VART ÄR SOCIALDEMOKRATERNA PÅ VÄG

När Stefan Löfven valdes till partiledare den 28 januari 2012 ställde alla nu levande tidigare socialdemokratiska partiledare upp i hyllningskören. Där fanns Ingvar Carlsson, Göran Persson, Mona Sahlin och Håkan Juholt. Även Wanja Lundby Wedin stämde in i kören. Alla är på olika sätt skyldiga till den kris som Socialdemokraterna nu befinner sig i. Det utmärkande är att de ofta gått emot sina egna väljare, som i brist på alternativ gett Socialdemokraterna sina röster. Ingvar Carlsson började med avregleringarna och stod för Sveriges ansökan om medlemskap i EU (EG). Göran Persson var en varm förespråkare för att Sverige skulle gå med i EMU. Det var Göran Perssons som vid partikongressen 2001 såg till att portalparagrafen i partiprogrammet från 1944, som bland annat hade Ernst Wigforss som författare ströks. Mona Sahlin blev partiledare efter en hemlig process som ingen begrep hur den gick till. Hon har innehaft flera statsrådsposter och har haft ansvar för olika områden som arbetsmarknad, jämställdhet, integration, samhällsbyggnad och småföretag. Men hon förknippas, trots sina många år i politiken, inte med någon viktig reform eller några lysande idéer om hur samhället skall omdanas. Med sin Tobleroneaffär och massor av parkeringsböter i bagaget var hon från början dömd att misslyckas som partiledare. Inför partiledningen försvarade hon vid sin avgång den borgerliga alliansens jobbskatteavdrag, föreslog en stramare A-kassa och en friare hållning till privatisering och vinster i vården. Hennes tal var som ett eko av Fredrik Reinfeldt. Håkan Juholt var en politikens Åsanisse utan stadga.
Valresultaten 2006 och 2010 bör ses som ett resultat av en länge pågående utveckling. Vid det sista valet med Olof Palme som partiledare 1985 fick socialdemokraterna 44,7 procent av rösterna och vid valet 2010 30,7. Enligt de senaste opinionsundersökningarna skulle nu ungefär hälften så många som 1985 lägga sin röst på Socialdemokraterna om det vore val idag.
Riksdagspartierna av vilka de flesta bildades i början av 1900-talet har värnat om sin egen ställning bland annat genom spärren för småpartier på fyra procent. Till detta kommer det partistöd som infördes på 1960-talet och som ökat kraftigt de senaste åren. Stödet från staten, kommuner och landsting uppgår nu till mer än en miljard kronor per år. Partistödet ökar i takt med att partiernas medlemssiffror rasar. Partierna har helt enkelt gjort sig ekonomiskt oberoende av sina medlemmar. Partistödet motiveras ofta med att det skall förstärka demokratin. Men det förhåller sig sannolikt tvärt om. Partierna utgör en politisk klass – en med allmänna medel finansierad politisk adel. Det är denna adel utan förankring bland väljarna som vi sett applådera när Göran Persson, Mona Sahlin, Håkan Juholt och nu senast Stefan Köfven utsetts till partiledare. Kanske är det så att småpartierna som Kristdemokraterna och Centerpartiet hålls vid liv tack vare partistödet. Partistödet har bidragit till att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och kommer att hjälpa dem att hålla sig kvar där även om medlemsantalet inte ökar.
Socialdemokraterna (SAP) har nu enligt egna uppgifter drygt 100 000 medlemmar. Detta är ungefär lika många som i Skattebetalarnas förening har. Vilka är då dessa medlemmar? Där finns ombudsmän i partiet och SSU och olika fackliga organisationer. Där finns funktionärer i LO, ABF, Hyresgästernas riksförbund även Pensionärernas riksorganisation (PRO) kan nog räknas dit. Där finns kommunalråd och andra med politiska uppdrag i kommuner, landsting och riksdag. Dessa funktionärer är naturligtvis i hög grad beroende av dem som befinner sig högre upp i partihierarkin. Så många vanliga väljare som är medlemmar i partiet finns det inte. Med det låga antalet medlemmar har partiet helt enkelt förlorat kontakten med sina väljare. Partiet är ett funktionärsparti. När Ingvar Carlsson förklarade valnederlaget 1991 sade han: ”Vi nådde inte ut med budskapet”. Precis som om partiet var en reklambyrå som genomfört en misslyckad reklamkampanj. Sanningen var att han inte hade lyssnat på sina väljare utan i stället på ja-sägande funktionärer i den egna partihierarkin. Vid senaste valet var det drygt 1,8 miljoner väljare som röstade på socialdemokraterna. Dessa måste involveras i partiets verksamhet om partiet skall kunna kallas en rörelse. Många gånger har ledningen för partiet gått alldeles på tvärs mot majoriteten av sina väljare, som i brist på alternativ tvingats att ge partiet fortsatt stöd eller att avstå från att rösta. Valdeltagandet har minskat med ungefär fem procent sedan 1985. Den allmänna värnplikten har avskaffats utan att frågan har varit föremål för diskussioner. Sverige har utan stöd från en majoritet bland väljarna förts så nära NATO att förespråkarna för medlemskap nu kan anföra att vi i praktiken redan är med. Sveriges engagemang sida vid sida med USA i kriget i Afghanistan saknar folklig förankring.
Sedan socialdemokraterna vid partikongressen på Göran Perssons initiativ 2001 strök den så kallade portalparagrafen som inledde partiprogrammet i 46 år saknar partiet en vision om vad det är för samhälle man vill ha. Portalparagrafen från 1944 hade följande lydelse:

