingen större variation på artiklarna. Oftast handlade de om att välfärdsstaten var en omöjlig konstruktion. Romarrikets fall berodde enligt Rydenfelt på socialparasitism. Angrepp på Olof Palme var vanliga.
En av Rydenfelts tidigaste artiklar skrev han nog i Industria 1948. Industria var organ för SAF och hade då en artikelserie om kommunismen. Där konstaterades att kommunismen hade sina starkaste fästen på platser där det fanns ett påtagligt inslag av främlingar. Den dåvarande amanuensen Rydenfelt skrev då en artikel i nummer 7-8 med rubriken ”Främlingar i eget land – ett bidrag till kommunismens psykologi” Artikeln handlade om ”det mest utpräglade främlingsfolket historien känner, ett folk som i årtusenden levt som främlingar bland främlingar”, judarna. Rydenfelt redovisade en rad judar som varit kommunister till exempel Karl Marx, David Ricardo. Ferdinand Lasalle, Rosa Luxemburg, Karl Liebknecht och Leo Trotskij. Lenin var enligt Rydenfelt inte jude men hade annat främlingspåbrå, ”Hans ansiktsform är av mongolisk typ”. Artikeln fick beröm i nazisttidningen Vägen framåt. Samband mellan judar och kommunism påtalades ofta i nazistiska kretsar. Det gjorde till exempel Per Engdahl i Vägen Framåt 23 maj 1942. Var det kanske där som Rydenfelt hade hämtat inspiration. Engdahl skrev då: ”När vi kalla till kamp mot kommunismen får vi inte glömma bort dem som skapat kommunismen och som överallt äro dess främsta tillskyndare och bakblåsare – judarna. Det var juden Karl Marx som skrev Kommunistiska manifestet. Det var juden Karl Liebknecht, som blev kommunismens fader i Tyskland. Det var juden Leo Trotskij, som stod viskande bakom Lenin”.
Vid ett av Nysvenska rörelsens (NSR:s) månadsmöten i Malmö 1962 diskuterade Rydenfelt frihetsproblematiken. Enligt Vägen Framåt 3/1965 ansåg Rydenfelt i sin slutreplik att nysvenskarna föreföll att vara goda demokrater.
Clas af Ugglas var under många år redaktör för nazisttidningen Fria Ord. Samtidigt var han ordförande för Ungsvenska klubben, som var en samlingspunkt för gamla och nya nazister. Där var bland annat Margaretha af Ugglas, Birger Hagård och Gösta Boman var föredragshållare. I Fria Ord 6/1981 skrev Rydenfelt om ”Romarrikets välfärdsdöd”.
Sune Lyxell som började sin politiska bana i Kristen Demokratisk Samling startade 1968 en rörelse som fick namnet Operation Sverige och gav ut en tidskrift med samma namn. Operation Sverige kännetecknades av religiös fundamentalism, Palmehat, stöd till USA:s krig i Vietnam och Pinochets kupp i Chile. Detta hindrade emellertid inte att ett antal präster och intellektuella från att medverka i tidningen, där gränsen mellan höger och extremhögern suddades ut. Bland de medverkande fanns professor Göran Englund som var medlem i NSR och var påtänkt till att bli Per Engdahls efterträdare, Advokaten Lennart Hane som var engagerad i Sverige-Chilesällskapet och Europeiska Arbetarpartiet, Tommy Hansson redaktör för tidningen Contra och numera chefredaktör för Sverigedemokraternas tidning SD-kuriren, högerriksdagsmännen Birger Hagård och Hugo Hegeland och Christopher Jolin en av grundarna BSS och en rad andra. Och naturligtvis tillhörde Sven Rydenfelt denna skara. I nummer 3/1981 skrev han om vad som orsakade Roms fall: ”Välfärdssystemet skapade socialparasitism och ovilja mot arbete hos stora delar av befolkningen.”
Stiftelsen Progressiv information bildades 1974 av en utbrytargrupp ur Demokratisk allians. Stiftelsen gav ut en tidning med samma namn som stiftelsen, men ändrade 1975 namnet till Contra och tidningen utges fortfarande. Flera som medverkade i Operation Sverige har också medverkat i Contra som är en klart högerextrem tidning. Även Contra stödde USA:s krig i Vietnam och Pinochts kupp i Chile och hade Olof Palme som sitt främsta hatobjekt.
I Contra 3/1980 skrev Rydenfelt om ”Olof Palme och våldsdyrkarna”. Han ondgjorde sig över att Palme besökt Cuba, och att han uppvaktat Anton Nilsson på dennes 90-årsdag. Anton Nilsson genomförde ihop med två andra 1908 ett attentat mot logementsfartyget Almathea som hyste strejkbrytare i Malmö hamn. Vidare ondgjorde Rydenfelts sig över att Olof Palme kallat Francoregimen för ”Satans mördare”. I Contra 1/1979 skrev Rydenfelt om: ”Varför misslyckas arbetarägda företag”. I artikeln beskrevs de svenska företagarnas situation: ”Idag har vi inga fria företagare. Endast privata företagare, förtryckta, utsugna och insnärjda i tvångströjor av regleringar. I följande nummer skrev Rydenfelt om ”Högskattesamhällets rovriddarmoral”. ”Konturerna av en polisstat avtecknar sig allt tydligare mot horisonten”. I Contra 1/1981 skrev Rydenfelt om ”Romarrikets välfärdsdöd.” År 1986 tilldelades Rydenfelt Contras Frihetspris. Rydenfelt har också hyllats i Fria Moderata Studentförbundets tidskrift Svensk Linje.
När den borgerliga regeringen tillträtt 1991 var en av regeringens första åtgärder att tilldela Rydenfelt professors titel. Rydenfelt hade lektor i nationalekonomi vid universitetet i Lund, men hans akademiska meriter hade väl inte varit tillräckliga för att han skulle få en tjänst som professor. Regeringen ingrep då och gav honom titeln sannolikt som ett tack för en mångårig kamp mot socialdemokratin och hätska angrepp på Olof Palme.
Dagens Nyheter upplät ofta plats för Sven Rydenfelt, där han hade en meningsfrände i Nils-Eric Sandberg. Den 16 mars 1998 gav sig Rydenfelt in i den skoldebatt som då pågick. Han kunde då underteckna sin artikel med titeln professor, vilket kunde ge ytterligare tyngd åt hans extrema åsikter. Enligt Rydenfelt kunde befolkningen när det gäller begåvning delas upp i tre grupper. En tredjedel har praktisk-teoretisk begåvning (PT), en tredjedel har akademisk-teoretisk begåvning (AT) och en tredjedel ligger mitt emellan och har blandteoretisk begåvning (BT). Överklassen bestod enligt Rydenfelt av AT-människor, medelklassen av BT-människor och underklassen av BT-människor. Skolan borde därför anpassas till detta och dela upp eleverna i tre grupper. Men en del elever är så pass mentalt störda att de redan från skolstarten måste hållas skilda från övriga elever. Denna grupp uppgick enligt Rydenfelt till 5 – 7 procent. Det handlade således om 5000 – 7000 elever per årskurs. Det är häpnadsväckande att Sveriges största morgontidning publicerade en artikel av det här slaget.
I en insändare i DN 3 januari 1999 tog Rydenfelt till orda mot kriminaliseringen av kunder till prostituerade. Han fann det märkligt att bara köparna skulle straffas. Både köpare och kunder var enligt Rydenfelt minoriteter som förföljdes. ”Ärkeliberale” ville väl ha en fri prostitutionsmarknad.
Rydenfelt var välkänd av den borgerliga regeringen 1991 och är naturligtvis inte obekant av den nuvarande. Och just det samhälle som Rydenfelt eftersträvade håller nu på att genomföras. Liberalen Jan Björklund är på god väg att införa en skola enligt Rydenfelts modell. De sociala skyddsnäten raseras och klyftorna ökar. När Fredrik Reinfeldt 1993 gav ut boken ”Det sovande folket” kan han hämtat inspiration från Rydenfelt. Reinfeldt skrev då: Välfärdsstaten är en omöjlig konstruktion, De som kortsiktigt vinner överröstar alltid de som långsiktigt har att betala. Överge den generella välfärdspolitiken och sluta utfärda löften om att välfärden kan garanteras politiskt.
Den simpla tankgång som styrde Rydenfelt och nu tycks vara vägledande för Reinfelldts arbetslinje framgår av Ordspråksboken 16:26:
Arbetarens hunger hjälper honom att arbeta, ty hans egen mun driver på honom.
Reinfeldt har emellertid med hjälp av PR-konsulter lärt sig att uttrycka sig på ett mjukare sätt. Men det finns ordspråk passande även för detta:
Om han gör sin röst ljuvlig, så tro honom dock icke, ty sjufaldig styggelse är i hans hjärta. (Ords 26:25)

