EN TÄNKBAR LÖSNING AV MORDET PÅ OLOF PALME

 PALMEMORDET – INLEDNING

Genom filmen ”Palme” som hade premiär hösten 2012 och sedan under Jul- och Nyårshelgen  visats i TV i en längre vision har Olof Palme och även mordet på honom på nytt fått stor uppmärksamhet. Den 13 januari 2013 började en TV-serie i fyra delar ”En pilgrims död” som handlar om mordet på Olof palme: Serien baseras på böcker av Leif G W Persson. TV-programmet Skavlan gästades under under hösten 2012 av Olof Palmes tre söner och då berördes mordet  på deras far. I kvällspressen har flera uttalat sig om mordet bl.a. Leif G W Persson och Gunnar Wall.

I januari blir kriminalkommisarie Dag Andersson ledare för utredningen om mordet på Olof Palme. Frågan är om han kan föra utredningen framåt.

Det har nu nästan gått 27 år sedan mordet ägde rum. Detta innebär att de som är 35 år och yngre knappast kan ha några minnen från tiden då mordet ägde rum. På många sätt är Sverige och världen nu annorlunda än då mordet ägde rum. Därför börjar jag här med en redovisning av den inrikes- och utrikespoliska situationen och ubåtsfrågan.

I det följande kommer att presenteras en tänkbar lösning på mordet.

PALMEMORDET -DEN INRIKESPOLITISKA SITUATIONEN

Det politiska klimatet hårdnade i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet genom att näringslivet precis som vid andra världskrigets slut gav sig in i den politiska agitationen och precis som då fick Näringslivets fond en central roll. Man arbetade med större frågor till exempel kärnkraften, medlemskapet i EG (EU) och löntagarfonderna. Man arbetade också för att förändra åsiktsklimatet i stort och inställningen till kapitalism och fri företagsamhet t.ex. i kampanjen ”Satsa på dig själv”. Näringslivets opinionsbildande verksamhet drevs av olika organisationer till exempel Näringslivets ekonomifakta, Näringslivets energiinformation, Näringslivets presstjänst och 4 oktoberrörelsen. År 1978 startade förlaget Timbro och något senare bokförlaget Ratio, som ägdes av Näringslivets fond. Bland böcker som gavs ut kan nämnas Den hjärtlösa välfärdsstaten av Staffan Burenstam-Linder 1983, Vem är Olof Palme av Bertil Östergren 1984, som kan betraktas som en hatbok och, Industrispionage av Charlie Nordblom 1984, som i ett efterord ställde ett antal frågor med det uppenbara syftet att misstänkliggöra regeringen för en eftergiven hållning gentemot Sovjetunionen. Timbro har bl.a. också gett ut Frihetens grundvalar av Friedrich Hayek.

Valrörelsen 1982 kom i stor utsträckning att handla om de sociala trygghetssystemen. Valet blev en framgång för socialdemokraterna och Olof Palme återkom som statsminister. LO-ekonomen Rudolf Meidners förslag till löntagarfonder omarbetades. Löntagarfonderna väckte starkt motstånd och beskrevs som ett öststatsliknande system. Den 4 oktober 1983 demonstrerade i Stockholm 75000 personer mot förslaget.

Valrörelsen 1985 handlade i stor utsträckning om löntagarfonder skatter och sociala bidrag. Socialdemokraterna försvagades men kunde sitta kvar i regeringsställning.

 

 

PALMEMORDET – DEN UTRIKESPOLITISKA SITUATIONEN

Kunskapen om och intresset för internationella frågor ökade under efterkrigstiden i Sverige. Händelser som Ungernkrisen 1956, kriget i Vietnam och rasförtrycket i Sydafrika har engagerat stora grupper av svenskar. Men det var inte enbart humanitär idealism som var styrande för svensk utrikespolitik när Sverige blev mer engagerat i världens problem än tidigare. Sveriges geografiska läge, mellan stormaktsblocken skulle göra det svårt att inte bli indraget och berört av en storkonflikt i vilken det inte kunde uteslutas att kärnvapen skulle komma till användning. För Sverige var det således ett säkerhetspolitiskt intresse att stabiliteten var hög i det internationella systemet.

Den socialdemokratiska utrikespolitikens inriktning anpassad till ett brett folkligt engagemang tog form i 1975 års partiprogram. I detta slogs fast att en majoritet av jordens befolkning led av en orättvis ekonomisk världsordning, inhemskt och utländskt förtryck, av fattigdom och underutveckling. I spetsen för en aktiv svensk utrikespolitik med inriktning på större global jämlikhet och frigörelse från imperialism stod Olof Palme. Han riktade i sin utrikespolitiska verksamhet kritik mot båda supermakterna, Sovjetunionen och USA. Man kan också se det som en kritik av två förhärskande ekonomiska system, kommunismen och kapitalismen. Kommunismen kritiserades bl.a. för att den ersatt det gamla privilegiesystemet med ett nytt, där en liten grupp tillskansat sig makten över flertalet. Kapitalismen kritiserades bl.a. för att den ofta gick i förbund med diktaturländer och förtryck samt för oförmåga att hindra uppkomsten av en omfattande utslagning och arbetslöshet. Båda systemen kritiserades för en ensidig inriktning på att öka produktionen varvid miljö och människors välfärd offrades. Som ett alternativ till de förhärskande systemen såg Olof Palme den demokratiska socialismen – en strävan att organisera samhällsförhållandena under folkflertalets aktiva deltagande. Målet var social och ekonomisk rättvisa, politisk avspänning, militär nedrustning och internationellt samarbete. De två supermakternas militära styrka sågs som ett hot mot hela mänskligheten.

Från högerhåll kunde man inte acceptera denna hållning. Man ville ha en mera ensidig kritik av kommunismen och Sovjetunionen. Bertil Östergren kallade i sin bok Vem är Olof Palme? föraktfullt Olof Palmes hållning för ”kålsupardoktrinen”.

År 1980 kan ses som start för en särskilt kylig period av kalla kriget. Genom Reagans seger i presidentvalet i USA hade en militant höger fått makten i USA. I Storbritannien hade Margaret Thatcher blivit premiärminister 1979. Öststatsblocket började knaka i fogarna, men ingen kunde då ana vad som skulle hända de kommande åren. I Gdansk utbröt en strejk bland varvsarbetarna ledd av Lech Walesa. Sovjetunionen invaderade Afghanistan hösten 1979. En våg av revolutioner i tredje världen hade fört ett antal stater i Afrika, Indokina och Centralamerika under kontroll av revolutionära rörelser.

Reaganadministrationen hade uppfattningen att kärnvapenavskräckningen var grundvalen för NATO:s försvarsstrategi i Europa, att kärnvapenfria zoner och frysning av kärnvapennivån underminerade NATO och att nedrustningsförhandlingar bäst sköttes bilateralt. Han ansåg också att USA genom sin överlägsna ekonomi kunde vinna en kapprustning med Sovjetunionen. FN upplevdes av USA som dominerat av stater som i många fall var negativt inställda till USA.

Olof Palme dominerade den svenska utrikespolitiken ända från sitt tillträde som statsminister 1969 fram till sin död. De borgerliga regeringarna med början 1976 fram till 1982 innebar ingen utrikespolitisk kursändring. Mot slutet av 1970-talet engagerade sig Olof Palme allt mer i rustningsproblematiken och Europas säkerhet. Han såg Sverige som ett land som skulle kunna fungera som kontaktskapare mellan öst och väst. Kapprustningen sågs som ett hot i sig, som kanske skapade större spänningar och krigsrisker än de politiska motsättningarna. Gemensam säkerhet – dialog – sågs som ett alternativ till kärnvapenavskräckning. Kärnvapenfrysning helst i FN:s regi sågs som ett sätt att bryta rustningsspiralen. Ett kärnvapenfritt Europa var önskvärt och ett steg på vägen kunde vara kärnvapenfria zoner i Norden. Palme deltog i Brandtkommissionen och var själv ordförande i en 1980 etablerad internationell kommission för nedrustnings- och säkerhetsfrågor – Palmekommissionen. Han blev också medlare i Iran-Irak-konflikten.

Det är ganska tydligt att Sveriges utrikespolitiska strävanden inte stod i samklang med USA:s som dessutom kunde påräkna stöd från konservativa regeringar i bl.a. Storbritannien. Den militanta högern i USA hade en negativ inställning till Palme efter hans ställningstagande i Vietnamkriget och till olika befrielserörelser.

Men andra stater kunde med fog fråga sig hur Sverige som inte kunde freda sitt eget territorium från ubåtskränkningar kunde komma med förslag om hur andra stater i Europa skulle sköta sin säkerhetspolitik.

PALMEMORDET – UBÅTSFRÅGAN

Under hela Olof Palmes sista period som statsminister förmörkades hans tillvaro av ubåtsfrågan. Den 28 oktober 1981 gick den sovjetiska ubåten U 137 på grund vid inloppet till Gåsefjärden i Blekinge skärgård. Detta kan betraktas som början till det som kallats ubåtsfrågan. Incidenten i Gåsefjärden följdes de kommande åren av rapporter från marinen om ett stort antal kränkningar av svenskt territorialvatten. Mest uppmärksamhet fick den s.k. Hårsfjärdenincidenten 1982.

Ubåtsfrågan har varit föremål för flera utredningar och två kommissioner har granskat frågan. Den första kommissionen som tillsattes, vilken leddes av före detta utrikesministern Sven Andersson och i vilken bl.a. Carl Bild ingick, hade till uppgift att främst utreda Hårsfjärdenincidenten. Resultatet redovisades för regeringen 26 april 1983. Komissionen konstaterade i sin rapport SOU 1983:13 att kränkning av svenskt vatten skett och pekade ut Sovjetunionen som den nation som låg bakom kränkningen.

Ingvar Carlsson nämner i sin bok Ur skuggan av Olof Palme att Sven Andersson för Sverker Åström redovisade att han var tveksam till om bevisningen när Sovjetunionen utpekades var juridiskt bindande, men problemet var att om man skulle fria Sovjetunionen så skulle kommissionen splittras och åtminstone Carl Bildt reservera sig. Olof Palme informerades om kommissionens ställningstagande så sent att han inte hade några möjligheter att påverka kommissionen. Inom regeringen var bl.a. utrikesminister Lennart Bodström och justitieminister Ove Rainer tveksamma till marinens så kallade bevis. Men i det läge som uppstått fanns inte mycket annat för regeringen att göra än att peka ut Sovjetunionen som kränkande.[i]

När kommissionens rapport var klar åkte Carl Bildt till Washington och redogjorde i försvarshögkvarteret Pentagon för kommissionens rapport. Senare framkom att Bildt också haft kontakt med den militära grenen av CIA. Detta ledde till att regeringen vid ett sammanträde i maj 1983 fördömde Carl Bildts resa och aktiviteter i USA. I december var det dags för en ny batalj. I Svenska Dagbladet påstods den 5 december i en nyhetsartikel att Olof Palme vid sidan om den officiella protesten till Sovjetunionen skickat ett hemligt budskap via Anders Ferm till Georgij Arbatov som ingick i Palmekommissionen. Enligt detta budskap skulle regeringen inte ha kunnat påverka kommissionens rapport och inte heller nationaltetsbestämmningen. Om kränkningarna upphörde var Sverige berett att glömma vad som förevarit. Artikeln var skriven av Lars Christiansson, tidigare medarbetare till Gösta Boman och nära allierad med Carl Bildt. Ferm hade varit på en mottagning hos den sovjetiska FN-delegationen i New York och då tagit upp ubåtsfrågan. Han rapporterade till Olof Palme per telefon och brev. Den 9 december 1983 läste Olof Palme i TV2-programmet Magasinet upp den del av brevet som handlade om samtalet med Arbatov. Den 16 december redovisade Palme innehållet i brevet för Utrikesnämnden. Ulf Adelsohn påstod efteråt att Palme inte redovisat hela innehållet i brevet. Protokollet visade emellertid att det hade han gjort.