Socialdemokratin vill låta demokratins ideal sätta sin prägel på hela samhällsordningen och människornas inbördes förhållanden för att därigenom ge var och en möjlighet till ett rikt och meningsfullt liv. I detta syfte vill socialdemokratin så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll och att en på klasser uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.

När paragrafen skrevs hade miljö- och klimatproblem inte observerats. Paragrafen behöver därför kompletteras med en mening med till exempel följande lydelse:

Rörelsen eftersträvar ett hållbart samhälle där människor tar ansvar för natur och miljö och för kommande generationer.

Partiprogrammet 1944 hade tre huvudpunkter Full sysselsättning, Rättvis fördelning och Effektivitet och Demokrati inom arbetslivet.

Vad kan då Stefan Löfven åstadkomma? Han är tillsatt av ungefär samma personer som tillsatt Göran Persson, Mona Sahlin och Håkan Juholt. Stefan Löfven är sannolikt en rejäl person, men är han den person som kan nå ut till väljarna. Kommer han att attrahera dem som värnar om miljön? Kommer han att attrahera akademiker? Kommer han att attrahera vårdpersonal? Kommer han att kunna locka tillbaka alla LO-medlemmar som nu röstar borgerligt? Det kommer att bero på vilka han kommer att omge sig med. Det måste in nya personer i partiledningen. Hela partistyrelsen och verkställande utskottet borde bytas ut och portalparagrafen från 1944 åter föras in i partiprogrammet. Lena Sommestad borde vara en given medlem i en eventuell skuggregering. Som ekonomisk talesman borde en välutbildad LO-ekonom kunna värvas. Som utrikespolitisk talesperson kanske Jan Eliasson kan ställa upp. I kretsen av generaldirektörer finns säkert många duktiga personer som Löfven borde knyta till sig till exempel generaldirektören för försäkringskassan Dan Eliasson. Och så måste nya medlemmar värvas.

HÅKAN JUHOLT HAR AVGÅTT

Vid senaste valet lade 1,8 miljoner väljare sin röst på socialdemokraterna. Jag tror inte att de gjorde för att de trodde på Mona Sahlin som partiledare. De gjorde det i brist på bättre alternativ för den som tror på ett jämlikare samhälle. Mona Sahlins avskedstal var som ett eko av Fredrik Reinfeldt. Det visar hur djupt socialdemokratin fallit. Hon efterträddes av en politikens Åsanisse, som nu till sist haft så mycket sunt förnuft att han avgått. Mona Sahlin och Häkan Juholt har fungerat som socialdemokratins dödgrävare. Socialdemokraternas kris är djup och har pågått i många år. Det finns anledning att undra över om socialdemokraternas verkställande utskott är kapabla att utse en ny ledare. Det är nödvändigt att socialdemokraterna når ut till sina väljare. Men partiet verkar vara ett slutet system. En möjlig i varje fall tillfällig partiledare skulle kunna vara Sven-Erik Österberg. Det är förvånade att Lena Sommerstad, före detta miljöminister och ordförande i Socialdemokratiska kvinnoförbundet så sällan förekommer i diskussionerna när det gäller ny partiledare. LÄS MITT INLÄGG ”KRIS I SOCIALDEMOKRATIN” OCH ÄVEN ”KRIS I FOLKHEMMET”