Ondskan Hatet Mordet (om mordet på Olof Palme)

År 2002 utkom min bok ”Ondskan Hatet Mordet – utrett och outrett – mordet i ett politiskt sammanhang”. Boken fick mycket bra kritik, men finns inte längre tillgänglig i vanliga bokhandlar. Här presenteras en kort version, där jag också redovisar en teori om hur mordet kan ha gått till. Sedan jag skrev boken har inget hänt beträffande mordutredningen i varje fall inte som kommit till allmänhetens kännedom.

Palmehatet

Mordet på Olof Palme ägde rum på kvällen den 28 februari 1986. Det inträffade i en situation då oenigheten om såväl inrikes- som utrikespolitiken var stor och tonen i den politiska debatten var hög. Olof Palmes agitatoriska och retoriska förmåga lämnade ingen oberörd. Somliga var positiva medan andra var starkt negativa. Angreppen på Olof Palme i tidskrifterna Contra, Operation Sverige och Fritt miltärt forum måste betraktas som hatkampanjer. Och i dessa tidskrifter suddades gränsen mellan höger och extremhögern ut. Men det var på många olika sätt Olof Palme angreps.

Rykten spreds om att Palme var både sinnessjuk som narkotikaberoende. Såväl Ingvar Carlsson som Thage G. Peterson gör i sina memoarer bedömningen att ryktesspridningen var planerad. Enligt Thage G. Peterson försökte man spåra varifrån ryktena kom: ”Många från näringslivet, högre militärer och många akademiker kom upp till ytan”. Peterson nämner att vid ett tillfälle ringde ägaren till en damfrisering på Östermalm och berättade att arméchefens hustru sade sig veta att Olof Palme var både narkotikaberoende och sinnessjuk och att han tidvis vårdades på Beckomberga sjukhus.

Gösta Boman utkom 1983 med sin memoarbok Så var det. I boken framställdes Olof Palme som en gåta och dubbelnatur.

I hetsen mot Olof Palme deltog Fria moderata studentförbundet (FMS) och Moderata Ungdomsförbundet (MUF). MUF:s ordförande Gunnar Hökmark sände 1983 ut ett pressmeddelande: ”Var och en som sett ’Myteriet på Cain’ kan se hur Olof Palme håller på att utvecklas till en svensk politiks Captain Queeg”

Strax före valet 1985 publicerade Svenska Dagbladet en artikel om Olof Palme. Författare var professorn i psykologi Lennart Sjöberg, som skrev:

”En statsminister som väljer aggressionen, lögner och halvsanningar som vapen i den politiska striden förgiftar atmosfären för oss alla. ( – – – ) Lögnens gift som sprider sig i samhället kommer uppifrån, från den allra högsta toppen, från landets ledning.”