Ubåtsfrågan ledde således till strid mellan socialdemokrater och moderater. Bildtaffären och Fermaffären följdes av Bodströmaffären. I januari 1985 hade utrikesminister Lennart Bodström träffat en mindre grupp journalister. Enligt fyra av de sex närvarande hade Bodström uttryckt tveksamhet inför ubåtkommissionens rapport. Enligt vad Björn Elmbrandt uppger i sin bok om Olof Palme hade de fyra journalisterna arrangerat en kartell för att komma överens om vad Bodström sagt. Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet valde att tro de fyra journalisterna och yrkade misstroendeförklaring mot Bodström. I debatten beskyllde Adelsohn på nytt regeringen för dubbla budskap i ubåtsfrågan. Olof Palme konstaterade att alla broar rivits på säkerhetspolitikens område. Yrkandet om misstroendeförklaring avvisades. Men Olof Palme fick under hela sin återstående tid som  statsminister leva med ständiga rapporter om ubåtskränkningar.

                       Bild från Contra 1/1985. Bilden såldes även som vykort.

[ii]

År 1985 utkom på förlaget Timbro boken Vem värnar Sverige? Författare var Fredrik Braconier och Lars Christiansson. Deras budskap var att Olof Palme och socialdemokraterna var flata gentemot Sovjetunionen.

Ubåtsfrågan ledde fram till det som har kallats officersrevolten. Revolten inleddes med en artikel av Hans von Hofsten i Svenska Dagbladet den 3 november 1985: Han skrev då bl.a.:

Omfattningen, intensiteten och allvaret i den främmande undervattensverksamheten i våra vatten förtigs, förringas eller t o m förlöjligas av statsministern och utrikesministern, på ett sätt som helt enkelt inte kan tolkas på annat sätt än att de egentligen inte tror eller, kanske snarare, inte vill tro på rapporterna från ÖB. [ – – – ]. Om nu försvarets personal måste vara lojal mot regeringen och dess politik så måste lojaliteten också vara dubbelriktad.

Den 10 november 1985 uttalade sig 12 marinofficerare i Svenska Dagbladet. Intervjuare var Lars Christiansson. Flera ansåg att regeringen tonade ned kränkningarna och undertryckte informationen. Örlogskapten Leif Nylander ansåg att regeringen prioriterade normalisering med Sovjetunionen och uttalade: ”Jag litar inte på Olof Palme och regeringen i denna fråga.” Litade på Olof Palme gjorde inte heller kapten Peter Nyrén. Svenska Dagbladet uppgav att flera av de tillfrågade marinofficerarna inte ville svara på frågan om de litade på Olof Palme.

I TV-programmet Dokument inifrån den 31 mars 1999 som handlade om mordet på Olof Palme uttalade sig kommendör Cay Holmberg. Enligt Holmberg ansåg von Hofsten att Olof Palme var en förädare. Holmberg berättade också att von Hofsten för honom uppgett att han deltagit i ett möte i en lokal i Gamla stan i Stockholm. Vid mötet diskuterades om det gick att lita på Olof Palme. I mötet deltog ett antal polisbefäl.  Tydligen var det fråga om ett av de möten som arrangerades av högerextrema poliser från Norrmalms polisdistrikt. Dessa möten omnämns i det betänkande som lämnades av Granskningskommissionen i anledning av Brottsutredningen efter mordet på statsminister Olof Palme (SOU 1999:88) (GK). Den polisman som ledde mötena benämns av GK som polisman B. Enligt en promemoria från säkerhetspolisen var B känd för att vara nazist. B är samme polisman som den 1 mars 1986 ringde till vaktdistrikt 1 och uttryckte sin tillfredsställelse över mordet på Olof Palme. Enligt Mordet på Olof Palme och polisspåret som gavs ut av KFML(r) fanns bland föredragshållarna vid mötena i Gamla stan Göran Albinsson-Brunner, kolumnist vid Svenska Dagbladet, Axel Molund, känd för att ha varit redaktör för Den Svenske Nationalsocialisten, rådman Bernt Ohlin känd från Nysvenska rörelsen (NSR) och advokat Lennart Hane, känd från Svensk-Chilenska sällskapet och kretsarna kring Sveriges Nationella Förbund (SNF), Europeiska arbetarpartiet och Medborgarrättsrörelsen – Friheten i Sverige.,

År 1994 hade det blivit klart att det så kallade kavitationsljudet, som ansågs vara en indikation på ubåtar kunde ha åstadkommits av minkar. Redan medan socialdemokraterna befann sig i opposition hävdade de att en ny ubåtskommission borde tillsättas. Förslaget avvisades dock av statsministern Carl Bildt. Försvarsmakten redovisade i januari 1995 resultatet av en särskild granskning av det så kallade kavitationsljudet och efter denna rapport var en ny ubåtskommission oundviklig och i februari tillkallades en ny kommission. Kommissionen redovisade sitt arbete i SOU 1995:135 och riktade stark kritik mot marinen och antalet säkra kränkningar reducerades till ett fåtal. Kommissionen ansåg inte att det, bortsett från U 137, gick att fastställa vilken nation som låg bakom kränkningarna. Kommissionen fann att U 137:s inträngande i Gåsefjärden varit avsiktlig och att ubåten varit kärnvapenbestyckad. Till  betänkandet fogade professor Anna Christensen en reservation. Hon ansåg bl.a. att den stora mängden observationer av miniubåtar och andra undervattensfarkoster inte kunde läggas till grund för bedömningen att det verkligen förekommit verksamhet av detta slag i den svenska skärgården.[iii]

Den 21 april 1999 presenterade Medborgargruppen i ubåtsfrågan det arbete som gruppen utfört sedan 1994 i en skrift: Ubåtsfrågan: En kritisk granskning av den svenska nutidshistoriens viktigaste säkerhetspolitiska dilemma. Skriften är redigerad av professorn i filosofi Lars Bergström och professorn i historia Klas Åmark. Ordförande i gruppen var hovrättsrådet Ingemar Rexed och i gruppen ingick utöver Bergström och Åmark bl.a.  före detta utrikesminister Lennart Bodström, kommendör Karl Andersson, och redaktör Gunnar Fredriksson. Gruppen hade således vetenskaplig, juridisk, militär och politisk kompetens. När det gäller bevisvärdering måste gruppen anses ha hög kompetens såväl vetenskapligt som juridiskt. Gruppen konstaterade bland annat.

1. Att det ej är stryrkt att U 137-incidenten utgjorde en avsiktlig kränkning av svenskt

vatten (Från militärt och regeringshåll slogs tidigt fast att intrånget skett avsiktligt.

Det finns emellertid omständigheter som tyder på att man från sovjetisk sida

inledningsvis trodde att u-båten befann sig i ett helt annat område. Anmärkningsvärt

i sammanhanget är att u-båten gick på grund med bullrande dieselmotorer i

övervattensläge med föreskrivna skeppsljus tända. Det var inte militären eller

kustbevakningen som upptäckte u-båten. En fiskare upptäckte u-båten 27 oktober

klockan 2200, men det var en annan fiskare som 28 oktober klockan 0954

rapporterade att en u-båt stod på grund.)

1. Att inga av marinen och ÖB rapporterade kränkningar är styrkta med bevis

3.   Att inga bevis föreligger för att vare sig öst eller väst skulle ha motiv för att

kränka svenska vatten

Gruppen gjorde flera avslöjanden. Kommendör Karl Andersson var den som  talade med besättningen på U 137. När han lämnade ubåten vid sitt sista besök var han mycket tveksam till att kränkningen skett avsiktligt. Men beslut om att kränkningen var avsiktlig var då redan fattat högre upp i hierarkin.

Miniubåtarna uppfanns när det visade sig att whiskeyubåtar, som man trodde sig ha jagat i Hårsfjärden, inte kunde ha tagit sig fram utan att märkas i de grunda vatten man bombade. Marinen har också åberopat bevis som inte funnits. Det finns också uppgifter om att kommendör Emil Svensson, som var Bildts specielle rådgivare i ubåtsfrågan, sökt få vittnen att ändra sina uppgifter.[iv]

I början av år 2000 offentliggjordes dokument som visade att en annan indikation på ubåtar det så kallade typljudet kunde åstadkommas av sillstim. Den 5 oktober 2000 beslutade regeringen att tillkalla en särskild utredare för att analysera det politiska och militära agerandet i ubåtsfrågan från 1980 fram 2001. Till utredare utsågs ambassadören Rolf Ekéus. Han framlade sitt betänkande Perspektiv på ubåtsfrågan (SOU 2001:85) den 15 november 2001. Ekéus gör bedömningen att under perioden 1980 – 1992 är antalet helt säkra kränkningar färre än 10. Därutöver kan ett trettiotal incidenter ha sådan substans att möjligheten av kränkning i dessa fall bör tas på allvar. Med undantag för den uppenbara Gåsefjärdenincidenten har det inte varit möjligt att göra någon nationalitetsbestämning. När det gäller frågan om U 137 trängde in på svenskt vatten avsiktligt eller inte tar Ekeus inte ställning.

I maj 2008 redovisade Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) resultatet av analyser av om de ljud som inspelades av marinen i Hårsfjärden 12 oktober 1982 kom från en ubåt eller ett ytfartyg. Inspelningen har utgjort marinens tyngsta bevis för att en ubåtskränkning ägde rum. FOI:s analys visar att inspelningen med mycket stor sannolikhet åstadkoms av taxibåten Amalia, som befann sig i området samma dag. Den enda säkra ubåtskränkningen förefaller nu vara ubåten i Gåsefjärden i Blekinge och i det fallet är det tveksamt om kränkningen var avsiktlig.

Såväl Ekéus rapport, FOI:s rapport och Medborgargruppen i ubåtsfrågans skrift ger anledning till att ställa en rad frågor bl.a: Ingick marinens rapporteringar i en strategi för att misstänkliggöra Olof Palme och hans ansträngningar att åstadkomma internationell avspänning mellan stormaktsblocken? Vilka intressen styrde Carl Bildts agerande under de år ubåtsfrågan var aktuell?

Den tid då rapporterna om ubåtskränkningar strömmade in var en av det kalla krigets kallaste perioder. Ubåtsfrågan, trissade upp en stämning i Sverige där de som ifrågasatte kränkningarna riskerade att bli betraktade som landsförädare.

I december 1990 talade Carl Bildt inför Kungliga Militärvetenskapsakademin. Inför denna församling målade Bildt upp en bild där Sverige under 1980-talet varje år tre gånger varit utsatt för omfattande sovjetiska ubåtsoperationer med upp till 22 ubåtar inblandade. Sovjetunionen organiserade enligt Bildt ett antal diversionsförband av vilka ett var avsett att användas mot Sverige. Ett förband kunde bestå av åtta miniubåtar med en längd av ca 30 meter, 14 ännu mindre ubåtar med en längd av ca 10 meter av vilka en del var utrustade med larvband och attackdykare utrustade med hjälpmedel för att kunna förflytta sig snabbt. Carl Bildt, vars politiska karriär i hög grad baserats på ubåtsfrågan, borde uppmanas att redovisa vad han hade för underlag för sitt föredrag. Trots att det nu gått mer än 20 år sedan Sovjetunionen upplöstes har ingen därifrån trätt fram och berättat om de eventuella kränkningarna.

Den erfarne diplomaten Mathias Mossberg, som var sekreterare i Ekéus utredning Perspektiv på ubåtsfrågan (SOU 2001:5) utkom 2009 med boken I mörka vatten. Mossberg visar hur svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan. Mossberg anser att det var ubåtsfrågan som höll hotet från öst vid liv och att Sverige borde dra lärdom av detta. Enskilda personer borde inte som under ubåtsåren tillåtas få så stort utrymme.

PALMEMORDET – PALMEHATET

Mordet på Olof Palme ägde rum på kvällen den 28 februari 1986. Det inträffade i en situation då oenigheten om såväl inrikes- som utrikespolitiken var stor och tonen i den politiska debatten var hög.

