DAGS ATT VERKLIGEN SKILJA KYRKAN FRÅN STATEN

Det har alltid varit klent med religionsfriheten i Sverige och i all synnerhet med friheten från religion. Först 1952 blev det tillåtet att lämna Svenska kyrkan utan att gå in i ett annat trossamfund. År 2000 ”skildes” Svenska kyrkan från staten. Fram till dess blev alla som föddes i Sverige medlemmar i Svenska kyrkan. Nu blir bara barn som döps enligt Svenska kyrkans ordning medlemmar. Föräldrar kan dock bestämma att deras barn skall vara medlemmar i kyrkan även om de inte döpts. De som fyllt 12 år skall dock ge sitt medgivande.
Men banden mellan svenska staten och Svenska kyrka är fortfarande starka och de som inte är med i något trossamfund får i flera fall vara med och betala för trossamfundens verksamhet. Valen till förtroendeposter inom Svenska kyrkan är politiserade. Vid universiteten blandas utbildning av präster med vetenskapliga studier, vilket innebär att alla skattebetalare är med och betalar för prästutbildningen. Lars Leijonborg föreslog även statlig utbildning av imamer. Så blev det dock inte. Skolavslutningar förläggs ofta till kyrkans lokaler med präster medverkande. Skatteverket tar in avgifterna till Svenska kyrkan och andra trossamfund, vilket knappast kan vara en uppgift för staten. Sveriges statschef skall tillhöra Svenska kyrkan. Svenska kyrkan har också fått behålla uppgifter av myndighetskaraktär. Landstingen gör omskärelse av pojkar och i en del landsting sker detta på skattebetalarnas bekostnad. Av många läkarna betraktas detta i likhet med omskärelse av flickor som ett övergrepp.
Riksdagen beslutade 2012 om ändringar i begravningslagen (SFS 2012:133).
Ändringarna som i en del fall träder i kraft redan 2012 och i en del fall 1 januari 2013 innebär inga större förändringar förutom att begravning skall ske inom 30 dagar efter dödsfallet. Svenska kyrkan kommer fortfarande att ha ansvaret för begravningsverksamheten utom i Stockholm och Tranås där kommunerna har ansvaret. De ungefär 30 procent av Sveriges befolkning som inte är medlemmar i Svenska kyrkan betalar begravningsavgift, som varierar kraftigt mellan olika församlingar. Stockholms kommun har lägst avgift med sju öre per 100-lapp av den taxerade inkomsten. Men det finns församlingar där avgiften är över 70 öre.
Enligt regeringsformen är avgift en ersättning som ska täcka kostnaderna för en motprestation. Beteckningen begravningsavgift är därför felaktig. För dem som inte tillhör Svenska kyrkan kan begravningsavgiften betraktas som en skatt. Svenska kyrkan har således rätt att beskatta även dem som inte är medlemmar. Begravningsavgifterna fastställs av Kammarkollegiet efter förslag från församlingarna. För att tillvarata deras intresse som inte är medlemmar i Svenska kyrkan inrättades år 2000 begravningsombud, som utses av länsstyrelserna. Dessa ombud är ofta medlemmar i Svenska kyrkan och befinner sig således i ett slags jävsituation. Länsstyrelsen skall utöva tillsyn över begravningsombuden.
I begravningsavgiften ingår:
• Gravplats i 25 år
• Gravsättning
• Lokal för förvaring av avlidna och aska
• Transport av kistan från lokalen där den avlidne förvaras till ceremonilokal, till krematorium och till begravningsplats inom församlingen
• Lokal för begravningsceremonier utan religiösa symboler
• Skötsel av begravningsplatsens allmänna ytor, nyanläggningar, vård och underhåll av kulturhistoriska gravvårdar
• Kremation
Enligt begravningslagen skall församlingen inom det egna förvaltningsområdet eller närbeläget tillhandahålla särskilda gravplatser för dem som inte är medlemmar i Svenska kyrkan. Svenska kyrkan tillhandahåller dock inte gravplatser för dem som inte är medlemmar i något trossamfund. Om dessa inte vill bli begravda på församlingens kyrkogård återstår bara kremering och att med länsstyrelsens tillstånd strö ut askan. Den som inte är med i något trossamfund får således vare sig gravplats eller gravsättning och skall dessutom bidra till skötseln av begravningsplatsernas allmänna ytor.
Riksrevisionen granskade 2006 begravningsverksamheten för att säkerställa att religionsfriheten inte kränktes. Såväl församlingarna, begravningsombuden som länsstyrelserna kritiserades. Kammarkollegiet riktade 2008 i en promemoria allvarlig kritik mot många församlingar. Det handlade främst om att församlingarna har en bristande redovisning där man inte tydligt skiljer på begravningsverksamheten från kyrkans övriga verksamhet. Om brister i detta avseende skall upptäckas krävs kunniga, inte jäviga, begravningsombud och en fungerande tillsyn från länsstyrelsernas sida. I båda dessa avseenden finns brister.
Begravningsavgifterna kan variera kraftigt bl.a. på grund av församlingarnas storlek och ålderssammansättning. Församling är därför ingen lämplig enhet för att svara för begravningsverksamheten. Förändringarna i begravningslagen borde ha inneburit att ansvaret för begravningsverksamheten överförts till kommunerna och att kostnaderna inkluderats i kommunalskatten. På det sättet skulle intressekonflikter mellan kyrkan och de som inte är medlemmar i Svenska kyrkan ha undvikits. Det förtjänar att påpekas att kyrkan brustit i sin uppgift att handha begravningsverksamheten. Det gäller bl. a. hanteringen av tandguld och att kistor krossats vid igenfyllning av gravar.
År 2009 fick Sverige en ny äktenskapslag, som innebär att även samkönade par får rätt att ingå äktenskap. Vigseln är en juridisk handling som definierar den enskildes civilrättsliga ställning i samhället. Om man är gift eller inte spelar bl.a. roll om man får barn, skiljer sig och vid arv. Vigselförrättandet är därmed myndighetsutövning. Rätten att viga par som vill ingå äktenskap kan liksom tidigare delegeras till enskilda präster och andra religiösa ledare. Svenska kyrkan har nyligen beslutat att behålla vigselrätten, men enskilda präster skall i religionsfrihetens namn kunna vägra att viga vissa par. Det är orimligt att myndighetsutövare skall ges rätt att diskriminera vissa par. Vigselrätten bör förbehållas tjänstemän inom stat och kommun som i sin yrkesutövning inte tillåts att göra skillnad på människor. Vilka ceremonier som Svenska kyrkan och andra samfund vill arrangera i samband med att äktenskap ingås är deras ensak.
Det är sannerligen dags att skilja olika trossamfunds verksamhet från statens och de som så vill skall kunna leva i frihet från religion. Det är dags att diskutera var gränserna går för religionsfriheten och vad den egentligen innebär.