Psykologiprofessorn kom också med en förklaring:

”Den amerikanske psykologen Irving Janis har studerat katastrofala politiska och militära beslut. Han förklarar dem med en tendens för grupper att under vissa förhållanden utveckla vad han kallar ’groupthink’ ( – – – ). Bland de faktorer som skapar ’groupthink’ kan nämnas en dominerande ledare och hög stressnivå ( – – – ). Den nuvarande regeringen verkar således lida av åkomman ’groupthink’. Dominerande ledarskap förekommer onekligen, hög stressnivå likaså.”

Man framställde således Olof Palme som en psykisk deffekt person, som var på väg att omvandla Sverige till en kommunistisk diktatur och utlämna Sverige till Sovjetunionen.

Det finns också uppgifter om att 4-oktoberrörelsens ledare Gunnar Randholm skulle ha lämnat ekonomiskt stöd till Alf Enerströms kampanjer mot Olof Palme. När Alf Enerström 1994 förhördes angående mordet uppgav han, enligt SOU 1999:88, att han fått stöd från Wallenbergarna.

Palme planerade en resa till Sovjetunionen våren 1986. Den  2 januari 1986 skrev Svenska Dagbladet ”Med sitt politiska bagage är faran i stället överhängande att Olof Palme kommer att stå med mössan i handen när han sent omsider får sin heta önskan att få träffa sovjetiska ledare uppfylld.”

Den så kallade Harvardaffären kan placeras in bland kampanjerna mot Olof Palme. I boken ”Uppdrag Olof Palme” uppger författarna Håkan Hermansson och Lars Wenander att Olof Palme var väl medveten om att hans privatekonomi var föremål för granskning av hans politiska motståndare. Han visste således att någon sökt bevis för skattefiffel kring hans föredrag vid Harvarduniversitetet, men hade tydligen inte förstått att hans önskan att inte få något arvode kopplats till en av hans söners stipendium för att studera vid universitetet. En journalist hade berättat för Palme att han tipsats om Harvardärendet av Carl Bildt. Enligt vad kretsen kring Olof Palme fått fram skulle Bildt fått tipset från Elisabeth Langby som vistades samtidigt med Joakim Palme vid Harvarduniversitetet. När Hermansson och Wenander tog kontakt med Carl Bildt kunde han inte minnas om han informerats av Elisabeth Langby och hon hade lika dåligt minne som Carl Bildt.

Olof Palme var naturligtvis väl medveten om de kampanjer som drevs från höger- och näringslivshåll. Den 23 februari 1986 – fem dagar före mordet – tog Olof Palme i en debattartikel i Svenska Dagbladet upp SAF:s roll:

Min kritik av SAF är av två slag och härrör sig till de båda roller som organisationen SAF spelar i vårt samhälle – roller som jag tror att det är viktigt att hålla isär.

Å ena sidan har vi SAF:s , under 1970-talet allt mer accentuerade roll av politisk påtryckarorganisation. SAF har vidgat ramarna för sin propagandistiska verksamhet betydligt; detta gäller såväl materiella resurser som idiologiska mål. Under de senaste åren har Näringslivets fond rustats upp. Förlagen Timbro och Ratio tillskapats, och nya organisationer som Näringslivets presstjänst, Näringslivets ekonomifakta och 4 oktoberkommittén har byggts upp. I samtliga dessa fall har SAF haft en aktiv roll.

Stora resurser har satts in i denna propagandaapparat ( – – – ). Tonläget i dessa propagandakampanjer har ofta varit uppskruvat.

Palme citerade härefter ur ett tal som han höll vid Metalls kongress 1977:

Jag tror efter de studier vi gjort, att det är korrekt att säga att Arbetsgivarföreningens propagandister i mycket framstår som hatets och illviljans kolportörer mot svensk arbetarrörelse.

Mordet på Olof Palme kom således som ett slags kulmen på en länge bedriven hatkampanj. Spekulationerna om var mördaren borde sökas har varit många.

Statliga utredningar som berör mordet på Olof Palme

Utredningen av mordet på Olof Palme har granskats av flera kommissioner. Den senaste och mest omfattande granskningen utfördes av Granskningskommissionen (GK), som i sitt betänkande (SOU 1999:88) också redogör för vad som framkommit i tidigare granskningar. Sedan detta betänkande lades fram har inget väsentligt hänt när det gäller mordutredningen, i varje fall inte något som kommit till allmänhetens kännedom.  Den senaste granskningen beslutades 1993  och anledningen var att den allmänna misstro som kunde finnas mot myndigheternas vilja att så grundligt som möjligt utreda omständigheterna kring mordet ansågs vara skadlig för vår demokrati och vårt rättssamhälle. Birger Hagård som förekommit i många högerextrema sammanhang motsatte sig i konstitutionsutskottet (KU) beslutet och fick stöd av övriga moderater utskottet.

I kommissionens uppgift ingick inte att ägna sig åt operativ verksamhet i syfte att finna gärningsmannen. Inte heller skulle kommissionen överpröva åklagares eller domstols beslut eller i övrigt göra några ställningstaganden som ankommer på de rättsliga instanserna. GK, som avlämnade sitt betänkande i juni 1999, pekade på förhållanden som inte ansågs tillräckligt utredda. GK:s granskning förefaller dock inte ha föranlett några åtgärder från vare sig regeringens, riksdagens eller polisens sida. Bland de motivbilder/brottshypoteser som GK ansåg var otillräckligt utredda var: ”Det så kallade palmehatet, inte generellt, men i förening med politiska motiv”.

 Tingsrättens bedömning i målet mot Christer Pettersson

Stockholms tingsrätt dömde sommaren 1989 Christer Petterson till livstids fängelse för mord på Olof Palme och framkallande av fara för annan avseende skottet mot Lisbeth Palme. Domen dikterades av tingsrättens lekmannaledamöter. Juristdomarna var skiljaktiga och ansåg att åtalet skulle ogillas. Pettersson överklagade och i november 1989 frikändes han av Svea hovrätt.