Nu tävlar alla politiska partier om att ta avstånd från Sverigedemokraterna och högerextremister. Vid tidpunkten för mordet var det annorlunda. Då fanns ingen tydlig gräns mellan höger och extremhöger. Snarare var det en blå-brun röra.

En av dem som rörde sig över gränsen mellan höger och högerextremism var Sven Rydenfelt och han började tidigt. År 1948 hade Industria, organ för Svenska arbetsgivarföreningen (SAF), en artikelserie om kommunismen. Där konstaterades att kommunismen hade sina starkaste fästen på platser där det fanns ett påfallande inslag av främlingar. Den dåvarande amanuensen Sven Rydenfelt skrev då en artikel i nummer 7 – 8 med rubriken ”Främlingar i eget land – ett bidrag till kommunismens psykologi”. Artikeln handlade om ”Det mest utpräglade främlingsfolket historien känner, ett folk som i årtusenden levt som främlingar bland främlingar, judarna”. Rydenfelt redovisade en rad judar som varit kommunister t.ex. Karl Marx, David Ricardo, Ferdinand Lasalle. Lenin var enligt Rydenfelt inte jude men hade annat främlingspåbrå, ”Hans ansiktsform är av mongolisk typ”. Samband mellan judar och kommunism påtalades ofta i nazistiska kretsar och artikeln fick beröm i nazisttidningen Vägen Framåt. Det Rydenfelt skrev var samma tongångar som i en artikel i Vägen Framåt som Nysvensk Rörelsens ledare Per Engdal skrev 1942: ”När vi kalla till kamp mot kommunismen, få vi inte glömma bort dem, som skapade kommunismen och som överallt äro dess främsta tillskyndare och bakblåsare – judarna. Det var juden Karl Marx som skrev det kommunistiska manifestet. Det var juden Karl Liebkneckt, som blev kommunisternas fader i Tyskland. Det var juden Leo Trotski, som stod viskande bakom Lenin.”

År 1965 deltog Rydenfelt i ett möte hos Nysvenska Rörelsens Malmöavdelning och diskuterade frihetsproblematiken. Enligt referatet i rörelsens tidning Vägen Framåt tyckte Sven Rydenfelt att nysvenskarna var goda demokrater.

Rydenfelt skrev också i den högerextrema och palmehatiska tidningen Contra. I nummer 3/1980 skrev Rydenfelt om ”Olof Palme och våldsdyrkarna”: ”Det mest betänkliga i hela historien är att Olof Palme, den svenska socialdemokratins ledare, var en av gratulanterna, när Anton Nilsson 1977 fyllde 90 år”. Vidare skrev Rydenfelt:”I september 1975 präglade vår dåvarande statsminister ett bevingar ord –’dessa satans mördare’. Man kunde i förstone trott att hans vrede och avsky riktade sig mot de terrorister som då kallblodigt mördat ett tjugotal poliser ( – – – ). Men nej Palmes avsky riktade sig enbart mot den spanska Francoregimen som låtit avrätta fem av dessa mördare. ( – – -) Palmes besök hos Castro passar väl in i detta mönster.” I Contra 2/1980 skrev Rydenfelt om ”Varför misslyckas arbetarägda företag.” Enligt Rydenfelt fanns det inte längre några fria företagare. Endast privata företagare, förtryckta, utsugna och insnärjda i tvångströjor. I Contra 1/1981 skrev Rydenfelt om sitt favoritämne ”Romarrikets välfärdsdöd”.

I nazisttidningen Fria Ord fanns i nummer 6/1981 en artikel av Rydenfelt om ”Romarrikets välfärdsdöd”.  Redaktör för nazisttidningen Fria Ord var Clas af Ugglas. Tidningen var organ för Sveriges Nationella förbund. Af Ugglas var medlem i Stockholms Rotaryklubb och den exklusiva klubben Sällskapet. Han var vidare ordförande i Ungsvenska klubben, som var en samlingsplats för gamla nazister. Af Ugglas var ingen demokrat och ondgjorde sig ofta över det han kallade mångväldet. Margaretha af Ugglas, som blev utrikesminister 1991 höll föredrag hos Ungsvenska klubben 1985. När Moderata ungdomsförbundet firade 75-årsjubileum 1983 var Clas af Ugglas förste gratulationstalare. I Fria Ord medverkade palmehataren Christopher Jolin. Han hyllades på 1970-talet från högerhåll för sina böcker Vänstervridningen – hot mot demokratin och Sverige nästa. I Fria Ord förnekade han judeutrotningen. När BSS (Bevara Sverige svenskt), föregångare till Sverigedemokraterna) bildades 1979 var han en av nyckelpersonerna. I Fria Ord publicerade af Ugglas föredrag som hållits hos Stockholms Rotaryklubb. På det viset hamnade bland ”medarbetarna” bl.a. Curt Nicolin och Peter Wallenberg. af Ugglas var också kyrkligt verksam och tilldelades Kungliga patriotiska sällskapets guldmedalj för långvarig gagnelig verksamhet.

Artiklar av liberalen och palmehataren Sven Rydenfelt förkom i flera tidningar bl.a. i SAF-tidningen, Skattebetalarnas förenings tidning Sunt Förnuft och Dagens Nyheter. År 1986 tilldelades Rydenfelt tidningen Contras frihetspris. När den borgerliga regeringen tillträtt 1991 var en av regeringens första åtgärder att tilldela Rydenfelt professors titel.

Vilka andra medverkade i Operation Sverige/Skandinavia utöver religiösa fundmentalister? Sven Stolpe ansåg uppenbarligen valåret 1973 att Sverige redan var en diktatur och hade som rubrik på en artikel i nummer 3 – 4 ”Den svenska öststatsregeringen måste bort”. Gustaf Petrén ledare för Medborgarrättsrörelsen – Friheten i Sverige  skrev i samma nummer och såg tydliga diktaturtenser i Sverige. Advokat Lennart Hane medverkade i nummer 5-6/1973 och ställde frågan ”Planerar regeringen Palme en kommunistisk diktatur via lagstiftningen? Hane var styrelsemedlem i Svensk-Chilenska sällskapet där advokaten Ulf Hamacher, verksam inom Sveriges Nationella förbund (SNF) och Svensk-Chilenska sällskapet, var ordförande. Hane var också verksam i Europeiska arbetarpartiet (EAP) och Medborgarrättsrörelsen – Friheten i Sverige. EAP var välkänt för sitt palmehat och nidbilder av Olof Palme.

År 1974 medverkade i nummer 5 – 6 Carl G Holm en av initiativtagarna till tidningen Contra i Operation Sverige. I Nummer 7 – 8 medverkade Per Engdals påtänkte efterträdare som ledare för Nysvenska rörelsen professor Göran Englund. Han blev känd  i samband med folkomröstningen om invandring i Sjöbo då han tillsamans med tekniske direktören i Trelleborg skrev skriften Sjöbo ett demokratiskt föredöme som Centerpartiet i Sjöbo ställde sig bakom.

Den moderate riksdagsmannen Birger Hagård deltog i WACL:s  (World Anticommunist leagues) verksamhet. Tydligen var detta i egenskap av ordförande i Baltiska kommittén. Han var med redan när WACL bildades i på Taiwan 1967. Aktiv i kommittén var ocksdå Arvo Horm. När han avlidit 1996 kunde man i Dagens Nyheter läsa en minnesruna undertecknad av Birger Hagård och Åke J  Ek. Åke J Ek är känd från flera högerextrema sammanhang och har bl.a. deltagit i WACL:s verksamhet. Ek har varit lärare på Polishögskolan så de högerextrema poliserna Stockholm kan ha haft honom som lärare. I Expressen 24 okober 1967 gick det att läsa: ”Under stort hysch-hysch har högerledaren Yngve Holmberg i veckohelgen sammanträffat med en amerikansk delegatrion av den ultrakonservative Kalifonienguvenören Ronald Reagans vänner. Bland dem som sammanträffade med den amerikanska delegationen fanns Högerns ungdomsförbunds ordförande Birger Hagård ( – – -) samt som representant för World Anticommunist leagues skandinaviska avdelning löjtnant Bertil Wedin i försvarsstaben. ( – – -) Under varma applåder uttryckte därvid löjtnant Wedin en förhoppning om att USA ökar effektiviteten i Vietnamkriget. Bertil Wedin förordade också ett aktivt samarbete mellan konservativa i Sverige och deras ideologiska bröder i USA:” Wedin och Hagård var både verksamma i Demokratisk allians som bildats för för att försvara USA:s krig i Wietnam. Wedin har förekommit i utredningen om mordet på Olof Palme och det har påståtts att han placerade det s.k. kurdspåret i en turkisk tidning. Han har medverkat i tidningen Contra och där skrivit bl.a. om sig själv och mordet på Olof Palme. Birger Hagård medverkade också i Operation Sverige. 1974 fanns en artikel i nummer 7-8 av Hagård med rubriken Amerika och Europa hör ihop. I presentationen av artikeln stod: ”( – – – ) visar i nedanstående artikel hur den svenska regeringen utvecklats i kommunistvänlig riktning”. Året därpå fanns en artikel i nummer 8. Rubriken var ”Idépolitisk offensiv mot socialism” . En underrubrik var : ”Olof Palme symbol för vänsterextremister”. Artikeln handlade också om kummunistisk infiltration i Sveriges Radio TV.

Den högerextrema tidningen Contra hade kontaktpersoner uti landet och kan därför nästan ses som en rörelse. Tommy Hansson, redaktör för tidningen Contra ansåg att Pinochets kupp i Chile hindrade en kommunistisk diktatur. Han var inte ensam om den uppfattningen. Nu är Hansson redaktör för Sverigedemokraternas tidning SD-Kuriren.

Sven Rydenfelt skrev i Contra om samma ämnen som han skrev i Operation Sverige. I nummer 3/1983 intrvjuades Alf Enerström av Carl G Holm från Contra. Rubriken var: ”Enerström: Palme går Sovjets ärenden”. Enerström är kanske mest känd för sina palmefientliga annonser i dagspressen. Contra sålde också kampanjmaterial t.ex. vykortet Palme på skäret. På kortet ses Palme sitta på ett litet skär med händerna för ögonen omgiven av ubåtsperiskop. Man sålde också  piltavlor med Palmes bild. Under rubriken ”Contranytt” presenterades i nummer 3/1985 en videofilm: ”Bo Holmström och Ann Lindgren har tillsammans gjort en videokassett om det svenska skattesystemet. ( – – – ) Vi lovar att det är ett program som aldrig skulle kunnat sändas i TV.” Kända journalister från TV förenade sig tydligen med högerextremisterna hos Contra.

År 1978 startade på initiativ av Gustaf Petrén Medborgarrättsröelsen (MRR), som gav ut tidningen Medborgarrätt. Till MRR knöts redan 1978 en rörelse med namnet Demokratisk aktion vars ledare var Bernt Sandell från Jönköping.  I nazistidningen Aktinform nummer 3/1985 gick det att läsa om att Demokratisk aktion anordnat sin sjunde årskonferens i Hukvarna. Man hade då som talare bl.a.  Gunnar Randholm från 4 oktoberrörelsen och amiral Per Rudberg, senare rådgivare åt Carl Bildt. Konferenserna inleddes tydligen 1975. Med 1975 var advokat Lennart Hane, moderatpolitikern Birger Hagård, författaren Christoper Jolin. Lennart Hane var under flera år med i styrelsen för MRR. Anmärkningsvärt är att Lars Hultén var med i styrelsen när MRR startade. Hultén började tydligen sin högerextrema verksamhet i Nordiska rikspartiet.