TID FÖR ANSVAR

I regeringsförklaringen 2010 uttalade Fredrik Reinfeld: ”Det är tid för ansvar”. Uttalandet har sedan återkommit i olika sammanhang. Det är väl Per Schlingman, med titeln statssekreterare i statsrådsberedningen men egentligen regeringens propagandaminister, som hittat på formuleringen. Meningen ”Det är tid för ansvar saknar ett ansvarstagande subjekt. Vem är det som skall ta ansvar och för vad?
Tar Reinfeldt och hans regering ansvar för att de ekonomiska klyftorna ökar? Eller vill de att klyftorna skall öka? Tar Reinfeldt ansvar för att vräkningen av barn ökar trots den uppmärksamhet detta har fått? Tar Reinfeldt ansvar för vårdskandalerna på våra äldreboenden där äldre människor får ligga nakna i sin egen avföring och dö av svält. Tar Reinfeldt ansvar för förfallet av våra järnvägar? Tar Reinfeldt ansvar för förhållandena i bostadsområden som Rosengård i Malmö? Tar Reinfeldt ansvar för bostadsbristen? Tar Reinfeldt ansvar för arbetslösheten?
Reinfeldt talar ofta om att det sjuksköterskor poliser och lärare som gynnats av regeringens politik. Det är lika osanning som när Moderaterna beskrev sin egen historia. Det är de rika som gynnats mest av jobbskatteavdrag, slopat fastighetsskatt, RUT-avdrag och ROT-avdrag. Samtidigt har pensionärer, sjuka och arbetslösa fått det sämre.
Vid årsskiftet skedde en del reformer. Sänkt restaurangmoms skall minska arbetslösheten. Reinfeldt tror att fler genom detta skall äta på restaurang. Kostnaden för sänkningen är mer än 5,5 miljarder. Om restaurangerna sänker sina priser är ovisst. Hittills är det ett fåtal som gjort det. De flesta restaurangägarna kanske stoppar den sänkta momsen i egen ficka. Priserna på restaurangerna är för övrigt redan höga så det blir i så fall de redan välbeställda som gynnas. Det är minst sagt en märklig tanke att Sverige skall äta sig ur arbetslösheten samtidigt som bostäder och järnvägar behöver rustas upp. Vad som i övrigt händer vid årsskiftet är att bostadsbidraget höjs med några kronor för barnfamiljer och pensionärer och att man satsar några miljarder på ett arbetsmarknadspaket. Reinfeldt talar ibland om att slå vakt om välfärdens kärna. Innebörden är oklar. Reinfeldt slår i varje fall inte vakt om välfärdsstaten. Den har han i raskt takt under drygt fem år hållit på att montera ned. Utöver överskottsmålet i budgeten saknar Fredrik Reinfeldt preciserade mål för sin politik. Vad är målet när det gäller arbetslösheten och vad är målet när det gäller statliga investeringar? När det gäller att sänka skatterna för redan välbeställde finns uppenbarligen inga gränser. Samtidigt försöker Reinfeldt med hjälp av sin propagandaminister framstå som ett slags landsfader och uttolkare av allmänintresset. Det finns diktatorer som agerat på det sättet. Här följer ett citat från en av dem:

Uppfattningsförmågan hos den stora massan är mycket begränsad och förståndet klent, men i stället är glömskan desto större. Utgående från detta faktum har varje verkningsfull propaganda att begränsa sig till ett fåtal punkter och i form av slagord köra med dessa så länge att även den siste förmår uppfatta vad dessa ord avser bibringa ( – – – ) All propaganda måste vara folklig och anpassa sin andliga nivå efter uppfattningsförmågan hos de mest inskränkta bland dem till vilka den riktar sig.

Reinfeldt gör nog en felbedömning av människors uppfattningsförmåga. Snart kommer många att inse hur fel den politik är som förs och kommer att ta sitt ansvar och kräva ett jämlikare samhälle.

ATT SATSA PÅ BRUKSORTER

Den 19 december skrev Sofia Arkelsten, Moderaternas partisekreterare, och Lotta Finstorp, riksdagsledamot för Moderaterna och hemmahörande i Flen en debattartikel i Eskilstuna-Kuriren. Rubriken var ”Modraterna förnyar bruksorter”. I riksdagen är Lotta Finstorp suppleant i Trafikutskottet och Socialutskottet. Hon är vidare ledamot i Kommittén om hållbara försäkringar vid sjukdom och arbetslöshet och ledamot i av landstingsfullmäktige i Sörmland. Lotta Finstorp presenterar sig själv på följande sätt:

”Jag brinner för frågor som stärker den enskildes ställning gentemot systemet. Mitt fokus ligger på de individnära frågorna och jag har ett stort engagemang i sociala frågor. Det är från medmänniskor och deras berättelser jag lyfter problem som måste förändras politiskt.