Åklagarens hypotes om hur mordet gått till byggde på antagandet

  • att Christer Pettersson upptäckte makarna Palme vid deras ankomst till biografen Grand på Sveavägen vid 21-tiden,
  • att han då bestämde sig för att döda statsministern och därför skaffade fram en revolver,
  • att han vid 23-tiden väntade utanför biografen Grand och följde efter makarna Palme på Sveavägens västra sida,
  • att han passerade dem i samband med att de sneddade över Sveavägen vid Adolf Fredriks kyrkogata och inväntade dem vid avfasningen till butiken Dekorima vid korsningen Sveavägen/Tunnelgatan och
  • att han när makarna Palme passerat honom och befann sig ungefär i mitten av Tunnelgatans mynning ut på Sveavägen gick ifatt makarna och bakifrån sköt Olof Palme i ryggen och avlossade ett andra skott som orsakade en skråma på Lisbeths Palmes rygg

Birgitta Wennerling befann sig vid biografen Grand vid 21-tiden. Hon noterade makarnas Palmes ankomst och observaerade också en man som stod och stirrade in i foajén. Mannen hade en otäck sjuk blick som fick henne att känna obehag. Mannen hade ett markerat ansikte med tydligt markerade kinder och tunn mun.

Bland dem som observerade en mystisk man utanför biografen vid 23-tiden fanns Lars-Erik Eriksson. Han väntade i sin bil utanför biografen på sina föräldrar. Strax före 23.00 iakttog han en man som uppehöll sig utanför biografen. Eriksson fann mannen obehaglig och låste dörrarna till sin bil. Han lyssnade på nyhetssändningarna klockan 23.00. Mannen var fortfarande kvar. Filmen ”Bröderna Mozart” slutade och folk strömmade ut. När det åter var lugnt var mannen borta. Vid konfrontationsförhöret med Eriksson fastnade denne för nummer två och tre i gruppen på 12 personer och fick studera dessa extra nog. Erikssons avslutande kommentar var: ”Hade jag varit tvungen att peka ut någon så hade jag pekat ut nummer tre (Christer Pettersson), givetvis kan jag efter den här långa tiden inte till hundra procent säga att det var han, men det är mycket, mycket som stämmer in ( – – – )”. Ett annat vittne som åberopats för att styrka att Christer Pettersson var vid biografen Grand är Roger Östlund, som var huvudperson i den dokumentärfilm om mordet som Sveriges Television sände den 26 februari 2006. Det finns emellertid oklarheter om när Östlund, som är kriminellt belastad och en välkänd missbrukare, var på biografen. Flera vittnen styrker att Östlund kvällen den 28 februari var kraftigt påverkad av sprit eller narkotika eller bådadera. Östlund måste betraktas som ett synnerligen otillförlitligt vittne och den roll han tilldelades i dokumentärfilmen är häpnadsväckande.

Mårten Palme bevistade samma föreställning som sina föräldrar och samtalade efter föreställningen med föräldrarna något söder om biografen. Han observerade efter att ha skiljts från föräldrarna en person, som skulle kunna vara den som sedan följde efter föräldrarna. Vid konfrontationen fastnade han för nummer sju. Hans konklusion var: ”Jag tycker, jag kan inte säga något definitivt, men jag tycker nummer sju (Christer Pettersson) är bäst.”

I en korvkiosk belägen på Sveavägen mellan Kammakargatan och Adolf Fredriks kyrkogata arbetade Ljubisa Najic. Han observerade från kiosken en man som följde efter makarna Palme. Vid den första videokonfrontationen pekade han inte ut någon, men ångrade sig och dagen efter sade han sig känna igen nummer åtta (Christer Pettersson) dels på profilen och dels på hans sätt att gå. Att han inte pekat ut honom tidigare skulle ha berott på rädsla.

Händelseförloppet på mordplatsen styrks av flera vittnen bland annat av musikläraren Inge Morelius, som såg hela händelseförloppet. Han väntade i sin bil på Tunnelgatans västra sida medan hans fästmö tog ut pengar ur en bankomat. Genom flera vittnesuppgifter är det klarlagt att gärningsmannen flydde Tunnelgatan österut uppför trapporna mot Malmskillnadsgatan och David Bagares gata. Flera vittnen har framhållit att gärningsmannen rörde sig på ett speciellt sätt.

Yvonne Nieminen observerade strax efter mordet en man på David Bagares gata. Hon hade namngivits i Hans Holmérs bok Olof Palme är skjuten och därifrån hade en journalist på Kvällsposten fått hennes namn. När Christer Pettersson gripits visade en journalist henne foton bland vilka Christer Pettersson fanns med. Hon pekade då ut Pettersson. Yvonne Nieminen åberopades inte som vittne i rättegångarna.

Åklagarens bevisning utgjordes av personer som i varierande grad identifierat Christer Pettersson. Den avgjort viktigaste identifikationsbevisningen i målet utgjordes av Lisbeth Palmes utpekande av Christer Pettersson som den man hon sett på mordplatsen.