Försvarsfrämjandet bildades i slutet av 1930-talet. Initiativtagare var generalmajor Rickman von der Lancken, som inför valet 1944 försökte ena alla de nazistiska partierna i Sverige. Redan från början intog Försvarsfrämjandet en mycket negativ inställning till försvarets ledning och regeringen. År 1962 blev översten Arvid Eriksson ordförande i Försvarsfrämjandet. Försvarsfrämjandet gav ut tidningarna Folkförsvaret och Effektivt försvar som 1971 slogs ihop till Fritt militärt forum.  Under Arvid Erikssons ledning fortsatte kritiken av försvarets ledning och socialdemokraterna. Folkförsvaret kommenterade de s.k. trontalen. I dessa tal upprepades frasen: ”Sveriges förhållande till främande makter är gott”. I Folkförsvaret 1/1968 påpekades att frasen inte var sann och så ställdes frågan om förhållandet var gott till Spanien, Portugal, Sydafrika och Grekland. Försvarsfrämjandet ville tydligen ha goda relationer till diktatur- och apartheidregimer. Försvarsfrämjandet tog klart ställning för USA i kriget i Vietnam. Sven Stolpe blev medarbetare i Folkförsvaret 3/1970. Hans artikel hade rubriken: ”I skuggan av Olof Palme. Han skrev bl.a: I ett stycke är svenska folket statsminister Palme tacksam: Han är ingen bra talare. ( – – – ) Under hans ledning går Sverige mot ett öde så skamligt, så förödmjukande att man bara för ett par år sedan ens skulle ha kunnat drömma därom. ( – – – ) Vår regering föredrar kommunistisk terror och laglöshet framför en demokratisk ordning.” I folkförsvaret 4/1971 skrev Sven Stolpe om moralisk upplösning. Han var upprörd över sexualkundervisningen i skolorna.

I första numret av Fritt militärt forum som utkom 1972 fanns inte mindre än 113 annonser så det saknades inte företagare som gav stöd till Försvarsfrämjandet. Ledaren i första numret kommenterade trontalet som man inte ansåg spegla verkligheten. I Fritt militärt forum 3/1972 skrev överstelöjtnant Hampus Kalmberg om antiamerikansk propaganda vid miljövårdskonferensen i Stockholm i juni 1972. Det handlade om ett uttalande som Olof Palme gjort. I nummer 4/1972 gick det att läsa: Med Olof Palme i spetsen har vårt land i denna dag icke längre en till innebörden demokratisk regering. Om Maj-Britt Teorin sades i samma artikel: ”Fru Teorin har skadat det svenska försvaret värre än förädaren Wennerström”. Wennerström medverkade för övrigt i Folkförsvaret 1944. I samband med att trontalet kommenterades 1973 skrev tidningen i nummer 1: ” ( – – -) när vi i klarspråk som vår oförytterliga mening uttrycker att hr Palme personligen vuxit upp till vårt lands största utrikespolitiska riskfaktor”. I samma nummer fanns en artikel av Torsten Tegnér, redaktör för Idrottsbladet och välkänd  idrottsledare. Han prisade den flitige journalisten Chrisoper Jolins bok Vänstervridningen.  Torsten Tegnér skrev på 1930-talet efter ett besök i Litauen en mycket judefientlig artikel i Idrottsbladet och upprepade artikeln i sin bok Kamrater jag mött på idrottsbanan som utkom 1942 då Nazityskland stod på toppen av makt. I samma nummer skrev Lars Hultén om Carolus Rex. I nummer 4/1974 skrev Hultén om ”Aristkrati, tradtion och jämlikhet”. Han var emot jämlikhet. I början av 1970-talet blev Tommy Hansson en vanlig medarbetare i Fritt militärt forum. Han skrev om ungefär samma saker som i Contra och Operation Sverige.

År 1976 avled Arvid Eriksson och efterträddes av översten av första graden Hugo Cederschiöld. Tonen i Fritt militärt forum förändrades men det fanns många reaktionära medarbetare t.ex. domprosten Gustaf Adolf Danell, som också skrev i nazisttidningen Aktinform, den prästvigde översten Tord Cavallin, som var verksam i Moralisk upprustning, Hans von Hofsten och Tommy Hansson. Tidningen Aktinform var  mycket enkel och gavs ut av Bengt Olof Ljungberg som varit Per Engdahls närmaste man. Ljungberg beskrev i tidningen hur han besökt Dalhems kyrka på Gotland tillsammans med ett barnbarn. Kyrkan är känd för Gotlands mest skräckinjagande djävulsbild. Barnbarnet stannade inför tavlan och sade: ”Men morfar – varför har dom målat farbror Palme på kyrkväggen?”

Av de här nämnda rörelserna och tidningarna finns enbart Contra kvar.

Olof Palme framställdes som en psykiskt defekt person på väg att omvandla Sverige till en kommunistisk diktatur. I kampanjerna ”Rösta botgerligt” och ”4 oktoberrörelsen” som finansierades från näringslivshåll användes östatsargumentet samt nidbilder.

I Ulf Adelsohns bok Partiledare kan man läsa det han antecknade i sin dagbok 17 december 1982: ”Många säger att han (Olof Palme, min anteckning)  är något till schizofren. Gösta Boman utkom 1983 med sin memoarbok Så var det. I boken framställdes Olof Palme som en gåta och dubbelnatur. I hetsen mot Olof Palme deltog Fria moderata studentförbundet (FMS) och Moderata Ungdomsförbundet (MUF). MUF:s ordförande Gunnar Hökmark sände 1983 ut ett pressmeddelande: ”Var och en som sett ’Myteriet på Cain’ kan se hur Olof Palme håller på att utvecklas till en svensk politiks Captain Queeg.” Ingvar Carlsson berör palmehatet i sin bok I skuggan av Olof Palme: I ett öppet brev till Ulf Adelsohn vid månadsskfitet januari/februari 1985 skrev han bl.a.: ”För några dagar sedan hade moderata ungdomsförbundet i Stockholm sin valupptakt. Det var ett möte som utformats som en rituell hatseans där Olof Palme tilldelats huvudrollen. I en biolokal, fylld av ungdomar från 13-14 år och uppåt, visades en videofilm som i jätteformat presenterade Palme i olika situationer. Föreställningen ackompanjerades enligt uppgift av suggestiv discomusik, av ljus och rökeffekter. Och taktfasta publikrop: ’ Palmebusters!’ (ungefär Palmejägare) Många av ungdomarna bar till detta tröjor försedda med nidporträtt av Palme ( – – -).” Med sitt brev hoppades Ingvar Carlsson att Ulf Adelsohn skulle medverka till att stävja de värsta avarterna. Men Ulf Adelsohns svar var tämligen innehållslöst.

    Rykten spreds om att Palme var både sinnessjuk som narkotikaberoende. Såväl Ingvar Carlsson som Thage G. Peterson gör i sina memoarer bedömningen att ryktesspridningen var planerad. Enligt Thage G. Peterson försökte man spåra varifrån ryktena kom: ”Många från näringslivet, högre militärer och många akademiker kom upp till ytan”. Peterson nämner att vid ett tillfälle ringde ägaren till en damfrisering på Östermalm och berättade att arméchefens hustru sade sig veta att Olof Palme var både narkotikaberoende och sinnessjuk och att han tidvis vårdades på Beckomberga sjukhus.

Göteborgstidningen vid den här tiden Sveriges näst största morgontidning krävde med vaga rykten som enda grund besked: ”En statsministers sjukhusbesök kan inte behandlas som en privatsak. Vad det än är frågan om, en rutinmässig historia eller något allvarligt, så bör det meddelas offentligt.” Dagen efter kom beskedet från statsrådsberedningen. Olof Palmes besök på Beckomberga berodde på att hans åldriga mor vårdades där för demens.

       Strax före valet 1985 publicerade Svenska Dagbladet en artikel om Olof Palme. Författare var professorn i psykologi Lennart Sjöberg, som skrev:

”En statsminister som väljer aggressionen, lögner och halvsanningar som vapen i den politiska striden förgiftar atmosfären för oss alla. ( – – – ) Lögnens gift som sprider sig i samhället kommer uppifrån, från den allra högsta toppen, från landets ledning.”

Psykologiprofessorn kom också med en förklaring:

”Den amerikanske psykologen Irving Janis har studerat katastrofala politiska och militära beslut. Han förklarar dem med en tendens för grupper att under vissa förhållanden utveckla vad han kallar ’groupthink’ ( – – – ). Bland de faktorer som skapar ’groupthink’ kan nämnas en dominerande ledare och hög stressnivå ( – – – ). Den nuvarande regeringen verkar således lida av åkomman ’groupthink’. Dominerande ledarskap förekommer onekligen, hög stressnivå likaså.”

Det finns också uppgifter om att 4-oktoberrörelsens ledare Gunnar Randholm skulle ha lämnat ekonomiskt stöd till Alf Enerströms annonskampanjer mot Olof Palme. När Alf Enerström 1994 förhördes angående mordet uppgav han, enligt SOU 1999:88, att han fått stöd från Wallenbergarna.

Palme planerade en resa till Sovjetunionen våren 1986. Den 2 januari 1986 skrev Svenska Dagbladet ”Med sitt politiska bagage är faran i stället överhängande att Olof Palme kommer att stå med mössan i handen när han sent omsider får sin heta önskan att få träffa sovjetiska ledare uppfylld.”

Den så kallade Harvardaffären kan placeras in bland kampanjerna mot Olof Palme. I boken Uppdrag Olof Palme uppger författarna Håkan Hermansson och Lars Wenander att Olof Palme var väl medveten om att hans privatekonomi var föremål för granskning av hans politiska motståndare. Han visste således att någon sökt bevis för skattefiffel kring hans föredrag vid Harvarduniversitetet, men hade tydligen inte förstått att hans önskan att inte få något arvode kopplats till en av hans söners stipendium för att studera vid universitetet. En journalist hade berättat för Palme att han tipsats om Harvardärendet av Carl Bildt. Enligt vad kretsen kring Olof Palme fått fram skulle Bildt fått tipset från Elisabeth Langby som vistades samtidigt med Joakim Palme vid Harvarduniversitetet. När Hermansson och Wenander tog kontakt med Carl Bildt kunde han inte minnas om han informerats av Elisabeth Langby och hon hade lika dåligt minne som Carl Bildt.

Olof Palme var naturligtvis väl medveten om de kampanjer som drevs från höger- och näringslivshåll. Den 23 februari 1986 – fem dagar före mordet – tog Olof Palme i en debattartikel i Svenska Dagbladet upp SAF:s roll:

Min kritik av SAF är av två slag och härrör sig till de båda roller som organisationen SAF spelar i vårt samhälle – roller som jag tror att det är viktigt att hålla isär.

Å ena sidan har vi SAF:s , under 1970-talet allt mer accentuerade roll av politisk påtryckarorganisation. SAF har vidgat ramarna för sin propagandistiska verksamhet betydligt; detta gäller såväl materiella resurser som idiologiska mål. Under de senaste åren har Näringslivets fond rustats upp. Förlagen Timbro och Ratio tillskapats, och nya organisationer som Näringslivets presstjänst, Näringslivets ekonomifakta och 4 oktoberkommittén har byggts upp. I samtliga dessa fall har SAF haft en aktiv roll.

Stora resurser har satts in i denna propagandaapparat ( – – – ). Tonläget i dessa propagandakampanjer har ofta varit uppskruvat.

Palme citerade härefter ur ett tal som han höll vid Metalls kongress 1977:

Jag tror efter de studier vi gjort, att det är korrekt att säga att Arbetsgivarföreningens propagandister i mycket framstår som hatets och illviljans kolportörer mot svensk arbetarrörelse.

Mordet på Olof Palme kom således som ett slags kulmen på en länge bedriven hatkampanj. Spekulationerna om var mördaren borde sökas har varit många.

PALMEMORDET – TEORIER, HYPOTESER OCH SPEKULATIONER

Det finns och har funnits personer som anser/ansett sig sitta inne med lösningen på mordet på Olof Palme. Hans Holmer hörde till denna skara även om han inte pekade ut en bestämd mördare. Den 28 december 2000 intervjuades han av Dagens Nyheter inför sin 70-årsdag. Av intervjun framgick att han 15 år efter mordet höll fast vid sitt s.k. huvudspår, dvs kurdspåret, som aldrig grundades på några iakttagelser från mordplatsen.