KOMMUNLEDNINGEN I FLEN MÅSTE SLUTA FLUMMA OCH FANTISERA! GÖR NÅGOT ÅT DE PROBLEM SOM FINNS!

Den 29 mars fattade kommunalfullmäktige i Flen enhälligt beslut om ”Vision Flens kommun 2019”. I Flens kommun har man även tidigare beslutat om visioner. Den första beslutades det om 1988 och nu den näst sista 2007. Visionerna har aldrig medfört några konkreta åtgärder.
Det är inte enbart Flens kommun som ägnar sig åt visioner. Det görs i flera kommuner bland annat i Flens grannkommun Katrineholm vars vision sträcker sig ända fram till 2025. Katrineholms vision 2025 är väldigt lik ”Vision Flen 2019”. I Katrineholms vision talas bland annat om det centrala läget mitt i Sörmland, den fina naturen, näringslivsklimatet, möjligheterna till upplevelser, en bra skola, kärlek och gemenskap. På kommunens hemsida kan man höra kommunalrådet Göran Dahlström högläsa visionen. Men hur påverkas han av den? Ett av hans senaste utspel är att han oroar sig för att den anhöriginvandring som blir tillåten i år skall leda till ”köksbordsrasism”. På 1930-talet protesterades framför allt från Bondeförbunds- och högerhåll mot invandring av judar. Som argument användes då att man ville undvika antisemitism. För några dagar sedan förklarade Dahlström att pensionärerna håller på att bli så många att det inte finns ekonomiskt utrymme för att bygga en inomhusarena för bandy. Bandyspelande ungdomar ställdes mot pensionärerna. Pensionärer som när de var unga ofta spelade bandy på sjöar och gölar och själva skottade rent från snö. Även i Flens kommun ses pensionärerna som ett ekonomiskt problem.
Projektet Färdplan Flen har producerat två dokument. Det ena är en Nulägesanalys, som ligger till grund för det andra dokumentet, som är ”Vision Flens kommun 2019”.
Nulägesanalysen innehåller inget nytt. De flesta som bor i kommunen känner till det geografiska läget och naturen och de vet att det finns stora brister i kommunen. Kommunikationerna är usla. Skolresultaten är dåliga och har försämrats år efter år. Flens kommun ligger i bottenskiktet bland landets kommuner. Att skolresultaten blir sämre år efter år kan tyda på att skolans ledning är inkompetent. I rapporter från Skolinspektionen 2012-03-22, riktas allvarlig kritik mot grundskoleverksamheten, förskoleverksamheten och något mildare kritik mot vuxenutbildningen.
Medelinkomsten är liksom förvärvsfrekvensen låg i Flens kommun. Enbart 72 procent i åldern 20 – 64 år är sysselsatta. Flens kommun hamnar när det gäller barnfattigdomen enligt Rädda barnen på plats 284 bland landets kommuner. I ett avseende har Flens kommun en topplacering (plats 34)bland landets kommuner. Det handlar om kostnaderna för den politiska verksamheten – arvoden, nämnd- och styrelseverksamhet – som uppgår till ungefär 1000 kronor per invånare.
I Nulägesanalysen uttrycks oro över det stora antalet pensionärer. ”Idag försörjer en förvärvsarbetande person i kommunen 2,6 personer. Om 30 år är motsvarande siffra fler än tre personer om inte trenden vänder.” Kommunens pensionärer framställs som en ekonomisk belastning. Dessutom flyttar det en del personer 60 år och äldre till kommunen. De är uppenbarligen inte välkomna.
Den del av Flens kommuns befolkning, ungefär en fjärdedel, som är pensionärer får inte sina pensioner från Flens kommun och bostadsbidrag till dem som inte har så stor pension betalas inte av Flens kommun. Flera pensionärer arbetar efter 65-årsdagen. Alla pensionärer betalar skatt och dessutom betalar de mer i skatt för samma inkomst än de som arbetar. Kommunens insatser för pensionärerna består av hemtjänst, hemsjukvård, färdtjänst och särskilt äldreboende. Men de allra flesta pensionärerna klarar utan kommunens insatser. Ingen av de tjänster som kommunen tillhandahåller är avgiftsfria. De pensionärer som kommer ifråga för kommunens tjänster betalar efter förmåga.
Flens kommuns inkomster år 2012 beräknas bli 806 miljoner. Av detta belopp är 608 miljoner inkomstskatt och 30 miljoner fastighetsskatt. Flens kommuns övriga inkomster består av statliga bidrag, vars syfte är att jämna ut de ekonomiska skillnaderna mellan landets kommuner. Vid tilldelningen av bidrag tas bland annat hänsyn till antalet pensionärer. Utan sina pensionärer och handikappade skulle Flens kommun inte få så stora bidrag. Hur mycket skatt pensionärerna i Flens kommun betalar är inte så enkelt att ta reda på, men de bidrar med både inkomst- och fastighetsskatt. I den mån de flyttat till Flens kommun från Stockholm och Stockholms kranskommuner som Danderyd, Lidingö, Nacka, Solna, Sollentuna och Täby har de redan tidigare genom skatteutjämningen mellan kommunerna bidragit till Flens kommuns inkomster. Men de är inte välkomna att flytta dit.