Men jag gillar också sk. Hårda frågor, inte minst infrastruktur som är nyckeln till hållbar tillväxt. En bra infrastruktur är förutsättningen för att hela Sverige ska leva.

Under snart tre mandatperioder har jag varit kommunalråd och landstingråd och har därför god kunskap om hur de beslut vi fattar i riksdagen påverkar oss i vardagen.”

Vad Lotta Finstorp menar med systemet är oklart. Menar hon polisen, rättsväsendet, skatteverket eller andra statliga myndigheter. Menar företag och banker som roffar åt sig oskäliga vinster? Om hon har ett stort engagemang i sociala frågor är det förvånansvärt att hon är moderat och deltar i nedmonterandet av välfärdsstaten. I artikeln i Esilstuna-Kuriren redovisas inga idéer om hur bruksorternas situation skall kunna förbättras, men det meddelas att Moderaterna med Lotta Finstorp som ordförande skall starta ett bruksortsprojekt. Som kommunalråd i Flen och landstingsråd uträttade hon inga stordåd. Skolan förföll och det projekterades för nya bostadsområden, som saknar bosättare. Men hon kanske kan göra en insats nu. Hon är ju intresserad av frågor som gäller infrastruktur:
I likhet med Flen är det många kommuner som hindras i sin utveckling på grund av dåliga kommunikationer. Lotta Finstorp har gett uttryck för att problemen med järnvägskommunikationerna skulle lösas om det fanns fler aktörer. Men hon skulle kunna tänka om och tillsammans med övriga riksdagsmän från Sörmland kunna verka för en ny ordning när det gäller järnvägstrafiken.
År 1988 när Ingvar Carlsson var statsminister fattades beslut om att dela SJ i två delar SJ och Banverket, som senare slagits ihop med Trafikverket. SJ skulle fortsätta sin verksamhet under bolagsliknande former. År 1988 blev starten för förfallet av järnvägstrafiken. Allmännyttan ersattes av vinstintresse. Sedan 1988 har järnvägen fragmentiserats. Stationsbyggnaderna övertogs av Jernhusen som sålt ut byggnader eller rivit ned. Trafikverket lägger ut underhållet av järnvägen på entreprenad där den med det lägsta anbudet får uppdraget och ofta läggs uppdraget ut på underentreprenörer. Alla gör så lite som möjligt för att optimera vinsten. SJ har inte längre något trafikpolitiskt ansvar. De behöver inte trafikera olönsamma linjer eller stanna på stationer med få passagerare. Ett stort antal olika operatörer svarar nu för järnvägstrafiken. Det krav staten har på SJ, som blivit aktiebolag, är att bolaget skall avkasta 10 procent på insatt kaptal. Så länge investerat kapital förräntar sig så får det gå hur som helst med tågen och resenärerna. För att SJ skall förränta sig pressas kommuner som till exempel Flen att betala för att tågen skall stanna.
Lotta Finstorp skulle kunna lyssna på den tidigare partiledaren för Moderaterna Ulf Adelsohn, som under flera år varit styrelseordförande i SJ. Ulf Adelsohn som fått lämna sin post som styrelseordförande i SJ ifrågasätter avregleringen av järnvägen. Det borde också Lotta Finstorp göra. Från olika håll krävs:

• Att stödet till Trafikverket ökar så att järnverksunderhållet kan klaras året runt. Minst åtta miljarder per år behövs enligt Trafikverkets beräkningar.
• Sluta lägga ner järnvägslinjer. Det behövs i stället nya snabba spår.
• Stoppa avregleringen som splittrar ansvaret och försvårar resandet.
• Avskaffa vinstkravet och ge SJ ett allmännyttigt ansvar för resande och miljö.

Om Lotta Finstorp tog fasta på detta skulle hon kunna göra en insats för Flen, andra bruksorter och hela Sverige. Hon tillsammans med övriga riksdagsledamöter från Flens kommun skulle också kunna verka för att statlig och landstingskommunal verksamhet förlades till Flen.