Börje Wingren, som trots klar olämplighet som polis tilldelades en central roll när det gällde utredningen kring 33-åringen, Viktor Gunnarsson utkom 1993 med boken Han sköt Olof Palme. Wingren var övertygad om att Gunnarsson var mördaren, trots att Gunnarsson hade ett i det närmaste 100-procentigt alibi.

Ingemar Krusell som under lång tid deltog i mordutredningen som biträdande spaningsledare utkom 1998 med boken Palmemordets nakna fakta. Han var övertygad om att Christer Pettersson var mördaren. Krusell gör bl.a. en annan bedömning än domstolarna när det gäller identifieringen av Christer Pettersson.

Lika övertygad om att Christer Pettersson var mördaren är advokaten Pelle Svensson. Han har skrivit boken Sanningen om mordet på Olof Palme. Pelle Svensson anser sig genom bombmannen Lars Tingström ha fått klart för sig motivet till mordet. Som den andlige fadern till mordet anger Pelle Svensson Carl Göran Edqvist.

Teorierna, hypoteserna och spekulationerna har varit många. En teori består av antaganden eller påståenden som förklarar en företeelse av något slag och systematiserar vår kunskap om företeelsen. En teori bygger på gjorda observationer och kunskaper. En hypotes är närbesläktad med en teori och kan ställas upp för att förklara en företeelse. När hypotesen ställts upp följer undersökning av vad som följer av hypotesen. Om en motsägelse erhålls anses hypotesen vara falsk. Teorierna och hypoteserna kan indelas i två grupper:

• Teorier och hypoteser som grundas på iakttagelser på eller i anslutning till mordplatsen. Iakttagelserna kan men behöver inte nödvändigtvis kombineras med tänkbara motiv.
• Teorier och hypoteser som enbart grundar sig på kunskap om tänkbara motiv.

Thomas Kanger var en av de första att i bokform skriva om mordet. Hans bok Mordet på Olof Palme utkom hösten 1987. Han lade i sin bok fram två teorier om mordet. Den ena pekade enligt Kanger mot en trivial lösning, ett oplanerat mord och den andra mot ett palnerat mord. Det fanns två alternativ: Antingen hade mördaren blivit tipsad om biobesöket, eller så upptäckte mördaren Olof Palme av en slump. I det senare alternativet skulle mördaren haft cirka två timmar på sig för att hämta ett vapen och därefter väntat på paret Palme utanför biografen, följt efter paret och placerat sig själv på mordplatsen. Den mördare som Kanger kunde tänka sig i detta alternativ var en rättshaverist eller politisk extremist. I det andra alternativet – det planerade mordet – handlar det om en inblandning från Säpos sida: ”Säpo visste att Palme var obevakad. Säpo kunde ha avlyssnat Palmes telefon ( – – -)”.

Håkan Hermansson och Lars Wennander gör i sin bok Uppdrag Olof Palme, som utkom 1987,  inga försök att lösa mordgåtan, men i boken finner man ett antal grupper som skulle kunnat ha motiv att utföra mordet.

År 1989 gav KFML(r):s tidning Proletären ut boken Mordet på Olof Palme och polisspåret. Boken handlar framför allt om den högerextremism och det palmehat som fanns inom Norrmalms polisdistrikt vid tiden för mordet. I boken namnges ett antal poliser som figurerar i det s.k. polisspåret.

I sin bok Inuti labyrinten, som utkom 1995 ägnar bröderna Kari och Pertti Poutiainen ett kapitel åt Säpo. Enligt bröderna Poutiainen var Säpo på mordnatten synnerligen passiva. Däremot finns det enligt bröderna Poutiainen uppgifter om att det vimlade av Säpofolk i Stockholmspolisens ledningscentral. Det finns också motsägande uppgifter om vilka från Säpo som fanns i ledningscentralen. Det centrala i bröderna Poutiainens bok är emellertid att larmet om mordet skulle ha fördröjts samt de motsägande uppgifter som lämnats från olika polismäns sida. Polisen skulle alltså på ett eller annat sätt ha varit inblandade i mordet.

Gunnar Walls bok Mörkläggning. Statsmakten och Palmemordet utkom 1996. Wall behandlar mycket ingående och väldokumenterat mordutredningen. I boken intar Ebbe Carlsson-affären en central plats. I slutet av boken ger sig Wall in på spekulationer om att Olof Palme skulle ha lockats till mordplatsen. I boken Mordgåtan Olof Palme som utkom 2010 redovisas intervjuer som Wall gjort med ett antal vittnen. I Aftonbladet 27 januari 2013 skrev Wall en artikel om palmemordet. Enligt artikeln skulle Wall ha blivit kontaktad av en företagsledare, vapenexpert, pistolskytt och jägare som i artikeln kallas Johan. Johan skulle för Wall uppgett att han 1985 tillfrågats av en polisman som tillhörde Norrmalms polisdistrikt om han ville skjuta Olof Palme.

Journalisten Lars Borgnäs utkom 2006 med boken En iskall vind drog genom Sverige: Mordet på Olof Palme. Borgnäs driver tesen att några poliser och andra planerade och genomförde mordet.

Leif G W Persson har uttalat sig och skrivit om palmemordet i många sammanhang. Han har uppenbarligen uppfattningen att polis och militär är inblandade.

Inga-Britt Ahlenius har lanserat tanken att Stay behind-rörelsen skulle kunna ligga bakom mordet. I det sammanhanget kan nämnas att efter andra världskriget startade nazisten och den Finlandsfrivilige Otto Hallberg en sådan rörelse. Rörelsen kom att kollidera med en ”Stay behind-röreelse” som höll på att byggas upp och tydligen var sanktionerad på hög nivå.

Lars Krantz har ägnat mycket energi åt palmemordet bl.a. i boken Ett verkligt drama som utkom 1987. Det Krants spekulerar om är att en allt mer politsikt trängd Olof Palme skulle iscensatt satt sin egen död för att kunna lämna scenen på ett sätt som garanterade ett vackert eftermäle. Boken medförde att Krantz omdömesförmåga ifrågasattes.

Harri Miekkaalina intervjuades 1995 i en dokumentär om mordet i TV 4. Han lanserade då teorin att Christer Pettersson kanske beslutat sig för att mörda knarkhandlaren Sigge Cedergren på grund av någon personlig konflikt, men tagit fel på person och av misstag skjuit Olof Palme.

När det gäller teorier där svenskar är inblandade är teorierna nästan undantagslöst förknippade med högerextremism. Där förekommer bl.a. Bevara Sverige Svenskt (BSS), Nordiska Rikspartiet (NRP), Sveriges Nationella förbund (SNF), Sverigepartiet och Alf Enerström. En del av teorierna där svenskar förekommer utgör förgreningar av internationell högerextremism bl.a. Europeiska arbetarparteiet (EAP) och World Anti- Communist League (WACL). Där förekommer också Scientologikyrkan.

Teorier med internationell anknytning handlar i flera fall om terroristorganisationer t.ex PKK, tysk terrorism (RAF) och kroatisk terrorism (HDP) Men teorierna med internationell anknytning har också anknytning till Olof Palmes internationella engagemang t.ex. Bofors vapenaffärer, Irak-Irankonflikten där Olof Palme var medlare, Palmes kritik av Pinochetregimen i Chile och hans engagemang mot apartheidregimen i Sydafrika. Dessa teorier handlar också om utländsk säkerhetstjänst t.ex. USA:s CIA, Chiles DINA och Sydafrikas BOSS.

Mångas misstankar riktas mot polisen. Polisspåret skiljer sig enligt GK från andra spår som under åren förekommit i disskussionen kring mordet på det sättet att det aldrig inom Palmeutredningen betraktats som ett egentligt uppslag. Däremot har ett stort antal uppslag angående enskilda polismän utretts – polisärenden. Med ett mindre noggrant språkbruk är det därför enligt GK (SOU 1999:88) möjligt att hävda att polisspåret aldrig utretts som att det utretts utförligt. Tydliga kopplingar till mordet – tidsmässigt, geografiskt eller på andra sätt är enligt GK sällsynta. Bristen med de teorier som redovisats är att de i saknar anknytning till mordplatsen utom när det gäller Christer Pettersson och 33-åringen, Viktor Gunnarsson. När det gäller dessa två vet man med säkerhet att de fanns i området kring mordplatsen. När det gäller Gunnarsson så hade han ett i det närmaste 100-procentigt alibi. Christer Pettersson saknade alibi.

 

PALMEMORDET – STATLIGA UTREDNINGAR SOM BERÖR MORDET

Utredningen av mordet på Olof Palme har granskats av flera kommissioner. Den senaste och mest omfattande granskningen utfördes av GK, som i sitt betänkande (SOU 1999:88) också redogör för vad som framkommit i tidigare granskningar. Betänkandet omfattar mer än 900 A4-sidor. Sedan detta betänkande lades fram har inget väsentligt hänt när det gäller mordutredningen, i varje fall inte något som kommit till allmänhetens kännedom.  Den senaste granskningen beslutades 1993 och motivet uppgavs vara att den allmänna misstro som kunde finnas mot myndigheternas vilja att så grundligt som möjligt utreda omständigheterna kring mordet ansågs vara skadlig för vår demokrati och vårt rättssamhälle. Den moderate riksdagsmannen Birger Hagård som förekommit i många högerextrema sammanhang motsatte sig i konstitutionsutskottet (KU) beslutet och fick stöd av övriga moderater utskottet.

I kommissionens uppgift ingick inte att ägna sig åt operativ verksamhet i syfte att finna gärningsmannen. Inte heller skulle kommissionen överpröva åklagares eller domstols beslut eller i övrigt göra några ställningstaganden som ankommer på de rättsliga instanserna. GK, som avlämnade sitt betänkande i juni 1999, pekade på förhållanden som inte ansågs tillräckligt utredda. GK:s granskning förefaller dock inte ha föranlett några åtgärder från vare sig regeringens, riksdagens eller polisens sida. Bland de motivbilder/brottshypoteser som GK ansåg var otillräckligt utredda var: ”Det så kallade palmehatet, inte generellt, men i förening med politiska motiv”.

Om Christer Pettersson inkom tidigt tips. Den 9 april 1986 lämnade en anställd vid rättspsykologiska kliniken på Huddinge sjukhus uppgift om att Christer Pettersson var mycket lik skuggan (en av de bilder som Hans Holmér gick ut med). Den 11 april inkom ett brev från en person som var intagen på fängelset Hall. Enligt brevet var Christer Pettersson mycket lik skuggan. Christer Pettersson förekommer också i uppslag rubricerat ”informella uppgifter”. Uppgifterna härrörde tydligen från narkotikaspaning mot Sigvard Cedergren. Den 22 april ringde en person från Kumlafängelset. Han uppgav att 1983 satt Christer Pettersson på fängelset för mordförsök. Enligt uppgiftslämnaren var Christer Pettersson fullkomligt galen.

Sigge Cedergren hördes tidigt och upprepade gånger om sina iakttagelser och förehavanden i mordkvarteren. Den 18 augusti 1986 inkom Cedergren på eget initiativ med uppgifter om gäster som besökt den spelklubb han drev på Oxtorgsgatan. Christer Pettersson hade besökt klubben mordkvällen och gått därifrån strax efter 22.00. Cedergren sa sig förstå att Pettersson blivit utpekad eftersom han liknade en av fantombilderna, men han ville betona att Christer Pettersson var en varm anhängare av Olof Palme. Det framstår enligt GK som om Cedergrens enda ärende var att lämna uppgifter om Christer Pettersson. Det kan nämnas att uppgifterna stämmer med de uppgifter som Christer Pettersson lämnat i maj. Den enda dokumenterade utredningsåtgärden som vidtogs mot Christer Petterssonhärrör från ett besök som gjordes av två kriminalinspektörer 25 maj 1986. Christer Pettersson uppgav då bl.a. Att han anlände till spelklubben på Oxtorgsgatan vid 19-tiden. Där träffade han bl.a. Cedergren. Han lämnade klubben strax efter 22.00 då han gick till Centralen och tog pendeln hem till Rotebro. Han kom hem vid 23.30-tidenoch gick så gott som genast och lade sig.