Det förfaller som om de som står bakom Nulägesanalysen tror att det är kommunen som betalar pensionärernas pensioner och bostadsbidrag. Så är det inte. Det förefaller inte alldeles osannolikt att pensionärerna är en ekonomisk tillgång för Flens kommun. Kommunen får bidrag, pensionärerna betalar skatt, de handlar i affärerna, de anlitar företagare och sysselsätter ett antal personer som annars kanske varit arbetslösa. I vilket fall som helst är det inte så att de kommuninvånare som är i åldern 18- 64 år försörjer den fjärdedel av kommunens invånare som är pensionärer. Färdplan Flens Nulägesanalys är en oförskämdhet mot alla pensionärer. Karina Krogh anställdes som skeppare för projektet Färdplan Flen. Det förefaller som om projektet ”gått på ett grund”. Och inte har kommunens starka män Anders Berglöv och Lars Rådh förmått att dra det loss.
I projektet Färdplan Flen har deltagit totalt 470 personer vilket utgör 2,9 procent av kommunens invånare. Procentsiffran förefaller inte motsvara den entusiasm och det engagemang som redovisats i kommunens tidning Glimten och i andra sammanhang. Deltagarna har varit politiker, medlemmar i hembygdsföreningar, byalag, andra föreningar, företagare med flera. Många har säkert tidigare varit med och utarbetat visioner för Flens kommun. Någon redovisning av vad projektet Färdplan Flen hittills kostat inklusive den tid som kommunens tjänstemän lagt ned på projektet har inte redovisats. Det är uppenbart att det varit ett dyrt projekt. Det är också uppenbart att ett antal konsulter kan tjäna stora pengar på att åka runt bland landets kommuner och hjälpa till med att formulera visioner som nästan alla ser lika dana ut.
”Vision Flens kommun 2019” utgör ett slags önskelista om hur man vill att det skall vara i kommunen om sju år. I stället för att ägna sig åt de problem man vet finns i kommunen har projektet Färdplan Flen ägnat sig åt att under två år fantisera om hur det borde vara i kommunen om sju år.
Rädda Barnen presenterade den 13 mars sin rapport Barnfattigdom i Sverige 2012. De siffror som presenteras hänför sig till 2009, men enligt författaren till rapporten professor Tapio Salonen finns det inget som tyder på att situationen förbättrats under åren därefter. I Flen fanns 2009 3254 barn i åldern 0 – 17 år. Av dessa levde 79,3 procent i hushåll som vare sig hade låg inkomststandard eller försörjningsstöd. Detta var en försämring i förhållande till 2008 då procentsatsen var 83,3. I en ranking mellan landets kommuner hamnar Flen på plats 284. Av de 3 254 barnen levde ungefär 450 i hushåll med låg inkomststandard och 451 levde i hushåll med försörjningsstöd (socialbidrag). Av det totala antalet barn hade 27,1 procent utländsk bakgrund. Barn som är särskilt utsatta för att hamna i fattigdom är barn med utländsk bakgrund och barn med ensamstående föräldrar.
I Vision Flen 2019 och Nulägesanalysen saknas tankar om hur barnfattigdomen i Flens kommun skall minska eller helt försvinna. Det saknas också tankar om hur invånare i kommunen med utländsk bakgrund skall integreras. Detta är också en ”grundstötning”. Den anhöriginvandring som påbörjas i år kommer att finansieras med statliga medel. Men hur har kommunen förberett sig för mottagandet? Är man även i Flen rädd för ”köksbordsrasism”?
Flens kommun borde välkomna både pensionärer och invandrare och se till att invandrarna blir väl omhändertagna och lär sig svenska, som är en förutsättning för att få arbete. Allt för många kvinnor med invandrarbakgrund tar under lång tid ut föräldrapenning och hindras därigenom att lära sig svenska och delta Arbetsförmedlingens aktiviteter. Detta leder till barnfattigdom och hindrar barnens språkutveckling. Flens kommun och Arbetsförmedlingen måste göra större insatser för särskilt kvinnor med invandrarbakgrund.
I Flen pågår nu ett skolprojekt som leds av en ”chaufför”. Projektdirektiven som skall styra hennes arbete beslutades efter mycket ältande av Flens kommunfullmäktige. Men direktiven är inte ens värda namnet. Som Skolinspektionens rapporter visat krävs omedelbara åtgärder för att förbättra skolverksamheten. Det finns inte utrymme för att nu under lång tid diskutera en projektplan. Man får hoppas att den projektledare som anställts har stor handlingskraft och inte hindras i sitt arbete av en allt flummigare kommunledning.
Här följer några konkreta förslag till vad som Flens kommuns ledning bör ägna sin uppmärksamhet åt:

• Redan när grundskoleeleverna återvänder till skolan i augusti måste det ha gjorts förändringar. Vad som behöver förändras framgår av Skolinspektionens rapport.
• Förskolorna måste ta till sig Skolinspektionens rapport och förändra sitt sätt att arbeta.
• Sysselsättningsgraden måste höjas. I det fallet bör Flens kommun ägna särskild uppmärksamhet åt kvinnor med utländsk bakgrund. De fastnar ofta i föräldrapenningsfällan och lär sig inte svenska. Detta hindrar även barnens språkutveckling. Se SOU 2012:19
• Barnfattigdomen måste ägnas särskild uppmärksamhet. Därvid har föregående punkt stor betydelse. Men särskilda insatser kan säkert göras för barn som saknar mobiltelefon och hemma saknar tillgång till dator.
• Vidta förberedelser för den anhöriginvandring som blir tillåten i år.
• Se inte längre pensionärerna som en belastning. Be om ursäkt för den attityd som kommer till uttryck i Nulägesanalysen. Fundera i stället på vad som kan göras för att deras tillvaro skall bli bättre. Se till att alla som vill får lära sig att hantera en dator. En boulebana inomhus skulle nog många uppskatta.
• Socialstyrelsen kommer snart med nya direktiv för hur bemanningen på särskilda äldreboenden skall beräknas. Det kommer att i framtiden vara individuella behov som skall ligga till grund för bemanningen. Det kan vara dags att börja fundera i de banorna.

Några verksamheter bör Flens kommun sluta med:

• Lägg ned projektet Färdplan Flen. Satsa i stället på åtgärderna ovan.
• Sluta att planera och projektera för nya bostadsområden.
• Sluta tro att Flens kommun är en turistort.
• Spara på administrationen kring den politiska verksamheten.

En av de som var med och fattade beslut om ”Vision Flen 2019” var Roger Tefensee, riksdagsledamot för Centerpartiet. Vad gör han och de andra riksdagsledamöterna från Flens kommun, Lotta Finstorp och Walburga Habsburg Douglas, för att åstadkomma en bättre infrastruktur för kommunen? Vad gör de för att förlägga statlig eller landstingskommunal verksamhet till Flen?