Hovrättens bedömning

Hovrätten ansåg det inte bevisat att Christer Pettersson befunnit sig utanför biografen Grand vid 21-tiden. När det gällde iakttagelserna vid biografen Grand vid 23-tiden talade enligt hovrätten Lars-Erik Erikssons uppgifter och även Roger Östlunds för att Christer Pettersson befunnit sig där. Men det kunde enligt hovrätten ha varit en person som var mycket lik Christer Pettersson. Mårten Palmes uppgifter innebar enligt hovrätten inget bevis för att någon följt efter makarna Palme från biografen Grand. Ljubisa Najics uppgifter visade enligt hovrätten att någon gått efter makarna Palme när de passerade gatuköket, men hans iakttagelser och utpekande hade inte skett på ett sådant sätt att identifieringen av Christer Pettersson kunde anses tillförlitlig. Ifråga om Lisbeth Palmes utpekande av Christer Pettersson i tingsrätten och hovrätten ansåg hovrätten att detta saknade självständig betydelse. När det gällde den identifiering, som hon gjort den 14 december 1988 ansåg hovrätten att eftersom det förflutet tre år sedan mordet så vidgade detta utrymmet för misstag. Sammansättningen av konfrontationsgruppen kunde också ha bidragit till utpekandet. Vidare hade Lisbeth Palme haft förhandsinformation om att den misstänkte var alkoholist. Eftersom Lisbeth Palme när hon gjorde sina iakttagelser av mannen, inte hade klart för sig att det var gärningsmannen hon såg, kunde man heller inte utgå ifrån att detaljer i mannens utseende var det centrala för henne. Vidare ansåg hovrätten att belysningen på mordplatsen var sådan att det inte var möjligt att säkert iaktta detaljer i ett ansikte. Hovrätten ansåg således att de iakttagelser som Lisbeth Palme redogjort för inte var tillförlitliga.

Vad som i övrigt var ägnat att inge betänkligheter var att det saknades teknisk bevisning. Vad som framkommit i målet tydde enligt hovrätten på att Christer Pettersson var ointresserad av skjutvapen. Inte heller fanns det belägg för att han den aktuella kvällen haft tillgång till vapen eller skaffat fram skjutvapen. I övrigt anförde hovrätten:

Vad som framkommit om Christer Petterssons personlighet och livsföring  – en förtidspensionär som missbrukar sprit och narkotika – talar närmast mot att han skulle begå ett brott som det nu aktuella. ( – – – ) Det måste också tillmätas betydelse att det inte visats, eller ens gjorts antagligt, att Pettersson haft motiv att mörda statsministern. ( – – – ) Såvitt känt har Christer Pettersson aldrig tidigare gjort sig skyldig till den typ av planlagt våldsbrott som det här synes vara fråga om.

Högsta domstolens bedömning

Riksåklagaren (RÅ) inlämnade i december 1997 en resningsansökan till Högsta domstolen (HD). RÅ:s hypotes om hur mordet gått till var den samma som åklagaren åberopade i hovrätten. Utöver ytterligare vittnesmål som skulle styrka händelseförloppet och att gärningsmannen var Christer Pettersson åberopade RÅ uppgifter som skulle styrka att Christer Pettersson haft motiv för att mörda Olof Palme och haft tillgång till vapen. Det handlade i den delen om Christer Petterssons kontakter med den så kallade bombmannen Lars Tingström och knarkhandlaren Sigge Cedergren, som uppgivit att han lämnat en revolver till Pettersson och uppgifter från advokat Per (Pelle) Svensson, som sa sig från Tingström ha fått uppgifter om att Pettersson var gärningsmannen. I maj 1998 beslutade HD att inte medge resning.

Uppgifter som tillkommit efter att HD inte beviljat resning

I slutet av oktober 2001 blev mordet på Olof Palme åter förstasidesstoff. Anledningen var att Ulf Dahlsten, författat en memoarbok ”Nirvana kan vänta” i vilken ett avsnitt handlar om mordet på Olof Palme. Dahlsten var när mordet begicks nära medarbetare till Olof Palme. I boken framhåller Dahlsten att Lisbeth Palme är utbildad psykolog, van att bedöma människor och dra väl underbyggda slutsatser. Hon har dessutom så kallat fotografiskt minne. Dahlsten var närvarande vid det förhör som hölls med Lisbeth Palme söndagen efter mordet. Hon visste då inte varifrån skotten kommit, men beskrev enligt Dahlsten detaljerat mannen som efter skotten stått helt nära och stirrat på henne. Vidare beskrev hon hur mannen vaggat iväg lätt studsande. När fantombilden publicerats ringde Lisbeth Palme polisen och undrade hur de kunde gå ut med en så felaktig bild. Mördaren hade ett betydligt kraftigare hakparti och en stirrande blick. Dahlsten uppger vidare att Lisbeth Palme senare till Hans Holmér uppgivit att mördaren rörde sig på ett sätt som var typiskt för en alkoholist.

Dahlsten ansåg det viktigt att Lisbeth Palme bekräftade de uppgifter han lämnade i boken. Han förmedlade därför en kontakt mellan Dagens Nyheter (DN(och Lisbeth Palme och den 25 oktober 2001 intervjuades hon i DN. Av intervjun framgick att hon stod fast vid sin identifiering. Hon ansåg att såväl domstolen som polisen fallerade och pekade också på den tidens stora politiska motsättningar: ”förföljelsen av Olof Palme hade pågått i många år, ingen har granskat hovrättsdomarnas ojävighet.” På fråga om hon då avsåg deras politiska åsikter, svarade hon: ”Ja det är det man kan fundera över. Statsministern har det högsta uppdraget i politiken. Den politiska spänningen var enormt stor.”

I DN intervjuades också professorn i psykologi Lars-Göran Nilsson. Han påtalade att hovrätten misstolkat vad som enligt forskningen är central och perifer information. Enligt hovrätten var det centrala för Lisbeth Palme att när Olof Palme skjutits skaffa hjälp, medan hon däremot inte hade anledning att registrera utseendet på den man hon observerade i sin närhet. Nilsson framhöll att minnet fungerar automatiskt och att vi ofta har bra minnesbilder av dramatiska händelser och att risken för att dessa blandas med andra minnesbilder är liten. Kläderna på den man hon observerade är perifer information, men mannens ansikte borde Lisbeth Palme ha en klar uppfattning om därför att detta är centralt i just den minnesbilden.