Den 15 oktober 1986 lämnade en Ulf Sv, då han i en narkotikautredning rutinmässigt tillfrågades om han kände till något om mordet på Olof Palme, uppgifter om att en annan person, senare identifierad som Ulf Spinnars, gjort underliga uttalanden om mordet. En vecka senare tog Ulf Sv kontakt med polisen för att ta tillbaka det han sagt tidigare. Han uppgav att han varit onykter och velat briljera samt att han var osams med Ulf Spinnars och velat ge igen. Vid detta tillfälle uppgav Ulf Sv vidare att hans tips skulle gått ut på att Ulf Spinnars känt mördaren. Detta hade Ulf Sv, av allt att döma inte sagt vid sin tidigare kontakt med polisen.

Ulf Spinnars uppsöktes den 11 november av polismannen Göran W. Spinnars uppgav då att han mordkvällen befunnit sig i en lägenhet som tillhörde Christer Pettersson, dit han anlänt omkring 21.00. Christer Pettersson återkom 01.00 och Spinnars hade då gått hem till sin tillfälliga bostad i Rotebro. I detta uppslag anges vidare att Ulf Spinnars fann det konstigt att han skulle vara misstänkt. GK uppger att det förefaller som om utredningen gått ut på att fastställa om Ulf Spinnars kunde vara identisk med gärningsmannen. Detta bestyrks av nästa dokumenterade åtgärd i uppslaget, som ägde rum 23 april 1987. Christer Pettersson kontaktades per telefon. Pettersson meddelades då att en person uppgett att han varit hemma i Petterssons lägenhet den 28 februari. Pettersson svarade då spontant: ”Det var Ulf Spinnars han kom till mig vid 19 – 20.00-tiden innan jag åkte till stan och fick vara kvar i lägenheten när jag åkte.” Pettersson uppgav vidare att när han kom tillbaka vid 23.30-tiden låg Spinnars på golvet och sov ruset av sig. Han var kvar ett tag innan han åkte hem. Pettersson visste inte exakt när detta skedde. Pettersson talade vidare om att han tidigare blivit hörd av polisen  om palmemordet tillsammans med Sigge Cedergren och om sina egna förehavanden mordkvällen.

Under den tid uppgifterna om Christer Pettersson kom in var 33-åringen ett hett spår liksom PKK. Eftersom det fanns motsägelser i de uppgifter som Christer Pettersson och Ulf Spinnars lämnade hade det enligt GK i ett tidigt skede av mordutredningen funnits skäl att granska Christer Pettersson. Hans utseende borde också ha kunnat kopplas till den s.k. grandmannen – den person som setts utanför biografen Grand.

Det går enligt GK inte av utredningsmaterialet att utläsa när Christer Pettersson blev ett substantiellt spår i mordutredningen. Vad som framgår är att intresset för Christer Pettersson väcktes när utredningsinsatserna hösten 1988 allt mer inriktades på brottsplatsen, biografen Grand och även på spelklubben Oxen. Den 24 oktober 1988 registrerades uppslaget om Christer Pettersson som ett eget uppslag. Den 16 november 1988 ansökte förundersökningsledningen om tillstånd att avlyssna Christer Petterssons telefon. Som motiv för detta angavs bl.a. att det framkommit att han besökt spelklubben Oxen och lämnat klubben i god tid före mordet. Det fanns också uppgifter om att kommit hem till sin bostad i Rotebro vid 01.00-tiden vilket inte stämde med vad han själv uppgivit. Av förundersökningsprotokollet framgår att ett antal vittnen hörts som hade kontakt med Christer Pettersson. Av vittnesmålen framgår bl.a. att det förekom vapen i de kretsar där Christer Pettersson rörde sig. Det finns också uppgifter om att Christer Pettersson inte hade mustasch vid tiden för mordet.

 

PALMEMORDET – TINGSRÄTTENS BEDÖMNING I MÅLET MOT CHRISTER PETTERSSON

Stockholms tingsrätt dömde sommaren 1989 Christer Petterson till livstids fängelse för mord på Olof Palme och framkallande av fara för annan avseende skottet mot Lisbeth Palme. Domen dikterades av tingsrättens lekmannaledamöter. Juristdomarna var skiljaktiga och ansåg att åtalet skulle ogillas. Pettersson överklagade och i november 1989 frikändes han av Svea hovrätt.

Åklagarens hypotes om hur mordet gått till byggde på antagandet:

• att Christer Pettersson upptäckte makarna Palme vid deras ankomst till biografen Grand på Sveavägen vid 21-tiden,
• att han då bestämde sig för att döda statsministern och därför skaffade fram en revolver,
• att han vid 23-tiden väntade utanför biografen Grand och följde efter makarna Palme på Sveavägens västra sida,
• att han passerade dem i samband med att de sneddade över Sveavägen vid Adolf Fredriks kyrkogata och inväntade dem vid avfasningen till butiken Dekorima vid korsningen Sveavägen/Tunnelgatan och
• att han när makarna Palme passerat honom och befann sig ungefär i mitten av Tunnelgatans mynning ut på Sveavägen gick ifatt makarna och bakifrån sköt Olof Palme i ryggen och avlossade ett andra skott som orsakade en skråma på Lisbeths Palmes rygg.

Åklagarens hypotes styrktes av olika vittnesmål.

Birgitta Wennerling befann sig vid biografen Grand vid 21-tiden. Hon noterade makarna Palmes ankomst och observerade också en man som stod och stirrade in i foajén. Mannen hade en otäckt sjuk blick som fick henne att reagera med obehag. Mannen hade markerat ansikte med tydligt, markerade kinder och tunn mun.

Bland dem som observerade en mystisk man utanför biografen vid 23-tiden fanns Lars-Erik Eriksson. Han väntade i sin bil utanför biografen på sina föräldrar. Strax före 23.00 iakttog han en man som uppehöll sig utanför biografen. Eriksson fann mannen obehaglig och låste dörrarna till sin bil. Han lyssnade på nyhetssändningarna klockan 23.00. Mannen var fortfarande kvar. Filmen ”Bröderna Mozart” slutade och folk strömmade ut. När det åter var lugnt var mannen borta. Vid konfrontationsförhöret med Eriksson fastnade denne för nummer två och tre i gruppen på 12 personer och fick studera dessa extra nog. Erikssons avslutande kommentar var: ”Hade jag varit tvungen att peka ut någon så hade jag pekat ut nummer tre (Christer Pettersson), givetvis kan jag efter den här långa tiden inte till hundra procent säga att det var han, men det är mycket, mycket som stämmer in ( – – – )”. Ett annat vittne som åberopats för att styrka att Christer Pettersson var vid biografen Grand är Roger Östlund, som var huvudperson i den dokumentärfilm om mordet som Sveriges Television sände den 26 februari 2006. Det finns emellertid oklarheter om när Östlund, som var kriminellt belastad och en välkänd missbrukare, var på biografen. Flera vittnen styrker att Östlund kvällen den 28 februari var kraftigt påverkad av sprit eller narkotika eller bådadera. Östlund måste betraktas som ett synnerligen otillförlitligt vittne och den roll han tilldelades i dokumentärfilmen är häpnadsväckande.

Mårten Palme bevistade samma föreställning som sina föräldrar och samtalade efter föreställningen med föräldrarna något söder om biografen. Han observerade efter att ha skiljts från föräldrarna en person, som skulle kunna vara den som sedan följde efter föräldrarna. Vid konfrontationen fastnade han för nummer sju. Hans konklusion var: ”Jag tycker, jag kan inte säga något definitivt, men jag tycker nummer sju (Christer Pettersson) är bäst.”

I en korvkiosk belägen på Sveavägen mellan Kammakargatan och Adolf Fredriks kyrkogata arbetade Ljubisa Najic. Han observerade från kiosken en man som följde efter makarna Palme. Vid den första videokonfrontationen pekade han inte ut någon, men ångrade sig och dagen efter sade han sig känna igen nummer åtta (Christer Pettersson) dels på profilen och dels på hans sätt att gå. Att han inte pekat ut honom tidigare skulle ha berott på rädsla.

Händelseförloppet på mordplatsen styrks av flera vittnen bl.a. av musikläraren Inge Morelius, som såg hela händelseförloppet. Han väntade i sin bil på Tunnelgatans västra sida (nu Olof Palmes gata) medan hans fästmö tog ut pengar ur en bankomat. Morelius observerade en man som stod vid Dekorimas skyltfönster mellan affärens entre och den s.k avfasningen mot Tunnelgatan Sveavägen. Morelius såg fem sex personer, som passerade Tunnelgatan på väg norrut. Ett tag efteråt kom ett par gående förbi Dekorima på väg söderut mot Kungsgatan. Mannen vid Dekorimas fönster följde då efter. Eventuellt tog han tag i mannens (Olof Palmes) axel eller gjorde en rörelse av det slaget, varefter två skott smällde. Gärningsmannen tog efter skotten ett steg tillbaka innan han försvann in på Tunnelgatan österut. Genom flera vittnesuppgifter är det klarlagt att gärningsmannen flydde Tunnelgatan österut uppför trapporna mot Malmskillnadsgatan och David Bagares gata. Flera vittnen har framhållit att gärningsmannen rörde sig på ett speciellt sätt.

Lars Jeppsson kom gående norrifrån på Luntmakargatan. När han kom fram till Tunnelgatan hörde han två skott. Omedelbart därefter hörde han springande steg och tog skydd bakom en barack på Tunnelgatan. Från denna position såg han en person  som sprang mot trapporna som leder från Tunnelgatan upp till Malmskillnadsgatan. När den flyende mannen nått upp till Malmskillnadsgatan följde Jeppsson efter. När Jeppsson kommit upp till Malmskillnadsgatan mötte han en man och en kvinna. Detta var Yvonne Nieminen och Ahmed Zahir. Jeppsson frågade åt vilket håll den flyende mannen sprungit. Yvonne Nieminen pekade ut David Bagares gata, men mannen var utom synhåll.

Yvonne Nieminen hade namngivits i Hans Holmérs bok Olof Palme är skjuten och därifrån hade en journalist på Kvällsposten fått hennes namn. När Christer Pettersson gripits visade en journalist henne foton bland vilka Christer Pettersson fanns med. Hon pekade då ut Pettersson. Yvonne Nieminen åberopades inte som vittne i rättegångarna.

Åklagarens bevisning utgjordes således av personer som i varierande grad identifierat Christer Pettersson. Den avgjort viktigaste identifikationsbevisningen i målet utgjordes av Lisbeth Palmes utpekande av Christer Pettersson som den man hon sett på mordplatsen.

PALMEMORDET – HOVRÄTTENS BEDÖMNING

Hovrätten ansåg det inte bevisat att Christer Pettersson befunnit sig utanför biografen Grand vid 21-tiden. När det gällde iakttagelserna vid biografen Grand vid 23-tiden talade enligt hovrätten Lars-Erik Erikssons uppgifter och även Roger Östlunds för att Christer Pettersson befunnit sig där. Men det kunde enligt hovrätten ha varit en person som var mycket lik Christer Pettersson. Mårten Palmes uppgifter innebar enligt hovrätten inget bevis för att någon följt efter makarna Palme från biografen Grand. Ljubisa Najics uppgifter visade enligt hovrätten att någon gått efter makarna Palme när de passerade gatuköket, men hans iakttagelser och utpekande hade inte skett på ett sådant sätt att identifieringen av Christer Pettersson kunde anses tillförlitlig. Ifråga om Lisbeth Palmes utpekande av Christer Pettersson i tingsrätten och hovrätten ansåg hovrätten att detta saknade självständig betydelse. När det gällde den identifiering, som hon gjort den 14 december 1988 ansåg hovrätten att eftersom det förflutet tre år sedan mordet så vidgade detta utrymmet för misstag. Sammansättningen av konfrontationsgruppen kunde också ha bidragit till utpekandet. Vidare hade Lisbeth Palme haft förhandsinformation om att den misstänkte var alkoholist. Eftersom Lisbeth Palme när hon gjorde sina iakttagelser av mannen, inte hade klart för sig att det var gärningsmannen hon såg, kunde man heller inte utgå ifrån att detaljer i mannens utseende var det centrala för henne. Vidare ansåg hovrätten att belysningen på mordplatsen var sådan att det inte var möjligt att säkert iaktta detaljer i ett ansikte. Hovrätten ansåg således att de iakttagelser som Lisbeth Palme redogjort för inte var tillförlitliga.