Jag rekommenderar Lotta Finstorp och andra politiker att läsa:

Det stora tågrånet, Karnevals förlag 1991, författare Mikael Nyberg
Utanförskap, Dialogs förlag 1991, Institutet för framtidsstudier, redaktör Andres Nilsson

KRAFTSAMLING ÖVERRASKINING OCH HANDLINGSFRIHET _ FLENS KOMMUN MÅSTE TÄNKA I NYA BANOR

År 2009 gick det på Flens kommuns hemsida att läsa.”I regionen finns gott om välutbildad och disponibel arbetskraft samtidigt som såväl in- som utpendlingsmöjligheterna är goda. I kommunen prioriteras näringslivsfrågor, utbildning och infrastruktur.” Det var inte sanning 2009 och det är inte sanning nu. Skolresultaten har på de tre år som gått försämrats liksom in- och utpendlingsmöjligheterna.
I juni 2009 utkom kommunens tidning Glimten. På sidan två fanns en bild på den ansvarige utgivaren av tidningen, den ganska nytillträdde, kommunchefen Lars Rådh. På bilden tog han ett stort kliv framåt. Samtidigt var det dystra besked han lämnade. Flens kommun måste spara. Men Flens kommun skulle starta ett projekt för att utveckla varumärket Flen. Detta projekt utvecklades till ”Färdplan Flen”. I Eskilstuna-Kuriren den 10 september skrev jag en debattartikel med rubriken ”Flen kliver åt fel håll”. Jag uppmanade kommunen att inte starta projektet ”Varumärke Flen” och att sluta tro att Flen är en turistort. Man borde i stället satsa på skolan och på olika sätt försöka förbättra kommunikationerna och försöka få statlig eller landstingskommunal verksamhet förlagd till Flen. Jag protesterade också mot att det nya äldreboendet skulle förläggas bortom Hammarvallen och ansåg att det inte behövde projekteras för nya bostadsområden.
Den 2 oktober 2009 skrev jag en artikel i Folket med rubriken ”Dags att ändra sig om äldreboendet”. Det var många som protesterade mot förläggningen av det nya äldreboendet, men från kommunens sida tog man inte till sig kritiken och gick inte heller i svaromål. Jag vet fortfarande inte varför äldreboendet förlades till Hammarvallen.
Den 12 januari 2010 skrev jag en artikel i Eskilstuna-Kuriren med rubriken ”Vart är Flens kommun på väg?”. Kommunen sökte då en projektledare för ”Färdplan Flen”. Jag ironiserade över att kommunledningsförvaltningen kallade sig för ”Strategiska staben”. Flens kommun har dessutom en chef för planering och strategi, en personalstrateg och en informationsstrateg. Benämningen ”Strategiska staben” förde tankarna till militär verksamhet. Om man vet vart man vill, till exempel göra Flens kommun till en attraktiv kommun, så kommer på nivån under strategi taktiska övervägande. När det gäller taktik finns det tre grundbegrepp: Kraftsamling, Överraskning och Handlingsfrihet. Kraftsamling borde för Flens kommuns del innebära en satsning på tätorten Flen och på skolan. Överraskning borde innebära att man började tänka i nya banor och slutade se Flens kommun som en turistort. Man borde i stället anstränga sig för att få nya arbetsplatser förlagda till Flen, statliga, landstingskommunala och privata. Man borde också anstränga sig för att förbättra kommunikationerna. Handlingsfrihet innebär att man inte binder upp alla resurser som man till exempel gör om man under tio år offrar två miljoner per år eller ännu mer på projektet ”Färdplan Flen” och på att projektera för nya bostadsområden.
År 2010 startade jag min blogg och den har nu ganska många besökare. Rubrikerna på mina inlägg har bland annat varit: ”Färdplan Flen”, ”Flens kommun kastar lånade pengar i sjön”, ”Projektdirektiv för förbättrade förutsättningar för ökad måluppfyllelse i skolan är flummiga” och ”Flen ute på allt djupare vatten”.
Under de år som projektet ”Färdplan Flen” pågått har egentligen inget hänt som förändrar situationen nu i förhållande till hur det var 2009. I rapporterna från projektet ordas mycket om entusiasm och engagemang, men rapporterna är substanslösa. Den nulägesanalys, som presenterades hösten 2011, innehöll inget som inte var känt redan 2009. Projektet under ledning av Lars Rådh tar inga kliv framåt utan står och stampar på samma ställe. I stället för att nu ägna sig åt att formulera en ”Vision Flen 2019” borde kommunen gripa sig an de problem man vet finns. Kraftsamla för att förbättra skolan.
Projektdirektiven för att förbättra skolan kan förenklas till vad jag angav i mitt inlägg om skolan. Är det chefen för planering och strategi som formulerat Flens kommuns projektdirektiv? På åtta sidor redovisas det som kan formuleras på en halv. Var det att komplicera det enkla som Flens kommuns tjänstemän lärde sig när de gick på kurs i projektledning?