 Polisen har utsatts för hård kritik vid de granskningar av mordutredningen som utförts. Men det finns åtskilligt att undra över både när det gäller åklagare och domstolar. Hur kunde hovrätten missuppfatta vad som var central och perifer information? Andra som besökt mordplatsen har förvånats över att platsen är så väl upplyst. Vad talar emot att en missbrukare och förtidspensionär är mördare? Det är väl belagt att skjutvapen förekom i de kretsar, där Christer Pettersson rörde sig. Om Pettersson inte använt skjutvapen vid tidigare brott, talar det då emot att han skulle använda skjutvapen vid ett nytt brott? Varför redovisade inte åklagaren i hovrätten att Pettersson kunde ha haft motiv för att mörda Olof Palme? Hans samröre med Tingström var välkänt och hos Pettersson hade dessutom hittats en mycket palmefientlig bok, vilket aldrig redovisades. Varför användes inte Yvonne Nieminen som vittne? Någon dubbelgångare till Christer Pettersson har inte gett sig tillkänna eller hittats.

Christer Petterssons koppling till högerextremism och tillgång till vapen

Christer Pettersson och Lars Tingström träffades på Kumlaanstalten 1980. Christer Pettersson avtjänade straff för det så kallade bajonettmordet och Lars Tingström för att bland annat ha sänt en brevbomb till en person som varit ansvarig för ett bolag i vilket Tingström satsat pengar, som han förlorade när bolaget gick i konkurs. Tingström, som var teletekniker och sprängkunnig, greps 1979 och dömdes i tingsrätten till fem års fängelse för bland annat grov misshandel (brevbomben), försök till utpressning och brott mot lagen om explosiva och brandfarliga varor. Åklagare i målet var Sigurd Denckert. Han inledde när Tingström var frihetsberövad ett förhållande med Tingströms sambo, som var ett av de vittnen som åberopades mot Tingström. Tingström överklagade tingsrättens dom och yrkade då bland annat att bli frikänd från grov misshandel. Hovrätten ändrade tingsrättens dom så att straffet nedsattes till fyra år. I beslut av HD i september 1980, medgavs inte prövningstillstånd och i beslut i oktober 1980 och i augusti 1986 avslogs resningsansökningar.

Tingström påstod sig vara oskyldigt dömd och att åklagaren i målet genom sitt förhållande med Tingsströms tidigare sambo varit jävig. För detta fick Tingström gehör bland annat hos Christer Pettersson och hos Hannu Hyttinen hos vilken Tingström var anställd. Tingström frigavs hösten 1981.

I sin kamp för att få resning i brevbombsmålet använde sig Tingström av Carl Göran Edqvist som juridisk expert. Edqvist har också använt sin mors efternamn Borgenstierna. Edqvist hade ett förflutet som nazist och hade gjort sig skyldig till ett stort antal brott. År 1931 deltog Edqvist i ett revolveröverfall mot Ny Dags expedition. Han dömdes till två månaders fängelse, villkorlig dom. Trots detta blev han antagen som volontär på I 1, men slutade där på grund av hjärtproblem. Med hjälp från föräldrarna inköpte han en gård på västkusten och övertog senare ett kronoarrende på en större gård. Under 1930-talet var han under en period medlem i Nationalsocialistiska Blocket. Edqvist deltog 1940 i finska vinterkriget. När Svensk Opposition (SO, senare ombildad till Nysvenska rörelsen) bildades 1941, var Edqvist en tid ombudsman i organisationen. Hösten 1943 inköpte han två fiskebåtar och bildade AB Doggersbankar.

I september 1944 sammanträffade Edqvist på hotell Eggers i Göteborg med amerikanen Robert Kelly och dansken Paul Smidt-Hansen. Edqvist kände Smidt-Hansen från finska vinterkriget. Han var dansk motståndsman och hade mönstrat på Gripsholm, som användes för fångutväxling mellan USA och Tyskland. Till USA skulle han medföra material om den danska motståndsrörelsen. Detta rapporterade Edqvist till Berta Evelina Paltzelt som var gift med tyske generalkonsuln i Göteborg. Gripsholm hejdades av tyskarna utanför Kristiansand och Kelly och Smidt-Hansen fördes iland. Kelly släpptes men för Smidt-Hansen blev det förhör och tortyr på Möllergatan 19 i Oslo och en plågsam resa till Tyskland, där han utmärglad befriades ur ett tyskt koncentrationsläger av svenska Röda korset. Efter sitt angiveri åkte Edqvist med en av sina egna båtar till Norge, där han tydligen arbetade i den tyska underrättelsetjänsten. Från Norge kom Edqvist till Tyskland och i augusti 1945 återfanns han i ett allierat fångläger och fördes till Sverige, där han ställdes inför rätta. Han dömdes till straffarbete i två år för att ha bedrivit verksamhet för Tysklands räkning. I samband med rättegången genomgick Edqvist sinnesundersökning. Han ansågs vid brottets begående ha lidit av grav psykopati. Efter fängelsevistelsen flyttade Edqvist till Stockholm, där han fortsatte sin brottsliga verksamhet. 1948 dömdes han till straffarbete i ett år för medhjälp till grov stöld och häleri. 1954 dömdes han till straffarbete i två år för bland annat förskingring, grov trolöshet mot huvudman och grovt bedrägeri. Genom kontakterna med rättssystemet fick tydligen Edqvist en viss juridisk kompetens och engagerade sig senare för personer som ansåg sig felaktigt dömda. En som fick Edqvists hjälp var den för mord två gånger dömde Olle Möller.