Vad som i övrigt var ägnat att inge betänkligheter var att det saknades teknisk bevisning. Vad som framkommit i målet tydde enligt hovrätten på att Christer Pettersson var ointresserad av skjutvapen. Inte heller fanns det belägg för att han den aktuella kvällen haft tillgång till vapen eller skaffat fram skjutvapen. I övrigt anförde hovrätten:

Vad som framkommit om Christer Petterssons personlighet och livsföring – en förtidspensionär som missbrukar sprit och narkotika – talar närmast mot att han skulle begå ett brott som det nu aktuella. ( – – – ) Det måste också tillmätas betydelse att det inte visats, eller ens gjorts antagligt, att Pettersson haft motiv att mörda statsministern. ( – – – ) Såvitt känt har Christer Pettersson aldrig tidigare gjort sig skyldig till den typ av planlagt våldsbrott som det här synes vara fråga om.

PALMEMORDET – HÖGSTA DOMSTOLENS BEDÖMNING

Riksåklagaren (RÅ) inlämnade i december 1997 en resningsansökan till Högsta domstolen (HD). RÅ:s hypotes om hur mordet gått till var den samma som åklagaren åberopade i hovrätten. Utöver ytterligare vittnesmål som skulle styrka händelseförloppet och att gärningsmannen var Christer Pettersson åberopade RÅ uppgifter som skulle styrka att Christer Pettersson haft motiv för att mörda Olof Palme och haft tillgång till vapen. Det handlade i den delen om Christer Petterssons kontakter med den så kallade bombmannen Lars Tingström och knarkhandlaren Sigge Cedergren, som uppgivit att han lämnat en revolver till Pettersson och uppgifter från advokat Per (Pelle) Svensson, som sa sig från Tingström ha fått uppgifter om att Pettersson var gärningsmannen. I maj 1998 beslutade HD att inte medge resning.

PALMEMORDET – UPPGIFTER SOM TILLKOMMIT EFTER ATT HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUTAT ATT INTE MEDGE RESNING  

I slutet av oktober 2001 blev mordet på Olof Palme åter förstasidesstoff. Anledningen var att Ulf Dahlsten, författat en memoarbok Nirvana kan vänta i vilken ett avsnitt handlar om mordet på Olof Palme. Dahlsten var när mordet begicks nära medarbetare till Olof Palme. I boken framhåller Dahlsten att Lisbeth Palme är utbildad psykolog, van att bedöma människor och dra väl underbyggda slutsatser. Hon har dessutom så kallat fotografiskt minne. Dahlsten var närvarande vid det förhör som hölls med Lisbeth Palme söndagen efter mordet. Hon visste då inte varifrån skotten kommit, men beskrev enligt Dahlsten detaljerat mannen som efter skotten stått helt nära och stirrat på henne. Vidare beskrev hon hur mannen vaggat iväg lätt studsande. När fantombilden publicerats ringde Lisbeth Palme polisen och undrade hur de kunde gå ut med en så felaktig bild. Mördaren hade ett betydligt kraftigare hakparti och en stirrande blick. Dahlsten uppger vidare att Lisbeth Palme senare till Hans Holmér uppgivit att mördaren rörde sig på ett sätt som var typiskt för en alkoholist.

Dahlsten ansåg det viktigt att Lisbeth Palme bekräftade de uppgifter han lämnade i boken. Han förmedlade därför en kontakt mellan Dagens Nyheter (DN) och Lisbeth Palme och den 25 oktober 2001 intervjuades hon i DN. Av intervjun framgick att hon stod fast vid sin identifiering. Hon ansåg att såväl domstolen som polisen fallerade och pekade också på den tidens stora politiska motsättningar: ”förföljelsen av Olof Palme hade pågått i många år, ingen har granskat hovrättsdomarnas ojävighet.” På fråga om hon då avsåg deras politiska åsikter, svarade hon: ”Ja det är det man kan fundera över. Statsministern har det högsta uppdraget i politiken. Den politiska spänningen var enormt stor.”

I DN intervjuades också professorn i psykologi Lars-Göran Nilsson. Han påtalade att hovrätten misstolkat vad som enligt forskningen är central och perifer information. Enligt hovrätten var det centrala för Lisbeth Palme att när Olof Palme skjutits skaffa hjälp, medan hon däremot inte hade anledning att registrera utseendet på den man hon observerade i sin närhet. Nilsson framhöll att minnet fungerar automatiskt och att vi ofta har bra minnesbilder av dramatiska händelser och att risken för att dessa blandas med andra minnesbilder är liten. Kläderna på den man hon observerade är perifer information, men mannens ansikte borde Lisbeth Palme ha en klar uppfattning om därför att detta är centralt i just den minnesbilden.

Polisen har utsatts för hård kritik vid de granskningar av mordutredningen som utförts. Men det finns åtskilligt att undra över både när det gäller åklagare och domstolar. Hur kunde hovrätten missuppfatta vad som var central och perifer information? Andra som besökt mordplatsen har förvånats över att platsen är så väl upplyst. Vad talar emot att en missbrukare och förtidspensionär är mördare? Det är väl belagt att skjutvapen förekom i de kretsar, där Christer Pettersson rörde sig. Om Pettersson inte använt skjutvapen vid tidigare brott, talar det då emot att han skulle använda skjutvapen vid ett nytt brott? Varför redovisade inte åklagaren i hovrätten att Pettersson kunde ha haft motiv för att mörda Olof Palme? Hans samröre med Tingström var välkänt och hos Pettersson hade dessutom hittats en mycket palmefientlig bok, vilket aldrig redovisades. Varför användes inte Yvonne Nieminen som vittne? Någon dubbelgångare till Christer Pettersson har inte gett sig tillkänna eller hittats.

PALMEMORDET – CHRISTER PETTERSSONS KOPPLING TILL HÖGEREXTREMISM OCH TILLGÅNG TILL VAPEN

Christer Pettersson och Lars Tingström träffades på Kumlaanstalten 1980. Christer Pettersson avtjänade straff för det så kallade bajonettmordet och Lars Tingström för att bl.a. ha sänt en brevbomb till en person som varit ansvarig för ett bolag i vilket Tingström satsat pengar, som han förlorade när bolaget gick i konkurs. Tingström, som var teletekniker och sprängkunnig, greps 1979 och dömdes i tingsrätten till fem års fängelse för bland annat grov misshandel (brevbomben), försök till utpressning och brott mot lagen om explosiva och brandfarliga varor. Åklagare i målet var Sigurd Denckert. Han inledde när Tingström var frihetsberövad ett förhållande med Tingströms sambo, som var ett av de vittnen som åberopades mot Tingström. Tingström överklagade tingsrättens dom och yrkade då bl.a. att bli frikänd från grov misshandel. Hovrätten ändrade tingsrättens dom så att straffet nedsattes till fyra år. I beslut av HD i september 1980, medgavs inte prövningstillstånd och i beslut i oktober 1980 och i augusti 1986 avslogs resningsansökningar.

Tingström påstod sig vara oskyldigt dömd och att åklagaren i målet genom sitt förhållande med Tingsströms tidigare sambo varit jävig. För detta fick Tingström gehör bland annat hos Christer Pettersson och hos Hannu Hyttinen hos vilken Tingström var anställd. Tingström frigavs hösten 1981.

I sin kamp för att få resning i brevbombsmålet använde sig Tingström av Carl Göran Edqvist som juridisk expert. Edqvist har också använt sin mors efternamn Borgenstierna. Edqvist hade ett förflutet som nazist och hade gjort sig skyldig till ett stort antal brott. År 1931 deltog Edqvist i ett revolveröverfall mot Ny Dags expedition. Han dömdes till två månaders fängelse, villkorlig dom. Trots detta blev han antagen som volontär på I 1, men slutade där på grund av hjärtproblem. Med hjälp från föräldrarna inköpte han en gård på västkusten och övertog senare ett kronoarrende på en större gård. Under 1930-talet var han under en period medlem i Nationalsocialistiska Blocket. Edqvist deltog 1940 i finska vinterkriget. När Svensk Opposition (SO, senare ombildad till Nysvenska rörelsen) bildades 1941, var Edqvist en tid ombudsman i organisationen. Hösten 1943 inköpte han två fiskebåtar och bildade AB Doggersbankar.

I september 1944 sammanträffade Edqvist av en slump på hotell Eggers i Göteborg med amerikanen Robert Kelly och dansken Paul Smidt-Hansen. Edqvist kände Smidt-Hansen från finska vinterkriget. Han var dansk motståndsman och hade mönstrat på Gripsholm, som användes för fångutväxling mellan USA och Tyskland. Till USA skulle han medföra material om den danska motståndsrörelsen. Detta rapporterade Edqvist till Berta Evelina Paltzelt som var gift med tyske generalkonsuln i Göteborg. Gripsholm hejdades av tyskarna utanför Kristiansand och Kelly och Smidt-Hansen fördes iland. Kelly släpptes men för Smidt-Hansen blev det förhör och tortyr på Möllergatan 19 i Oslo och en plågsam resa till Tyskland, där han utmärglad befriades ur ett tyskt koncentrationsläger av svenska Röda korset. Efter sitt angiveri åkte Edqvist med en av sina egna båtar till Norge, där han tydligen arbetade i den tyska underrättelsetjänsten. Från Norge kom Edqvist till Tyskland och i augusti 1945 återfanns han i ett allierat fångläger och fördes till Sverige, där han ställdes inför rätta. Han dömdes till straffarbete i två år för att ha bedrivit verksamhet för Tysklands räkning. I samband med rättegången genomgick Edqvist sinnesundersökning. Han ansågs vid brottets begående ha lidit av grav psykopati. Efter fängelsevistelsen flyttade Edqvist till Stockholm, där han fortsatte sin brottsliga verksamhet. 1948 dömdes han till straffarbete i ett år för medhjälp till grov stöld och häleri. 1954 dömdes han till straffarbete i två år för bland annat förskingring, grov trolöshet mot huvudman och grovt bedrägeri. Genom kontakterna med rättssystemet fick tydligen Edqvist en viss juridisk kompetens och engagerade sig senare för personer som ansåg sig felaktigt dömda. En som fick Edqvists hjälp var den för mord två gånger dömde Olle Möller. Det fick också Christer Petterssons gode vän  bombmannen Lars Tingström

År 1965 avslöjade Expressen Carlbergska stiftelsen som en nazistcentral som utgjorde ett hot mot rikets säkerhet. Carlberg som var stor fastighetsägare och välkänd nazist bildade stiftelsen 1957. Till stiftelsen överlämnade han sin stora boksamling som bestod av nazistisk och antisemitisk litteratur. Vidare fick stiftelsen 100 000 kronor och brukanderätten till lokaler på Birger Jarlsgatan 23. Efter Carlbergs död 1962 leddes stiftelsen, i vilkens styrelse ingick flera välkända nazister, under ett par år av kommendörkapten Percy Hamilton. Därefter övertogs ledningen av Björn Lundahl som redan medan Carlberg levde arbetat med bibliotekets utveckling och systematisering. Lundahl åtalades och som juridiskt ombud för Lundahl fungerade Carl Göran Edqvist, som även övertog ledningen av stiftelsen. Enligt referat i nazisttidningen Fria Ord undervisade han rättens ledamöter i sionism och antisemitism. Expressens storstilade avslöjande medförde enbart att Lundahl dömdes för olaga vapeninnehav. Efter rättegången krävde Lundahl med biträde av Edqvist ett antal tidningar på skadestånd. De pengar som flöt in använde tydligen Edqvist och Lundahl när de etablerade sig i sexklubbsbranschen. I en fastighet som Edqvist disponerade på Hornsgatan förekom klubbar med namnen Club 62, Play-Girl och Pussy-Cat. År 1968 dömdes Edqvist till fängelse för misshandel och anstiftan till mened. Dessa brott hade samband med klubbverksamheten.