År 1965 avslöjade tidningen Expressen Carlbergska stiftelsen som en nazistcentral som utgjorde ett hot mot rikets säkerhet. Carlberg som var stor fastighetsägare och välkänd nazist bildade stiftelsen 1957. Till stiftelsen överlämnade han sin stora boksamling som bestod av nazistisk och antisemitisk litteratur. Vidare fick stiftelsen 100 000 kronor och brukanderätten till lokaler på Birger Jarlsgatan 23. Efter Carlbergs död 1962 leddes stiftelsen, i vilkens styrelse ingick flera välkända nazister, under ett par år av kommendörkapten Percy Hamilton. Därefter övertogs ledningen av Björn Lundahl som redan medan Carlberg levde arbetat med bibliotekets utveckling och systematisering. Lundahl åtalades och som juridiskt ombud för Lundahl fungerade Carl Göran Edqvist, som även övertog ledningen av stiftelsen. Enligt referat i nazisttidningen Fria Ord undervisade han rättens ledamöter i sionism och antisemitism. Expressens storstilade avslöjande medförde enbart att Lundahl dömdes för olaga vapeninnehav. Efter rättegången krävde Lundahl med biträde av Edqvist ett antal tidningar på skadestånd. De pengar som flöt in använde tydligen Edqvist och Lundahl när de etablerade sig i sexklubbsbranschen. I en fastighet som Edqvist disponerade på Hornsgatan förekom klubbar med namnen Club 62, Play-Girl och Pussy-Cat. År 1968 dömdes Edqvist till fängelse för misshandel och anstiftan till mened. Dessa brott hade samband med klubbverksamheten.

Edqvist ägnade sig under 1970-talet åt tidningsutgivning. Pressextra var ett sådant alster. Inför valet 1976 stod han bakom en organisation som kallade sig för Riksförbundet för demokratisk upplysning. Organisationen gav ut en falsk valtidning. Den falska tidningen hade namnet Socialdemokrater 76, medan socialdemokraternas egen tidning hade namnet Socialdemokraten 76.  I början av 1980-talet utkom boken ”Land du förskingrade” som hade Edqvist med flera som författare. Enligt vad Anna-Lena Lodenius och Stieg Larsson uppgav i sin bok ”Extremhögern” såldes boken av organisationen Bevara Sverige Svenskt (BSS), som bildades 1979. På insidan av boken ”Land du förskingrade” finns en bild av Olof Palme. På Palmes skjortkrage är ritat en liten djävul och under bilden står följande text:

Olof Joakim Palme, som svärjande lämnade statsministerposten 1976, är en av de personer, som bär ansvaret för ungdomsarbetslösheten, ty vem vill anställa ungdom, som varken kan skriva, läsa, räkna eller ens tala hjälpligt. Vem vill anställa ungdom som tycker i stället för att tänka och som besvarar vänliga rättelser med hot om stryk.

Palme är förvisso ingen statsman och som politiker är han blott ett sympton på hur sjukt det svenska folket under de senaste tjugo åren har blivit.

Längre fram i boken står: ”nu spelar det väl ingen roll vad Olof Palme säger, ty hans tid är snart ute ( – – – )”. Ett exemplar av boken hittades vid husrannsakan hos Christer Pettersson. Pettersson vägrade att uppge hur boken hamnat i hans ägo. Men med stor sannolikhet hade Pettersson fått boken av Tingström eller direkt av Edqvist.

I november 1978 anmälde Edqvist chefsåklagare Denckert för förtal. Bakgrunden var att Edqvist 1975 av tingsrätten i Handen och Svea Hovrätt dömts till fängelse för anstiftan till grov stöld. I sin resningsansökan till HD framhöll Edqvist att vissa vittnen ändrat sina berättelser och numera var villiga att lämna för honom förmånliga uppgifter. Detta bemöttes av Sigurd Denckert, som framhöll att: ”det på goda grunder kunde antagas att vittnenas ändrade uppgifter är ett resultat av påtryckningar som riktats mot dem.” Med anledning av detta yttrande stämde Edqvist Denckert för förtal. I tingsrätt och hovrätt togs målet inte upp med hänsyn till den lagstiftning som då gällde. 1980 vände sig Edqvist med en revisionsinlaga till HD. HD beviljade prövningstillstånd, men då tog Edqvist tillbaka sin anmälan. När Edqvist i början av 1980-talet blev juridisk expert åt bombmannen Tingström hade båda således kontroverser med åklagaren Denckert.

Den 16 juli 1982 exploderade en sprängladdning på altanen utanför Denckerts villa. Bomben utlöstes när en pojkvän till Denckers dotter öppnade altandörren. Pojkvännen omkom och villan totalförstördes. Den 22 februari 1983 exploderade en sprängladdning i skattehuset. En väska med en bomb hade placerats i ett kafferum och utlöstes när en kvinna skulle flytta väskan. Kvinnan omkom. Den 8 augusti 1983 upptäcktes en väska utanför entrén till Kronofogdemyndighetens i Nackas lokaler. Personalen misstänkte att det rörde sig om en bomb och tillkallade polisen. Polisen lät utrymma lokalerna och när väskan besköts utlöstes bomben och åstadkom stor förödelse. Den 22 december 1983 sprängdes Hannu Hyttinens lägenhet varvid Hyttinen omkom. De fynd som gjordes tydde på att Hyttinen hållit på med att konstruera en bomb.

I varje fall bomberna vid Denckerts villa och i Skattehuset hade en likartad konstruktion. För bombdåden blev i ett tidigt skede Lars Tingström och Hannu Hyttinen misstänkta. Båda hade tvister med myndigheterna och Tingström hade dessutom gjort uttalande som hade uppfattats som hot. De två var under lång tid föremål för polisens spaning och polisen spanade mot Hyttinens lägenhet när explosionen där inträffade.

Tingström dömdes i mars 1985 av tingsrätten till livstids fängelse för medverkan i bombdåden och från den tidpunkten var han fram till sin död frihetsberövad. Han överklagade tingsrättens beslut och inför hovrättsförhandlingarna inträdde Per (Pelle) Svensson som Tingströms advokat. Domen om livstids fängelse stod emellertid fast. Hovrätten ansåg dock att bomben i Skattehuset kunde vara ett verk enbart av Hyttinen.

Enligt de uppgifter som Pelle Svensson lämnar i sin bok ”Sanningen ommordet på Olof Palme” och som han säger sig ha fått från Tingström så skulle Christer Pettersson vara Olof Palmes mördare. Dådet skulle ha varit en hämndaktion för den behandling som Tingström fått utstå. GK framhåller i sitt betänkande att flera av de uppgifter som Pelle Svensson lämnade till mordutredningen vinner visst stöd av annat material. Petterssons och Tingströms vänskap är omvittnad. En av Tingströms söner berättade att Pettersson ofta besökte Tingström i hans bostad på Ingarö och att han fungerade som ett slags livvakt. Pelle Svensson uppger att när polisen en gång uppsökte Tingström i hans bostad smet Christer Pettersson ut och gömde den pistol han anskaffat från Sigge Cedergren. Av polisens dokumentation från besöket framgår att Christer Pettersson smet ut och gömde något. Pelle Svensson uppger vidare att vid anskaffningen av pistolen åkte både Tingström och Pettersson till Tegnérgatan där Cedergren hade sin bostad. Tingström väntade i bilen medan Pettersson gick upp till Cedergren för att hämta pistolen. Att Christer Pettersson och Lars Tingström besökte Cedergren vid den tidpunkt som kan ha varit aktuell vinner enligt GK stöd av spaningsanteckningar hos polisen. Anledningen till polisens spaning var att Cedergren var känd som knarklangare. Cedergren förhördes ett stort antal gånger och lämnade skiftande och många gånger oförenliga uppgifter beträffande vapenfrågan. Att det hos Cedergren förekom vapen och även så kallade magnumrevolvrar får dock betraktas som klarlagt. Den 6 december 1991 lämnade Cedergren plötsligt en helt ny uppgift. Han sade sig då ha en minnesbild av att han hösten/vintern före mordet gett Christer Pettersson en revolver Smith & Wesson. 357 och att det var troligt att han även fått ammunition. Vid nästa förhör exakt fyra år senare var Cedergren döende och sade sig inte vilja ta med sig några hemligheter i graven. Han upprepade då med något större detaljrikedom uppgifterna från det föregående förhöret.

Det framstår som anmärkningsvärt att åklagarna vid rättegångarna mot Christer Pettersson inte redovisade något tänkbart motiv för Christer Pettersson att mörda Palme. Vänskapen med Tingström och dennes koppling till Edqvist måste varit välkänd. ”Boken land du förskingrade” som hittades hos Christer Pettersson skulle ha kunnat vara ett tydligt tecken på att Pettersson inspirerats till dådet av högerextremister eller kanske till och med utan vetskap om detta blivit ett redskap för dessa. Länken mellan Pettersson och högerextremisterna skulle då ha varit Tingström och Carl Göran Edqvist. Edqvist skulle ha kunnat vara pådrivande även när det gäller attentaten mot åklagare Denckert, skattehuset och kronofogdemyndigheten i Nacka.

När jag 1998 på Carlssons förlag utgivit boken ”Överklass,nazism och högerextremism blev jag uppsökt av en person som GK benämner Lars H, mest känd som ”führen på häktet” och som ledare för 30-novemberföreningen. Han var missnöjd över att han omnämnts i boken utan att vara tillfrågad. Samtalet flöt emellertid lugnt och eftersom jag visste  att Lars H i nazisttidningen Fria Ord skrivit om Carlbergska stiftelsen frågade jag honom om vad som hände med stiftelsen efter Expressens avslöjande. Han sade sig inte veta detta. Däremot talade han om att han kände Carl Göran Edqvist och varit hemma hos denne och ätit middag. Han sade sig också vara upphovsman till beteckningen BSS (Bevara Sverige Svenskt). Kontakten mellan Edqvist och Lars H liksom att BSS gav ut Edqvists bok visar att Edqvist hade kontakt med högerextremister. Och han måste ha känt många från sin tid i Nationalsocialistiska blocket, Svensk opposition (Nysvenska rörelsen) och från Carlbergska  stiftelsen. Det måste betraktas som anmärkningsvärt att Carl Göran Edqvist och boken ”Land du förskingrade” inte omnämnts vare sig vid rättegångarna eller i GK:s betänkande. Det är också anmärkningsvärt att motivbilden/brottshypotesen palmehat inte blev tillräckligt utredd. Åklagarnas brottshypotes om att Christer Pettersson upptäckt makarna Palme vid biografen Grand och därefter anskaffat ett vapen och väntat utanför biografen när föreställningen var slut kan vara felaktig. Vapnet kan Pettersson ha haft sedan tidigare. Han kan av högerextremister, och det fanns gott om sådana bland annat inom polisen, via Carl Göran Edqvist utsetts att bli den som skulle röja Palme ur vägen och blivit tillkallad att utföra dådet när någon noterat att makarna Palme gick på bio utan vakter.

Tage G. Peterson nämner i sina memoarer att han den 6 mars 1986 sammanträffade med Korsnäschefen Nils Landqvist. Denne berättade då att han i industrikretsar före mordet hört rykten om att Olof Palme skulle”knäppas”. Han berättade vidare att han hört att det på Operakällaren inte på år och dag hade serverats så mycket champagne som när Olof Palme mördats. Det finns sannerligen mycket att nysta i för den som vill utreda motivbilden/brottshypotesen palmehat.

Lars Tingström fick med Pelle Svensson som advokat resning i brevbombsmålet och blev frikänd, men då satt han redan i fängelse för andra bombdåd. Han dog 1993. Carl Göran Edqvist avled 1995, då hade han hunnit med att även vara juridisk expert åt den så kallade obducenten. Christer Pettersson dog 2004.

Det är anmärkningsvärt att så få politiker ägnat mordet uppmärksamhet. Detta är skadligt för såväl demokratin som rättssamhället. Ett sätt att komma bort från problem tycks i Sverige ha blivit att tillsätta kommissioner. Räcker det inte med en för att undanröja misstankar om att inte allt gått rätt till gör man som i u-båtsfrågan och i fråga om mordet på Olof Palme tillsätter flera.