Edqvist ägnade sig under 1970-talet åt tidningsutgivning. Pressextra var ett sådant alster. Inför valet 1976 stod han bakom en organisation som kallade sig för Riksförbundet för demokratisk upplysning. Organisationen gav ut en falsk valtidning. Den falska tidningen hade namnet Socialdemokrater 76, medan socialdemokraternas egen tidning hade namnet Socialdemokraten 76.  I början av 1980-talet utkom boken Land du förskingrade som hade Edqvist med flera som författare. Enligt vad Anna-Lena Lodenius och Stieg Larsson uppgav i sin bok Extremhögern såldes boken av organisationen Bevara Sverige Svenskt (BSS), som bildades 1979. Anna-Lena Lodenius och Stieg Larsson uppger i boken att vissa av de ledande i BSS, Sverigeparitet och senare Sverigedemokraterna hade kontakt med Carl Göran Edqvist. På insidan av boken Land du förskingrade finns en bild av Olof Palme. På Palmes skjortkrage är ritat en liten djävul och under bilden står följande text:

Olof Joakim Palme, som svärjande lämnade statsministerposten 1976, är en av de personer, som bär ansvaret för ungdomsarbetslösheten, ty vem vill anställa ungdom, som varken kan skriva, läsa, räkna eller ens tala hjälpligt. Vem vill anställa ungdom som tycker i stället för att tänka och som besvarar vänliga rättelser med hot om stryk.

Palme är förvisso ingen statsman och som politiker är han blott ett sympton på hur sjukt det svenska folket under de senaste tjugo åren har blivit.

Längre fram i boken står: ”nu spelar det väl ingen roll vad Olof Palme säger, ty hans tid är snart ute ( – – – )”. Ett exemplar av boken hittades vid husrannsakan hos Christer Pettersson. Pettersson vägrade att uppge hur boken hamnat i hans ägo. Men med stor sannolikhet hade Pettersson fått boken av Tingström eller direkt av Edqvist.

I november 1978 anmälde Edqvist chefsåklagare Denckert för förtal. Bakgrunden var att Edqvist 1975 av tingsrätten i Handen och Svea Hovrätt dömts till fängelse för anstiftan till grov stöld. I sin resningsansökan till HD framhöll Edqvist att vissa vittnen ändrat sina berättelser och numera var villiga att lämna för honom förmånliga uppgifter. Detta bemöttes av Sigurd Denckert, som framhöll att: ”det på goda grunder kunde antagas att vittnenas ändrade uppgifter är ett resultat av påtryckningar som riktats mot dem.” Med anledning av detta yttrande stämde Edqvist Denckert för förtal. I tingsrätt och hovrätt togs målet inte upp med hänsyn till den lagstiftning som då gällde. 1980 vände sig Edqvist med en revisionsinlaga till HD. HD beviljade prövningstillstånd, men då tog Edqvist tillbaka sin anmälan. När Edqvist i början av 1980-talet blev juridisk expert åt bombmannen Tingström hade båda således kontroverser med åklagaren Denckert.

Den 16 juli 1982 exploderade en sprängladdning på altanen utanför Denckerts villa. Bomben utlöstes när en pojkvän till Denckers dotter öppnade altandörren. Pojkvännen omkom och villan totalförstördes. Den 22 februari 1983 exploderade en sprängladdning i Skattehuset. En väska med en bomb hade placerats i ett kafferum och utlöstes när en kvinna skulle flytta väskan. Kvinnan omkom. Den 8 augusti 1983 upptäcktes en väska utanför entrén till Kronofogdemyndighetens i Nackas lokaler. Personalen misstänkte att det rörde sig om en bomb och tillkallade polisen. Polisen lät utrymma lokalerna och när väskan besköts utlöstes bomben och åstadkom stor förödelse. Den 22 december 1983 sprängdes Hannu Hyttinens lägenhet varvid Hyttinen omkom. De fynd som gjordes tydde på att Hyttinen hållit på med att konstruera en bomb.

I varje fall bomberna vid Denckerts villa och i Skattehuset hade en likartad konstruktion. För bombdåden blev i ett tidigt skede Lars Tingström och Hannu Hyttinen misstänkta. Båda hade tvister med myndigheterna och Tingström hade dessutom gjort uttalande som hade uppfattats som hot. De två var under lång tid föremål för polisens spaning och polisen spanade mot Hyttinens lägenhet när explosionen där inträffade.

Tingström dömdes i mars 1985 av tingsrätten till livstids fängelse för medverkan i bombdåden och från den tidpunkten var han fram till sin död frihetsberövad. Han överklagade tingsrättens beslut och inför hovrättsförhandlingarna inträdde Pelle Svensson som Tingströms advokat. Domen om livstids fängelse stod emellertid fast. Hovrätten ansåg dock att bomben i Skattehuset kunde vara ett verk enbart av Hyttinen.

Enligt de uppgifter som Pelle Svensson lämnar i sin bok Sanningen om mordet på Olof Palme och som han säger sig ha fått från Tingström så skulle Christer Pettersson vara Olof Palmes mördare. Dådet skulle ha varit en hämndaktion för den behandling som Tingström fått utstå. GK framhåller i sitt betänkande att flera av de uppgifter som Pelle Svensson lämnade till mordutredningen vinner visst stöd av annat material. Petterssons och Tingströms vänskap är omvittnad. En av Tingströms söner berättade att Pettersson ofta besökte Tingström i hans bostad på Ingarö och att han fungerade som ett slags livvakt. Pelle Svensson uppger att när polisen en gång uppsökte Tingström i hans bostad smet Christer Pettersson ut och gömde den pistol han anskaffat från Sigge Cedergren. Av polisens dokumentation från besöket framgår enligt GK att Christer Pettersson smet ut och gömde något. Pelle Svensson uppger vidare att vid anskaffningen av pistolen åkte både Tingström och Pettersson till Tegnérgatan där Cedergren hade sin bostad. Tingström väntade i bilen medan Pettersson gick upp till Cedergren för att hämta pistolen. Att Christer Pettersson och Lars Tingström besökte Cedergren vid den tidpunkt som kan ha varit aktuell vinner enligt GK stöd av spaningsanteckningar hos polisen. Anledningen till polisens spaning var att Cedergren var känd som knarklangare. Cedergren förhördes ett stort antal gånger och lämnade skiftande och många gånger oförenliga uppgifter beträffande vapenfrågan. Att det hos Cedergren förekom vapen och även så kallade magnumrevolvrar får dock betraktas som klarlagt. Den 6 december 1991 lämnade Cedergren plötsligt en helt ny uppgift. Han sade sig då ha en minnesbild av att han hösten/vintern före mordet gett Christer Pettersson en revolver Smith & Wesson. 357 och att det var troligt att han även fått ammunition. Vid nästa förhör exakt fyra år senare var Cedergren döende och sade sig inte vilja ta med sig några hemligheter i graven. Han upprepade då med något större detaljrikedom uppgifterna från det föregående förhöret.

Det framstår som anmärkningsvärt att åklagarna vid rättegångarna mot Christer Pettersson inte redovisade något tänkbart motiv för Christer Pettersson att mörda Palme. Vänskapen med Tingström och dennes koppling till Edqvist måste varit välkänd.  Boken Land du förskingrade som hittades hos Christer Pettersson skulle ha kunnat vara ett tydligt tecken på att Pettersson inspirerats till dådet av högerextremister eller kanske till och med utan vetskap om detta blivit ett redskap för dessa. Länken mellan Pettersson och högerextremisterna skulle då ha varit Tingström och Carl Göran Edqvist. Edqvist skulle ha kunnat vara pådrivande även när det gäller attentaten mot åklagare Denckert, skattehuset och kronofogdemyndigheten i Nacka. När jag gick igenom förundersökningen mot Christer Pettersson fanns i ett protokoll från en husrannsakningen hos Christer Pettersson. Bland det material som fanns upptaget som beslagtagit fanns boken Land du förskingrade. Men boken saknades. När jag vände mig till Kungliga biblioteket var även deras exemplar av boken försvunnit, men de lyckades efter ett tag anskaffa i ett nytt exemplar.

Efter att jag 1998 på Carlssons förlag utgivit boken Överklass, nazism och högerextremism så fick jag med posten ett kort där jag uppmanades att ta kontakt med avsändaren som var Lars Hultén. Jag gjorde inte det. Men en lördag då jag och min fru varit ute och promenerat med ett par barnbarn så stod Lars Hultén och väntade utanför vårt hus i Täby. Han var missnöjd över att han omnämnts i boken utan att vara tillfrågad samt över att jag pekat ut hans mor som nazist. Samtalet flöt emellertid lugnt och eftersom jag visste att Lars Hultén i nazisttidningen Fria Ord skrivit om Carlbergska stiftelsen ställde jag frågan vad som hände med stiftelsen efter Expressens avslöjande. Han sade sig inte veta detta. Däremot talade han om att han kände Carl Göran Edqvist och varit hemma hos denne och ätit middag. Han sade sig också vara upphovsman till beteckningen BSS (Bevara Sverige Svenskt). Kontakten mellan Edqvist och Lars Hultén liksom att BSS gav ut Edqvists bok visar att Edqvist hade kontakt med högerextremister. Och han måste ha känt många från sin tid i Nationalsocialistiska blocket, Svensk opposition (Nysvenska rörelsen) och från Carlbergska  stiftelsen.

Lars Hultén, överläraren och reservkaptenen Werner Öhrn och komminister Åke Lion var verksamma i Sveriges Nationella förbund. Vid ett par tillfällen när jag på ABF i Stockholm talade om mina böcker utgjorde de ett störande inslag. Vid ett av dessa tillfällen talade förre utrikesministern Lennart Bodström med dessa tre. De utgav sig då för att vara patrioter. Från dessa tre herrar går det säkert att hitta länkar som leder långt in i extremhögern och högern.

Det måste betraktas som anmärkningsvärt att Carl Göran Edqvist och boken Land du förskingrade inte omnämnts vare sig vid rättegångarna eller i GK:s betänkande. Det är också anmärkningsvärt att motivbilden/brottshypotesen palmehat inte blev tillräckligt utredd.

Åklagarnas brottshypotes om att Christer Pettersson upptäckt makarna Palme vid biografen Grand och därefter anskaffat ett vapen och väntat utanför biografen när föreställningen var slut kan vara felaktig. Vapnet kan Pettersson ha haft sedan tidigare. Han kan av högerextremister via Carl Göran Edqvist utsetts att bli den som skulle röja Palme ur vägen och blivit tillkallad att utföra dådet när någon noterat att makarna Palme gick på bio utan vakter. I TV-programmet Skavlan den 21 september uppgav Joakim Palme att hans far före biobesöket försökt få tag livvakter men inte lyckats. Familjen Palme är övertygade om att Christer Pettersson var den som sköt Olof Palme.

Tage G. Peterson nämner i sina memoarer att han den 6 mars 1986 sammanträffade med Korsnäschefen Nils Landqvist. Denne berättade då att han i industrikretsar före mordet hört rykten om att Olof Palme skulle”knäppas”. Han berättade vidare att han hört att det på Operakällaren inte på år och dag hade serverats så mycket champagne som när Olof Palme mördats. Det finns sannerligen mycket att nysta i för den nyutsedde ledaren av mordutredningen.

Lars Tingström fick med Pelle Svensson som advokat resning i brevbombsmålet och blev frikänd, men då satt han redan i fängelse för andra bombdåd. Han dog 1993. Carl Göran Edqvist avled 1995, då hade han hunnit med att även vara juridisk expert även åt den så kallade obducenten. Christer Pettersson dog 2004.

---

[i] Ingvar Carlsson, Ur skuggan av Olof Palme, 1999, sid 66-75